De gula husen/Kapitel 09

←  I PRÄSTGÅRDEN

De gula husen av Hjalmar Lundgren JULKALASET

VACKRE URBAN  →

JULKALASET

Små och frysande glimmade vinterstjärnorna ned från den djupblå himlen över de vidsträckta små fälten som fingo en nyans av lilas i den skumma eftermiddagsdagern. Som lutande och övergivna vaktposter stodo enruskorna längs vägkanterna, och tunga kraxande kråkor seglade lojt och ovigt över gärdena. I bygdens stugor började ljusen tändas här och var, och borta över Bråviken steg redan vintermånen, full och blänkande, och lyste över det vita landskapet, där snön började milla och de hårda snöflaken sprucko med hörbara suckanden i den skymmande tystnaden.

Det pinglade bjällror på vägen. De ångande och svettiga hästarna frustade, och slädmedarnas glidande ljud skuro ibland igenom och blevo gälla och skärande, när medarna skrapade över vägens stenar. Det dämpade fallet av hopad snö från någon trädgren och ibland några enstaka ord från de åkande var allt som hördes, utom kuskarnas manande rop till hästarna och de muntra och ivriga bjällrorna.

Det var tvenne stora slädar med vita, stjärniga slädnät och de voro på väg bort över Vikbolandet till prostgården vid kusten, där assessorns bror förde herdestaven.

Julen var nyss förbi och den heliga trettonaftonen inne. Det var det vanliga julkalaset, alltid motsett med glädje och förväntan, de ämnade sig till och gästerna voro också de vanliga. I första släden sutto brodern assessorn och majoren med fröken Ann’ Charlotte. Och Stina Kajsa såsom ett allt i allo var också som vanligt med. Men i den andra åkte kommissarien och Angélique Motander och där hade också den lille rådmannen, efter tusen förmaningar och varningar av fru Clémentine, fått plats bredvid stärbhusnotarien, som var lycklig nog att icke ha någon som bevakade hans frihet.

De voro ombonade och påpälsade till fullständig oigenkännlighet: majoren med sin gamla officerspäls med läderremmen i midjan, och fröken Ann’ Charlottes spelande bruna ögon skönjdes knappast ur kapuschongen och alla schalarna. Men Stina Kajsa hade virat flera nummer av kvällstidningen kring sin magra och skrumpna kropp under alla tröjorna och filtarna, och det hade bon också lärt ut åt Angélique. Herrarna hade sina lädergaloscher och damerna bottforer, men det började ändå bli kallt om fötterna ju längre tiden skred.

Nu djupnade himlavalvet i mörkaste svart och stjärnorna brunno klarare. Över den vida slätten hördes då och då den fjärran gudstjänstringningen från någon av de många översnöade, vita landskyrkorna, och tonerna lågo liksom kvar i rymden, länge dallrande. Så vände då vägen till slut resolut av mot vänster och där skymtade redan prostgården på sin kulle. Det glimmade ljus så festligt ur hela den långa fönsterraden. Så var det bara häcken och den långa almallén kvar, och bakom kyrkans kor svängde slädarna och voro så framme på gårdsplanen vid trappan.

Där stod nu också den gamle prosten — vithårig och med den sällan släppta sjöskumspipan i handen. Han liknade mycket sin broder assessorn: det var samma ansiktsläggning och samma hållning, men trots det genomgående släkttycket var det dock en i ögonen fallande olikhet mellan dem. Det var som assessorns mera borgerligt, fryntliga drag hade förädlats och fått mera race i prostens ansikte, där ögonen lyste milda, livliga och intelligenta. Assessorn såg också upp till sin bror som till ett betydligt högre väsen och var förtjust som ett barn som fått beröm, när brodern fann nöje i hans historier och själv berättade vidare — ty även han var humorist med en naivitet och hjärtlighet som kunde kallas geniala — i samma anda, ehuru mindre bullrande och med mera älskvärt försåtlig spets. Och aldrig hade deras broderliga vänskap störts av ens det minsta förbidragande moln.

Men på var sin sida om prosten stodo hans gamla ogifta systrar, som skötte hans hus. Det var mamsell Gustava med sina stora, vänliga, allvarliga ögon, som tycktes se tvärs genom alla utanverk och skyddande skal direkt till kärnan. Hon var som sagt litet döv och detta bidrog väl även till att hon gick som i sin egen inre värld för sig. Med sin rättframma enkelhet och värdighet tog hon del i alla prostgårdens sysslor, för klok och hjälpsam att icke dra sitt strå till stacken med de löpande göromålen, ehuru nu hennes rike icke alls var av denna världen. Men på andra sidan stod mamsell Beata, och hon var ett denna världens barn som gladlynt och smågnolande styrde och ställde med matbestyren och hushållet och beundrade prosten och Gustava som förstodo så obegripligt mycket som hon glatt medgav sig icke alls förstå. Och både mamsell Gustava och mamsell Beata hade sina fina svarta klädningar med knappraden mitt på bröstet och hårklädseln med alla knypplade spetsar och gredelina band på de åldriga lockarna.

Det blev ett välkomnande och ett avpälsande, och i den långa prästgårdssalen med sina tre fönster med de vita gardinerna stod redan bordet färdigdukat med alla julens härligheter. Och mamsell Beata krusade och bjöd och kände sig lycklig och stolt över de hederliga anrättningarna. Det var dock på visst sätt i det mesta hennes verk alltsammans: både de rykande skinkorna och korven och bruna bönorna och klenäten och sylten.

