De gula husen/Kapitel 10
| ← JULKALASET |
|
TANTE EMERENTIA → |
VACKRE URBAN
Vackre Urban var skinande fet och blomstrande. Han hade alltid nya och högst eleganta kläder och bar oftast en blomma i knapphålet. Han gick alltid i solskenet nere vid strömmen eller genom staden från tull till tull. Men han syntes icke till alltför tidigt om morgnarna. Däremot kunde Skärblom ofta iakttaga honom nattetid, då han litet ostadigt vacklade fram genom gatorna efter att ha tillbragt dagen, från middagen räknat, på Stadskällaren. Men under morgonens rosiga timmar sov Vackre Urban. Sov och vilade sig för att kunna stå ut med nästa dags ansträngningar: promenaderna och Stadskällarens drycker.
Han hade givetvis tillräckligt med penningar för att ostört kunna ägna sig åt dessa intressen och de tillställdes honom, utan allt hans minsta åtgörande, punktligt den förste i varje månad, genom en rik och avlägsen frände, som på något sätt kände sig obligerad därtill. Och Vackre Urban inställde sig punktligt på banklokalen, strax före stängningen på månadens första dag, och utkvitterade med en indifferent och ointresserad min beloppet, vilket satte honom i tillfälle att ostört fortsätta sin väg.
Att han kallades »vackre» berodde väl på hans ansiktes släta och oklanderliga symmetri, och hans drag stördes aldrig av det uttryckets skiftande oregelbundenheter och snabba förändringar, som härleda sig från tankar och grubblerier. Ty från alla sådana hade Vackre Urban utan minsta svårighet eller självövervinnelse lyckats hålla sig sällsynt fri och oberoende. Hans liv liknade egentligen mest den vegetativa växten, som omedvetet och naturligt blomstrar på sin rot, och skulle man utsträcka liknelsen borde man icke välja bland allt för sprött och elegiskt doftande blommor. Tiden blev honom visst icke lång, ty han trivdes utmärkt med sitt oberoende, och den tankekraft varöver han kunde disponera, åtgick fullständigt till det dagliga putsandet av hans person. Han kammade och borstade de få hårstrån, livets prövningar och vedermödor låtit honom behålla vid några och femtio års ålder, med en kärlek och uppmärksamhet, som icke kunde vara fullkomligare, och som han annars ytterst sällan tycktes ha tillfälle att ådagalägga. Knappast mindre hängivenhet visade han också ifråga om sina klädesplagg och de handskar, varmed han skyddade sina välvårdade händer för alltför nära beröring med en icke alltid polerad verklighet. Blev där något över räckte det endast till blomman i knapphålet och den tämligen bedagade mamsell, som ur sin trädgårdstäppa skaffade honom den, och det intresse han visade henne härledde sig väl av den tjänst hon härmed gjorde honom, vartill sällade sig andra små vänligheter hon sedan åratal på vissa kvällar ägnat honom, då livet tycktes honom för ensamt och kärlekslöst. Han delade nu också i ungefär rättvisa delar de medel han månatligen lyfte mellan henne och hennes blommor, kläder och handskar. Och som sedan endast Stadskällaren återstod av allt det som i tillvaron syntes honom äga något intresse, och överskottet fullkomligt räckte till de summor, den dagliga utfordringen krävde, föreföll honom allt så väl inrättat och anordnat som gärna tänkas kunde.
Som Vackre Urban alltså av omständigheterna kommit att tillbringa större delen av sin levnad på Stadskällaren, var det så helt naturligt att han måste sammanträffa med stambordet vid schaggsoffan, men på grund av någon av de oskrivna och osynliga, men icke desto mindre fullt verkliga och obönhörliga lagar, som reglera samlivet människor emellan, admitterades han aldrig i assessorns krets. Det var endast kommissarien med sin försonliga och föga nogräknade blick på tillvaron, som någon ensam stund tömde sin kvällspunsch vid Vackre Urbans bord. Och till sina närmare bekanta kunde han också räkna den poetiske stärbhusnotarien och murveln Kinlock.
Egentligen trivdes nu Vackre Urban bäst i staden. Han tyckte det var litet för grönt på landet sommartiden, och det var ju också besvärligt och onödigt att förpassa sig dit. Men när den gula tussilagon började spricka ut längs de grå åkerrenarna och lärkorna drillade över markerna, där de första grässtråna stucko fram, kunde det nog hända att han halvt ovilligt medföljde notarien och kommissarien till de närmaste utvärdshusen, och det som uppehöll honom under den svettiga promenaden var ju utsikten till en litet bättre måltid än vanligt och en större kvantitet punsch.
Om sensommaren, när kräftorna kommo, var han heller icke så ovillig att få med, och de vandrade av alla tre över de släta ängarna, pustande i skjortärmarna under den glödande kvällssolen ned till Röda stugan, där strömmen glittrade och kluckade mot stränderna. Där kunde även Vackre Urbans ansikte lysas upp, medan kägelklotet mullrade i den långa banan under kommissariens säregna inkast och anmärkningar. Från köket trängde så ljuvligt stekdoft och hördes slamret av väntande buteljer, och när så stärbhusnotarien till sin egen överraskning och stolt som en kung slog »bataljon», slutade man med spelet och samlades på den vinrankomspunna förstugukvisten. Där tronade nu kräftfatet med den doftande dillen mitt på bordet och brännvinet svalnade i ishinken. Rödletta och skinande sutto de där i skjortärmarna, medan kvällssolen stod röd och full vid horisonten och strålade över pick-nicken som den fordom strålat över utfärder till Hessingen och Haga. Här var det nu krögarens lantliga och bastanta Maja, som efterträtt den lättfotade Ulla, och vinet och pontaken flöt ej i stop och kannor. Men gemytligheten var lika stor, och kvällsfriden och stillheten lika ljuvlig, fast skämtet var litet mera jordbundet och kanske icke så vingat, buret upp av den söta, simmiga och borgerliga punschen.