De gula husen/Kapitel 01
|
STADSKÄLLAREN → |
I MÅNSKENET
Bleka, vänliga vintermåne, aldrig skiner du mera ner på en liten bortglömd och sömnigt upplyst stad, där sparsamma kvällslågor glimmade ut genom trägavlarnas små fönster och där bagarens gyllene kringla på sin stång sakta gnisslade för kvällsvinden. Den blå skuggan som föll i de krumma och trånga små gatorna är för länge sedan förjagad, och nalkas någon i vinterkvällen till din förr så mörka tull, där endast en osande lykta dinglade i sitt rep, sticker honom långt på avstånd det skarpa elektriska ljuset i ögonen. Aldrig mer faller det matta skenet från drypande talgljus ut ur vänliga små butiker, när landsbornas rykande hästar, vita av frost och i ett moln av ånga, riste sina klingande bjällror i vinterkvällen framför trähusens trappor. Borta äro de låga små husen, bakom vilkas blommande fönster vithåriga gummor stickade sina strumpor framför brasans flammande ved, medan katten i dåsigt välbehag lättjefullt sköt rygg på den högt uppbäddade sängen under den törnekröntes oljetryck, och den ljudligt och makligt tickande klockan mätte den lugna och långsamma tiden i den låga och varma kammarens ro. Borta äro de hedervärda handelsmän, som i storrutiga byxor och blommiga västar högtidligt och värdigt bakom sina diskar småpratade med vadmalsklädda bönder i de låga bodar, där kattuner och tygbuntar doftade i kapp med speceriernas ljuvliga odörer och silltunnans fräna lake. För alltid avlagda äro de höga hattar de fejade påsatte på söndagskammade lockar, liksom de röda fransade schalar och svarta sidenschaletter deras hustrur buro, när kyrkklockan ropade genom söndagsstillheten, och de tillsammans långsamt och högtidligen vandrade genom de söndagstysta gatorna mot den vita och glimmande kyrkan, från vars tak den gyllene tuppen gnisslade.
Ja, borta äro snart alla de små gula och hemtrevliga husen, från vilkas svängda stentrappor skinande och vänliga småstadskaxar med långa sjöskumspipor gemytligt pratade med de knaggliga kullerstensgatornas långsamt förbigående vandrare, så att de stillsamma skratten ljödo runt alla täppor och prång. För länge sedan borta och försvunna äro de små förmaken innanför den låga och stora salen, där damer i svarta sidenkrinoliner och guldbroscher högtidligt och omständligt småpratade i de långa mahognysofforna under gammaldags gästabud, medan deras herrar och män i leende och omfångsrik välmåga drogo sin priffe, och kortlapparnas fall blandades med vänliga smålustigheter, medan piporna bolmade och den varma punschen ångade. Där hördes den lille och fete apotekaren med sitt prydliga vita hår och den svarta halsbindeln med den guldinfattade karneolen på sitt apotekarlatin skämta med den långe, magre och värdige rådmannen, vars betänksamma och räddhågade drag lystes upp för ett ögonblick av kvickheterna, medan den tystlåtne handelsmannen oberörd som alltid ceremoniöst tog sig en pris och bara skötte sina kort. Och när till sist de gamla vita dubbeldörrarna slogos upp till supén, tågade man ut över den höga tröskeln till det långa bordet med dess vita, skinande drällduk och tunga silverklenoder, där saftiga kalvstekar rykte bredvid pösande ostkakor och dignande härligheter under den gamla kristallkronans gult glimmande ljus.
Men när de äntligen efter all välfägnaden fått på sig sina lädergaloscher och knäppt kappor och ulstrar i omständligt och stillsamt mak, följdes de åt i en lång rad till varandras portar, och hela staden låg stilla och lyssnade till alla berättelserna och småpratet. Det enda som kunde störa tystnaden var den inskramlande diligensens postiljon, som falskt och gällt tutade i sitt krumma horn, eller den spröda klangen av trästapelns klocka, som långsamt och dröjande slog sina tunna och tvekande slag.
Och när så månen gick fram mellan skyarna såg den snart ingen mer än den sömnige konstapeln, som med mössan på sned och byxorna uppfirade trampade fram i sin urväxta och kortarmade uniform över de knaggliga stenarna, eller takåsens jamande katt, som högt sköt rygg mellan skorstenarna i det flödande ljuset. Men från alla de små husen, som sovo med nedrullade gardiner med alpslott och jägare, hördes långt ut på gatan i den tysta natten lugna och lyckliga snarkningar, som stego och föllo i ljuv och fullständig oberördhet och omedvetenhet om allt omkring.
Ja, borta äro de alla: de små prydliga gula husen och täpporna, de kullriga gatorna och de lyckliga människorna, och ser du nu, gamla bleka och vänliga vintermåne, en kväll fram mellan dina drivande skyar, skiner du ej längre ned på de lutande trähusens sovande idyller med deras stillsamma lycka och bonhomi. Kall och kylande lyser du på en bullrande och jäktande stad, och du drar dig åter in i dina svävande töckenslöjor för att ensam drömma om de flydda dagarnas lyckligare ro.