Den bergtagne/Sjette stycket
| ← Femte stycket. |
|
Sjunde stycket. → |
Sjette Stycket.
Bröllopet höll på som bäst. De dansade och skrattade och roade sig. Torger var kommen i godt lynne igen och var så qvick och skämtsam, som en sällan hade sett honom. Karin var icke med; hon blef häftad, som de skulle i väg, så hon kände icke följa med, men gick det an, skulle hon komma senare. Presten hade stämt folk till en bibelstund i en af granngårdarne. Det viste de, men brydde sig inte stort om det. Der voro många på bröllopet, som haft anletet i allvarsamma rynkor då de kommo, men allt efter som det led hade rynkorna slätats ut, och de blifvit sig lika. Det led redan in på natten den första dagen; springaren[1] gick raskt; Torger satt glad i hågen och spelade, samt stampade takten med foten. Då, innan de viste ett ord af, stod presten i stugan. Han sade ingen ting, gick bara bort till en bänk, steg upp på den och slog upp bibeln, som han bar under armen. Och så läste han med ett målföre, så att det skrälde i stugan: Så säger Jesus: „Jag vet dina gerningar, att du är hvarken kall eller varm. O, att du voro antingen kall eller varm! Sålunda, emedan du är ljum och hvarken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Ty du säger: Jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet, och du vet icke att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken. Jag råder dig att köpa af mitt guld, luttradt i eld, på det att du må bli rik, och hvita kläder på det du må kläda dig, och din nakenhets skam icke må bli uppenbar, och smörj dina ögon med ögonsalva, på det du må se. Alla som jag har kära, dem bestraffar och tuktar jag. Så var nu ifrig och ändra ditt sinne[2]“. Och nu tog han till att lägga ut det, så att det ljungade i stugan. Bröllopsgästerna stodo som spikade, gossarne höllo ännu hvar sin flicka i hand efter dansen. Ifrån hvarandra sågo de på presten; det var dödsstillt i stugan. Och presten stod der med lågande ansigte, knöt handen, skrek och slog i boken: det var en domedagspredikan. Golfvet liksom lyfte sig med dem, som stodo på det, och utför branten gick det. Hvart klubbslag från presten föll, så att det sved, och presten såg hur det rös i dem, hur de raka ryggarna blefvo böjda, hur många segnade ner på bänkarne och gömde anletet. På sistone tog det till att stöna och gråta bort i qvinfolkshopen. Men presten gick på: „Lifvet skulle vara en korsets gång, vi skulle följa efter Jesu fotspår. Gjorde de det? följde de i qväll efter Jesu fotspår? trodde de han for omkring på lek och dans? trodde de han fylde sig med öl och bränvin och raglade drucken ikring? Nej, ve! Ve öfver er om I icke omvänden er! och ve, ve öfver honom, som lockar er till synd, honom, som sitter der borta, slagen af sitt onda samvete!“
Alla ögon vändes dit presten pekade. Der satt Torger på bänken, hvit som ett lakan, med hopbitna tänder; fiolen låg i hans knä. „Ja ve öfver honom, för han är i de onda makternas våld. I talen i er öfvertro om folk, som äro bergtagna af skogsrån och troll. Å nej, det är bara en, som kan bergtaga folk, och det är djefvulen sjelf. Och han der är bergtagen, djefvulen har så vändt synen på honom, så han tror att det onda är skuldfritt och godt, han har så krupit i fingrarna på honom, att de klia och ty sig efter stråken och strängarne, han har så förvändt öron och håg på honom, att han tycker att de syndiga visorna och dansarna klinga som toner från Guds englar. Men smörj dina ögon med ögonsalva, på det du må se! För du skall veta, du arme förblindade man, att förr än du blir ringd ur berget med kyrkklockan, förr än du slår sönder din fiol och börjar ett nyttigt lif, förr är der ingen vån till bot för dig. Ja, förr än I alla låta leken och dansen fara, och omvända er till det som bättre är, förr hören I icke Jesus till. I ären utspydda af hans mun. Och kom i håg det, vänner, att på den stora domedagen spörjs det inte efter huru många dansar du har dansat, eller hur många supar du har tagit, men det spörjs om du är ett Guds barn eller ej.“ Dermed slog presten igen boken och gick fort ut; han såg hvarken till höger eller venster.
