Carl von Linnés resa till Skåne 1749/6 juli
← 5 juli: Lund |
|
7 juli: Barsebäck, Landskrona → |
Julius 6
Resan ifrån Lund ställdes genom Svenstorp till Bärsebäck, vilka lågo i en triangel.
Örterne på ängarna emellan Lund och Svenstorp voro denna tiden förnämligast: Scorzonera Fl. 647, Arnica Fl. 684, Hypochæris Fl. 631 och Trifolium montanum Fl. 611. Ängen var allestädes där scorzonern växte, nödvändigt upprotad av svin.
Instinctus naturæ hos alla djur bör noga märkas av naturskribenter, emedan Skaparens allvisa inrättning uti den så härligen lyser. Vi sågo, att då hunden jagade gäss eller får på fäladen, retirerade de sig in till korna eller hästarne. Då hunden kom att råka någon bondehund, av vilka är ganska gott förråd i Skåne och nästan mer än på något annat ställe, lekte de båda förtroligen, men om den främmande hunden begynte jaga något svin, blev det genast försvarat av den hemmavarande hunden. Då något svin jagades av hunden, sekunderades det strax av de andre svin, som samlade sig att bortdriva fienden och att undsätta det nödlidande. Likasom då ett svin sitter i klämman komma alla andra glofsande till hjälp. Men hundarne hava intet medlidande med sitt släkte utan bestorma den nödlidande, och då en varg bliver biten eller skadad, hjälpas de andre åt att uppäta den skadade, liksom naturen icke ville hava mycket medlidande med rovdjuren, att de icke måtte bliva för många. När hunden ville förfölja något föl, vred alltid stoet sig emellan hunden och fölet. När kalven förföljdes, vände han huvudet emot liksom att stångas, fast han ännu icke fått horn, men naturen hade lärt honom, i vilken hand han skulle hålla geväret. När hönan fick se höken, skriade hon med särdeles läte, då alla hönsen som hörde skriet även lupo i sina gömslor. Då en främmande tupp kom till andra höns, blev han straxt angrepen av hemtuppen, och mest alla hönsen hjälptes åt att hata honom.
Svenstorp, en ansenlig sätesgård, som håller 2 hästar, fru generalinnan Gyllenkrook tillhörig, låg 3 kvart norrut från Lund, instängt med grav och vindbrygga. Stenhuset hade kantigt torn. Fönsteröppningarne uti nedersta våningen voro med sandstenskors fördelte till 4 fönster. Golven voro inlagde med alm. Huset var präktigt möblerat med sköna skilderier, ibland vilka ett föreställde Frälsaren, då han befallte barnen föras till sig, i vilket en stor mästare vist sin konst år 1538. I nedersta våningen vistes en kammare, uti vilken tvenne konungar på en vecka logerat, för och efter den 4 decembris 1676. Över porten stod uthuggit.
Detta hus lät Erlig oc Velbyrdig Fru Beate Hwittfeld, salig Knud Willfeldts efterlefwerske bygge ahr 1596.
Trädgården, som mycket sluttade uti öster, var avvägd med 4 à 5 alnars höga avsättningar, utsirad med avenbokshäckar och mitt i trädgården en av de skönaste vattukonster, som tillförene kastat vattnet 24 alnar högt, dit vattnet leddes långt ifrån slätten emellan Lund och Svenstorp, där landet var högre. En annan vattukonst var på ladugården, uti en rund damm.
Krakporslin av 200 års ålder igenkändes av sina gammalmodiga figurer, då konsten ännu icke stigit hos kineserne så högt som i senare tider.
Svärtan, med vilken bönderne här i landet svärta sitt vadmal så svart, att ingen svart färg kan göra det svartare, är tillförene beskreven (p. 163), men herr professor Harmens, som gjorde mig sällskap till Svenstorp, berättade, att färgarena icke vilja antaga denna process, emedan samma svärta skall göra fina kläder sköra. Det stodo dock att försöka, om icke det svarta vattnet, där sådan svart gyttja tages, skulle vara tjänligare än annat vatten till svart färg.
Skiffer fanns på Svenstorps ägor nog mycken, ävensom vid det täcka och blomsterrika Fåglasång 1 mil öster om Lund, och ävenså långt ifrån Lund vid Sandby, så att skiffer finnes allestädes, där detta sidlänta fält stryker över landet ifrån västra till östra havssidan, vilken här och där hela vägen visar sig i dagen. I denna stenen funnos samma figurer som vid Andrarum (p. 152) och emellan dess lameller liksom petrificerat salt eller selenites, som är idel gipskristaller. Det är troligt, att skifferstenen stryker mest under hela slätten ifrån Cimbrishamnssidan till Landskronasidan, emellan kalken och sandstenen, fast han på östra sidan håller alun och på västra stenkol.
