Den blå karbunkeln
| ← Mannen med den kluvna läppen |
|
Det spräckliga bandet → |
| På Wikipedia finns en artikel om Den blå karbunkeln. |
Den blå karbunkeln.
Tredjedag jul gick jag upp till min vän Sherlock Holmes för att önska honom en glad och fridfull helg. Han var hemma. Jag fann honom, insvept i en lysande blå nattrock, liggande utsträckt på sin soffa; hans piphylla stod inom räckhåll, och en massa morgontidningar, dem han tydligen nyss studerat, lågo strödda runt omkring honom. Bredvid soffan stod en vanlig trästol, och på ena hörnet av dess ryggstöd hängde en gammal, mycket illa medfaren filthatt; den hade sett sina bästa dar och var på flere ställen bruten och sprucken. Ett förstoringsglas och en liten fin tång, som lågo på stolen, utvisade, att hatten blivit upphängd i och för noggrann undersökning.
»Har du något viktigt för dig?» frågade jag. »Stör jag dig?»
»Nej, visst inte. Det var snällt av dig att titta hit; på det sättet får jag en vän att prata med, en, som jag kan delgiva mina resultat. ‘Affären‘ där» — han pekade med tummen på den gamla hatten — »är synnerligen trivial; men vissa detaljer i densamma äro ej alldeles i saknad av intresse, ja, somliga äro till och med ganska lärorika.»
Jag slog mig ner i min väns länstol och värmde mina händer vid den sprakande brasan, ty ute rådde stark köld, och fönstren voro betäckta med ett tjockt lager av små iskristaller.
»Jag antar», sade jag, »att den här tingesten, hur enkel och anspråkslös den än ser ut, likväl är förbunden med någon hemsk historia — den är kanske en ledtråd, som hjälper dig att reda ut någon mörk hemlighet eller straffa något nattsvart brott.»
»Nej då — visst inte Det är inte fråga om något brott», sade Sherlock Holmes skrattande. »Det är bara en av de komiska små händelser, som ofta tilldraga sig på ett ställe, där fem, sex miljoner människor inom ett område av ett par kvadratmil armbågas och trängas med varandra. Bland en så tätt sammanpackad människoskara kunna alla slags möjliga och omöjliga handlingar äga rum, och man finner månget litet problem, som är egendomligt och fantastiskt utan att vara brottsligt. Vår egen erfarenhet har upprepade gånger visat oss, att så är fallet.»
»Ja, du har rätt», genmälte jag. »Bland de sex sista ‘äventyr‘, över vilka jag fört anteckningar, finnas tre, som ej falla inom brottets råmärken.»
»Du menar mitt försök att bemäktiga mig de dokument Irene Adler hade i sin ägo, den egendomliga ‘affär‘, som miss Sutherland bad mig ta om hand, och historien om mannen med den kluvna läppen. Nå ja, den lilla sak, om vilken det nu är fråga, kan nog räknas till samma oskuldsfulla kategori. Du känner ju Peterson, stadsbudet?»
»Ja.»
»Den där trofén tillhör honom.»
»Är det hans hatt?»
»Nej då — han har funnit den. Ägaren är okänd. Jag anhåller, att du med vördnad betraktar den hedervärda fågelskrämman — den är ett hittills olöst, intellektuellt problem. Låt mig berätta, hur den kom hit. Den anlände juldagen på morgonen i sällskap med en fet, präktig gås, som, hoppas jag, i detta ögonblick håller på att stekas i Petersons kök. Händelsen är denna. Klockan fyra på juldags morgon gick Peterson, som du ju känner till som en riktig hedersman, hem från en liten muntration och hade just svängt in på Tottenham Court Road. Vid gaslyktornas sken såg han framför sig en lång karl, som gick med litet sviktande steg och bar en vit gås på ryggen. Då han kommit fram till Goodge-Street, märkte han, att bråk uppstått mellan den okände karlen och ett par råa sällar. En av dessa slog av främlingens hatt; denne lyfte sin käpp för att försvara sig, men råkade därvid olyckligtvis slå sönder ett butikfönster bakom sig. Peterson hade sprungit fram för att hjälpa den angripne, men denne, som tydligen tänkte på den sönderslagna rutan och såg en poliskonstapel närma sig, kastade gåsen ifrån sig, lade benen på nacken och försvann i den labyrint av smågator, som ligger bakom Tottenham Court-Road. Fridstörerna hade vid Petersons ankomst också givit sig i väg, och således blev denne ensam härskare på valplatsen och lämnad i okvald besittning av segertroféerna; den här gamla hatten och en alldeles otadlig julgås.»