Det var dödsstillt i stugan. Ingen tordes vara den första att röra sig. En kunde hört en nål falla i golfvet. Då spratt Torger upp från bänken.
— Hej, kom hit med en sup! ropade han — och en till — och en stor till, att svälja presten med. Skall jag nu vara en djefvul skall jag också spela satans så bra. Dermed tog han fiolen, lade hufvudet på sidan, lät igen ögonen och gaf sig till att spela. Och det vardt spel det! Sådant hade de än aldrig hört. Det började mildt, liksom bedjande och klagande, men så spratt det öfver i en yr och skrattande polska. Den vardt starkare och starkare, vildare och vildare. Det klang, som när höstvinden tjöt i bergsskrefvorna, som när åskan körde och skreden gingo, och till sist var det, som om alla helvetets andar voro släpta lösa och jagade fram, slående med piskor; det lät som stönande skrik af en, som är i nöd. Och Torger hörde icke och såg icke något kring sig, för nu var han i berget igen. Och alla smådjeflarne kommo skuttande och vältrande in på honom igen, liksom sist. De skrattade och refvo i honom och ville liksom äta upp honom: — hoj, nu ha vi honom! hoj, nu ha vi honom! Torger tog på språng, de efter; det vardt ett jagande rundt, rundt i kring. Torger stönade efter hjelp, och då såg han Karin stå uppe på en bergstopp. Han ville ut, ut till henne, då sprack bergväggen och midt i sprickan stod den lede i lågande kläder. Och han gren mot Torger och räckte de ludna armarna med klorna efter honom och ropade: ja, nu kan du spela, min gosse lille! — — — — — — — — — — — —
Morgonen efter, då solen rann upp, satt presten allt och rökte sin morgonpipa i trädgården vid den gården, der han hade varit om natten. Han hade inte fått sofva och stod derför tidigare upp än vanligt. Han satt på en bänk och rotade i jorden med sin käpp, och hunden låg morrande ut med hans fötter. Det var en klar sommarmorgon, solen lade sitt glada sken öfver gräset, fåglarne sjöngo i buskarne, svalorna flögo qvittrande upp och ned under taket. Det var som om Guds fred och misskund lyste ut öfver bygden. Men det var icke milda tankar, som lekte i hågen på presten. Han öfvervägde inom sig de ord, han skulle bruka i sin Söndagspredikan, huruledes de skulle slå ned som bäst. Ärlan kom hoppande tätt invid hans fötter och såg på honom, men presten satt mörk, med läpparna framskjutna, grunnade och stötte i bland käppen hårdt ned i sanden.
Då ramlade en kärra tätt ut med trädgården, och de körde så underligt senfärdigt och varsamt, som om det var sjukt folk den drog på. Presten gick bort mot gården. På kärran låg något under ett täcke. Prosten sporde hvad det var. De drogo undan täcket, och der låg Torger spelman, blek, liksom liflös. Då han kände den friska morgonvinden kring tinningarne vaknade han, rörde på sig och stirrade undersam i kring sig. Då såg han prestens anlete stå öfver sig. Det gick som en rysning genom hans kropp, han lyfte sig upp på ena armbogen, vände det dödsbleka anletet bort mot presten och hytte åt honom med knuten näfve. Så segnade han åter ned och lät igen ögonen. Han spelade så länge i natt efter sen du[3] var gången, hviskade de som körde honom, att vi till sist måste rifva fiolen ur händerna på honom, och då damp han i golfvet och var rent ifrån sig. Sedan hälde vi några supar i honom, men han ville inte vakna i alla fall.
