De gula husen/Kapitel 08

←  DEN POETISKE STÄRBHUSNOTARIEN

De gula husen av Hjalmar Lundgren I PRÄSTGÅRDEN

JULKALASET  →

I PRÄSTGÅRDEN

Ett par mil från den lilla staden låg den gamla prästgården, där många av stadsborna voro vänner och bekanta och dit de foro ibland, särskilt vid de stora årshögtiderna. Det var en sådan där gammal rödmålad prästgård tätt bredvid kyrkan och inbäddad bland almar och syrener, med nystärkta gardiner för alla fönstren och prydligt krattade gångar i trädgården runt omkring. Gamle prosten — assessorns bror — var också en sådan där gammal vithårig prost, som rökte sin sjöskumspipa och läste sina klassiker och styrde sin församling som en blid och vänlig herde. Prästgården låg på en kulle och från sina fönster kunde prosten se ut över ängar och gärden på en stor del av sin församling, där han kände varje gård och varje by och människornas öden, både de yttre konturerna och även de hemliga drivkrafterna, ty till honom kommo de flesta med sina sorger och anfäktelser. De sågo upp till honom på hans kulle, där han satt så högt över dem alla i alla bemärkelser. Det var en sådan försynt värdighet över honom, som nästan mot hans vilja ingav respekt och reverens för hans personlighet, och där kunde icke vara tu tal om, att de råd han vänligt gav efter noga begrundande, blevo åtlydda. Han var nu icke av samma klass som de — icke på grund av kallet och ämbetet, ty det skulle i sig självt ej behövt utgöra något hinder, men på grund av hela sitt väsen och läggning som var så vida skilt och högt över deras värld. Det var som såg han på allt som för dem var det enda verkliga och betydelsefulla, som högt uppifrån, men alls icke i högdragen nedlåtenhet, utan med vänlig beredvillighet och tillmötesgående. Och fast han aldrig använde stränghet följde honom en myndighet som där aldrig blev tal om att kunna motsätta sig. Gammaldags var han i uppfattning och åskådning, i en viss estetisk passivitet kvarblivande i de gamla former, som genom tradition och helgd tilltalade honom. Ogift och isolerad som han var, hade han stor nytta i många världsliga ting av sin likaledes ogifta syster, mamsell Gustava, som biträdde sin syster Beata med skötseln av huset och hjälpte till med de timliga bestyren. Det är egentligen om henne som detta lilla kapitel handlar.

Litet döv var hon från födseln, och hon gick där ensam med sin värld för sig. Hon tog emot alla sockenborna som kommo till prostgården i sina skilda ärenden, och alla skulle de ha sin traktering och sin grundliga pratstund, innan de långsamt och senfärdigt lagade sig i väg igen. Men mamsell Gustava räckte till för allesammans och hörde alltid lika intresserad på. Hon blev som en mellanhand mellan prosten och sockenfolket och genom henne fick brodern reda på alla de små detaljer, som alltid bruka intressera kvinnor, och vilka han dock gärna åhörde, som ett avbrott i ensamheten, medan kvällslampan susade och han satt uppkrupen i den långa vaxduksklädda björksoffan med sin långpipa efter aftonvarden.

Då kunde nog hända honom att sakta recitera för den tacksamt lyssnande systern någon strof av hans älskade skalder, som i små blygsamma, tunna häften stodo i det lilla bokförrådet i hans arbetsrum, och många kvällar läste han med dämpad stämma den skald som stod hans hjärta allra närmast, Edvard Bäckström, tills han själv blev helt rörd, och Gustava måste torka sig med förklädet i ögonvrån.

»Tror ännu på en fröjd ditt sinne,
kläd i ord dock ej vad du tror.
Slut det ödmjukt i hjärtat inne
och var nöjd med att där det gror.