»Den han säkerligen återställde till sin ägare?»
»Min käre vän — det är ju själva problemet. Visserligen är det sant, att det stod ‘Mrs Henry Baker‘ på en liten adresslapp, som var bunden vid gåsens vänstra ben, och det är också ett faktum, att initialerna ‘H. B.‘ ännu äro läsliga i kullen på den här hatten; men som det i denna vår goda stad finnas tusentals personer, som heta ‘Baker‘ och flere hundra, som heta ‘Henry Baker‘, är det ej lätt att till någon av dem återställa hittegods, av vad slag det vara må.»
»Vad gjorde Peterson då?»
»Han bar både hatten och gåsen hit till mig, väl vetande, att även det minsta problem är av intresse mig. Jag behöll gåsen tills i morgse, då det visade sig att, trots köld och frost, den skulle må bäst av att bli stekt utan onödigt uppskov. Upphittaren har därför burit hem den till sig för att låta den uppfylla sin ursprungliga bestämmelse; hatten behåller jag, tills den möjligen en gång återfordras av den okände herre, som gick miste om sin juldagsmiddagsstek.»
»Har han inte annonserat?»
»Nej.»
»På vad sätt skall då kunna känna igen honom?»
»Genom att dra mina slutsatser.»
»Av hatten där?»
»Ja visst.»
»Du skämtar bara. Vilka slutledningar kan du väl dra av den där gamla utslitna hatten?»
»Här är mitt förstoringsglas. Min metod känner du till. Vilka slutsatser skulle du själv kunna komma till, angående den man, som äger den här huvudbonaden?»
Jag tog den illa medfarna tingesten i min hand och vred och vände den på alla håll. Det var en mycket vanlig, rund, svart filthatt, hård, tillbucklad och utsliten. Den hade haft rött sidenfoder, men detta var nu alldeles urblekt, Någon firmastämpel fanns ej; men, som Holmes redan sagt, kunde man se initialerna ‘H. B.‘ skrivna i kullen. I brättet hade en gummisnodd varit fastsatt, men den var nu borta. För övrigt var hatten mycket dammig och fläckig, fast det tycktes, som om man försökt dölja de värsta fläckarna genom att smeta över dem med bläck.
»Jag kan inte se någonting», sade jag och räckte hatten till min vän.
»Jo visst, Watson, du kan se allt vad där finns att se; men du lägger inte märke till vad du ser. Du vågar inte draga dina egna slutsatser — du är alltför blyg, min gosse lille!»
»Säg mig då, vad du kan se på den här hatten!»
Holmes tog upp det omtalta föremålet och betraktade det på sitt vanliga själsfrånvarande sätt.
»Den är kanske mindre lärorik, än den kunde ha varit», sade han, »och likväl finnas ett par detaljer, som äro mycket karaktäristiska, och några få andra, som erbjuda ett visst sken av möjlighet. Att ägaren är intellektuellt anlagd kan man ju tydligt se på hattens yttre, och även att han inom de sista tre åren varit ganska välburgen, fast han nu råkat i betryck. Han var förutseende — dock nu för tiden i mindre grad än förr — vilket bevisar moralisk tillbakagång, och detta, tillika med hans till det sämre förändrade omständigheter, tyder på, att han råkat ut för något skadligt inflytande, troligen dryckenskap. Detta förklarar i sin ordning, varför hans hustru upphört att älska honom.»
»Min käre Holmes!»
»Han har likväl behållit en viss grad av självaktning», fortfor Holmes utan att bry sig om mitt inkast. »Han för ett stillasittande liv, går sällan ut, är alldeles ur träning, är en medelålders man med gråsprängt hår, som han under de sista dagarna låtit klippa och som han smörjer med märgpomada. Dessa äro de slutsatser, till vilka jag kommit genom att undersöka karlens hatt. En sak till: det finns inte gas i det hus, han bebor.»
»Du skämtar naturligtvis bara, Holmes?»
»Visst inte. Är det verkligen möjligt, att du ännu ej insett, på vad sätt jag uppnått resultatet av mina undersökningar?»
»Jag måste vara mer än lovligt dum; men jag erkänner, att jag ej förstår, hur du bär dig åt. Hur kan du till exempel veta, att karlen är intellektuellt anlagd?»
I stället för att svara satte Holmes hatten på sitt eget huvud. Den åkte ända ner över ögonen.
»Här är det bara fråga om kubikinnehållet», sade han. »En karl med så stor hjärna måtte väl ha något i den.»
