De tre musketörerna/Kapitel 30
| ← Kapitel 29. På jakt efter utrustning |
|
Kapitel 31. Engelsmän och fransmän → |
30.
MYLADY
D'Artagnan hade följt efter mylady, utan att hon märkte det; han såg henne stiga upp i sin vagn och hörde henne ge kusken befallning att köra till Saint-Germain.
Det var lönlöst att till fots försöka följa en vagn, bortförd i trav av två starka hästar. D'Artagnan gick därför tillbaka till Férougatan.
På Seinegatan mötte han Planchet, som stannat framför en pastejbagares butik och syntes ha fallit i förtjusning framför en smörtårta av det mest aptitliga utseende.
Han befallde honom att genast gå och sadla två hästar i herr de Trévilles stall, en åt honom, d'Artagnan, den andra åt sig själv, och att komma och hämta honom hos Athos. Herr de Tréville hade en gång för alla ställt sitt stall till d Artagnans förfogande.
Planchet gav sig i väg till Colombiergatan och d'Artagnan till Férougatan. Athos var hemma och tömde med dyster min en butelj av det där utmärkta spanska vinet, som han fört med från sin resa i Picardie. Han gav Grimaud ett tecken att ställa fram ett glas åt d'Artagnan och Grimaud lydde tyst som vanligt.
D'Artagnan talade nu om för Athos allt, som hade tilldragit sig i kyrkan mellan Porthos och prokuratorskan, och att deras kamrat i närvarande stund antagligen var på god väg att skaffa sig sin utrustning.
»Vad mig beträffar», sade Athos till svar på hela denna berättelse, »så är jag mycket lugn. Det är inte kvinnorna, som skola bestrida omkostnaderna för min utrustning.»
»Och ändå», svarade d'Artagnan, »vacker, belevad och förnäm som du är, min kära Athos, skulle varken prinsessor eller drottningar vara skyddade mot dina kärlekspilar.»
»Vad den där d'Artagnan är ung!» sade Athos med en axelryckning. Och han gav Grimaud en vink att sätta fram en butelj till.
I samma ögonblick stack Planchet varsamt in huvudet genom den halvöppna dörren och anmälde för sin herre, att hästarna voro där.
»Vilka hästar?» frågade Athos.
»Två stycken, som herr de Tréville lånar mig till en promenad och med vilka jag ämnar göra en tur till Saint Germain.»
»Och vad skall du göra i Saint-Germain?» frågade Athos vidare.
Då berättade d'Artagnan för honom om sammanträffandet i kyrkan och att han återfunnit det där fruntimret, som tillika med adelsmannen i svarta kappan och ärret på kindbenet ständigt sysselsatte hans tankar.
»Det vill säga att du är kär i henne, liksom du var det i fru Bonacieux», sade Athos och höjde föraktfullt på axlarna, som om han känt medömkan med den mänskliga svagheten.
»Jag? Nej, visst inte!» utropade d'Artagnan; »jag är bara nyfiken att genomtränga den hemlighetsfullhet, som hon omger sig med. Jag vet inte varför, men jag har fått för mig, att denna kvinna, hur okänd hon än är för mig och jag för henne, kommer att ha något inflytande på mitt liv.»
»Du har verkligen rätt», sade Athos, »jag känner inte en enda kvinna, som är värd att söka efter, sedan hon försvunnit. Fru Bonacieux är försvunnen, så mycket sämre för henne, om hon kommer till rätta igen.»
»Nej, Athos, nej, du misstar dig», sade d'Artagnan; »jag älskar min stackars Constance mer än någonsin, och om jag visste var hon finns, så skulle jag skynda dit och rycka henne ur hennes fienders händer, om det så vore vid världens ända. Men jag vet ingenting, alla mina efterspaningar ha varit fruktlösa. Vad vill du man skall göra, man måste ju förströ sig.
»Förströ dig då med mylady, min kära d'Artagnan, jag önskar det av allt mitt hjärta, om det kan roa dig.»
»Hör på, Athos», sade d'Artagnan, »i stället för att sitta instängd här som om du vore i arrest, så stig till häst och gör en promenadritt med mig till Saint-Germain.»
»Min vän», svarade Athos, »jag rider mina egna hästar, när jag har några, varom icke går jag till fots.»
