De tre musketörerna/Kapitel 40
| ← Kapitel 39. En syn |
|
Kapitel 41. La Rochelles belägring → |
40.
EN FÖRFÄRLIG UPPENBARELSE
Kardinalen stödde armbågen på manuskriptet och huvudet mot handen och betraktade ett ögonblick den unga mannen. Ingen hade en mera djupt forskande blick än kardinal Richelieu, och d’Artagnan kände denna blick ila genom sina ådror som en feberglöd.
Emellertid höll han god min, där han stod med hatten i hand och väntade, att hans eminens skulle finna för gott att tilltala honom, med en hållning icke alltför stolt, men icke heller alltför ödmjuk.
»Min herre», sade slutligen kardinalen, »är ni en d’Artagnan från Béarn?»
»Ja, monseigneur.»
»Det finns flera grenar av ätten d’Artagnan i Tarbes och dess grannskap», sade kardinalen; »vilken gren tillhör ni?»
»Jag är son till den d’Artagnan, som deltog i religionskrigen under den store Henrik, vår allernådigste konungs fader.»
»Ja, så är det. Det är ni, som för sju eller åtta månader sedan lämnade er hemort för att söka göra er lycka i huvudstaden?»
»Ja, monseigneur.»
»Ni reste genom Meung, där det hände er någonting, jag kommer inte längre riktigt ihåg vad, men i alla fall var det något.»
»Ja, monseigneur», svarade d’Artagnan, »och vad som hände mig var…»
»Behövs inte, behövs inte», avbröt kardinalen med ett småleende, som bevisade, att han kände till historien lika bra som den, som ville berätta honom den. »Ni var rekommenderad till herr de Tréville, var det inte så?»
»Jo, monseigneur, men just vid den där olyckliga händelsen i Meung…»
»Kom brevet bort», återtog hans eminens, »ja, jag vet det; men herr de Tréville är en skicklig fysionomist, som vid första anblicken ser vad en människa går för, och han skaffade er anställning i sin svåger kapten Desessarts‘ kompani och gav er hopp om att en dag få komma in vid musketörerna.»
»Monseigneur är utmärkt väl underrättad», sade d’Artagnan.
»Sedan dess har det hänt er en mängd saker; ni har tagit er en promenad bakom Karmeliterklostret en dag, då det varit bättre, om ni befunnit er på annat ställe; vidare har ni tillsammans med edra vänner gjort en resa till badet i Forges, de stannade kvar på vägen, men ni fortsatte, ni. Nå, det var helt naturligt, ni hade affärer i England.»
»Monseigneurs», sade d’Artagnan alldeles häpen, »jag skulle…»
»På jakt i Windsor eller på annat håll, det angår ingen. Jag vet det där, jag, därför att det hör till min ställning att veta allting. Vid er återkomst blev ni mottagen av en hög person, och jag ser med nöje, att ni har i behåll det minne den personen gav er.»
D'Artagnan förde handen till diamanten, som han fått av drottningen, och vände hastigt stenen inåt, men det var för sent.
»Dagen därpå fick ni besök av Cavois», återtog kardinalen, »som kom för att be er infinna er här i palatset; det besöket har ni aldrig avlagt och det har ni gjort orätt i.»
»Monseigneur, jag fruktade att ha ådragit mig ers eminens" ogunst.»
»Och varför det, herr d’Artagnan? För det att ni lytt edra förmäns order med större klokhet och mod, än någon annan skulle ha gjort? Ådraga er min ogunst, när ni i stället förtjänade beröm? Det är dem, som inte lyda, jag straffar, men inte dem, som i likhet med er lyda — alltför väl. Till bevis därpå, så påminn er datum på den dagen, då jag lät anmoda er att göra mig ett besök, och leta i ert minne vad som hände samma dag på aftonen.»
Det var just den aftonen fru Bonaciuex blev bortförd. D’Artagnan ryste; han påminde sig, att nu för en halvtimme sedan hade den stackars kvinnan skymtat förbi honom, förmodligen bortförd av samma makt, som förut låtit henne försvinna.
»Nog av», fortfor kardinalen, »som jag inte på länge hade hört talas om er, ville jag gärna veta, vad ni hade för er. Dessutom är ni väl skyldig mig någon liten tack: ni har väl själv märkt, hur ni blivit skonad vid alla möjliga tillfällen.»
D'Artagnan bugade sig vördnadsfullt.
