Chefen fru Ingeborg/Kapitel 24

←  Kroppens uppriktighet

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Översikt av ställningen

Örfilen  →

VINTERN

ÖVERSIKT AV STÄLLNINGEN

Fru de Lorches vemodiga förmodan, att deras vänskap ej skulle bestå sanningsprovet, visade sig riktig. Då vi med stark fart glida fram mot ett avgörande, kasta vi skrymmande och överflödigt gods över bord. Vänner och vurmar, nöjen och njutningar, vördnaden för konventionalismens budtavlor, vetenskapliga och litterära intressen vrakas. Se, allt skall bliva nytt! Det är varje omvändelses paroll — blott i enstaka fall förvandlas stridsropet till ett triumferande: Se, allt har blivit nytt!

Efter fulländat värv insåg den ostrogotiske krigaren att han kunde göra ännu något för sin konung — befria honom från en farlig tjänare. Fru de Lorche, som gjort en bitter väntjänst, insåg att hon borde befria fru Ingeborg från en pinsam vän. Hon drog sig sakta och varligt tillbaka ur den lilla kretsen, blev åter en gammal liten dam i en Terborchsk tavla. Fru Ingeborg måste ensam reda ut minnena från sommaren och hösten. Det lyckades henne inte. Förgäves söker opiumrökaren skapa sig en klar bild av de i rökskyar svepta dygnen. Vad hände? Vad gjorde jag? Var befann jag mig? Vem såg mig? Hur betedde jag mig? Vem skrattade åt mig? Var bland dessa än tätnande, än lättare dimmor funnos de granskande ögonen och hur sågo de mig? Situationer dyka upp i minnet plötsligt som då ridån lyftes för en tableau vivant. Belysningen är stark, allt är väl ordnat, minsta detalj träder tydligt fram. Men var är devisen? Vad föreställer tavlan? Den står där isolerad. Jag vet inte hur jag kom in i situationen. Jag vet inte, hur den blev till, vad den betydde, hur den upplöstes. Varför står Kurt där och ser på mig med onda ögon? Vad har jag gjort? Jag måtte inte vara ond själv eftersom jag nickar och småler: men han besvarar inte mitt leende. Eller varför sitter Sussi på kökstrappan och gråter? Bakom henne står Tysta Marie, torkar sina händer på en kökshandduk, stirrar framför sig, mumlar. Varför gömmer jag mig nere vid stranden? Jag vill vara i fred. Plötsligt kommer Louis springande: han ropar mamma, mamma! men jag gömmer mig i vassen. Han springer fram och tillbaka, ropar. Jag faller på knä, hukar ned mig mot dyjorden. Vem såg mig, när jag smög mig upp med klänningen dränkt i dy? Vad tänkte de? Louis säger: Mamma ropade på mig från sjön. Men jag har inte ropat. Eller har jag ropat? Minnesbildernas bristande continuitas och oändligt skiftande skärpa omöjliggör en exakt tolkning av bildens innebörd. I vardagslivet orsakar denna oklarhet små obehag; vid utomordentliga tillfällen stora. Det samvetsgranna vittnet vid en betydelsefull rättegång måste — åtminstone inför sig själv — erkänna sitt vittnesbörds opålitlighet. Han minns tydligt att han befann sig på gärningsplatsen klockan tio. Hur vet han det? En klocka slog — slagen ringa ännu i hans öra. Var befann han sig strax förut? Det minns han inte. Varför begav han sig till gärningsplatsen? Det minns han inte. När lämnade vittnet sitt hem? Kl. 9,45, som vanligt. Då måste vittnet ha gått mycket fort, nästan sprungit; han måste alltså haft ett viktigt ärende? Säkert, men han har glömt det. Är det inte lika troligt att vittnet missminner sig beträffande platsen? Nej: däremot talar den utomordentligt klara bilden av den anklagade just på den och den platsen. Bilden är klar men stödes inte av andra bilder, står där isolerad. När vi söka rekonstruera flydda skeden av vårt liv stöta vi otaliga gånger på samma svårighet. Jag vet att jag var där, jag ser ju stället framför mig! Men hur kom jag dit? Vad hade jag där att göra? Det begriper jag inte. Kanske jag missminner mig.

När fru Ingeborg rannsakade sitt minne kunde hon ställa framför sig ett tjogtal skarpa bilder av situationer, vars uppkomst och betydelse hon ej förmådde förklara. Särskilt en av bilderna övertygade henne om, att hon röjt sina känslor ohjälpligt. Hon gick i skogen, sent en afton med Louis vid sin sida och tätt tryckt intill honom. Han höll henne om livet och hon kunde ännu känna handens fasta grepp strax under hennes vänstra bröst. Hon var starkt upprörd, kunde knappast andas, erfor samtidigt en ljuvlig känsla av självuppgivelse, låt gå, jag kämpar inte längre emot! Nu smekte hon honom, nu viskade hon ömma ord: Min kära, älskade vän! Mörker. Före bilden och efter bilden mörker. Den hade en ytterlig skärpa, men stod isolerad. Hon satte den inte i samband med skogsbranden, som i hennes minne slutade med Kurts utbrott att hon ”blev skymfligen hemmotad”. Däremot förknippade hon den med ett dunkelt minne av att Sussi gått förbi henne, vänt sig bort, inte velat se eller låtsas om henne.

