De tre musketörerna/Kapitel 31

←  Kapitel 30. Mylady

De tre musketörerna av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Tom Wilson Kapitel 31. Engelsmän och fransmän

Kapitel 32. En prokuratorsmiddag  →

31.
ENGELSMAN OCH FRANSMÄN

På utsatt tid begåvo sig de fyra vännerna, åtföljda av sina fyra betjänter, bakom Luxembourg till en inhägnad plats, upplåten till getbete. Athos gav getvaktaren en slant, för att han skulle draga sig undan. Betjänterna befalldes att hålla vakt.

Snart nalkades en tyst skara helt försiktigt inhägnaden, gick in dit och fram till musketörerna; därpå presenterade de sig enligt bruket på andra sidan Kanalen.

Engelsmännen voro allesammans personer i den högsta samhällsställning, deras motståndares namn utgjorde således för dem icke blott en anledning till förvåning utan även till oro.

»Men med allt detta», sade lord Winter, då han fått höra de tre vännernas namn, »veta vi ju ändå inte, vilka ni äro, och vi slåss inte med personer, som uppträda under sådana namn; det är ju herdenamn, mina herrar.»

»Också, som ni väl kan tänka, mylord, är det endast lånade namn», sade Athos.

»Vilket endast inger oss så mycket större längtan att lära känna de verkliga namnen», svarade engelsmannen.

»Men ni har ju spelat med oss utan att veta våra namn, sade Athos, »och det är så att ni vunnit våra hästar.»

»Det är sant, men då riskerade vi endast våra pengar, den här gången riskera vi våra liv. Man spelar med hela världen, men man slåss endast med sina likar.»

Alldeles riktigt», sade Athos. Och han tog den av de fyra engelsmännen, som han skulle slåss med, avsides och sade honom sitt namn helt sakta. Porthos och Aramis gjorde på samma sätt.

»Är detta nog för er», frågade Athos sin motståndare, »och anser ni mig av tillräckligt god börd för att göra mig den äran att korsa er klinga med min?»

»Ja, min herre», svarade engelsmannen med en bugning.

»Nåväl, vill ni nu tillåta mig att säga er en sak?» frågade Athos kallt.

»Vad då?» frågade engelsmannen.

»Jo, att ni skulle gjort klokare i att inte fordra, att jag skulle ge mig tillkänna.»

»Och varför det?»

»Därför att man tror mig vara död och jag har mina skäl att önska, att man inte får veta, att jag finns i livet, så att jag nu blir tvungen att döda er, för att min hemlighet inte må komma ut.»

Engelsmannen såg på Athos och trodde att han skämtade; men Athos skämtade alls icke, tvärtom.

»Mina herrar», sade Athos, vändande sig på en gång till sina kamrater och deras motståndare, äro vi färdiga?»

»Ja», svarade med en mun engelsmän och fransmän.

»I gard då!» sade Athos.

Och i detsamma blixtrade åtta värjor i den nedgående solens strålar, och striden började med en häftighet helt naturlig mellan personer, som i dubbelt avseende voro fiender.

Athos fäktade lika lugnt och metodiskt, som om han befunnit sig på en fäktsal.

Porthos, av äventyret i Chantilly förmodligen botad för sitt alltför stora självförtroende, skötte sitt spel med mycken finess och försiktighet.

Aramis, som hade att avsluta tredje sången av sitt poem, skyndade sig som en person med stor brådska.

Athos var den som först dödade sin motståndare; han gav honom endast en stöt, men som han förutsagt honom var stöten dödlig, den träffade hjärtat.

Porthos var den andra i ordningen, som fällde sin motståndare till marken; han hade genomborrat hans lår. När engelsmannen utan något vidare motstånd gav honom sin värja, tog Porthos honom på sina armar och bar honom till hans vagn.

Aramis ansatte sin motståndare så häftigt, att sedan denne ryggat tillbaka femtio steg, slutade han med att taga till flykten allt vad benen förmådde bära honom och försvann under betjänternas hånskratt.

Vad d'Artagnan beträffar, så hade han helt enkelt hållit sig på defensiven; sedan, då han såg sin motståndare riktigt uttröttad, hade han med en kraftig kvart slagit värjan ur handen på honom. Då lord Wnter såg sig avväpnad, tog han ett par steg tillbaka, men halkade i samma ögonblick och föll baklänges.