»Detta», fortfor kardinalen, »var inte blott följden av en naturlig känsla av rättvisa utan även av en plan, som jag gjort upp för er räkning.»
D'Artagnan blev allt mer och mer förvånad.
»Jag ville just yppa denna plan för er den dag ni fick min första bjudning, men ni kom inte. Lyckligtvis är ingenting förlorat genom dröjsmålet, och i dag skall ni få höra min plan. Sätt er där mittför mig, herr d'Artagnan, ni är tillräckligt god adelsman för att inte behöva åhöra mig stående.»
Och kardinalen anvisade med fingret en stol åt den unga mannen, som var så förvånad över vad som här försiggick, att han väntade ett nytt tecken av hans eminens, innan han satte sig.
»Ni är tapper, herr d’Artagnan», fortfor kardinalen, »och ni är klok, vilket är ännu bättre. Jag tycker om folk med huvud. och hjärta, ja, ja, bliv inte rädd», tillade han småleende, »när jag säger män med hjärta, menar jag modiga män; men ung som ni är och fast ni ännu knappast gjort ert inträde i världen, har ni mäktiga fiender, och om ni inte tar er tillvara, komma de att bringa er på fall.»
»Ack, monseigneur», svarade den unga mannen, »och det är mycket lätt, utan tvivel, ty de äro starka och ha mäktigt understöd, under det jag är ensam.»
»Ja, det är sant; men hur ensam ni än är, har ni redan uträttat mycket, och ni kommer att uträtta ännu mera, det tvivlar jag inte på. Dock tror jag, att ni har behov av en ledning på den äventyrliga bana ni beträtt; ty om jag inte bedrar mig, har ni kommit till Paris med den ärelystna tanken att göra er lycka.»
»Jag är i de dåraktiga förhoppningarnas ålder, monseigneur», sade d'Artagnan.
»Det finns inga dåraktiga förhoppningar annat än för dumhuvuden, herr d'Artagnan, och ni är en man med gott huvud. Hör på, vad skulle ni säga om en fänriksbestäjlning vid mitt garde och om ett kompani efter fälttågets slut?»
»Å, monseigneur!»
»Ni antager, inte sant?»
»Monseigneur!» sade d’Artagnan med förlägen min.
»Huru! Ni avslår?» utropade kardinalen förvånad.
»Jag är anställd vid konungens garde, monseigneur, och jag har inga skäl att vara missnöjd.»
»Men det synes mig», sade hans eminens, »som om mitt garde även vore hans majestäts garde, och att blott man tjänar i en fransk kår, så tjänar man även konungen.»
»Monseigneur, ers eminens missuppfattar mina ord.»
»Ni vill ha en förevändning, inte sant? Jag förstår. Nå, den förevändningen har ni ju. Befordringen, fälttåget, som öppnas, det tillfälle som erbjudes er genom mig, se där vad som behövs för världen; för er själv gäller behovet av ett säkert skydd. Ty ni bör veta, herr d’Artagnan, att jag fått mottaga svåra klagomål mot er, ni ägnar inte odelat edra dagar och nätter åt konungens tjänst.»
D'Artagnan rodnade.
»För övrigt», fortfor kardinalen och lade handen på en pappersbunt, »har jag här en hel samling handlingar rörande er, men innan jag läser dem, ville jag tala med er. Jag vet, att ni är en beslutsam man, och med god ledning skulle edra tjänster, i stället för att föra er till vad som är mindre gott, kunna bereda er stora fördelar. Tänk därför på saken och bestäm er.»
»Er godhet gör mig förlägen, monseigneur», svarade d’Artagnan, »och jag finner hos ers eminens en högsinthet, som gör mig liten som en mask; men ändå, eftersom ers eminens tillåter mig att tala uppriktigt…»
D'Artagnan tystnade.
»Ja, tala.»
»Nåväl, jag får då säga ers eminens, att alla mina vänner äro vid musketörerna och vid konungens garde, och att alla mina fiender genom en obegriplig slump äro i ers eminens tjänst; jag skulle således bli ovälkommen här och illa ansedd där, om jag antoge vad ers eminens bjuder mig.»
»Skulle ni redan vara högfärdig nog att tycka, att jag bjuder er mindre än vad ni är värd?» frågade kardinalen med ett föraktfullt leende.
