←  Supplikanterna
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Conciliet
Conrad  →


[ 280 ]

Conciliet.

 
Öfver Strauss att bryta stafven,
För han öfverträdt bokstafven,
I den andliga konklaven
Samlas de högvördiga.
Consistoriales klaga
Öfver Hjerta — och uppdaga,
Att de forskning ej fördraga
Utom domkapitlena.

Midt uti den svarta troppen,
Liksom själen uti kroppen,
Primus sjelf, ärkebiskopen,
Styr opinionerna,
Och allting, som diskuteras
Bör i ämnet, det suffleras
Skall af honom, som är deras
Spiritus och anima.

Så kraschan som ordenstecken
Döljande kokett i vecken

[ 281 ]

Af koftanen, ödmjukt blicken
Häftad nedåt tiljorna,
Han, af korsets börda vorden
Tryckt och lutad emot jorden,
Nu vältalig lägger orden
Själfullt för kanikerna.

»När vår kristna tro går under,
Skakad utaf menskofunder,
Darra templets helga grunder;
Blott öfverstepresterna
Stödja murarne, som bäfva,
Värna pelarne och häfva
Tviflets dystra moln, som sväfva
Hotfullt öfver hjessorna.
 
Lågan släckt på offerhärden
Är; blott högmod styrer verlden.
Tunga som damoklessvärden,
Fruktansvärda omina
Öfver Herrans «Vingård» hänga
På ett hufvudhår; fåfänga,
Irriga begrepp förvränga
Mosen och profeterna.

Tätt, som ogräs gror i säden,
Så de fräcka frihetsträden

[ 282 ]

Grönska frodigt. Bröder, skräden
Dem ur helgedomarna!
Qväfven fröna i sin linda,
Att jag ej får se ett enda
Stå vid altar't och förblinda
Synen på åhörarna.

Äro hjordarna än fromma
Nu som lamm, de tider komma,
Då de sluka liksom tomma
Ulfvar edert timliga
Goda, glupskt ur munnen taga
Brödet på sin herde, jaga
Oss som svultna hundar, gnaga
Köttet intill benena.

Allting ondt de gerna unde
Presten: de gudlösa bunde,
Om de hade magt och kunde,
Mulen till på oxarna,
Hvilka tröska; o, de toge
Tionden ifrån oss, droge
Helgonskylden in och loge
Se'n i mjugg, de bofvarna!

Ja, hur gick det oss, skriftlärde,
Oss, som endast Gud beskärde

[ 283 ]

Ljuset, om de afskyvärde
Straussiske idéerna
Gynnades af kleresiet,
Och det kätterska partiet
Sprida fick fritänkeriet
Eller tolka skrifterna?

Djerft i alla lärdomsgrenar
Framåt vildt förnuftet skenar
Hejdlöst. Hvilka stötestenar
För de goda tjenarna!
Kritiskt tänkarne befatta
Sig med bibeln, den de skatta
Ringa, bönder vilja fatta
Med förståndet dogmerna.
Liknöjdt trots förutan gränser
Ger sig luft uti sentenser
Vådliga; inkonseqvenser
Förebrås lärjungarna.
Vetandet totalt inkräktar
Trons område; man anfäktar
Religionen, som ej mägtar
Stå emot bespottarna.

Blodet isas: hu, det går en
Rysning genom märgen, håren

[ 284 ]

Resa sig på hjessan, tåren
Stelnar, mitt djupkänsliga
Hjerta kallnar; fast vid gomen
Låder tungan, som vid blomen
Masken, som en tjuf för domen,
Bäfvar jag för följderna.

Fräckt med sakramentet leka
Atheisterna, förneka
Korsets död, lättfärdigt smeka
De den babyloniska
Skökan, vällusten; tillbeda
Mammon, vandra på den breda
Vägen, amma i den leda
Gamla Adam lasterna.

De af ondo sig berömma
Och i köttet satan gömma,
De på jordene uttömma
Vredens de sju skålarna
Och på sina hufvu'n samla
Kol så glödande; de famla
Uti mörkret som de gamla
Encyklopedisterna.

Strauss är stark i polemiken:
Att slå hufvudet på spiken

[ 285 ]

Ej till honom finnes liken;
Sina diaboliska
Satser ger han ock tillkänna
Snillrikt, så jag tror hans penna
Doppad är uti Gehenna,
Midt i afgrundspölarna.

Nog jag ser, hvar skon den klämmer:
Han vill frihet, och den skämmer
Bort vår magt, öfverenstämmer
Ej med prestintressena.
Och som bölja flyr för bölja,
Skall han fly och vi förfölja,
Fast som Loyola vi dölja
Skälet under mantlarna.
 
Ingen tid är att förlora,
Och periculum in mora!
Annat var det i de stora,
Gamla, goda tiderna:
Altar't var förent med thronen,
Primus dock hufvudpersonen,
Bålet och inqvisitionen
Endast argumenterna.

Nu man måste först undvika
Så skandal som alla slika

[ 286 ]

Svåra kasus, se'n predika
Tron för kämnersrätterna;
Laga, att ej som en nolla
Aktor står och dermed vålla
Kan ett svårt förderf, samt hålla
Tal för jurymännerna.

Nu är endast hufvudknuten
Att få boken först förbruten
Och se'n Hjerta utesluten
Ifrån det medborgliga
Samfundet. Jag honom drifva
Ville uti landsflykt, rifva
Ner hans snällpress och så blifva
Qvitt aftonbladisterna.
 
Och dermed ej heller fara
Är, I bröder, om vi bara
X och Y och W från —a
Få bland jurymännerna.
Dessa äro män med kända
Tänkesätt, som, hvad än hända
Må, se till att vi få brända
«Strauss och evangelierna».

Nog de veta allt, som rörer
Tron och deras frid tillhörer,

[ 287 ]

Att rationalism förstörer
Vördnaden för klerkerna
Och för deras prestämbeten
Hos den krassa allmänheten;
De ömtåliga samveten
Ha som sensitiverna.

Ja, den sistnämnde, en kärna
I församlingen, må gerna
Något göra för sin stjerna
Och för apparenserna
Till ett af de mindre stiften,
När af år och lefnadsskiften
Någon trött går ner i griften
Af de gamla fäderna.

Och de ha så mycket mera
Skäl att kraftigt protestera,
Som de fika beggedera
Nitiskt efter kräklorna,
Hvilka de betrakta lika
Snålt som Sundborg den der rika
Guldsmed Lindbergs magnifika
Soppor i mathemtarna.

I er vänskap jag i nöden
Sist mig sluter; inga öden

[ 288 ]

Skall förinta den, ej döden.
Faren väl, I heliga
Män, vår kyrkas heder!
Fäkten manligt i dess leder,
Ty hon väntar allt af eder!
Soli Deo gloria!”

Och de lärda se med ljusa
Blickar rundt omkring sig, krusa
Artigt för hvarann och snusa;
Se'n den theologiska
Fakultetens högt upplyste,
Städade doktorer myste
Mangrannt vördsamt, ty de hyste
Lika tankar samtliga.

Några slipade och sluga,
Som, hvad komplimenter duga
Till, nog veta, stå och buga
Ända i det yttersta;
Sidenhatt, galoscher, kappa
Hjelpa de på bispen, snappa
Opp hans käpp i vrån, att klappa
Han dem må på axlarna

Eller en passant dem hviska
Något om det stora fiska-

[ 289 ]

Fänget, hvilket kan uppfriska
Dem bland orthodoxerna,
Som, fast trogne intill änden,
Ännu fåfängt sökt prebenden,
Men mot hungern, arffienden,
Dagligt visa tänderna.