Självrannsakan utan praktiskt syfte är en farlig sysselsättning, upplösande och förslappande, som oftast ett sjukdomstecken. Lyckligtvis hade fru Ingeborg ett praktiskt syfte. Hon kände inte något behov av att rota i sina känslor, att bli på det klara med sig själv. Hon var fullständigt på det klara med sig själv. Men hon ville överblicka ställningen, övertyga sig om vad hon röjt och vad ”de andra” visste. Hennes sentimentalitet hade plötsligt smält bort. Hon önskade klart besked för att kunna fatta ett beslut. Hon lyckades aldrig skingra det töcken, som insvepte tiden mellan branden och sista besöket i blåvita rummet, hon kunde varken tolka eller sammanfoga minnen, som den bekämpade lidelsens hetta gav en övermättad glans, en överdriven betydelse. Likväl blev resultatet av hennes självrannsakan just det, som fru de Lorche antytt med orden: Det var inte svårt att se, det var mycket svårare att inte se.

Resultatet var riktigt. Ingen i den lilla kretsen hade undgått att ”se”. Kurt omtolkade det sedda på sitt sätt. När fru Julia obetänksamt antydde, att hans mor kunde vara förälskad i fästmannen, utbrast han med sjudande förbittring: Man ska verkligen vara en fördömd gammal kokett för att komma på en så infam och dum idé! — Vartill fru Julia ödmjukt genmälte, att hennes förstånd var klent, hennes uppfostran försummad och att hon dessutom hade den fula ovanan att döma andra efter sitt eget lättsinniga jag. För resten var hon djupt bedrövad över Kurts brytning med modern och likväl var det just denna brytning som skänkt henne rollen av beundrad och åtrådd herdinna i en romantisk idyll, där den mycket smäktande fast något burduse herden spelades med bravur av en pojke, som brukat säga: Jag blir inte kär i någon annan, så länge mamma lever! Förbittringen mot modern motiverade han helt och hållet med hennes förslag att intaga de Lorche i firman. Men han sa inte: Hon ruinerar firman bara för att hjälpa de Lorche! Han sa: Hon ruinerar firman bara för att Sussi ska få gifta sig. Men vänta! Min tid kommer!

Om brodern alltså höll sig uppe på förbittringens vågkam, sjönk däremot systern ned i en skygg, tyst tröstlöshet. Hennes trotsiga, känsliga själ hade ett klent kroppsligt underlag. Hon kunde flamma upp, men orkade inte brinna, slocknade i modlöshet. Bredvid modern kände hon sig fysiskt underlägsen. Alla de små pinsamma scenerna, styngen av en dubbel svartsjuka tröttade ut henne. Hon ville bara vara i fred. Hon försvann. Var är Sussi? I sitt rum? Nej. Utgången? Nej, här hänger hennes kappa. Äntligen säger Tysta Marie: Va frågar ni efter? Hon sitter inne hos mig. — Då lämnas hon i fred. Tysta Maries rum är en asyl för obotligt trista. Där får de icke störas. Rummet är litet, luften unken, bemängd med köksos, billig parfym, gammal-jungfru-doft. De trista, kantiga möblerna, de trista broderade kuddarna, det trista gråspegelglaset, de trista porträtten av trista släktingar i landsorten, den trista bilden av den trista och enda ungdomskärleken inramad i mattgrå snäckor — allt detta slipper man se, ty det är mörkt i rummet. Tysta Marie lever i hopplöshetens kyliga klarhet och behöver intet ljus för att se. Se mer än tillräckligt. Därinne sitter Sussi timme efter timme, händerna knäppta kring knäna, huvudet tillbakalutad. Hennes tankar spinna sakta och spinna omigen en liten saga om en stor försakelse.

Och fästmannen? Vet ingenting. Vad skulle han veta? Ingen har sagt honom att det är så och så; alltså behöver han inte veta att det är så och så. Särskilt ifall ”så och så” är krångligt. Även om någon — Kassandra t. ex. — formligen underrättat honom — än sen? Förälskad? Vem? Mamma? I mig? Tänk så bra! Och jag som trodde, att hon inte kunde tåla mig! Där ser man hur dumt det är att ta sorg på förlag! Om nu bara Sussi tycker om mig så tycker vi ju om varann allesammans. Tänk så bra! Men jag är inte säker på det. Jag börjar tro, att hon tröttnat. Då får hon ge mig respass. Det är kanske lika bra för henne eller bättre. Och för mig? Bah, vad betyder jag! Jag har varit glad och jag har varit ledsen och det var ungefär likadant. Jag svär, att ingen såg någon skillnad. Man ska vara hederlig och anständig och inte krångla. Återstoden kan vara lika bra det ena som det andra. Hederlig är man, när man inte förskingrar andras pengar, och anständig, när man inte väcker pinsam uppmärksamhet. Men krånglar gör man, när man säger att mamma är förälskad. Att tycka om eller att vara förälskad — var går gränsen? Gränsen är bara en gammal gärdesgård av murkna ord: den flyttar man efter behag. Man ska inte fästa sig så mycket vid benämningarna — de träffa inte samma sak två gånger i rad.

Till Louis de Lorches tankar och känslor behövde fru Ingeborg inte taga någon hänsyn, då hon skulle fatta sitt beslut. Och gjorde inte heller. Fästmannens känslor för henne själv hade överhuvudtaget aldrig sysselsatt hennes tankar, inte ens i svartsjukans stunder. Sannolikt skulle han inte ha kunnat såra henne djupare än genom att göra henne en kärleksförklaring. En härskare sårar sin trotjänares känslor, om han behandlar honom som jämlike.