Längs väggarna sutto högtidliga och stela i sina svarta klädningar de förmögnare bondfruarna och i sina urmodiga bonjourer och vita halsdukar alla de mera betydande bönderna i socknen. Och de kände nog sitt värde och sin betydelse och visste bestämt och envist vad de ville på sockenstämmor och sammanträden, men nu var det som hade deras ofta annars talföra tungor helt oförmodat fått några bindande band, och tysta och betänksamma vände de sina gula mässingsdosor i de valkiga nävarna och försökte förgäves komma i gång med varandra om det de annars med sådan skärpa och all önskvärd tydlighet brukade avhandla.

Men nu satte stadsbornas ankomst och i all synnerhet mamsell Beatas ljuvligt ångande varma glögg med russin och kardemumma och fikon och mandlar, dem de måste inta i upprepade repriser med de frusna åkande, genast litet mera fart i stämningen, som steg nästan till ledighet och gemytlighet efter all den rara lutfisken och skinkan. Och när allt rundligt och grundligt och nästan sakramentalt högtidligt var lyckligen överstökat, rykte redan den varma punschen på alrotsbordet framför den långa vaxduksklädda soffan i prostens rum. Själv kröp han upp med sin pipa i ena hörnet och majoren i det andra, och ändå blev där plats till den lille rådmannen mitt emellan dem.

De få och rangliga bokhyllornas små tunna ohäftade böcker och häften vittnade om flitigt begagnande. Och de voro också prostens enda och käraste sällskap. Hur ofta läste han ej för de andäktigt lyssnande systrarna ur de skalder som stodo hans hjärta så där riktigt nära, att rösten ibland stockade sig i halsen av rörelse, och Gustava fällde en tår, — och Beata med — för sällskaps skull. Nu var dock stämningen alls ej för sådant. Värmen kändes skön i det nyskurade och helgfina rummet, där det redan kvillrade på fönsterrutorna av hettan. Och snart var det tid att skiljas åt, ty »i morgon var åter en dag», och prosten skulle än en gång genomse sin minutiöst och länge utarbetade trettondagspredikan.

Mamsell Beata gick före med sitt brinnande ljus i malmstaken och visade gästerna deras rum på vinden, och snart voro de alla logerade. Det doftade av hackad en på vinden och i rummen var det så välmenande varmt. Men först och sist var det så främmande och ljuvligt tyst och snart stego från alla vinklar och vrår den mest påtagliga förnöjsamhets och välbefinnandets djupa andetag.

Men medan prosten ännu en stund blev sittande vid sin sakta sjungande lampa, i stilla ro böjd över sin predikan, där han strök och ändrade uttryck och ord — ibland för den adekvatare meningens skull, men ibland bara för rytmens och satsbalansens — blev assessorn stående vid fönstret i sitt gavelrum. Därutanför låg den sovande bygden i månsken under de darrande vinterstjärnorna. Det var så fridfullt och tyst, och endast en ensam bjällra pinglade långt borta på vägen. Ett par nattfåglar kurrade ett tag i almen och tornets klocka slog några slag. Vilken helgstillhet och ro! In i det långa rummet blickade månen, den lyste in på den gröna kakelugnen som spred sin värme i vrån, på björksängen under de vita sänggardinerna, på de hemvävda gångmattorna och den lilla kronan av kristall i taket. Och där han stod och såg ut i natten var det som helgstämningen, friden, värmen och tystnaden, hela denna hemkänsla av enkelhet och trevnad och avskild ro, rört och framkallat det naiva barn, assessorn bar djupast i sin själ, och han fick nästan som litet vått i ögonvrån av bara stilla lyckokänsla, gamla karlen.

Men tidigt dagen därpå skulle man upp och gå de få stegen till kyrkan. Där sutto nu alla från föregående kväll: männen för sig och kvinnorna för sig. I det gamla templet hördes hostningar och snytningar och lavendeln doftade. På de vitmenade väggarna hängde de gamla tunga och klumpiga vapensköldar av trä, som tillhört socknens gamla adelsfamiljer och som mamsell Gustava och mamsell Beata dragit fram från kyrkovinden och låtit måla och upphänga. Nu gick prosten från sakristian — så vitt var håret att det icke skiljde sig från den kalkade muren bakom — och steg upp i stolen. Han utlade dagens text i tidens siratliga och smyckade blomsterspråk, och bönderna förstodo ej mycket därav, men deras prost var ändå »för mer» än alla de andra prästerna runt omkring och de tyckte han talade så »obegripligt grant». Och tid tog han på sig. Kvart efter kvart talade han, och andakten och stillheten voro fullkomliga.

När han så till sist blev färdig, och värdig och enkelt förnäm gick ned från sin predikstol och in i sakristian, steg psalmen i vers efter vers så rörande troskyldigt och andaktsfullt, att till och med fröken Ann’ Charlotte fick tårarna i ögonen och Stina Kajsa snöt sig i sin prudentligt hopvikta näsduk och grät.

Sen var det bara middagen med samma rätter igen som återstod, och så körde slädarna fram till hemfärden. Och Stina Kajsa, som mest hjälpt till i köket hela tiden, och Angélique sökte rätt på sina kvällstidningar igen och byltade in sig i schalar och kappor. Och med många tacksägelser och hjärtliga avsked pinglade man så iväg hem.

Men nu gick färden mycket fortare, när man hade minnena att värma sig vid och språka om, och snart lyste den lilla stadens ljus dem till mötes i den blåvita dagern. Med sina gavlar och hus tätt hoptryckta låg den där vänligt glimmande i all den halvdunkla skymningen, och snart skymtades konstapeln Skärblom som en lurvig men trogen gårdvar vid tullen och medarna började skära igenom mot stadens kullriga gatuläggning.