— Stackars, arme man, sade presten, stirrade på sitt offer och blåste ut röken: — Må Gud skåda i nåd till honom och låta honom en gång komma på en bättre väg.
Då Karin hörde kärran stanna utanför stugan, kom hon ut. Hon bleknade i det samma hon såg hvad det var, men hon tog sig med ens, — Lägg honom in på sängen, skall ni ha tack, sade hon. De gjorde så. Karin stälde väl till för honom och så sporde hon männen om allt, som var händt. Då hon fått veta allt det hon ville, ända till de ord presten hade brukat, sade hon dem tack för hjelpen och gick in. Hon steg fram till sängstolpen, lade hop händerna kring den och bad stilla. Så torkade hon en tår bort från ögat, tog så sin stickning och satte sig utmed sängen hos sin man.
Då Torger åter vaknade låg han i sin egen stuga. Solen lyste in på det målade skåpet, Karin satt och stack, lille gossen stabbade på golfvet, allt var i lag, som om ingenting händt. Han stirrade på Karin så underligt länge och hårdt. Karin sade inte något; hon tog bara gossen och hade honom bort till Torger. Tag bort pojkungen! sade Torger tvärt och sköt honom ifrån sig. En stund efter kastade han sig ned i dynan.
— Jag är förkastad både af Gud och menniskor, Kari, sade han och gaf sig till att storgråta.
— Jag vet inte något om det, sade Karin lugnt och tog upp en maska hon hade släpt.
Torger stannade med gråten. Du har nog inte hört hvad presten sade i går.
— Jo, det har jag nog, men presten är inte vorden vår Herre än.
— Jo, jo, jag är djefvulens barn, Kari.
— Språka inte sådant slarf, Torger, men sof litet till, så skall jag koka dig en god kopp kaffe.
Torger teg. Det var som om Karins ord kommo så svalande öfver honom, hon var så trygg i sig sjelf, och allt gick i sitt dagliga gänge.
— Du drack för mycket i går Torger, sade Karin, då hon hälde upp kaffet åt honom.
— Jag gjorde så, Kari.
— Det är det värsta du kan göra. Du kommer väl i håg hvad far din sade?
— Jag kommer nog i håg det, men jag rådde mig inte sjelf.
— Åh nej, jag skall nog tala med presten om det.
— Du går då väl inte till presten?
— Jo, det gör jag, han skall nu en gång få veta sanningen.
— Åh, Kari! Han får inte taga dig från mig, sade Torger rädd.
— Det slipper han nog, svarade Karin trygg, log och tryckte handen på Torger. Torger såg in i de lysande, trofasta ögonen på sin hustru. Sådan var hon, då hon ringde honom ut ur berget med kyrkklockan.
— Det blir nog bäst att jag låter spelman och allt i hop fara och tager mig till något annat, sade Torger efter en stund och suckade.
— Åh nej, det skall du visst inte. En skall vara det en är skapt till och du är den likaste spelman i Norges land, det skall jag säga dig Torger.
— Men du var klokare du lika väl, som lade dig på boken, sade Torger.
— Ja, det skulle blifvit en anfasligt duktig prest af dig Torger, svarade Karin.
Torger måste le.
— Hör nu hvad jag säger, sade Karin. Nu kan du bli liggande en stund på dagen, för det behöfver du, och i morgon tidigt går du på ökletning[4].
— På ökletning?
— Ja. Gudbrand var inne här i går, som du var faren, och ville hafva dig med på ökletning, och jag lofvade att jag skulle nämna det för dig. Det skall friska upp dig att fara litet på fjället nu, och så går jag till presten. Och i qväll så skola vi språka allvarsamt med hvarandra.
Torger for på fjället och Karin redde sig i ordning att gå till presten. Hon hade strukit bort alla nattens skuggor med sin lena hand, och Torger hade åter funnit fred.