D'Artagnan var med ett enda språng över honom och satte värjan på hans strupe.

»Jag kunde döda er», sade han till engelsmannen, »och ni är helt och hållet i mitt våld, men jag skänker er livet för er systers skull.»

D'Artagnan var utom sig av glädje; han hade nu utfört den plan, han på förhand gjort upp och vars motsedda resultat hade på hans ansikte framkallat de småleenden vi redan talat om.

Engelsmannen, som var förtjust över att ha att göra med en ädling av så välvilligt sinnelag, tryckte d'Artagnan i sina armar, sade de tre musketörerna tusen artigheter, och som, Porthos’ motståndare redan var installerad i vagnen och Aramis’ hade tagit till harvärjan, sysselsatte man sig nu endast med den döde.

Då Porthos och Aramis klädde av honom, i hopp om att blessyren icke skulle vara dödlig, föll en tjock börs ur hans bälte. D'Artagnan tog upp den och räckte den åt lord Winter.

»Vad tusan vill ni att jag skall göra med den där?» frågade engelsmannen.

»Återlämna den till hans familj», svarade d'Artagnan.

»Hans familj frågar visst efter ett sådant lappri, den ärver femton tusen louisdorer i ränta. Behåll den där börsen åt edra betjänter.»

D'Artagnan stoppade börsen i fickan.

»Och nu, min unga vän, ty jag hoppas ni tillåter mig att kalla er så», sade lord Winter, »redan i afton, om ni så behagar, skall jag presentera er för min syster, lady Clarick, ty jag önskar, att även hon må omfatta er med välvilja, och som hon inte är utan allt inflytande vid hovet, kan måhända ett ord av henne bli er till någon nytta för framtiden.»

D'Artagnan rodnade av belåtenhet och bugade sig till tecken av samtycke.

Under tiden hade Athos gått fram till d'Artagnan.

»Vad tänker du göra med den där börsen?» viskade han honom i örat.

»Jo, jag tänkte lämna den åt dig, min kära Athos.»

»Åt mig! Och varför det?»

»För tusan, du har ju dödat honom, det är ditt rättmätiga segerbyte.»

»Jag skulle ärva en fiende!» sade Athos; »vem tar du mig för?»

»Det är ju brukligt i krig», sade d'Artagnan, »varför skulle det då inte vara detsamma i en duell?»

»Till och med på slagfältet har jag aldrig gjort det», sade Athos.

Porthos ryckte på axlarna, Aramis gillade med en rörelse av läpparna Athos’ beslut.

»Då», sade d'Artagnan, »lämna vi pengarna åt betjänterna, som lord Winter bad oss.»

»Ja», sade Athos, »låt oss ge den här börsen åt betjänterna, men inte åt våra, utan åt engelsmännens.»

Därmed tog han börsen och kastade den åt kusken, i det han ropade:

»Åt er och edra kamrater!»

Detta storslagna handlingssätt av en man själv, alldeles utblottad, slog själva Porthos, och detta franska ädelmod, som sedan omtalades av lord Winter och hans vän, vann stort bifall av alla utom av herrar Grimaud, Mousqueton, Planchet och Bazin.

Då lord Winter skildes från d'Artagnan, gav han honom sin systers adress; hon bodde vid Place Royale, som på den tiden var den modernaste stadsdelen, nummer sex. Dessutom erbjöd han sig att komma och hämta honom för att presentera honom. D'Artagnan stämde möte med honom klockan åtta denna samma afton hos Athos.

Denna presentation för mylady upptog mycket livligt vår gaskognarens tankar. Han påminde sig, på vilket egendomligt sätt denna kvinna hittills varit inblandad i hans öden. Enligt hans övertygelse var hon ett av kardinalens kreatur, och likväl drogs han oemotståndligt till henne genom en av dessa känslor, som man icke kan förklara för sig själv. Hans enda fruktan var, att mylady skulle i honom känna igen mannen från Meung och Dover. Då visste hon även att han var en bland herr de Trévilles vänner och att han i följd därav tillhörde konungen med liv och själ, vilket skulle komma honom att förlora något av sina fördelar; ty kände hon honom lika bra som han henne, så voro de ju jämspelta. Den nyss började kärleksintrigen mellan henne och greve de Wardes bekymrade icke särdeles vår inbilska unga man, huruväl greven var både ung, vacker, rik och stod i stor gunst hos kardinalen. Det är icke för intet man är tjugu år och framför allt född i Tarbes.

