←  Översikt av ställningen
Chefen fru Ingeborg
av Hjalmar Bergman

Örfilen
Cheferna abdikerar  →


[ 260 ]

ÖRFILEN

En sjuk lem är ett ständigt hot mot kroppen i dess helhet. Chefens svaghet spred sig inom firman och hotade dess välstånd. Under höstens lopp försummade fru Balzar för varje dag alltmera sitt kontor, skötte inte ens de löpande ärendena och satte knappt sin fot i försäljningslokalerna. Sistnämnda försumlighet betydde kanske minst. En välfuntad organisation fungerar tämligen länge efter det att den drivande kraften slappnat. Men husbondens slöhet smittar till sist hans duktigaste dräng. Han blir olustig, missmodig, likgiltig. [ 261 ]Rykten smedos, spredos och alstrade nya rykten. Agenter, som i timmar och dagar tålmodigt väntat besked från chefen, avlägsnade sig slutligen, i det de sa till herrarna på yttre kontoret eller till någon avdelningschef: Det här går inte! Tänker ni inte göra några inköp? Ämnar ni avveckla och lägga ner? De skickligaste och mest betrodda medlemmarna av firmans personal började redan i smyg se sig om efter andra platser. Deras intresse för Jacques Balzar svalnade. Alltjämt gjorde de sin plikt, men tyvärr kan man göra sin plikt på så skilda sätt. En och annan blev till och med förrädare och sålde affärshemligheter till konkurrenter mot löfte om anställning. Största skadan gjorde de gång efter annan ändrade besluten rörande den nya expeditionslokalen. Firmans trognaste tjänare tappade modet. Det här går inte! Man har ju ingenting att rätta sig efter! I dag ett, i morgon ett annat! Villrådighet är lika farlig på det ekonomiska slagfältet som på det militära. Ryktet att Kurt Balzar skulle avlägsnas från firman och ersättas av löjtnant de Lorche vände missmodet i harm. Kurts högtidliga och indignerade utrop: Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare — fann ett lika högtidligt och indignerat eko i firmans lokaler. Gubben Jacques’ ende son! Och den andre? En löjtnant — kan man tänka sig något galnare? Kurt var visserligen också löjtnant, men hans epåletter betydde i personalens ögon ej mer än reservofficersepåletterna på en bankchefs skuldror. När Kurt någon enstaka gång visade sig i lokalerna, anlade man sorg. Alla flaggor på halv stång! Sänkta huvuden, förstulna blickar, djupt och vördsamt beklagande miner. de Lorche åter mottogs med kylig överlägsenhet och motvilja. Den där! Chef! Pah!

Harm, misströstan, förakt nådde sin toppunkt vid herr Anderssons avsked. I tio års tid hade detta avsked varit [ 262 ]stående samtalsämne vid personalens lunchbord eller eljest varhelst ett pålitligt och slitstarkt samtalsämne behövdes. Vad tänker gubbstuten på? Begriper han inte, att han är för gammal? På den platsen skulle vi ha en rivande kraft! Varför får han inte sparken, fint och smärtfritt? — Nu lät det: Gamle Andersson går! Han som varit med nästan från början! Han som vet allt! Han som har förbindelser och kunder på sina fem fingrar! Han som känner branschen in i minsta detalj! Han som skött firman alla dessa år! Han går! — Om borgmästaren i en småstad hela livet varit ett ”vita plåster”, blir hans begravning ståtlig. Orsaken är ingalunda glädje över att äntligen vara honom kvitt. Tvärtom! Man har dagligdags klankat på hans oduglighet, men upptäcker i avskedets timme en gyllene dygd: han har aldrig ofredat någon människa! Är inte strävan efter lugn och trygghet, frid och ro en av de kraftigaste motorerna i mänsklighetens farkost? Besynnerligt nog räknas oförarglighet bland de mindre dygderna, men får dock till sist en lysande upprättelse. Kontorschefens begravning blev pompös. Ståtliga fester anordnades av firmans personal, kolleger, vänner, föreningar. Hedersgåvor överlämnades. Varhelst herr Andersson framskred genom ”sina kära gamla lokaler”, högtidlig, resignerad, stundom med fuktig blick, vek man med en vördsam bugning åt sidan. Flickorna logo mot honom som mot en filmhjälte, springpojkarna viskade till varandra: Det är en skarp gubbe, mårru tro! — Chefen för en konkurrentfirma sa till fru Balzar: Att ni verkligen låter Andersson gå! Han är dock en av pionjärerna inom branschen. Jag skulle inte släppa honom, om jag så måste fördubbla hans lön! — Fru Balzar sa: Kanske ni vill ge honom en reträttplats? — Ett ofrivilligt och fånigt leende och en livlig huvudskakning blev svaret.