»Monseigneur, ers eminens är hundra gånger för god mot mig, och jag anser mig tvärtom ännu inte ha gjort nog för att förtjäna er godhet. La Rochelles belägring skall ju öppnas, monseigneur, jag kommer där att tjäna under ers eminens‘ ögon, och om jag är lycklig nog att vid denna belägring kunna uppföra mig så, att jag förtjänar att ådraga mig ers eminens‘ blickar, nåväl, då skall jag åtminstone ha någon lysande bedrift bakom mig, som kan rättfärdiga det beskydd ers eminens vill hedra mig med. Allt bör ske i rätt tid, monseigneur, kanske skall jag framdeles ha rätt att giva mig åt er, nu skulle det se ut som om jag sålde mig.»
»Det vill säga, att ni nekar att tjäna mig, herr d'Artagnan?» sade kardinalen i en ton av förtrytelse, under vilken likväl låg ett slags aktning. »Nå, fortfar då att vara fri och behåll ert hat och edra sympatier.»
»Monseigneur…»
»Det är bra, det är bra», sade kardinalen, »jag är inte ond på er. Men ni förstår, man har nog att göra med att försvara och belöna sina vänner, och man är inte skyldig sina fiender något; likafullt vill jag ge er ett råd: uppför er väl, herr d'Artagnan, ty från det ögonblick jag tagit min hand från er, vill jag inte ge en sou för ert liv.»
»Jag skall försöka, monseigneur», svarade gaskognaren med nobel självsäkerhet.
»Och kom ihåg framdeles och i ett visst ögonblick, om en olycka träffar er», sade Richelieu med tonvikt, »att det var jag, som sökte upp er och som gjorde vad jag kunde för att denna olycka inte skulle drabba er.»
»Vad som än må hända», sade d’Artagnan bugande sig och med handen på hjärtat, »skall jag evigt förbli ers eminens tacksam för vad ni gjort för mig i detta ögonblick.»
»Nåväl då, som ni sade nyss, herr d’Artagnan, vi återse varandra efter fälttåget. Jag skall inte lämna er ur sikte, ty jag tänker vara med därborta», fortfor kardinalen, i det han pekade på en präktig rustning, som han ämnade använda; »och när vi komma tillbaka, skola vi göra upp våra räkenskaper.»
»Ack, monseigneur», utbrast d’Artagnan, »bespara mig bördan av er ogunst; förbliv neutral, ers eminens, om ni finner, att jag handlar som en man av ära.»
»Unga man», sade Richelieu, »såvida jag någonsin mera får tillfälle att säga er vad jag sagt er i dag, så lovar jag, att det skall bli sagt.»
Dessa Richelieus sista ord uttryckte ett fruktansvärt tvivel; de gjorde d’Artagnan mer bestört än en hotelse skulle förmått, ty de inneburo en varning. Kardinalen sökte således skydda honom mot någon olycka, som hotade honom. Han öppnade munnen för att svara, men med en högdragen åtbörd avskedade kardinalen honom.
D'Artagnan gick, men vid dörren höll modet på att överge honom och det var nära att han vänt om igen. Men då tyckte han sig se Athos‘ allvarliga och stränga ansikte; om han med kardinalen avslöte det fördrag denne föreslog honom, skulle Athos aldrig mera räcka honom handen, Athos skulle förneka honom.
Det var denna fruktan, som höll honom tillbaka, så mäktigt är det inflytande en verkligt stor karaktär utövar på hela sin omgivning.
D'Artagnan gick utför samma trappa han kommit och fann utanför porten Athos och de fyra musketörerna, som väntade på hans återkomst och som börjat bli oroliga. D'Artagnan lugnade dem med ett par ord, och Planchet sprang för att underrätta de andra posteringarna, att det var onödigt att längre göra vakt, eftersom hans herre sluppit helskinnad ur kardinalspalatset.
Hemkomna till Athos gjorde Aramis och Porthos sig underrättade om anledningen till detta egendomliga sammanträffande, men d'Artagnan inskränkte sig till att säga dem, att kardinalen skickat efter honom för att föreslå honom att inträda som fänrik vid hans garde, men att han avslagit.
»Och det gjorde du rätt i!» utropade Porthos och Aramis med en mun.
Athos föll i djupa tankar och svarade ingenting. Men då han och d’Artagnan blivit ensamma, sade han:
»Du gjorde vad du borde göra d’Artagnan, men kanske gjorde du ändå oklokt.»
D'Artagnan drog en djup suck, ty denna röst besvarade en hemlig röst i hans inre, som sade honom, att stora olyckor väntade honom.
