Den bergtagne/Öfversättarens förord

[ III ]

Öfversättarens Förord.

Kristofer Jansons namn har redan i vårt land en god klang, och när hans senaste större dikt nu framträder i svensk drägt, är derför icke här afsigten att till denna foga en anbefallning, utan endast att för den växande vänskara, som skaldens diktning hos oss vunnit, med några drag antyda den personlighets lif, som i denna diktning sökt och funnit sitt uttryck.

Det är icke en i yttre mening händelserik tillvara, som möter oss, men det är likväl ett lif af fängslande skaplynne, ty det är ett af kamp och af en kamp om idéer. Ensamt ur denna synpunkt är det väl värdt att om detsamma något veta, då man ju måste spana länge i nutiden, innan man möter den styrkande synen af en man, som helt lefver för sin tro på en honom dyr vorden sanning och som under mannaåren egt mod och lycka att lida för sin ungdoms drömmar.

Kristofer Janson är född 1841 i Bergen, och genomgick latinskolan derstädes. I den lifliga handelsstaden, dit allmoge från Norges skilda bygder samlas i brokigare mängd än annanstädes, vaknade han tidigt till aktgifvande på så väl [ IV ]folklifvet som folkspråket, medan han derjemte mottog starka intryck från den fornnordiska sagoverlden. Grunden till den egendomlighet, som senare vardt den för hans lif bestämmande, var sålunda redan lagd, innan han vid ynglingaålderns början sjelf blifvit medveten om hvilken den grund var, på hvilken han borde bygga vidare. Som ung student, hvilket han blef 1859, led han af den barnsjukdom, hvilken den norska, diktningen lyckligt genomgått, men som ännu stundom griper dess ämnessvenner: en ensidig och undergifven vördnad för den danska skönhetsläran och de danska föredömena och ringaktande af hvad Norges vitterhet frambragt, såsom rått och formlöst. Af denna riktning dömdes som odlingsfiendtligt Ivar Aasens och Vinjes "Maalsträv", en "sträfvan", som genom den förres rika ordboksarbete och bådas diktning gaf det första uttrycket åt den nu af allt flere ställda fordran, att det, norska folket skall börda sitt eget mål som skrifspråk i danskans ställe. Om denna fordran (motsvarad af andra lands språkliga rörelser, såsom fennomanien och den flamländska, platt-tyska och provençalska diktningen) står ännu en skarp strid, ehuru nu endast mellan tvenne olika meningar om hvad, som är nationelt norskt eller icke. Denna strid rör sig främst om, hvad som verkligen utgör det norska språket, om detta kan bevisa sin tillvara som en enhet danad af de särskilda bygdemålen, och om, i fall dylika bevis kunna lemnas, något berättigadt finnes i folkspråkets sträfvan att uttränga det språk, hvilket [ V ]hittills varit odlingens uttryck och bärare. Under det första af den danska vitterheten iskänkta hänförelseruset skref Janson en skämtdikt mot Vinjes då började författarskap på "landsmålet", men denna Jansons sedan så ihärdigt försonade ungdomssynd mot hans verkliga ideal vardt ock hans sista, ty han har sjelf omtalat, huru han snart derefter omvändes ögonblickligt och afgörande, när för hans som hans folks tjusta syn den nationella norska diktens första fullkomliga blomma, Synnöve Solbakken, sprang ut. Alla de toner, som i Jansons barndom och första ungdom ljudit starkast inom honom, klungo här djupa och fagra, som aldrig förr; för honom stod förverkligad hans aning om en dikt, som bar fram bondelifvets från forntidens naturgrund stammande poesi, egendomligt norsk och allmängiltigt folklig, i ordets fullaste mening. Det mäktiga inflytande, hvilket från Björnsons diktning går som en sig allt mer vidgande och fruktbargörande ström genom norska dikten, vardt äfven för Jansons det bestämmande, såsom han sjelf i en varm tillegnan ärligt sagt Björnson och sitt folk. Äfven i språkligt hänseende tog Janson till en början Björnson till föredöme i så måtto, att han förnorskade danskan, men under dessa försök blef det honom klart, att slik sträfvan följdriktigt borde leda derhän, att den norska vitterheten helt gaf sig åt det norska språket, i stället för att, som Janson kallar det, sätta de norska klutarne på det danska klädet. Till Aasen och Vinje, som gingo i spetsen för den nya [ VI ]språkrörelsen, sällade sig nu Janson och skilde sig dermed i sin diktning från den af honom i öfrigt så högt skattade skaldeflock, i hvilken både Björnson, Ibsen och Lie af honom erkännas som fullt nationelle, hvad deras diktnings innehåll angår, ehuru han icke anser dem vara det i afseende å språket. Janson gjorde sin trosbekännelse om det norska bondemålet, när han 1866 för första gången framträdde som namngifven författare med sina två berättelser Fra Bygdom, skrifna på det "landsmål" han sedan aldrig svikit, utan år från år riktat med dikter och berättelser, hvilka allt mer banat sig väg till den svenska och danska allmänheten, dels i öfversättning, dels på bygdemålet. Dervid har isynnerhet den förra funnit att, hvad än från norsk synpunkt mot "målsträvet" kan invändas, från svensk kan det endast anses stärka frändskapskänslan mellan folken, då det norska "målet" vida mer än norsk-danskan står vårt nära, på samma gång det eger mera af det gemensamma fornnordiska språkets malm och således bringar i dagen och tager till vara mycket af det arf, som annars torde spillas.