D'Artagnan började med att gå hem till sig och göra en lysande toalett; därpå återvände han till Athos och berättade honom efter vanligheten allt. Athos hörde på hans planer, därpå skakade han på huvudet och tillrådde honom i en viss bister ton att vara försiktig.

»Huru», sade han, »du har nyss förlorat en kvinna, som du påstod vara god, förtjusande, fullkomlig, och nu springer du redan efter en annan!»

D'Artagnan kände det sanna i förebråelsen.

»Jag älskar fru Bonacieux med hjärtat, då jag däremot älskar mylady med huvudet», sade han; »och då jag skaffar mig tillträde till henne, är det egentligen för att få veta vad för roll hon spelar vid hovet.»

»Vad roll hon spelar? För tusan, den bör inte vara svår att gissa, efter allt vad du sagt mig. Hon är något slags agent åt kardinalen, en kvinna, som kommer att locka dig i någon snara, där du helt enkelt kommer att lämna kvar ditt huvud.»

»För fan, min kära Athos, du ser sakerna väl mycket i svart, tycker jag.»

»Min vän, jag misstror kvinnorna — hur kan jag väl annat? Av skadan blir man vis — det är i synnerhet de blonda jag misstror. Och mylady är ju blond, har du sagt?»

»Hon har det grannaste blonda hår man kan se.»

»Åh, min stackars d'Artagnan!» sade Athos.

»Hör på, jag vill ju bara skaffa mig upplysningar, när jag fått veta, vad jag vill, drar jag mig genast tillbaka.»

»Nå, så skaffa dig upplysningar då, sade Athos flegmatiskt.

Lord Winter kom på utsatt timme, men Athos, i tid varskodd, gick in i det inre rummet. Lorden träffade således d'Artagnan ensam, och som klockan var nära åtta, tog han den unga mannen med sig.

En elegant vagn höll vid porten, och som den var förspänd med två förträffliga hästar, var man om några ögonblick vid Place Royale.

Lady Clarick tog emot d'Artagnan med mycken värdighet. Horns hotell var synnerligen praktfullt inrett, och ehuru de flesta engelsmän, förjagade av det förestående kriget, redan lämnat Frankrike eller voro på väg att göra det, hade mylady alldeles nyss kostat på sin bostad stora summor, vilket bevisade, att den allmänna åtgärd, som skickade engelsmännen tillbaka till deras land, icke gällde henne.

»Du ser här», sade lord Winter, i det han presenterade d'Artagnan för sin syster, »en ung adelsman, som haft mitt liv i sina händer, och som inte velat begagna sig av sina fördelar fast vi voro i dubbelt avseende fiender, eftersom det var jag, som förolämpade honom och jag därtill är engelsman. Tacka honom därför, om du hyser någon vänskap för mig.»

Mylady rynkade lätt ögonbrynen, ett nästan omärkligt moln drog över hennes panna och ett så egendomligt leende syntes på hennes läppar, att den unga mannen, då han såg denna tredubbla skiftning i anletsdragen, kände liksom en rysning.

Brodern märkte ingenting, han hade vänt sig om för att leka med myladys favoritapa, som hade ryckt honom i rocken.

»Var välkommen, min herre», sade mylady med en röst, vars synnerliga mildhet skarpt stack av mot de tecken till dåligt lynne, som d'Artagnan nyss lagt märke till; »ni har i dag förvärvat er eviga anspråk på min tacksamhet.»

Engelsmannen vände sig nu om och berättade henne hela striden utan att glömma en enda detalj. Mydady hörde på honom med den största uppmärksamhet, men det syntes lätt, hur hon än ansträngde sig att dölja sina känslor, att denna berättelse icke var särdeles behaglig för henne; blodet steg henne åt huvudet, hennes lilla fot rörde sig otåligt under klänningen.

Lord Winter märkte ingenting. När han slutat tala, gick han fram till ett bord, på vilket stod en bricka med en butelj spanskt vin och några glas; han slog i två glas och inbjöd d'Artagnan att dricka med sig.