Den följande dagen förflöt under förberedelser till uppbrottet. D'Artagnan gick före för att taga avsked av herr de Tréville. Man trodde då ännu, att gardet och musketörerna skulle skiljas åt endast för ögonblicket, emedan konungen samma dag höll parlament och skulle resa dagen därpå. Herr de Tréville nöjde sig således med att fråga d'Artagnan, om han behövde hans hjälp i något, men d'Artagnan svarade stolt, att han hade allt vad han behövde.
Natten förenade alla kamraterna från herr Desessarts‘ gardeskompani och herr de Trévilles musketörkompani, som blivit goda vänner. Man skildes åt för att återse varandra, när Gud ville och om Gud ville. Natten var således en av de mest bullersamma, som man väl kan tänka sig, ty under sådana omständigheter kan man endast övervinna en ytterlig tankfullhet genom en lika ytterlig sorglöshet.
Dagen därpå, vid första trumpetstöt, skildes vännerna åt; musketörerna skyndade till herr de Trévilles palats, gardet till herr Desessarts. Båda kaptenerna förde genast sina kompanier till Louvren, där kungen höll revy med dem.
Konungen var dyster och syntes illamående, vilket berövade honom något av hans kungliga hållning. Han hade också dagen förut fått ett anfall, mitt under det han höll parlamentssession och skipade sin kungliga rättvisa. Han var icke desto mindre besluten att resa samma afton, och trots de föreställningar man gjort honom, hade han ovillkorligen velat låta trupperna passera revy för sig i hopp om att genom denna ansträngning övervinna sjukdomen, som redan börjat gripa honom.
När revyn var slut, satte gardet sig ensamt i marsch, emedan musketörerna skulle avtåga först tillsammans med konungen, vilket gav Porthos tillfälle att i sin ståtliga utrustning göra en promenad till häst på Oursgatan.
Prokuratorskan såg honom rida förbi i sin nya uniform och på sin vackra häst. Hon älskade Porthos alltför högt för att låta honom fara sin väg på detta sätt; hon vinkade åt honom att sitta av och komma upp till henne. Porthos var storartad; hans sporrar klingade, hans bröstharnesk blixtrade, hans värja slog stolt mot benen. Denna gång hade icke skrivarna någon lust att skratta, så mordisk föreföll han dem.
Musketören fördes in till herr Coquenard, vars gråa små ögon blixtrade av vrede, då han såg sin kusin så sprittsprångande ny. En inre tröst hade han likväl, och det var att man allmänt sade, att fälttåget skulle bli mycket svårt; han hoppades i sitt stilla sinne, att Porthos skulle stupa.
Porthos gjorde mäster Coquenard sina komplimanger och tog farväl av honom, och mäster Coquenard önskade honom allsköns lycka. Fru Coquenard kunde icke återhålla sina tårar, men ingen drog några elaka slutsatser av hennes smärta, ty man visste att hon var mycket fäst vid sina släktingar, för vilkas skull hon alltid haft heta strider med sin man.
Men det verkliga avskedet skedde inne hos fru Caquenard, och det var hjärtslitande.
Så länge prokuratorskan kunde med blicken följa sin älskade, stod hon och viftade med näsduken och lutade sig därvid så långt ut genom fönstret, att man kunnat tro henne vilja kasta sig ut genom det. Porthos tog emot alla dessa ömhetsbevis med lugnet hos en man, som är van vid sådant. Det enda han gjorde var, att när han kom till gathörnet, tog han av sig hatten och svängde den som en avskedshälsning.
Aramis å sin sida skrev ett långt brev. Till vem? Ja, det visste ingen. Ketty, som samma afton skulle resa till Tours, väntade i rummet utanför.
Athos tömde i små klunkar den sista buteljen av sitt vin.
Under tiden defilerade d'Artagnan med sitt kompani. Då man kom till Faubourg Saint-Antoine, vände han sig om för att muntert kasta en blick på Bastiljen; men som det endast var Bastiljen han betraktade, såg han icke mylady, som ridande på en isabellafärgad häst utpekade honom för två karlar med obehagligt utseende och som genast närmade sig leden för att taga honom i närmare betraktande. På den frågande blick, som de kastade på mylady, svarade hon med ett tecken, att det just var han. Säker på att något misstag icke längre var möjligt vid verkställandet av hennes uppdrag, sporrade hon sin häst och försvann.
De båda karlarna följde därpå kompaniet, och i slutet av Fauborg Saint-Antoine kastade de sig upp på ett par sadlade hästar, som en betjänt utan livré höll i beredskap åt dem.