I och med denna Jansons öppna maning till strid mot det språkligt bestående och hans öfvergång till det läger, hvars främste kämpe han länge varit, ställde också lifvet till honom sin fordran såsom till enhvar idéens man: att han skall ega ej blott mod att välja sitt märke utan äfven kraft att bära det fram, en kraft, som hos Janson pröfvats genom länge oafbrutna svårigheter.

[ VII ]Först bland dessa kom den för ett skaldelynne visserligen äggande men jämväl till otrohet mot sig sjelf frestande striden om en plats i sitt lands vitterhet. Derunder har han emellertid orubbligt uthärdat den lärda granskningens ovilja, lugnt burit medvetandet att genom sitt “målsträv“ begränsa sitt skalderykte och utestänga en stor del af den medkänsla, som kunnat gifva hans diktning en rikare utveckling. Denna bristande vexelverkan med hans lands “bildade“ läsekretsar kunde dock utan svårighet egt rum i fall de velat taga kännedom om hans diktning, innan den fördanskad mist stilens egendomliga fägring. Till gengäld äro Jansons böcker mycket spridda bland allmogen och af den högt skattade. Nämnda strid kan anses vara af Janson segerrikt slutad, sedan stortinget 1875 gifvit honom, liksom Björnson, Ibsen och Lie, en “skaldelön“ af 1600 kr. årligen. Härmed hafva de norska folkombuden gifvit honom ett yttre vedermäle af den tacksamhetsskuld, i hvilken detta folk känner sig stå till sina skalder och lärare, bland hvilke Janson främst häfdar sin plats genom sina folklifsskildringar.

Utom flere smärre sådana äro hans större berättelser den redan nämnda Fra Bygdom, innehållande Per och Bergit (öfversatt på svenska) samt Liv; Han og Ho (också utgifven på svenska), Marit Skjölte, Ei Slaatskjempa, Torgrim och Den Bergtekne, hvilken säkerligen utgör höjdpunkten af författarens folkliga diktning, om hvars art här icke behöfver ordas, eftersom den i det följande talar för [ VIII ]sig sjelf. Blott det torde böra nämnas, att i alla dessa skiftande bilder från den norska allmogens lif råder samma naturens och hemmets helsofulla poesi. I sina ofta mörka och vilda sagor från bondehemmen söker Janson städse adla naturkrafterna till sedliga lagar, både genom framälskandet af allt det ursprungligt goda i dessa menniskosjälar och genom de strider, ur hvilka deras vilja framgår stämd till samklang med lifvets renare toner, utan att skalden dervid låter dikten lida tvång af kärlek till syftemålet.

