Den bergtagne/Tredje stycket
| ← Andra stycket. |
|
Fjerde stycket. → |
Tredje Stycket.
I lång tid språkade de i bygden inte om annat än denna händelse, som det var att vänta. Det var mången, som kommit till skada på åker och äng, men det var smått alltsammans mot det som händt med Storgården. Och bönderna tänkte på huru det varit med den ätten genom alla åren, och de funno att den hade lagt orätt till orätt.
Den enda, som kommit undan, var Karin. Hon hade just samma qväll, innan Jon kom, fått en så underlig ängslan på sig. Det kom för henne att mostern visst måtte vara sjuk, och hon bad så om lof att få gå dit. Nu hade det gått bud efter henne.
De höllo på att gräfva i skredet och skulle försöka draga fram liken. Mest hela bygden var tillstädes med hästar och folk. Många ord mältes inte vid det arbetet. Hittade de något, så bara pekade de och drogo det tyst fram. Men skredet låg der stort och mätt, likt ett vidunderligt bergtroll, som låg på sina skatter. Det var inte mycket de hittade.
På en stor sten midt i skredet satt en ung flicka. Det var Karin. Hon hade händerna i knäet och stirrade på något, som låg framför hennes fötter. Det var liket efter modern, som var framgräfdt. Hon låg så fredligt, mest som hon sof; inte en lem var sönderkrossad på henne. Hon hade väl inte heller haft stort emot att göra det bytet, hon nu hade gjort. Solen sken så varm och mild på den unga flickan och gled bort öfver det bleka anletet, som låg på stenen. Det var som nåden efter straffdomen. Vårbäckarne togo till att sippra, snön smalt, somliga af flyttfåglarne voro allt komna, det var ett nytt lif med sommar och sång, som nu skulle börja. Men Karin satt stilla midt i skredet.
Då kom en ung karl fort gående längs fjällstigen. Han hade bråd hast, såg det ut som, och staf i hand; han styrde bort mot henne. Han saktade sig, när han kom till skredet, vardt stående och såg på henne ett tag; så drog han af sig skorna och gick på tå bort öfver stenarne. Han satte sig ett stycke från henne; sitter du här ensam? sade han.
Karin vände sig. Är du hemkommen? sade hon bara.
— Jag är så, svarade Torger. Han ville till att säga mer, men fick inte fram det.
— Jag tycker far din sade att du skulle vara borta längre, sade hon.
— Det var nog så ämnadt också, svarade Torger, men så — — Det var en sorglig sak detta, lade han till.
Karins ögon blefvo våta; hon strök sig med handen öfver dem.
— Och du, som vardt så ensam, sade Torger. Stackare dig! Han lät så varm i målet och såg så godt på henne, när han sade detta. Hans händer trefvade efter hennes fingrar,
— Hvad ämnar du göra af dig nu, Karin? sporde Torger vidare.
— Jag vet inte.
— Skall du till din moster?
— Jag vill inte det. Der är många nog förut. Jag får väl ut och tjena någon städes.
— Kan du inte komma till oss? Kära du, kom till oss! Far är så glad åt dig och det äro de allihopa.
— Skall du vara hemma? sporde hon.
— Jag vet inte, jag skall väl det.
— Då vill jag inte komma hem till ert.
Torger satt rakt handfallen. Är du rädd för mig, Karin? sporde han. Och jag, som menar dig så väl — jag som håller så af dig. Det var för din skull jag kom hem nu.
Karin svarade inte.
— Jo, för det kan vara många vackra flickor utsocknes, ser du, men det är ingen, som vånnar mitt spel, som du. Du har begripit dig på det från första stund, du. Du kan göra mig till något, du Kari, och det kan ingen af de andra, och jag är så vek af mig, jag. Och nu tycker jag att vår Herre har lagat alltsamman så underligt. Och du blygs väl inte för en stackars spelman, du? Du gifter dig väl inte med gården och penningarne?
Karin såg ned på moderns lik. Å nej, så länge hon ligger här, skall inte gården fresta mig. Hon sålde sig för styfrarne hon, och det var bara för min skull alltihopa. Och Karin tog i att gråta.
Torger drog sig närmare till henne och frestade på att trösta henne. — Kom hem med mig nu, Kari, sade han, här rifver du bara upp de gamla såren.
Karin reste sig och ristade jorden af kjorteln. Nej, jag är icke god till att gå från henne, sade hon och pekade på modern; så satte hon sig igen.
— Vill du jag skall tala med far min om att du kan vara hos oss i vinter? sporde Torger mildt. Du skall inte vara rädd, jag skall fara. Och så skola vi bära upp mor din till vårt.
Jon stod på trappan och vardt icke litet undersam då han såg Torger komma stretande uppför backen med en menniska på armen, och en ung flicka, som gick utmed och stödde. Han såg snart hvad det var. Då de kommo upp mot grinden, strök han af mössan med detsamma han lät upp för dem. Så tog han Karin i hand och ledde henne in.
Då de hade gräft en hel vecka funno de ändtligen liken efter Sylfest och hans tre söner. Men hans penningkista var det omöjligt att hitta, för allt hvad de letade. Det är synd om flickstackaren, hon kunde behöft den nu, sade folket.
På samma dag hade de alla fem likena i jorden. Presten talade gripande ord på kyrkogårdsbacken, och det var icke många ögon, som stodo torra. Och den dagen var det mer än en som gjorde gammal orätt god igen och eftergaf gäldenären det han hade att fordra.
Men Jon fick det stäldt så att Karin skulle bli som fosterbarn hos honom, och ängen skulle han få som fostringslön. Torger måste lofva att fresta på att vara utsocknes den vintern också, men han gick lätt i hågen, för han visste att det bar hem igen till bröllop och ändlös lycka.