»Och hans förändrade omständigheter då?»
»Den här hatten är tre år gammal — de flata, i kanten lätt uppåtböjda brättena voro på modet, när den köptes. Hatten är av bästa kvalitet — se på det tjocka ripsbandet och det präktiga fodret. Om ägaren för tre år sedan hade råd att köpa en så dyr hatt, men ej varit i stånd att sedan dess skaffa sig en ny, så är det väl bevis på, att han kommit i utförsbacken?»
»Ja, det tycks klart nog. Men det där om förutseende och moralisk tillbakagång?»
Sherlock Holmen skrattade.
»Här har du förutseendet», sade han och pekade på det ställe i brättet, där gummisnodden varit fastsatt. »Man får aldrig köpa hattar med gummisnoddar i. Att ägaren till den här hatten lät sätta dit en dylik, är ett bevis på ett visst förutseende — han tog detta försiktighetsmått för att vara säker på, att vinden ej skulle beröva honom hans egendom. Men när snodden gick av, brydde han sig ej om att sätta dit en ny; härav framgår, att han har mindre förutseende nu än förr, något, som är ett säkert bevis på försvagad viljekraft. Å andra sidan har han försökt att dölja några av fläckarne på hatten genom att stryka över dem med bläck, ett tecken på att han ej helt och hållet förlorat sin själfaktning.»
»Vad du säger låter åtminstone antagligt.»
»De andra detaljerna, att han är en medelålders man, har gråsprängt hår, som nyss blivit klippt, och begagnar pomada, bringas med lätthet i dagen, om man undersöker fodret i hatten. Förstoringsglaset visar en massa små hårstrån, fint och skickligt avklippta medels en stor barberaresax. De hänga fast vid fodret, och man kan tydligt känna lukten av märgpomadan. Dammet, du ser, är ej det vanliga grå, sandiga gatdammet, utan det fina, brunaktiga damm, som förekommer inomhus; det säger mig, att hatten ej särdeles ofta varit använd; märkena av fukt utvisa, att hattens ägare svettades mycket och att han således ej var det minsta tränad.»
»Men hans hustru — du sade ju, att hon upphört att älska honom?»
»Den här hatten har ej varit borstad på länge. När jag får se dig, min käre Watson, med en hel veckas damm på din hatt och när din hustru tillåter dig att gå ut så där osnygg, då fruktar jag, att du ock förlorat hennes tillgivenhet.»
»Men det är ju möjligt, att karlen är ogift.»
»Nej, ser du, han hade gåsen med sig hem som ett försoningsoffer åt sin hustru. »Kom ihåg adresslappen, som var fastgjord vid fågelns ben!»
»Du har då svar på allting. Men en sak till: hur kan du veta, att det ej finns gas i huset, där den här människan bor?»
»En stearinfläck, ja, till och med två, kan man av en händelse få på sina kläder; men när jag på hatten framför oss ser ej mindre än fem dylika fläckar, så finns det intet tvivel mer: karlen har ofta med brinnande stearinljus att göra — troligen går han om kvällen upp på sitt rum med hatten i ena handen och en drypande ljussnopp i den andra. I alla händelser komma aldrig stearinfläckar från en gaslåga. Är du nöjd nu?»
»Nå ja, det är ju mycket sinnrikt och fyndigt hopkommet», svarade jag skrattande; »men eftersom du nyss sade, att intet brott blivet begånget och ingen annan olycka skett, än att en gås gått förlorad, så tycker jag, att du onödigtvis slösar med kraft och tankeförmåga.»
Sherlock Holmes hade just öppnat munnen för att svara, när dörren flög upp och stadsbudet Peterson störtade in i rummet; hans ansikte var eldrött, och han såg ut, som om han ej rätt visste till sig av häpnad.»
»Gåsen, mr Holmes! Gåsen, sir!» flämtade han.
»Nå — vad är det med den? Har den fått liv igen och flaxat ut genom köksfönstret?»
Holmes vände sig om för att bättre kunna få syn på den upprörde mannens ansikte.
»Se här, sir! Se, vad min hustru fann i krävan!»
Han sträckte ut handen och visade oss en strålande, gnistrande blå sten, till storleken något mindre än en böna, men av sådan renhet och glans att den lik en elektrisk låga lyste i mannens ej särdeles rena flata hand. Sherlock Holmes satte sig upp med en liten skarp vissling.
»För tusan, Peterson», sade han, »det var då ett riktigt fynd, ni gjort. Ni vet väl, vad det är, ni funnit?»
