Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Mjeltsjukan
| ← Den Sofvande och Vakande Sköna |
|
Svartsjukan → |
MJELTSJUKAN.
Som månans bild och fästets prakt
Begrafvas i en grumlad yta,
När vädrens Gud begynt att ryta,
Och skocka öfver hafvens trakt,
De nya haf i luften flyta;
Så flyr, Semir, så plånar sig
Ur detta bröst, som du bedrager,
Den aftonglans af hoppets dager,
Den falska dröm som dårat mig.
Den dröm? - - - Semir! ja, du är qvinna!
Ve, ve, det oerfarna bröst,
Som gläds att sina dagars tröst
Uti en skönhets armar finna!
Nej, det skall qväljas, det skall brinna,
Skall, under yran af sin brand,
Kanhända drömma om att hinna
En himmelsk verlds förtjusta strand;
Men drömmens sällhet skall försvinna,
Som skuggan flyr vid dagens rand,
Och blomsterbanden sig förbyta
I fasansvärda afgrundsband,
På hvilka ångerns tårar flyta,
Och ingen makt skall kunna bryta.
Väl, — det var jag, som var så säll,
Som dig så hel, så ensam ägde!
Med hvilkea skuggan af ett tjäll
Palatsens lycka öfvervägde!
För hvilken ingen hemlighet,
I ditt förtjusta hjerta bodde!
Och på hvars vink det blott berodde,
Att höjden af lycksalighet
I dina öppna armar finna!
Jag, med hvars trohet, hvars försvar,
Förtalet dig en seger var;
Och som hvars blotta älskarinna,
Du ville sluta dina dar!
Semir, då var ditt ryktes fara,
Ej ämnet, som din fruktan tog;
Då sågs du sjelf ej tröstad vara,
Förr'n timmen till vårt möte slog;
Då bad du mig ej ängsligt spara
De suckar jag för din skull drog;
Då hade du ej tårar nog
Din egen ömhet att förklara!
Men, blinda yngling, tro ej mer
Den sol som i sin uppgång ler,
Den himmel som så molnfri lyser,
Den bölja du så stilla ser:
Semir var falsk: Jag lifvet ger,
Om jorden någon trohet hyser.
Ej fågeln med den snabbhet far,
Ett norrsken mindre hastigt blickar,
Och molnet ej ur sitt förvar,
Så oförmodadt blixten skickar,
Som sig Semir förändrat har.
Dess rum, der jag så hemma var,
För mig, som för en främling stänges,
Och, till belöning för mitt nit,
Af en rival jag derur tränges,
Som sjelf jag öppnat vägen dit.
Semir, som förr ej kunde lida
Ett feladt mötes enda qval,
Som tid från sömn och pligter stal,
Att mig bland däldens skuggor bida,
Hon studsar, vid min blick, i dag,
Som hinden skygger till en sida
Vid strålen af ett åskeslag!
Och som den rädda dufvan svingar,
Förvillad på den krökta stig,
Vid första skymt af örnens vingar,
Så flyr den otacksamma mig!
Min död, — befall den, grymma Flicka!
Blott ej, att jag dig glömma må.
Jag skulle plöja Stygis å,
Jag skulle Lethens bölja dricka,
Och lika älska dig ändå,
Och lika sorgsna suckar skicka,
Upp till den jord du lefver på!
Hör opp förnuftets lag att yrka,
Den är, mot hjertats, utan styrka;
Och dess förgäfves visa bud,
På mina slutna öron falla,
Så kraftlöst, som min lyras ljud
Ifrån ditt bröst tillbaka skalla.
Dock se, jag svär, (lef trygg dervid!)
Af den du svek, skall ingen tid
Din nya fröjd ett hinder tåla;
Och aldrig skall den dagen stråla,
Då nånsin vid hans åsyn mer,
Din brydda blick skall sänkas ner,
Och rodnan dina kinder måla!
Långt från de rum, der du så ömt,
Så trolöst, svor mig andra öden,
Ett ställe fins, från sekler gömdt
Åt tidens lemningar, och döden:
I denna trakt, dit älskarn går,
Att ljuft förtro en hemlig tår
Åt tystnaden af ålderns minnen;
Och söker, grafvens rörda vän,
Bland skuggorna, som hölja den,
Det lugn, som flytt hans qvalda sinnen;
I denna trakt, från ljuset skild,
För hjertat ljuf, för ögat vild,
Se der, hvar mina dar försvinna,
Hvar min förtviflan väntar tröst, —
Och hvar, — om ångern rör ditt bröst,
Du skall, en dag, min aska finna.
På någon hög, der åldern gömt
En slagen Drott, som verlden glömt,
Jag lik den sorgsna moder hvilar,
Hvars öga flöt för Smintheus pilar.
När Cynthia öfver fälten tömt
Sitt silfver, — eller hennes Broder
Från fästet gjuter dagens floder,
Jag suckar här om dödens slag;
Till ställning, och till anletsdrag,
Ej mindre sten, än dessa stoder
Som stå här än, från hedendag.