Häckar äro ovanliga gärdesgårdar i Sverige, som i våra steniga provincier med mycket besvär och ofta aldrig med båtnad kunna anläggas; men skånska slätten däremot, där ingen sten eller klippa förhindrar, är den aldra tjänligaste orten till levande häckar, så att var man kan undra, huru denna ås oumgängeliga nödvändigheten här kunnat uppskjutas till våra tider på ett skoglöst land, som är utställt för all blåst, och där själva matjorden måste nyttjas till stängsel; ja uti ett så härligt land, där inbyggarne äga allt utom bränsle och lugn, och där gärdesgårdarne giva dageligt arbete. Här på Svenstorp väster om gården bort emot ättehögen har fordom en häck varit anlagd av pil, vilken växt härligen, fast det var fel i processen, att pilarne blivit planterade på en hög vall och fått slå stam. Den som här i Skåne vill lättast och hastigast anlägga häckar bör taga pilstörar, sätta dem bittida om våren eller på sena hösten ½ aln neder i jorden på slätt efter det utstakade målet, då de utslå sina kvistar uppåt. Efter 1 eller högst 2 års förlopp uppkastas diket utanföre och vallen på sidorna och inuti de uppvuxne pilbuskar, som därigenom ännu mera buska sig vid roten. Var som helst någon öppning visar sig på denna häcken, där nedstickas antingen nya störar, eller kullböjas kvistarne åt öppningen, eller planteras nyponbuskar, björnbärsbuskar, berberis, slåbärsbuskar etc. Då detta är skett, står häcken och gärdesgården, om han rätt hävdas, hela hundrade åren och behöver ej det årliga dikandet, ja häcken giver då årligen bränsle av sådant, som vart år borthugges. Jag håller före, att detta är en av de nödigaste inrättningarna för Skåne land.
Gärdesgårdar sågos hela dagen av torvdiken eller grön torv hoplagda som murar, nästan på samma sätt som vid Skanör. Vid denna stängning voro följande att i akt taga:
- Torven uppskars av gröna betesmarken.
- Torven var 6 kvarter bred, nämligen så bred som gärdesgården.
- Gärdesgården, som kallades dike, var 2 à 3 alnar hög.
- Flod eller varv av torv voro 10 à 16 till en så hög gärdesgård.
- Varaktigheten av en sådan gärdesgård är 2, högst 4 år.
- Torvväxten till dess generation eller återväxt, sedan hon är borttagen, är 15 à 20 år, allt som jordmånen är sämre eller bättre.
Om man nu tager en plats i kvadrat, som är på alla sidor 1000 alnar bred och innehåller ett fält av 1,000,000 alnar, och man vill hava denna instängd på 15 à 20 år, så fordras härtill följande kvadratalnar av torv. Var sida av denna fyrkant är 1000 alnar, som gör 4000 i omkretsen. Var torv är 6 kvarter bred (b), alltså bliver 6000 kvadratalnar torv. Tager man medium av höjden (d) till 12 flod, så bliver 72,000 kvadratalnar. Denna gärdesgård skall förnyas vart fjärde år (e), alltså 4 gånger på föresattan tid, vilket gör 288,000. Alltså måste en plats så stor som femtedelen av det som bör instängas ödeläggas endast för stängslen skull, och där som är mindre fält, måste ännu mer fält tagas i porportion till stängslen, ty area har sig ad peripheriam alltid in ratione dupla. Vi ömme oss upp i landet ej utan skäl, då vi nödgas taga skogen till stängsel, som dock icke tjänar till föda för boskapen eller är en matjord för växterna. Vi ömme oss ock, då vi se lantmannen hugga sin torv på betesmarken, att därmed täcka sina tak; ty kunne vi icke utan ängslan åskåda denna torvskärningen uti ett så härligt land, men denna bedröveliga nödvändigheten till oumgängeligt stängsel kan icke hävas utan genom häckars planterande. Genom flitig torvskärning kan ett det fetaste och härligaste land bliva bragt till det aldra uslaste. Svedjande och torvskärning är för jorden de svåraste pester. Dock är torvskärningen merendels värre.
Åkerbruket här på orten kom överens med de föregående. Efter vart tredje år, då åkerjorden vilat, ristas eller skrädes hon om hösten med årder, om våren harvas, tväras, åter harvas, sås korn, yrkas neder med ådret, harvas. Hösten därpå följande plöjes samma åker med plog och sås råg, som nederharvas.
Kävlinge, kvart 6 ifrån Lund.
Husen i mangården äro alla vitlimmade hos de bönder, som må någorlunda väl, att lerväggarne icke allenast av kalkskorpan må lysa, utan ock att leret må fästas och bliva varaktigare.
Tång blandades ibland leret, av vilket huset byggdes, och i brist därav togs halm.
Stenar i åkrarne ses här sällan, om icke på något ställe kan ligga någon stor sten. Härvid hörde jag en artig casus juridicus, som icke långt borta hänt, vilken ock sällan lärer yppa sig i andra svenska provincier, och där som är mera förråd på sten. En otreven bonde hade ett par sådana stora stenar i sin åker men gjorde sig icke den mödan att bryta och bortföra dem. Grannen borrar, spränger, bortför och nyttjar dessa stenar, bliver därföre lagförd av ägande bonden såsom den där gripit till en annans egendom, fast den ägande hade årligen själv mistning, så länge de låge i åkern.
Svalorna flögo förmiddagen ned åt jorden och på själva hästexkrementerna, bebådande därmed det oväder, som vi eftermiddagen och hela följande natten fingo röna med kallt höstväder, storm och slagregn, som upp i landet är ovanligt denna tiden.
Bisvärmarne, som komma efter midsommaren, gör man sig här på orten föga hopp om. De mesta bien denna tiden sades vara vid Torups herregård, som icke ligger långt ifrån Häckeberga med en präktig situation, där bien skola stiga över 100 kupor.
Situationen av landet var en slätt med flacka konvexiteter. Inga stenar sågos utom små flintor.
Natten kom, och vi begåvo oss till Barsebäck, kvart 4.