[ 263 ]Konkurrenterna voro inte de minst intresserade iakttagarna av firman Balzars sjunkande livskraft. Var och en i sin stad gjorde mer eller mindre kraftiga framstötar mot Jacques Balzars kundkrets. När en ledande firma av en eller annan orsak plötsligt visar tecken till avmattning, blir resultatet stundom att branschen i dess helhet rycker framåt i snabbare tempo än förut. Nu är rätta stunden inne, nu gäller det att undantränga den avtynande och intaga dess plats i främsta ledet. Aldrig förr hade Jacques Balzars konkurrenter visat maken till livaktighet! I tidningarna skriade deras utropare, i skyltfönstren blommade stundom smakfulla, stundom sällsamma, stundom plumpa fantasier. För människoforskaren är skyltfönstret ett utomordentligt givande studieobjekt. En utställare framlägger i skyltfönstret sin personlighet med en mera oförbehållsam och naiv uppriktighet än t. ex. Goethe i Dichtung und Wahrheit. Kurt Balzars intresse för konkurrenternas skyltfönster var av annan art, men synnerligen varmt. Mars och Venus voro hans officiella skyddspatroner, men i smyg dyrkade han alltjämt Merkurius med brinnande nit. Han gick från skyltfönster till skyltfönster, återvände, jämförde, begav sig till Balzars, jämförde, återvände till konkurrenterna — och rasade! Sanningen att säga gjorde raseriet honom plump. Han knöt nävarna, han rullade med ögonen, spottade som en bonddräng, muttrade fram kötteder, som han inte skulle ha tagit i sin mun på exercisfältet. Ty om också konkurrenternas brådskande ansträngningar inte alltid slogo väl ut, så funnos de dock där, dessa ansträngningar, vittnande om livaktighet och framåtvilja, under det att en fullständig slapphet och tröghet präglade de Balzarska fönstren. Kurt flydde från Merkurius till Venus, från skyltfönstren till Julia, kysste [ 264 ]den täcka damen med romantisk glöd och utbrast: Hon ruinerar firman!

Kanske var hon på god väg. Men omslaget kom och om dess goda verkningar inte framträdde lika hastigt som slapphetens dåliga, så blev det dock ett slut på förfallet. Några dagar efter samtalet i blåvita rummet gjorde fru Balzar för första gången på två månader en inspektionsrond genom försäljningslokalerna. Än här, än där saknade hon varor, som borde ha funnits där: och de varor, som funnos, voro slarvigt ordnade eller illa exponerade. Hennes anmärkningar besvarades av biträdena tämligen snäsigt: Hur kan jag hjälpa det? Här finns ingen ordning! Ingen vet, hur det ska vara! Fru Balzar låtsades inte märka den snäsiga tonen. Dagen därpå gjorde hon åter en rond utan att chefens närvaro tycktes vare sig egga eller besvära de liknöjda biträdena. På tredje dagen kom hon in i ett av lagerrummen, där några flickor voro sysselsatta med att packa upp för länge sedan anlända varor. Bland flickorna rörde sig en ung lagerbokhållare, som synbarligen tagit till sin uppgift att fördröja arbetet och förnöja arbeterskorna medelst en skämtsam och påträngande kurtis. Chefens inträde dämpade för ett ögonblick den glada stämningen, men bokhållaren, ensam tupp bland ett halvt dussin unghöns, började snart åter flaxa frimodigt med vingarna, skrapa med foten. Och unghönsen kacklade på nytt, skälmskt kilande kors och tvärs för att undgå den lekfulle hanen. Fru Balzar iakttog några minuter denna naturens seger över en konstlad disciplin. I firmans ruiner spirade redan älskogens vildvin! Så poetisk tedde sig inte synen för chefen fru Balzar. Hon gick fram till den unge mannen och gav honom en rungande örfil.