D'Artagnan visste, att en engelsman ansåg det för en stor oartighet, om man nekade att dricka med honom. Han gick därför fram till bordet och tog det andra glaset. Emellertid lämnade han icke mylady ur sikte, och han såg i en spegel, vilken förvandling, som försiggick i hennes ansikte. Nu, då hon trodde sig icke längre vara observerad, förvredos hennes anletsdrag av något liknande grymhet; hon nästan slet sönder näsduken mellan tänderna.

Den lilla vackra kammarjungfrun, som d'Artagnan redan förut lagt märke till, kom nu in; hon sade på engelska några ord till lord Winter, som genast vände sig till d'Artagnan och bad honom ursäkta, att han måste avlägsna sig för en angelägen affärs skull, varjämte han uppdrog åt sin syster att hålla den unga mannen skadeslös för att han, lorden, icke längre kunde göra honom sällskap.

D'Artagnan utbytte ett handslag med lord Winter och återvände därpå till mylady. Hennes ansikte hade med en förvånande rörlighet återtagit sitt behagliga uttryck, och endast några små röda fläckar på näsduken utvisade, att hon hade bitit läpparna blodiga.

Hennes läppar voro förtjusande, man kunde tro dem vara av korall.

Samtalet tog en livlig vändning. Mylady tycktes vara vid fullkomligt gott lynne igen. Hon talade om, att lord Winter icke var hennes bror, utan endast hennes svåger; hon hade varit gift med en yngre bror, som lämnat henne som änka med en son. Denna son var ensam arvinge till lord Winter, såvida han icke gifte sig. Allt detta kom d'Artagnan att se en slöja, som dolde något, men ännu kunde han icke blicka under slöjan.

För övrigt var d'Artagnan efter en halvtimmes samtal övertygad om att mylady var hans landsmaninna; hon talade franska så rent och med en sådan elegans, att det icke kunde bli några tvivel om den saken.

D'Artagnan utbredde sig i artiga fraser och försäkringar om sin tillgivenhet. Vid alla de plattheter, som undföllo den unga gaskognaren, smålog mylady välvilligt. Till sist blev det tid att gå sin väg; d'Artagnan tog avsked av mylady och lämnade salongen som den Tyckligaste bland alla dödliga.

I trappan mötte han den vackra kammarjungfrun, som i förbigående sakta snuddade vid honom och som, rodnande ända till hårfästet, bad om ursäkt för att hon kommit att knuffa till honom, och det med en röst så behaglig, att förlåtelsen beviljades henne på ögonblicket.

D'Artagnan återkom dagen därpå och blev ännu bättre mottagen än dagen förut. Lord Winter var icke där, det var mylady, som denna afton ensam underhöll honom. Hon syntes hysa stort intresse för honom, frågade varifrån han var, vilka hans vänner voro och om han aldrig tänkt på att ägna sig åt kardinalens tjänst.

D”Artagnan, som, enligt vad vi redan veta, var mycket klok och försiktig för sina tjugu år, erinrade sig nu sina misstankar mot mylady; han höll ett svassande lovtal över hans eminens och sade henne, att han icke skulle ha underlåtit att inträda i kardinalens garde i stället för konungens, om han till exempel hade känt herr de Cavois i stället för herr de Tréville.

Mylady bytte otvunget om samtalsämne och frågade d'Artagnan på det mest osökta sätt i världen, om han varit i England någon gång. D'Artagnan svarade, att han blivit skickad dit av herr de Tréville för att göra uppköp av remonter och att han till och med fört med sig fyra stycken därifrån som prov.

Mylady bet sig under samtalet ett par gånger i läppen: hon märkte, att hon hade att göra med en gaskognare, som förstod att sköta sina kort väl.

Vid samma tid som aftonen förut drog d'Artagnan sig tillbaka. I korridoren mötte han återigen den vackra Ketty, så hette kammarjungfrun. Hon betraktade honom med en min, så vänlig, att det var omöjligt att misstaga sig på den. Men d'Artagnan var så upptagen av tankar på hennes matmor, att han absolut icke märkte något annat än det, som kom från henne.

D'Artagnan återkom till mylady aftonen därpå och fjärde aftonen, och för varje gång tog mylady emot honom med allt större älskvärdhet.

Och varje afton, antingen i ytterrummet, i korridoren eller i trappan, mötte han den vackra kammarjungfrun.

Men, som vi redan sagt, d'Artagnan fäste icke minsta uppmärksamhet vid denna den stackars Kettys envishet.