←  Öfversättarens förord
Den bergtagne
av Kristofer Janson

Första stycket.
Andra stycket.  →


[ 3 ]

Första Stycket.

Bland våra bönder finner man ofta ätter, som hafva särdeles anlag för konst eller handtverk. Denna gåfva har då son ärft efter far många ättled igenom. Sålunda finner man ätter, der son efter far varit märkligt händige smeder. De nå då den högsta toppen i en maskinbyggare eller något dylikt. Andra hafva varit skicklige träskärare. Af denna ätt födes så till sist en bildhuggare. Andra äro spelmansätter och så vidare. Den, som jag här vill förtälja om, var af en slik spelmansätt och hette Torger. Hans far hette Jon och var den bäste spelman i bygden; men han var aldrig utom bygdgränsen med sin fiol. Han var med och spelade på gästabud och i glada lag, när man bad honom om det, men eljest lefde han af sitt torp. Det var ett egenrådande torp, som låg något långt upp på lien. Det var bra litet, men dock nog för bergningen. Så fick han också många slantar för fiolspel hela året om.

Ätten hade en gång varit mäktigare än nu. Ett stycke nedanför torpet låg en grann gård, och der satt den störste kaxen i bygden Sylfest. — En god äng skilde gården från torpet. Denna äng hade en gång i tiden varit samega, men folket på gården hade genom många skälmstycken tagit rätten från torpfolket, och nu hörde ängen till gården. Folk sade att Sylfests [ 4 ]farfar hade gjort samma knep som halte-fan: han hade lagt mull från sin jord i skorna, och, när han så stod på den hälften, som hörde torpet till, svor han på, att det var sin jord han hade under fötterna. Detta var icke det enda skälmstycke, som folk hade att säga om Sylfests ätt. Den hade tjent sig upp på hästhandel och lurat många, så att folk menade, att det inte var stor välsignelse med de styfrarne. Men allt detta kunde inte bota för att Jon ofta måste draga en suck, när han vid svåra tider såg nedåt och blef varse huru grannt gräset stod på ängen. Men när han så tog fiolen och spelade en visa[1], och barnen togo i att leka och dansa på golfvet, så glömde han snart all sin harm, ty Jon var godsint och barnafrom. Hans hustru var ett raskt men skarpt qvinnfolk. Hon tog i att bannas och sade, att det var likare, om han lärde upp barnen till att slita och sträfva. Men Jon ville icke lägga sig mellan barnen och fiolen. Den hade hört till ätten så långt de kunde minnas. Den äldste i ätten hade gjort fioler, senare hade de tagit sig till att spela på dem. Och son hade lärt af far och lagt litet till af sig sjelf, och så hade de bygt upp konsten den ene efter den andre.

Jon såg straxt, att det var Torger, och ingen af de andra barnen, som skulle ärfva fiolen; han hängde jemt efter den, men arbeta ville han icke. Bara han skulle vara ute och räfsa [ 5 ]litet, vardt han straxt orkeslös, och saktfärdigt och tungt gick det med allt annat också. Men när han fick lof att sitta med fiolen, glömde han både att äta och lägga sig. Fadern hade varit inne på en marknad och köpt en barnfiol åt honom, men han fick mest ångra det. Torger vardt så glad, att han inte kunde sofva på flera nätter och hade mest som feber; han tänkte icke på annat. Då han så hade vant sig att se och bruka honom, gaf det sig, men fiolen måtte han ha hos sig i sängen, när han låg. Med skolan gick det skralt. Osäker var han der, som i allt annat, hvilket låg utom fiolen. Skolläraren klagade, att han icke kunde ett ord af sina lexor, men Jon svarade bara: Å, nog lär han väl skrifva sitt namn. Det varade icke länge förr än han kunde mest alla de visor fadern hade lärt, och nu tog han sig till att göra nya, men dem spelade han icke, så någon hörde på. Då kunde han ofta sitta som halfslumrad på pallen med fiolen i famn och runka hufvudet efter takten på de toner, som skapades inom honom. Fadern förstod hvad som var åt gossen, när han satt der drömmande. Han tog honom då till sig och förtalde honom allt hvad han visste om bergtroll och fagra prinsessor, om strömkarlen och folk, som blifvit bergtagna. Och i gossens håg rann detta samman med den daggfriska morgonen, med solen som sken, fåglarne som sjöngo, med dimman, som krullade sig kring bergstopparne, med de bölande korna och den ystre fölungen och med skolläraren och modern, som ropade bakefter all boskapen.