»Ja, men jag», svarade d'Artagnan småleende åt Athos’ misantropiska svar, som om det kommit från en annan, säkert skulle ha sårat honom, »jag är mindre stolt än du, jag rider på vad jag kan komma över. Alltså farväl, min kära Athos.»
»Farväl», sade musketören och gav Grimaud ett tecken att draga upp den nya butelj han satt fram.
D'Artagnan och Planchet stego till häst och styrde kosan till Saint-Germain.
Under vägen tänkte den unga mannen oupphörligt på vad Athos hade sagt honom om fru Bonacieux. Ehuru d'Artagnan icke var av något särdeles sentimentalt sinnelag, hade likväl den täcka krämarfrun gjort ett verkligt intryck på hans hjärta; han var, som han själv sagt, färdig att gå till världens ända för att söka upp henne. Men världen har många ändar, just därför att den är rund, så att han icke visste, åt vilket håll han skulle vända sig.
Under tiden ville han försöka få veta vem mylady var. Hon hade talat med mannen i svarta kappan, alltså kände hon honom. Och d'Artagnan hyste inom sig den bestämda övertygelsen, att det just var den mannen, som hade fört bort fru Bonacieux denna andra gång likaväl som den första. D'Artagnan ljög således endast till hälften, vilket är att ljuga mycket litet, då han sade sig själv, att på samma gång han spanade efter mylady, spanade han även efter Constance.
Upptagen av dessa funderingar och emellanåt givande hästen sporrarna, hade d'Artagnan kommit fram till Saint-Germain. Han hade just färdats utefter den paviljong, där tio år senare Ludvig XIV skulle se dagen, och red nu fram på en mycket folktom gata, blickande åt alla sidor för att se, om han icke skulle upptäcka något spår av sin vackra engelska, då han i bottenvåningen till ett vackert hus, som enligt tidens sed icke hade något fönster åt gatan, fick se ett bekant ansikte. Ägaren till detta ansikte promenerade på ett slags terrass omgiven av blommor. Planchet kände först igen honom.
»Hör herre», sade han, vändande sig till d'Artagnan, »känner ni inte igen den där, som går och gäspar åt kråkorna!»
»Nej», sade d'Artagnan, »och ändå är jag säker på, att det inte är första gången jag ser det där ansiktet.»
»Det tror jag rasande väl», sade Planchet, »det är den stackars Lubin, betjänten hos greve de Wardes, som herrn tilltygade så illa för en månad sedan i Calais, på vägen till guvernörens lantställe.»
»Ja visst», sade d'Artagnan, »nu känner jag igen honom. Tror du, att han känner igen dig?»
»Nej, vet herrn, han var så rädd, så jag tror aldrig han lade märke till hur jag såg ut.»
»Nå, så gå då och slå dig i samspråk med honom och hör efter, om hans herre är död eller levande.»
Planchet steg av hästen, gick rätt fram till Lubin, som verkligen icke kände igen honom, och de båda betjänterna började prata på det vänskapligaste sätt i världen, medan d'Artagnan styrde hästarna in i en liten gränd och, sedan han ridit runt omkring ett hus, kom tillbaka för att bakom en häck av hasselbuskar höra på samtalet.
Efter ett ögonblicks lyssnande hörde han bullret av en vagn, och han såg myladys kaross stanna alldeles framför sig. Han kunde icke misstaga sig därpå, mylady satt i vagnen. D'Artagnan lutade sig ned på hästens hals för att kunna se allt utan att själv bli sedd.
Mylady stack ut sitt förtjusande blonda huvud genom vagnsfönstret och gav sin kammarjungfru några befallningar.
Denna, en vacker flicka på tjugu eller tjugutvå år, livlig och snabb, en verklig typ för en förnäm dams kammarjungfru, hoppade ned från fotsteget, på vilket hon enligt den tidens sed hade suttit, och skyndade bort mot terrassen, där d'Artagnan nyss sett Lubin. D'Artagnan följde kammarjungfrun med blicken och såg henne gå upp på terrassen. Men av en slump hade en befallning inifrån kallat bort Lubin, så att Planchet stannat kvar ensam och stod och såg åt alla håll för att upptäcka, vart hans herre hade tagit vägen.
Kammarjungfrun gick fram till Planchet, som hon tog för Lubin, och räckte honom en liten biljett.
