De tre mostrarna
| ← Askepilten som åt i kapp med trollet |
|
Herre-Per → |
DE TRE MOSTRARNA.
Det var en gång en fattig man, som bodde i en stuga långt borta i skogen och levde av jakt. Han hade en enda dotter, och hon var både vacker och vän. Modern hade dött tidigt. Och när flickan var halvvuxen sa hon, att hon ville ut till folk, så att hon kunde få lära att tjäna sitt bröd, hon också.
»Ja, dotter min», sa fadern, »visserligen har du inte lärt annat hos mig än att plocka fågel och steka, men du får väl försöka att tjäna för ditt bröd i alla fall.»
Så gick då flickan i väg för att be om tjänst, och då hon hade gått en stund kom hon till kungsgården. Där stannade hon, och drottningen tyckte så bra om henne, att de andra tärnorna blevo riktigt avundsjuka. De hittade på att säga till drottningen, att flickan hade sagt sig god till att spinna upp ett pund lin på tjugufyra timmar, för drottningen gjorde så många slags handarbeten.
»Ja, har du sagt det, så ska du göra det», sa drottningen, »men litet längre tid kan du väl få.»
Flickan, stackare, tordes inte säga, att hon aldrig hade spunnit, men bad blott om en kammare för sig själv. Det fick hon, och dit upp bars både spinnrock och lin. Här satt hon och grät och var bedrövad och visste inte någon råd. Hon bråkade med rocken och vred och vände på den och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Hon hade aldrig förr ens sett en spinnrock.
Men som hon satt där kom en gammal gumma in till henne. »Vad felas dig, mitt barn», sa hon.
»Ack», svarade flickan, »det kan ju inte nytta att jag säger dig det. Du kan ändå inte hjälpa mig.»
»Det kan ingen veta», sa gumman. »Kanske jag kunde veta råd i alla fall.»
»Ja, jag kan ju gärna säga henne det», tänkte flickan, och så berättade hon, att hennes medtjänare hade spritt ut, att hon sagt sig god till att spinna ett pund lin på tjugufyra timmar, »och jag, min stackare», sa hon, »har i alla mina dar aldrig sett en spinnrock, än mindre skulle jag kunna spinna så mycket på ett dygn».
»Ja, det gör ingenting», sa gumman, »vill du kalla mig moster på din hedersdag, så ska jag spinna i ditt ställe, och du kan gå och lägga dig att sova.» Ja, det ville flickan gärna göra, och så gick hon och lade sig.
På morgonen när hon vaknade låg allt linet spunnet på bordet, och det så vackert och fint, att aldrig någon sett så jämn och vacker tråd. Drottningen blev mycket glad över den vackra tråd hon hade fått och höll ännu mer än förr av flickan. Men detta blevo de andra ännu mer avundsjuka på henne för, och så hittade de på att säga till drottningen, att nu hade hon sagt sig god till att på tjugufyra timmar väva den tråden hon hade spunnit. Drottningen sade igen, att hade hon sagt det, så skulle hon göra det, men om det inte blev just på tjugufyra timmar, så kunde hon väl få litet längre tid. Flickan tordes inte säga nej nu heller, men bad om en kammare för sig själv, så fick hon väl försöka.
Där satt hon nu igen och grät och var bedrövad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Då kom det återigen en gammal gumma in och frågade: »Vad felas dig, barnet mitt?»
Flickan ville först inte ut med det, men till slut berättade hon varför hon var så sorgmodig.
»Ja», svarade gumman, »det gör ingenting. Vill du kalla mig moster på din hedersdag, så ska jag väva i ditt ställe, och du kan gå och lägga dig och sova.» Ja, det lät flickan inte säga sig två gånger, och så gick hon och lade sig.
Då hon vaknade låg tygbunten på bordet, vävd så nätt och tätt som vävas kunde. Hon tog bunten och gick ned med den till drottningen, och hon blev så glad över den vackra väv hon fått och höll ännu mer än förr av flickan. Men då blevo de andra ännu mer avundsjuka på henne och tänkte inte på annat än vad de nu skulle hitta på.
Till slut berättade de för drottningen, att nu hade hon sagt sig god till att sy upp vävbunten till skjortor på tjugufyra timmar. Ja, det gick alldeles som förut. Flickan tordes inte säga, att hon inte kunde sy. Hon kom upp på en kammare för sig själv igen och satt där och grät och var bedrövad. Men då kom det åter en gammal gumma till henne, som lovade att sy i hennes ställe, om hon bara ville kalla henne moster på sin hedersdag. Det lovade flickan mer än gärna, och så gjorde hon som gumman sa och gick och lade sig att sova. På morgonen då hon vaknade fann hon bunten uppsydd till skjortor, som lågo på bordet. Så vacker söm hade aldrig någon sett, och skjortorna voro märkta och alldeles färdiga.
När drottningen fick se det arbetet blev hon så förtjust i sömnaden, att hon slog ihop händerna och sa: »Så vacker söm har jag varken haft eller sett», och sedan höll hon av flickan som sitt eget barn.
»Om du vill ha prinsen, så ska du få honom», sa hon till flickan, »för du behöver aldrig leja bort något, du kan sy och spinna och väva alltsammans själv.»
Som flickan var vacker tyckte prinsen bra om henne, och del blev bröllop strax. Men knappt hade prinsen satt sig vid bröllopsbordet med henne förrän det kom in en gammal ful kärring med en lång näsa — den var visst tre alnar lång.
Då steg bruden upp, neg och sa: »God dag, moster!»
»Är det moster till min brud», sa prinsen.
Ja, det var hon!
»Ja, då får hon väl sätta sig till bords då», sa prinsen. Men både han och de andra tyckte hon var ryslig att sitta till bords med.
Rätt som det var kom det återigen en gammal ful kärring. Hon hade en bak så tjock och bred, att det var med knapp nöd hon kunde klämma sig in genom dörren. Strax reste bruden sig upp och hälsade: »God dag, moster!»
Och prinsen frågade omigen om det var moster till hans brud. Bägge svarade ja, och prinsen sa, att när det var så, fick hon väl sätta sig till bords, hon också.
Men knappt hade hon satt sig, så kom det igen en ful gammal kärring, med ögon så stora som tallrikar och så röda och rinnande, att det var rysligt att se. Bruden reste sig igen och hälsade: »God dag, moster!» och prinsen bjöd henne också att sätta sig till bords. Men glad var han inte, och han tänkte för sig själv: »Gud hjälpe mig såna mostrar min brud har!»
Då han hade suttit en stund kunde han inte låta bli att fråga: »Men hur i all världen kan min brud, som är så vacker, ha såna rysliga och vanskapliga mostrar?»
»Det ska jag säga dig», sa den ena. »Jag var lika vacker, jag, som bruden din, då jag var vid hennes ålder. Men att jag fått så lång näsa, det kommer sig av att jag bitti och sent har suttit och hackat och nickat med spånad, och så har näsan töjt sig och blivit så lång som du nu ser.»
»Och jag», sa den andra, »ända sedan jag var ung har jag suttit och skubbat fram och tillbaka i vävstolen, och därför har min bak blivit så stor och svullen som du ser.»
Så sa den tredje: »Anda ifrån det jag var ganska liten har jag suttit och stirrat och sytt natt och dag, och därför ha mina ögon blivit så rysliga och röda, så nu finns det ingen bot för dem längre.»
»Jaså», sa prinsen, »det var väl jag fick veta det. För kan folk bli så rysliga och fula av det, så ska min brud varken spinna eller väva eller sy mer i alla sina dagar.»