Janson har äfven utgifvit en samling Norske Dikt i bunden form, af hvilka några som musiktexter hos oss ofta höras och mana till närmare kännedom om en poesi, hvilken genom sina friska, väna naturbilder, sin skära och innerliga känsla, väl lönar den ringa möda dess språk pålägger en svensk läsare. Derjemte har Janson utgifvit ett historiskt drama, Jon Arason, en episk dikt, Sigmund Bresteson, en större roman, Fra Dansketide, skildrande de religiösa och politiska brytningarne under ett skede af Norges medeltid (denna roman har något förkortad lästs i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning), samt slutligen några reseskildringar,

Det var icke blott på den litterära stridsplatsen, som Jansons trohet mot sitt mål fick stå mången hård dust, det var äfven på det område, der en än allvarsammare kamp för tillvaron möter. Jansons mångsidiga anlag satte honom under studietiden i valet mellan tvenne — om med rätt eller [ IX ]icke — som fullkomliga motsatser ansedda kall, prestens och skådespelarens, till hvilka båda hans håg drogs så starkt, att han sagt sig under denna tid hafva önskat ega två jordelif för att vara prest i det ena och skådespelare i det andra. Betydelsen af detta val var så mycket mera djupgående, som det ej endast gällde afgörandet mellan tvenne lifsuppgifter utan mellan tvenne lifsåsigter, en strid, hvaraf Den Bergtekne ger ett medelbart vittnesbörd. Slutligen kastade han sig på de teologiska studierna och aflade inom dessa vid Kristiania universitet 1865 kandidatexamen med högsta betyg och begaf sig så ut att söka bröd. Men liksom tidningar och förläggare vändt sig från “målsträfvarens“ dikter, visade sig äfven att de lysande intyg och duglighetsprof, hvilka annars skulle jemnat hans embetsmannabana, nu intet mäktade mot det språkliga kätteri, som, åt hvad håll han vände sig, stängde utsigten till framkomst så inom skolan som kyrkan. “Ingenstädes tordes norska staten släppa in en så farlig karl, som den, hvilken skref norska språket“ — och sålunda ihärdigt afvisad, såg Janson ingen annan väg för sig öppen än vitterhetens, hvilken af honom var nog pröfvad för att icke synas löftesrik i yttre afseende. Då fick Janson bud från Kristofer Bruun, att denne önskade hans hjelp vid den folkhögskola på Sel i Gudbrandsdalen, der Bruun redan några år verkat. Janson antog kallelsen och har allt sedan 1869 skött folkhögskolelärarens kall jemte diktarens, och derunder städse samverkat med Bruun, som så ofta sker vid de [ X ]grundtvigska folkhögskolorna, der tvenne män af olika begåfning uppsöka hvarandra för att utfylla hvarandras arbete. Detta arbete var för Janson det lyckligaste af alla, emedan det framför något annat egde bruk för alla de krafter, som förut dragit honom åt skilda håll. Det starka dramatiska lif, som i norrmännens muntliga föredrag ofta dömmes som skådespelarkonster, men tvärtom är ett till konst stegradt, hos norrmännen vanligt anlag, blir af stort värde särskildt vid den grundtvigska folkhögskolan. Hvilket mäktigt bruk Janson gör af sin i detta fall sällsynta styrka, kunna de svenskar veta, som åhört uppläsningarna af diktverk, sagoförtäljandet och föredragen i Stockholm, Upsala och Göteborg, till hvilka städer Janson på senare tider utsträckt de resor han hvarje år gör inom sitt eget land, för att genom föredrag gifva insigt i och väcka deltagande för “målsträvet“. Derjemte har Janson, utom en resa till Italien 1866—67, företagit en färd till Island, vid dess tusenårsfest 1874, och äfven der häfdat sitt rykte, som en af nordens ypperste föreläsare, i hvilken egenskap han fått och lär hafva antagit en inbjudning af landsmän i Amerika för att innevarande år der hålla föredrag. Nämda Islandsfärd blef ämnet för de föredrag, dem han höll vid sitt första besök i Stockholm samma höst.