»Till er herre», sade hon.
»Till min herre?» frågade Planchet förvånad.
»Ja, och mycket angeläget. Skynda er då!»
Därmed sprang hon tillbaka till vagnen, som under tiden vänt åt samma håll, varifrån den kommit; hon svingade sig upp på fotsteget och vagnen körde bort.
Planchet vände biljetten på alla sidor, men van vid blind lydnad som han var, hoppade han ned ifrån terrassen, kilade in i gränden och mötte efter tjugu steg d'Artagnan, som sett allt och nu kom emot honom.
»Till er, herre», sade Planchet och lämnade d'Artagnan biljetten.
»Till mig?» frågade d'Artagnan. »Är du riktigt säker på det?»
»För tusan, om jag är säker? Kammarsnärtan sa' ju: ‘till er herre‘, och jag har ingen annan herre än er, alltså… En söt liten flickunge, min själ, den där kammarjungfrun!»
D'Artagnan öppnade brevet och läste följande:
»En person, som intresserar sig för er mer än hon kan säga, ville gärna veta, vilken dag ni skulle kunna vara i stånd att göra en promenad i skogen. I morgon skall en lakej i svart och rött livré vänta på ert svar vid Hotel du Champ-du-Drap-d'Or.»
»Åh», sade d'Artagnan för sig själv, »det här var lustigt! Det ser ut som om mylady och jag äro angelägna att få veta hur en och samma person mår. Nå, Planchet, hur är det med greve de Wardes? Han är således inte död?»
»Nej, herre, han mår så bra man kan må med fyra värjstyng i kroppen, ty ni gav verkligen, förlåt att jag säger det, den kära adelsmannen fyra stycken, och han är ännu gruvligt svag efter att ha förlorat nästan allt sitt blod. Som jag sa' herrn, kände Lubin inte igen mig och talade om för mig hela vårt äventyr från början till slut.»
»Mycket bra, Planchet, du är en krona bland betjänter. Och sitt nu upp igen och låt oss söka hinna upp vagnen.»
Detta dröjde icke länge, om fem minuter såg man vagnen, som stannat vid vägkanten; en rikt klädd kavaljer till häst höll sig vid vagnsfönstret.
Samtalet mellan mylady och ryttaren var till den grad livligt, att d'Artagnan stannade på andra sidan vagnen, utan att någon annan än den vackra kammarjungfrun märkte hans närvaro.
Samtalet fördes på engelska, ett språk som d'Artagnan icke förstod, men på tonen tyckte den unga mannen sig höra, att den vackra engelskan var mycket uppretad, hon slutade med en åtbörd, som icke tillät något tvivel om samtalets natur, nämligen med ett slag av solfjädern, givet med sådan kraft, att det lilla kvinnliga toalettföremålet flög i tusen bitar.
Kavaljeren slog till ett gapskratt, som tycktes ytterligare förbittra mylady.
D'Artagnan ansåg nu ögonblicket inne att träda emellan; han red fram till det andra vagnsfönstret och sade, i det han artigt lyfte på hatten:
»Madame, tillåter ni mig att erbjuda er min tjänst? Det förefaller mig som om den här herrn förargade er. Säg bara ett ord, och jag åtar mig att straffa honom för hans brist på artighet.»
Vid hans första ord hade mylady vänt sig om, med förvåning betraktande den unga mannen, och då han slutat, svarade hon på god franska:
»Min herre, jag skulle mycket gärna ställa mig under ert beskydd, om inte den person, som grälar på mig, vore min bror.»
»Ack, förlåt mig då!» sade d'Artagnan; »ni fattar väl, att jag inte visste detta!»
»Vad blandar den där glopen sig i?» skrek kavaljeren, som mylady kallat sin bror, i det han böjde sig ned till vagnsfönstret, »och varför fortsätter han inte sin väg?»
»Glop kan ni vara själv!» sade d'Artagnan, i det han i sin ordning böjde sig ned på hästen och svarade genom vagnsfönstret på sin sida; »jag fortsätter inte min väg, därför att det roar mig att stanna här.»
Kavaljeren sade några ord på engelska åt sin syster.
»Jag talar franska, jag», sade d'Artagnan, »gör mig därför det nöjet att svara på samma språk, om jag får be. Ni är den här damens bror, må så vara, men ni är inte min, lyckligtvis.»