Örfilen som medel att upprätthålla tukt och ordning inom köpmannavärlden har på goda grunder överlämnats till [ 265 ]Handelshistoriskt Museum. Så länge ”affären” höll sig inom familjelivets gränser och sköttes patriarkaliskt hade den nyttiga lilla handlingen sin betydelse — fostrade ungdomen och eggade den åldrandes energi. Sannolikt har ingen sentima handelsteknisk uppfinning tillfullo ersatt detta enkla, billiga och verkningsfulla medel, och det sporadiska återupptagandet av primitiva metoder ger stundom gott resultat. Örfilen väckte uppståndelse. Firmans personal kände sig kränkt, dess chef upplivad. Vi ha ett behov av att giva vår själsliga energi ett kroppsligt uttryck. Den som slår sig ned vid skrivbordet för att avfatta en politisk ledare, spänner ofta nog sina muskler som om det gällde att gräva upp ett potatisland. Här ska tas friska tag! Väckt av sin egen kraftyttring började fru Balzar en storstädning, som varade ett par veckor. Personalen hann aldrig fatta, hur djupt dess värdighet kränkts genom bokhållarens örfil. I förstone var man mer förvånad än förtörnad och blev snart mer förskräckt än förvånad, ty chefens vreda nit urladdade sig i oväder på oväder. Arbetet mångdubblades, månaders försummelser skulle gottgöras på några dar. Samtidigt som hennes fordringar på personalen ökades, minskades hennes välvilja. Hon blev barsk och butter: kommenderade fåordigt och kärvt som en gammal militär. Trotjänare, som vant sig vid en viss förtrolighet, avsnoppades vid första försök att komma henne nära. Hon arbetade själv som en slav, men hennes arbetsiver var sannerligen inte parad med någon arbetsglädje. Helst skulle hon ha vänt alltsammans ryggen. Firman Jacques Balzar intresserade henne inte längre: dess affärer, biträden, varor, möbler, lokaler plågade henne: hon avskydde firman Jacques Balzar. Men hon sa till sig själv: Man måste städa efter sig! Den kraftiga, karlavulna, buttra, beslutsamma, rastlöst arbetande chefen var i själva verket åter en för[ 266 ]klädnad, ett skal. När personlighetens kärna upplösts blir skalet den sammanhållande kraften.

Genom att utdela örfilen lyckades fru Balzar övertyga sig själv om att hon var en sträng, krävande och hänsynslös chef. Den svagt grundade övertygelsen skulle inte stå sig, men verkade gott så länge den varade. Godmodighet är en dygd, som blott den starke kan kosta på sig: för den svage gäller det att visa tänderna. Örfilen fick lyckliga följder. Bokhållaren hävdade visserligen sitt kränkta människovärde genom att lämna sin plats och uttaga stämning för misshandel, men då det för en käck ung man är obehagligt att erkänna sig misshandlad av en kvinna, återtog han snart både plats och stämning. Disciplinen inom firman blev med ens mönstergill. Kurt kunde snart konstatera att huset Balzar tagit upp striden med konkurrenterna. Han sa till fru Julia: Våra fönster är bäst! Obetingat! Härmed erkänner jag att mamma är duktig. Hälsa henne det från mig!

Hälsningen framfördes vid nästa provning i spegelrummet. Fru Balzar brast i skratt, sa:

Vad han är lustig med sina hälsningar! Snart börjar vi nog brevväxla, fast vi bo i samma våning. Men jag ska följa hans exempel och skicka hälsningar. Hälsa honom alltså från en viss fru Balzar att hon har fått nog av affärer. Hon stannar tills bokslutet är gjort, sen överlämnar hon firman i sin herr sons händer. Så står det till! Människan är visserligen varken gammal eller sjuklig, men hon är lat och nöjeslysten.