Störst är lyckan ännu ej njuten,
fagrast blomman ej ännu bruten,
men i knopp, lik en gåta, sluten.
I dess tydning en sommar bor,»

läste han, medan det stockade sig i halsen, och han blåste pipröken i stora bolmande moln för att dölja sin rörelse. Men det skulle aldrig fallit honom in, att Gustava skulle njuta dikten på samma sätt som han. Visst fann hon det vackert och visst njöt hon det på sitt sätt, men hennes värld var dock en annan, den gick i mera reala och handgripliga omgivningar, där hon gjorde honom stor nytta och hennes sympati för det lästa trodde han endast bero på hennes dyrkan av honom själv. Där låg så många mil mellan dessa människor, som dagligen år efter år rörde sig vid varandras sida — förtroende fanns nog på sitt sätt och all möjlig hänsyn och vänskap, men där var dock ett svalg mellan dem. Hon dyrkade och såg upp till honom som till ett högre väsen, och han kunde aldrig föreställa sig att hon riktigt kunde höra hemma i hans värld.

Men mamsell Gustava hade god tid till många tankar medan hon skötte huset, och hade prosten kunnat se in i hennes själ skulle han häpnat och förvånats.

Nu hände det något i socknen, som var någonting alldeles nytt och oväntat.

Det hade kommit ett främmande folk till församlingen, med ziguenarblod i ådrorna och ett hetsigt och spotskt lynne, och de hade med sig en sjuttonårig dotter, en svartögd och mörkhårig flicka med olivefärgat skinn och en sydländsk glöd i blicken. Det var många av de stela och tungrodda yngre manfolken som helt plötsligt började få sina vägar där förbi, och en dag fram på vårvintern — snön hade just börjat smälta och stararna visslade — var det uppenbart, att den främmande flickan skulle bli mor. Det var nu någonting alldeles oerhört därborta, där oäktingar så sällan förekommit och där hjonelagen planerats och bestämts så gott som i tidiga barndomen. Ensam gick den väntande, ensammare nu om möjligt än förut, med hela opinionens tryck över sig — brännmärkt, utstött, ringaktad. Och så en dag blev det henne för tungt — och när istäcket just smält bort från bäcken som rann genom fälten, kastade hon sig i från alen, där djupet var störst. Hon hittades död nere vid smedjan, och smeden körde hem henne till stugan i backsluttningen.

Nu skulle hon alltså begravas, men som självspilling icke i vigd jord, utan utanför kyrkomuren på norra sidan. Prosten hade nog många vänliga ord till tröst för föräldrarna, men där gick ju ej att ändra lag och förordning, och i kyrkans vigda mull kunde han icke begrava henne. Det var nu en skam, som tycktes vida övergå allt annat, det var en utstötning, en nesa, ett brännmärke att rodna och slå ögonen ner för.

Och begravningsdagen kom med tinande ljum blåst som kom dropparna att falla från almarna kring kyrkan. Där var ingen mer än föräldrarna som följde den svarta kistan, men i täta hopar stodo de okänsliga skådelystna, ty det var ju en stor händelse detta; ett högtidligt avbrott i vardagligheten. Och prosten läste den särskilda bönen, medan vårsolen bröt fram ur de drivande molnen, och dropparna lackade från träd och grenar. Och människorna stodo i intresserad förvåning, som blandades med avsky och motvilja, och utan blommor och kransar sänktes kistan i jorden, medan föräldrarna, ovana vid all denna uppmärksamhet, skamsna och vanärade, ej tycktes våga ens ge fritt lopp åt tårarna.

Då var det som de packade leden skiljde sig åt. Någon kom. Det var mamsell Gustava och i sin famn bar hon ett kors. Ett stort vackert kors, flätat av granris och lingonris, och med några fattiga vårens första blommor däribland. Det var så helt naturligt att mängden aktningsfullt gav plats, ty det var en så enkel värdighet och höghet över henne att alla måste böja sig. Och hon föll på knä vid graven och lade där sitt kors. Vad ingen vågat — att pryda denna kista med blommor — det vågade hon. I strid mot hela den allmänna meningen, i strid mot alla nedärvda fördomar, låg hon där med sin offergärd, och det var som dröjde det kring henne och hennes blommor ett skimmer och ett förklarat ljus. Där blev helgtyst och stilla — och äntligen kommo tårarna i mångas ögon.

Men jag tänker ibland, att kanske är det just genom sådana små handlingar — som lyfte henne högt över hela hennes omgivning — som moralens gränser flyttas, och även för mig står det som ett förklarat skimmer över mamsell Gustava och hennes granriskors.