»En diamant, sir! En ädelsten! Den skär i glas, lika lätt som den skär i lera.»
»Det är mer än en vanlig ädelsten — det är den så mycket omtalta ädelstenen.»
»Väl inte grevinnan av Morcars blå karbunkel!» utropade jag.
»Jo, just den. Jag bör då verkligen känna till dess storlek och form — jag har varenda dag på sista tiden läst annonsen om den i ‘Times‘. Den är fullkomligt unik; man kan endast tillnärmelsevis beräkna dess värde, men den belöning av tusen pund, som utlovas i tidningarna, är säkerligen ej ens tjugondedelen av det pris, den betingar i marknaden.»
»Tusen pund! Store barmhärtige Gud!»
Det hederliga stadsbudet sjönk alldeles tillintetgjord ner på en stol och stirrade än på den ene, än på den andre av oss.
»Ja, det är den belöning, som utlovas, men jag vet, att stenen för grevinnan har så stort affektionsvärde, att hon gärna skulle ge halva sin förmögenhet, om hon bara kunde få igen sin förlorade skatt.»
»Om jag minns rätt, så kom den bort på hotell Cosmopolite», sade jag.
»Mycket riktigt — den 22 december, således för fem dagar sedan. John Horner, en plåtslagargesäll, anklagades för att ha tagit den ur grevinnans juvelskrin. Bevisen mot honom voro så starka, att målet blivit hänskjutet till första allmänna ting. Jag har hela historien här, tror jag.»
Han vände upp och ned på alla tidningarna, tittade på deras datum, och behöll slutligen en, som han slätade ut och vek ordentligt ihop. Ur denna läste han upp för mig följande notis:
Catherine Cusack, grevinnans kammarjungfru, sade, att hon hört Ryders rop av förskräckelse, när han upptäckte stölden och att hon genast störtat in i rummet, där hon fann alltsammans så, som det förra vittnet beskrivit.
Inspektör Bradstreet, avdelning B, förklarade, att Horner vid arresteringen gjort hävtigt motstånd och i de kraftigaste ordalag bedyrat sin oskuld. Som fången emellertid förut stått anklagad för stöld, vägrade magistraten att ta befattning med målet, utan hänsköt saken till nästa ting. Horner, som mot slutet av förhandlingarna visat stor sinnesrörelse, svimmade när beslutet upplästes och måste bäras ut ur rättegångssalen.»»Hm! Jag ger inte mycket för polisdomstolen», sade Holmes tankfullt och kastade tidningen från sig. »Den gåta, vi ha att lösa, är den följd av händelser, som från ett plundrat juvelskrin leder till en gåskräva i Tottenham Court-Road. Du ser, Watson, att våra sina slutledningar plötsligt antagit ett ganska viktigt och mindre oskyldigt utseende. Här är stenen, stenen kom från gåsen, och gåsen i sin tur kom från mr Henry Baker, herrn med den slitna hatten och alla de andra kännetecknen, jag tråkat ut dig med. Nu måste vi på fullt allvar vinnlägga oss om att finna den där herrn och förvissa oss om den roll han spelat i den lilla komedien. Till den ändan måste vi först begagna det enklaste medlet, och detta är tvivelsutan en annons i alla kvällstidningarna. Om denna ej har åsyftad verkan, skall jag anlita andra hjälpkällor.
»Hur tänker du stilisera annonsen?»
»Giv mig en blyertspenna och en liten bit papper! Tack! ‘I hörnet av Goodge-Street ha en gås och en filthatt blivit upphittade. Mr Henry Baker kan återfå dessa sina tillhörigheter, om han kl. halv sju i kväll hänvänder sig till N:o 221 B, Baker-Street.‘ Det är ju klart och rakt på sak?»
»Ja visst. Men tror du, han får se det?»
»Å, han håller säkert ett vaksamt öga på tidningarna; för en fattig karl, sådan som han, var förlusten kännbar nog. Han blev tydligen så skrämd av sin otur att slå sönder rutan och se Peterson närma sig, att han bara tänkte på flykt; men sedan har han nog bittert ångrat sin dumhet att kasta gåsen ifrån sig. Och dessutom komma alla hans vänner och bekanta att fästa hans uppmärksamhet på annonsen — hans namn står ju utsatt. Se här, Peterson, spring nu ner till en annonsbyrå och få det här insatt i kvällstidningarna.»
»I vilka, sir?»
»Å, i Globe, Star, Pall Mall, St. James‘ Gazette, Evening News, Standard, Echo och så många andra ni kan komma ihåg.»