Man hade kunnat vänta, att mylady, rädd som kvinnorna i allmänhet bruka vara, skulle gå emellan i början av denna de båda herrarnas utmanande hållning mot varandra för att hindra tvisten att gå längre; men tvärtom lutade hon sig vårdslöst tillbaka i vagnen och skrek:
»Kör hem!»
Den vackra kammarjungfrun kastade en orolig blick på d'Artagnan, vars fördelaktiga utseende tycktes ha gjort intryck på henne.
Vagnen körde bort och lämnade de båda männen ansikte mot ansikte med varandra, utan att något materiellt hinder längre skilde dem åt.
Kavaljeren gjorde en rörelse för att följa efter vagnen, men d'Artagnan, vars redan sjudande vrede ökades ännu mera, då han i honom kände igen den engelsman, som i Amiens spelat av Athos hans, d'Artagnans, häst och varit nära att även vinna hans diamant, fick tag i hans tygel och hejdade honom,
»Hör nu, min herre», sade d'Artagnan, »ni synes mig vara en ännu större glop än jag, ty det ser ut som om ni glömmer den lilla tvist vi börjat med varandra och som ännu är ouppgjord.»
»Åhå», sade engelsmannen, »det är ni, min herre! Ni tycks ovillkorligen vilja spela, ni, vare sig det ena eller andra spelet.»
»Ja, och det påminner mig om, att jag har en revansch att ta. Vi få väl se, min bästa herre, om ni sköter värjan lika bra som tärningarna.»
»Ni ser väl att jag inte har någon värja», sade engelsmannen; »vill ni spela tapper mot en obeväpnad?»
»Jag hoppas ni har någon hemma hos er», genmälde d'Artagnan. »I alla händelser har jag två, och om ni så vill, skall jag spela med er om en.»
»Behövs inte», sade engelsmannen, »jag är tillräckligt försedd med sådana förnödenheter.»
»Nåväl, min värda herre», svarade d'Artagnan, »sök då ut den längsta. och kom och visa mig den i afton.»
»Var då, om jag får fråga?»
»Bakom Luxembourg; det är ett präktigt kvarter för sådana små promenader som den jag föreslår er.»
»Det är bra, jag skall infinna mig.»
»Vilken tid?»
»Klockan sex.»
»Apropå, ni har väl en eller två vänner?»
»Jag har till och med tre, som skulle anse sig mycket hedrade av att få spela samma parti som jag.»
»Tre? Förträffligt! Vad det passar bra», sade d'Artagnan, »det är alldeles som jag !»
»Och nu, vem är ni?» frågade engelsmannen.
»Jag är herr d'Artagnan, gaskognisk adelsman, och tjänar vid gardet, kapten Desessarts’ kompani. Och ni?»
»Jag är lord Winter, baron av Sheffield.»
»Nåväl, jag är er tjänare, herr baron», sade d'Artagnan, »ehuru ni har mycket svåra namn att komma ihåg.»
Och sporrande sin häst satte han den i galopp och tog åter vägen till Paris.
Som vanligt vid liknande tillfällen begav d'Artagnan sig direkt till Athos.
Han fann honom liggande på en stor kanapé, där han, som han själv sagt, väntande på att hans utrustning skulle komma och söka upp honom.
D'Artagnan talade om för Athos allt, som tilldragit sig, undantagandes brevet till greve de Wardes. Athos blev förtjust, då han fick veta, att han skulle slåss med en engelsman. Vi ha redan talat om, att det var hans älsklingsdröm.
Man skickade genast betjänterna efter Porthos och Aramis, och man satte dem in i saken.
Porthos drog värjan ur slidan och började fäkta mot väggen, i det han alltemellanåt drog sig tillbaka och gjorde knäböjningar som en dansör. Aramis, som fortfarande arbetade på sitt poem, stängde in sig i Athos’ kabinett och bad, att man inte skulle störa honom, förrän det var tid att draga blankt.
Athos begärde genom tecken en ny butelj av Grimaud.
D'Artagnan åter gjorde inom sig upp en liten plan, vars utförande vi längre fram få bevittna och som lovade honom något angenämt äventyr, åtminstone såg det så ut av de småleenden, som emellanåt drogo över hans ansikte och lyste upp dess grubblande uttryck.