De gula husen/Kapitel 18
| ← DOKTORN |
|
DONATIONEN → |
DEN OBJUDNE GÄSTEN
Syrenernas violetta plymer, som i försommarens kvällar doftade så starkt där de vajande hängde fram över assessorns plank, hade länge sedan blommat ut. Alarna som hängde ut över strömmens sakta sorlande vatten voro ännu gröna, men den värsta sommarhettan var borta. Solen stekte ej längre över sommarstilla gator och gränder, såsom den gassat i juni och juli, den kvävande, stillastående, tjocka luften i de krumma prången var försvunnen; kattorna som kisande sovo bak’ fönsterrutorna fångade väl ännu en eller annan reflex, men den värmde ej mer som förr. Augusti led mot sitt slut och himlen var redan liksom högre och klarare.
Det var höstens klarhet och ro som tonade över staden, men den kom denna gång med en plågande ängslan, en smygande beklämdhet, en rädsla för något ruvande ont, som när som helst kunde slå ned. Likt en skara skrämda fåglar tryckte sig de små gula husen tillsammans — på höstvindens vingar närmade sig den osynlige fienden, som tyst och likgiltigt kunde sprida förgängelse och död och rubba hela urverkets regelbundna gång. Genom lykta dörrar kunde han smyga sig in, och all mänsklig klokhet och förutseende båtade så litet. Det var bara att tyst böja sig under det obevekliga ödet.
Men doktorn var icke overksam. Han behöll som vanligt huvudet kallt. Allmänna sammankomster förbjödos, krogar och näringsställen stängdes på söndagarna allt på hans tillskyndan. Och på apoteket ökades förrådet av kamfer, stillande droppar, stoppande droppar, tannin- och ekbarkspiller. Och han läste i sina böcker allt han kunde finna om den objudna gästen: cholera morbus.
Det var som vore solen förmörkad. All dagens färdsel gick i långsammare takt, alla stämmor talade mera dämpat, och betänksammare och trycktare tycktes alla miner. Allt som förut upptagit sinnen och tankar blev plötsligt smått och betydelselöst. Man gick i skuggan av det hotande ovädersmolnet.
Då rullade en dag den kända vagnen från prostgården in över stenläggningen och stannade vid assessorns port. Den kom för att undan den väntande faran föra de kära fränderna, och upplivade av avbrottet och förhoppningsfulla inför den större säkerheten på landsbygden stuvade de in sig, assessorn och majoren och fröken Ann-Charlotte och Stina-Kajsa. Förhållningsorder i mängd hade de från doktorn, och all frukten och de härliga astrakanerna lockade förgäves.
Det var som oväderstrycket hade lättat här ute — som vore man lyckligt undanryckt all fara under prästgårdens susande almar och bladverk, som hade allhärjaren försyn för stillheten och ron härute.
Men inne i staden tog han skadan igen. Augusti var ej till ända, förrän han begynt sitt verk. Doktorn var beredd och mötte den objudne gästen med sina varmvåta packningar i yllefilt, sina övertvättningar, sittbad, och Neptunsgördeln, som stod så fördelaktigt omnämnd i Lagbergs hydrotherapi. Han skrev till Sundhetskollegium efter flera aeskulapämnen till hjälp, och med deras bistånd tog han lugn och trygg upp striden. Vad göras kunde gjorde han, och hans blotta närvaro verkade lugnande på sjukligt uppjagad inbillning och rädsla.
Om kvällarna brändes tjära i gathörnen för att rena luften. Som väldiga offer åt den obeveklige fladdrade lågorna, och vinden förde den starka lukten genom alla springor och lås. Men på osynliga vägar stal den objudne gästen sig in. Han hittade de undangömdaste skrymslen och vrår. Han hittade fru Clémentine som envist stängt sig inne för att undgå all smitta, som fick maten skjuten in till sig genom en lucka i dörren, som ej tog emot något besök — han hittade henne ändå, och snart låg hon under hans obönhörliga slag blå och med kramp i lederna, trots doktorns inpackningar och piller.
Kyrkklockorna ringde och ringde, procession efter procession tågade upp mot kyrkogården. Där var väl icke ett av de gula husen som icke saknade en frände eller vän.
Och den objudne gästen gjorde sig ingen brådska. Han trivdes gott i den lilla staden och besökte kvarter efter kvarter.
Först när Novembersnön började falla, tyst, mjukt och vitt, bäddande allt i ett försonande hölje, bröt han småningom upp och försvann. Och trycket som legat så tungt och länge över staden började lätta — man kunde åter andas ut,
In över de kullriga gatstenarna rullade åter prästgårdsvagnen, och ur husen började de sorgsna ansiktena titta fram. Långsamt, men oavlåtligt, började livet återtaga sin vanliga gång. Men länge dröjde skuggan kvar, och minerna voro sorgsnare och allvarligare. Det var så månget sorgligt minne som sällat sig till alla de andra, som gömts från ett långt liv. Den omhägnade ron, den stilla tystnaden i de små låga rummen, där säkerheten tycktes så tryggad, hade fått erfara, så skrämmande nära, vingeslaget från det stora okända, som snart väntade dem alla.