»Ja visst, sir. Och stenen, sir?»
»Den behåller jag. Tack! Och hör på, Peterson, när ni går hem igen, så köp en gås och lämna upp den här till mig. Vi måste ha en att ge den rätte ägaren, i stället för den, som er familj nu smörjer kråset med.»
När stadsbudet gått, tog Holmes stenen och höll upp den mot ljuset.
»Det är en vacker liten tingest», sade han. »Se bara, hur den lyser och gnistrar! Naturligtvis har den varit orsak till mer än ett brott; så är förhållandet med alla dyrbara ädelstenar — de äro djävulens förnämsta lockbete. Varje facett hos de gamla, stora, berömda ädelstenarna kan sägas avspegla ett blodsdåd. Den här stenen är ej mer än tjugo år gammal. Den blev funnen i sanden ej långt från floden Amoy i södra Kina, och den är anmärkningsvärd därför, att att dem äger alla en verklig karbunkels egenskaper, fast den är blå till färgen i stället för röd. Trots sin ungdom har den redan en hemsk, dyster levnadssaga. Den här lilla biten kristalliserat träkol har varit orsak till två mord, ett mordförsök med vitriol, ett självmord och en massa stölder. Vem kan väl tänka sig, att en så vacker liten leksak är leverantör åt galgen och fängelserna? Jag skall nu låsa in den i mitt kassaskåp och skriva ett par rader till grevinnan för att säga, att hennes skatt kommit till rätta.»
»Tror du, att den här Horner är oskyldig?»
»Det vet jag inte.»
»Vad är din åsikt om Henry Baker, då? Tror du, att han har haft något med saken att göra?»
»Det antagligaste är, att Henry Baker är en fullkomligt oskyldig man, som ej hade minsta aning om, att den fågel han bar på ryggen var av mycket större värde än om den varit gjord av rent guld. Detta skola vi emellertid snart bli på det klara med, om han svarar på min annons.»
»Kan du ej göra något dessförinnan?»
»Nej — ingenting.»
»I så fall skall jag fortsätta min rond. Men jag kommer tillbaka i kväll vid den tid, du uppgjort; det skall roa mig se, hur du reder upp den intrasslade härvan.»
»Mycket välkommen! Jag äter middag klockan sju. Det bjuds på morkulla, tror jag. Men jag bör kanske, efter vad som nyss förefallit, be mrs Hudson att noga undersöka krävan på densamma.»
Ett sjukbud hade uppehållit mig, och klockan var litet efter halv sju, när jag åter befann mig vid Baker-Street. Då jag närmade mig det hus, som beboddes av Sherlock Holmes, såg jag en högrest man med en skotsk mössa på huvudet och en ända till hakan igenknäppt rock stå och vänta i den klara ljuskrets, som bildades av skenet från förstugufönstret. Just som jag hann fram, öppnades dörren, och tillsammans gingo vi upp till Sherlock Holmes' rum.
»Mr Henry Baker, antar jag?» sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och hälsade på sin gäst med den utsökta hövlighet, som var honom egen. »Tag den här stolen, som står bredvid brasan, mr Baker. Det är kallt ute, och jag ser, att ert blodomlopp älskar mer sommaren än vintern. Välkommen, Watson! Du kom just lagom. Är det här er hatt, mr Baker?»
»Ja, sir, den tillhör ovedersägligen mig.»
Den besökande var en storväxt man med böjd rygg, stort huvud och ett brett, intelligent ansikte, prytt med ett spetsigt, gråsprängt helskägg. En anstrykning av rött på näsa och kinder, tillika med en lätt darrning i de mot den värmande brasan sträckta händerna bestyrkte Holmes' åsikt om hans vanor. Hans blankslitna svarta bonjour var igenknäppt ända upp i halsen. och kragen var uppslagen; kring de smala armlederna sågos inga spår av varken skjorta eller manschetter. Han talade lågt och avmätt, valde omsorgsfullt sina ord och gav på det hela intryck av en väl uppfostrad man, som råkat ut för motgångar och bekymmer.
»Vi behöllo edra tillhörigheter ett par dar», sade Holmes, »emedan vi trodde oss skola få se en annons, i vilken ni uppgav er adress. Jag begriper ej, varför ni inte annonserade.»
Mr Baker skrattade en smula tvunget. »Jag har inte så gott om pengar nu, som jag hade förr», svarade han. »Och jag var övertygad om, att de råa sällar, som anfallit mig, lagt beslag på såväl hatten som gåsen. Jag brydde mig inte om att ge ut pengar för en annons, som jag ej trodde skulle vara till minsta nytta.»