— Hvad skall du bli, Torger? sade modern tidt och suckade. — Mästerspelman, [ 6 ]svarade Torger. Då log Jon. Men Torger hade hört af far sin, att den, som skulle bli mästerspelman, fick lof att lära af strömkarlen och ge honom ett godt spickeköttlår i lärpengar. Så lurade Torger sig en dag in i staburen[2]. Der hang både fläsk och kött. Torger såg länge på en grann, fet fårbog, men tordes icke taga den, utan tog en, som var uppskuren. Han lirkade sig upp till forsen med köttlåret under tröjan och häfde det i, men hur han stirrade och väntade kom ingen strömkarl. „Det var för magert“, tänkte Torger, och nu gick han i flera dagar och grunnade på, om han skulle töras ta det feta. Till sistone tog han det också, och i forsen gick det. Sedan satte han sig på en sten tätt vid qvarnrännan och väntade, men strömkarlen ville icke komma. Björklöfvet stod så friskt och doppade sig i forsen, geten bräkte mot honom från bergsknallen, solen sken så rund och god rakt i anletet på honom. Gossen vardt sömntung der han satt, och förr än han visste ordet af, segnade hufvudet ned på gräsbacken och han somnade.

Bäst som det var spratt han upp. Midt i den hvita, skummande forsen reste sig en man med harpa i hand. De röda solstrålarne föllo på den taggiga kronan, på det isgrå skägget, den silfverhvita kappan, på de glittrande strängarne. Och det slog samman öfver honom som ett enda sus och brus, det var som om skog och mark och fjell tillrat i bara toner. Gossen blef så lefvande rädd, att han tog i att springa. Det var sena qvällen, när han kom hem. Han [ 7 ]tordes icke nämna ett ord om hvar han hade varit, han tordes icke säga, att han hört strömkarlen spela,

— Nu säger jag dig, Jon, att du får se om staburslåset, sade modern, då hon stod och kokte gröten. Har det inte varit tjufvar i boden i natt, så heter inte jag Mari. Der hängde jag upp 8 köttlår, och nu är der inte mer än 6.

— Å — vill tjufvar ta sig in, så håller inget lås för dem, svarade Jon. Men Torger satt som en hönstjuf och gick stillfärdigt i säng.

En gång som Torger satt på en tufva och spelade för skördefolket, stod med ens en flicka framför honom, som om hon runnit upp ur jorden. Hon såg så småförståndigt på honom med två stora, runda ögon. Händerna hade hon på ryggen. Torger såg först bort på henne, och så nickade han. Flickan tycktes inte se det, hon bleg lika allvarsamt på fiolen. Andra dagen stod hon på samma fläck och likaledes med händerna på ryggen. Torger ville bort till flickan, men då sprang hon. Sedan kunde han vara viss om att finna flickan bland dem, som samlades kring honom om qvällarne, när han satt på dörrtröskeln. Hon stod alltid för sig sjelf och det var något underligt starkt hos henne, der hon stod så säkert med händerna på ryggen. Hon språkade icke med någon. Torger tyckte, att detta var underligt, och så följde han en qväll efter flickan. Då såg han, att hon smatt in på storgården hos Sylfest. — Han sporde far sin och fick så höra, att styfdottern der skulle vara hemkommen. Hon hade varit några år hos sin moster längre norr ut som fosterbarn. Hon hette Karin, och hon måtte det vara.

[ 8 ]Sedan kom hon också i skolan, och då vardt han känd med henne. Hon var tyst af sig der också och ville sällan vara med i leken. Men hon var så glad åt böckerna och vardt snart den första både till att läsa och skrifva. En gång de råkade vara ensamma talade hon till honom.

— Skall du bli spelman, du? sade hon.

— Jag skulle väl det, svarade han.

— Det är väl roligt det?

— Det är det. Har du håg att bli spelman?

— Hm — jag skall bli qvinnfolk jag.

— Tycker du det är roligt då? sporde Torger skälmaktigt,

— Hm — sade Karin och log.

— Tycker du det är roligt att höra på? sporde han åter.

— Ja, det är det nog — och mest när du spelar.

— Du skall stjäla dig upp om qvällarne, så skall jag spela för dig.

— Tack, bara inte far kommer efter mig.

— Är han stridig mot dig, far din?

— Han säger, att jag inte får ha någon ting med dig att göra.

En annan gång sade Karin till honom: — Du är klen till att läsa.

— Tycker du det?

— Skall jag hjelpa dig?

— Tack, jag skall nog hjelpa mig sjelf. Men jag håller mig hellre till fiolen. Det är inte alla, som ska bli prester heller.

— En kan godt göra två ting om sender, och „kunskap är vishetens mor“, sade skolläraren i dag. Karin nickade så allvarsamt och [ 9 ]småklokt, när hon tog till att tala som skolläraren, så att Torger måtte le. Men han vardt idigare till att läsa efter den dagen, och det gjorde så mycket, att han slet sig fram till att läsa för presten, fast han kom nederst på kyrkgolfvet[3]. Den dagen stod Karin öfverst, och Torger tänkte för sig sjelf: en kommer allt längre fram i verlden med boken än med fiolen.



  1. Det norska ordet är här slaatt. Men som detta saknar motsvarighet i vårt språk (ty ordet låt i hornlåt o. s. v., som är det närmaste liktydiga, begagnas blott i inskränkt mening), måste det på svenska allt efter den olika meningen blifva öfversatt än med visa, än med polska och än med marsch.
  2. Så kallas i Norge de alltid enstaka liggande, på stolpar uppförda visthusen.
  3. I Norge uppställas nattvardsbarnen vid storförhöret efter deras olika kunskapsmått.