Som folkhögskolelärare har Janson, för hvilken kyrkorna stängas, derjemte rätt att verka för sin “glada kristendom“, som närmast öfverensstämmer med grundtvigianismen, hvilken trosform småningom gifvit [ XI ]hans sanningssökande håg en bestämd riktning, och stadfäst hans känslas dragning mot det naturligt menskliga, mot folklifvet, forntidsminnena och fäderneslandet, i en religiös tro, som framför allt kan bekännas i ett lif, egnadt åt folkets upplysning i anda och sanning, så som Grundtvig fattat dessa begrepp. Ett besök vid de danska folkhögskolorna 1871 har i detta afseende säkerligen öfvat inflytande på Jansons utveckling, men så att han sjelfständigt valt det af grundtvigianismen, som kan få växt i det norska luftstrecket. Högskolearbetet vardt för Janson andra sidan af samma lifsuppgift, som han i “målsträvet“ ville fullfölja; det förra lika litet som det senare arbetet är ett af dem, som skötas i god ro och gifva sorgfria dagar. Sedan skolan flyttades från Sel till Gausdal, gifves från folkets sida ett kraftigare stöd åt densamma, men dess verksamhet har dock varit en nästan oafbruten gång mot hinder, resta än af allmogens senfärdighet att tro på det nya, än af hårda tider, än af de fåväldet hägnande myndigheterna — hvilka inse, att redan grundtvigianismens förutsättningar innebära allt större folkfrihet och allt mera omfattande folklig sjelfstyrelse — än af presterne, hvilka likaledes ana, att i grundtvigianismens ännu ej utdragna följdsatser bo för åtskilliga kyrkoläror upplösande ämnen. Under alla motgångar häfdar emellertid Janson, likasom de öfrige folkhögskolelärarne i Gausdal, sina grundsatser och inpreglar jemte dessa i lärjungeflocken troheten mot ett ideelt lifsmål genom den mest lefvande af all [ XII ]åskådningsundervisning: den dagliga gerningens föredöme. Detta verkar, vare sig att han samlar åhörarne i skolsalen, der lärarne år efter år hålla ut, äfven när lärjungarnes led betänkligt glesna, eller kallar ynglingarne till förtroligt samqväm i sitt hem, Solbakken, värdigt sitt namn, der det blickar ned öfver den fagra dalen och dess blånande fjällväggar, eller då han med yxan i hand eller mäldsäcken på ryggen gör allvar af den djupt “folklige grundtanken“ om arbetets ära.

Om än under en bana sådan som Jansons de mörka stunderna icke kunnat infalla sparsamt, hafva säkerligen icke heller de ljusa uteblifvit, då af en strimma i molnen bekräftelse gifvits åt hans fasta tro att “Morgonrodnaden kjem en Gong“, eller då han sett de tankar, för hvilka han offrat så mycket af det, som vanligen högst skattas, lysa den folkliga sakens förkämpar, till hvilkas vänner äfven hos oss, han med sin nu försvenskade dikt bringar bud. Men mest styrkande för honom bör det medvetandet vara, att ej blott hans meningsfränder utan äfven de många, hvilka annanstädes än han söka medlen att nå det gemensamma målet, Norges lycka, i hans lif se, hvad de neka, att hans lifsverk varit en bekräftelse på hans hopp om en ljus dag för sitt folk, der ideerna ega troende, der tron varder till lidelse och lidelsen till mannabragd.

[ XIII ]Hvad den följande öfversättningen af Den Bergtekne angår, så har den, enligt författarens egen önskan, följt originalet med den största möjliga trohet och dervid kommit att närma sig vårt eget allmogemål mer än vanligen sker i svenskt skrifspråk.