»Det är ju helt naturligt. Men vad gåsen angår, så ha vi varit tvungna att äta upp den.»
»Äta upp den!»
Vår gäst reste sig till hälvten från sin plats, och såg helt ängslig och upprörd ut.
»Ja, den skulle ej ha varit till nytta för någon människa, om vi ej gjort det. Men jag hoppas, att gåsen, som ligger där borta på bordet och som är alldeles nyslaktad och frisk, skall bli lika välkommen.»
»Ja visst, ja visst!» svarade mr Baker med en hörbar lättnadens suck.
»Vi ha naturligtvis kvar fjädrarna, benen, krävan o. s. v., som tillhört den förra gåsen, och om ni vill —»
Mannen brast ut i ett hjärtligt skratt.
»De kunde ju kanske vara roliga att ha som minnen av mitt lilla äventyr», sade han, »men eljes inser jag ej, vilken nytta jag skulle kunna ha av dessa från min gamla goda vän lösryckta lemmar. Nej, sir, med er tillåtelse ämnar jag skänka hela min uppmärksamhet åt den förträffliga fågel, som jag ser liggande där borta.»
Sherlock Holmes såg på mig och ryckte lätt på axlarna.
»Där har ni er hatt, då», sade han, »och där har ni er gås. Men jag skulle bli tacksam, om ni ville säga mig, varifrån ni fått den gås, ni kastade ifrån er. Jag har en riktig vurm för fjäderfä och har sällan sett ett ståtligare djur.»
»Med största nöje, sir», sade Baker, som stigit upp och nu stod med sin återbördade tillhörighet under armen. »Jag och ett par av mina kamrater äro stamgäster på värdshuset ‘Alpha‘, i närheten av Museet — vi äro hela dagen sysselsatta i Museet, förstår ni. I år inrättade vår hygglige värd, Windigate, en ‘gås-klubb‘; genom att varje vecka erlägga ett par pence, skulle var och en av oss vid jul få en gås. Jag erlade regelbundet min tribut, och resten känner ni till. Jag är er mycket förbunden, sir; den här mössan passar varken min ålder eller min ställning.»
Med en anspråksfullhet, som verkade i hög grad komisk, bugade han sig högtidligt för oss båda och lämnade rummet.
»Ja, så var det med mr Henry Baker», sade Holmes, när dennes steg dött bort i trappan. »Det är ju klart och tydligt, att han ingenting vet om saken. Är du hungrig, Watson?»
»Inte särskilt.»
»Då föreslår jag, att vi förvandla vår middag till supé och följa det här spåret, medan det ännu är färskt.»
»Mer än gärna.»
Det var en kall afton, så att vi togo våra tjocka ytterrockar på oss och svepte en halsduk om halsen. Utomhus lyste stjärnorna klart från en molnfri himmel, och de förbigåendes andedräkt förvandlades i den frostiga luften till riktiga små vita rökpelare. Våra steg ljödo kraftiga och spänstiga, när vi hastade genom läkarnes kvarter, Wimpole-Street och Harley-Street, och från Wigmore-Street kommo in på Oxford-Street. Inom en kvarts timme voro vi i Bloomsbury utanför värdshuset »Alpha», en liten restauration i hörnet av en till Holborn ledande gata. Holmes öppnade dörren till det inre serveringsrummet och beställde två glas öl av den rödkindade, med vitt förkläde försedde värden på stället.
»Ert öl bör vara förträffligt, om det är lika välsmakande som edra gäss», sade han.
»Mina gäss?» Mannen såg ytterst förvånad ut.
»Ja visst, edra gäss. Jag träffade för en stund sedan mr Henry Baker, som är en medlem av er ‘gåsklubb‘.»
»Aha, jag förstår nu! Men det var inte våra gäss, sir?»
»Inte? Varifrån kommo de då?»
»Jo, jag köpte två dussin av en månglare i Covent Garden.»
»Såå. Jag känner några av de där herrarna. Vilken av dem var det?»
»Breckinridge heter han.»
»Honom känner jag inte Men skål på er nu, och lycka till. God natt!»
»Nu är det mr Breckinridges tur», fortsatte Holmes, i det han knäppte igen sin rock, sedan vi kommit ut på gatan. »Kom ihåg, Watson, att fastän vi i ena ändan av den här kedjan ha en så anspråkslös tingest som en gås, ha vi i den andra en man, som är säker om sina sju års straffarbete, såframt vi ej kunna bevisa hans oskuld. Det är möjligt, att våra efterforskningar endast tjäna till att styrka hans brottslighet; men i alla händelser ha vi haft i vår hand en ledtråd, som gått polisens näsa förbi, och som vi av en ren tillfällighet fått reda på. Låt oss följa den, så långt den leder oss. Åt söder alltså, min vän, och raskt framåt!»
Vi gingo tvärs igenom Holborn, nedför Endell-Street och kommo så genom ett virrvarr av bakgator och gränder till Covent Garden Market. En av de största stånden i den rikt upplysta saluhallen ståtade med namnet Breckinridge, och ägaren, en jockeymässig man med skarpa anletsdrag och välskötta polisonger, hjälpte just en pojke att sätta för luckorna.
»God afton. Det är kallt i kväll», sade Holmes.
Handelsmannen nickade och kastade en frågande blick på den talande.
»Ni har sålt slut på edra gäss, ser jag», fortsatte Holmes och pekade på de tomma marmorplattorna.
»Ni kan få femhundra i morgon tidigt, om ni vill.»
»Då behöver jag dem ej.»
»Därborta i ståndet mitt emot finns ett par.»
»Ja, men jag har blivit tillrådd att vända mig till er.»
»Av vem då?»
»Av värden på ‘Alpha‘.
»Jaså. Jag har skickat honom några och tjugo stycken.»
»Det var präktiga djur. Var hade ni fått dem ifrån?»
Till min stora överraskning tycktes månglaren bli alldeles ursinnig av ilska.
»Hör på, min gunstig herre», utbrast han med näsan i vädret och händerna i sidorna, »vad är egentligen er mening? Tala rent ut, och stick inte under stolen med någonting!»
»Min mening är tydlig nog. Jag skulle vilja veta, av vem ni köpt de gäss, som ni i er tur sålt till värden på restaurationen ‘Alpha‘.»
»Jaså; men det ämnar jag inte tala om för er, så mycket ni det vet!»
»Å — det är inte alls något viktigt, och jag begriper sannerligen inte, varför ni blir så het för en dylik småsaks skull.»
»Het! Het! Ni skulle nog bli lika het som jag kanske, om ni jämt blev så plågad och utfrågad som jag. När jag ger reel betalning för en god vara, så kunde det vara allt, som behövdes; men nu låter det, så fort det hinner: ‘Var har ni edra gäss?‘ ‘Vem har ni sålt edra gäss till?‘ och ‘Hur' mycket kosta gässen?‘ Man skulle kunna tro, att det ej fanns andra gäss till i världen, så mycket bråkar man om dem.»
»Jag har inte reda på, vem som förut besvärat er med frågor», sade Holmes likgiltigt. »Om ni inte vill besvara min fråga, så är det slut med vadet — det är inte värre än så. Men jag är alltid färdig att hålla på min skicklighet att bedöma fjäderfä, och jag har slagit vad om en femma, att den gås, jag nyss smakat, på, var från landet.»
»Jaså; då har ni förlorat er femma, för den var född och uppfödd i stan», snäste månglaren.
»Å prat; det var den visst inte!»
»Ni hör ju, att jag säger, att den var det.»
»Ja, men jag tror det inte.»
»Ni inbillar er kanske, att ni förstår er bättre på fjäderfä än jag, som har handskats med sådana djur, sedan jag var fotshög. Jag säger er, att alla de gäss, som såldes till ‘Alpha‘, voro födda här i staden.»
»Det kan ni aldrig få mig att tro.»
»Vill ni slå vad?»
»Det är bara, att ta edra pengar ifrån er, ty jag vet, att jag har rätt. Men jag skall ändå slå vad om en sovereign, bara för att lära er att ej vara så envis en annan gång.»
Månglaren skrattade hånfullt.
»Tag hit böckerna, Bill!» befallte han. Den lille pojken räckte honom ett tunt häfte och en större, flottig kassabok, som han lade bredvid varandra under hänglampan.
»Seså, herr Påstålig», sade månglaren självbelåtet. »jag trodde minsann, att mina gäss tagit slut, men innan vi agerat ut den här lilla affären, skall ni nog få se, att det finns en gås kvar i min bod. Ser ni det här lilla häftet?»
»Ja — än sen?»
»Det är en lista på dem, jag tar mina varor hos. Ser ni? Här på denna sidan står namnen på dem, som bo på landet; numren betyda den sida i kassaboken, där deras upp- och avskrivningsräkningar stå. Jaha! Och så ser ni den här sidan, skriven med rött bläck? Det är en lista på mina leverantörer i sta‘n. Titta nu på det tredje namnet där! Ni kan gärna läsa det högt för mig.»
»Mrs Oakshott, 117 Brixton-Road — 249», läste Holmes.
»Alldeles, ja. Tag nu reda på numret i kassaboken.»
Holmes slog upp sidan 249.
»Mycket rätt: ‘Mrs Oakshott, 117 Brixton-Road, ägg och fjäderfä‘.»
»Och hur lyder den sist införda posten?»
»‘December 22. Tjugufyra gäss à 7 shillings, 6 pence stycket‘.»
»Just så. Där ser ni. Och vad står inunder?»
»‘Sålda till mr Windigate, restaurationen ‘Alpha‘, för 12 shillings stycket‘.»
»Vad säger ni nu?»
Sherlock Holmes såg djupt besviken ut. Han tog ur fickan fram en sovereign, kastade den på marmorplattan och gick sin väg med en min, som om han ansett det under sin värdighet att yttra ett enda ord. Ett par meter längre bort blev han stående under en gaslykta och skrattade på det hjärtliga, fast ljudlösa sätt, som var honom eget.
»När jag ser en karl med sådana där polisonger och en kapplöpningsjournal stickande ut ur fickan, så är jag säker på, att han aldrig avslår ett vad. Tro du mig, jag hade kunnat lägga upp hundra pund framför honom och han skulle likväl ha vägrat ge mig de upplysningar, jag önskade och fick genom att hålla vad. Men nu, Watson, ha vi nästan hunnit till slutet på våra ‘spaningar‘, och frågan är bara, om vi ska‘ bry oss om att söka upp denna mrs Oakshott i kväll eller vänta därmed till i morgon. Av vad den ondsinte krabaten därborta sade, framgår tydligt, att det finns flere än vi, som intressera sig för saken, och jag skulle gärna — — —»
Hans ord blevo plötsligt avbrutna genom ett förfärligt oväsen, som hördes från det stånd, vi just lämnat. När vi vände oss ont, varseblevo vi en liten spetsnäst karl stående inom den ljuskrets, som bildades av den lilla hänglampan, under det att månglare Breckinridge själv stod i dörröppningen och skakade sina knytnävar mot den förskräckte kunden.
»Jag har haft nog av er och edra gäss», skrek den ursinnige handelsmannen. »Jag önskar fan ville ta er allesamman! Om ni kommer en gång till och plågar mig med edra fördömda frågor, så tussar jag hunden på er. Laga att mrs Oakshott kommer hit, så skall jag svara henne; men jag skulle just vilja veta, vad ni har med saken att göra? Köpte jag kanske gässen av er?»
»Nej — men en av dem tillhörde likväl mig», gnällde den lille karlen.
»Gå då och fråga mrs Oakshott, vart den tagit vägen.»
»Hon sade, att jag skulle fråga er.»
»Ni kan fråga kungen av Pröjsien, om det roar er! För min del har jag haft nog. Packa er i väg nu!»
Han rusade hastigt fram, och den skrämde frågaren försvann i mörkret.
»Det här kan möjligen bespara oss ett besök vid Brixton-Road», viskade Holmes. »Följ med mig, så ska‘ vi se till, vad som kan företagas med den där gynnaren.»
Med snabba steg ilade vi förbi de små grupper av folk, som flanerade mellan de klart upplysta stånden; vi hade snart hunnit upp den lille karlen, och min vän lade sakta sin hand på hans axel. Med blixtens hastighet vände han sig om, och jag kunde i det skarpa gasskenet se, att varje gnista till färg försvann från hans ansikte.
»Vem är ni? Vad vill ni?» sade han med darrande röst.
»Ursäkta mig», sade Holmes förbindligt, »men jag kunde ej undgå att höra de frågor, ni just nyss framställde till månglaren där borta. Jag skulle möjligen kunna vara er till hjälp.»
»Ni? Vem är ni? Hur skulle ni kunna veta något om saken?»
»Mitt namn är Sherlock Holmes. Det är mitt yrke att veta, vad andra människor ej ha reda på.»
»Men ni kan omöjligen ha en aning om detta.»
»Förlåt mig, men jag känner till hela historien. Ni försöker att spåra några gäss, som såldes av mrs Oakshott vid Brixton-Road till en månglare vid namn Breckinridge, av honom i sin tur till mr Windigate, värd på restaurationen ‘Alpha‘, och av denne till hans klubb, vars ena medlem är en mr Henry Baker.»
»O, sir, ni är just den man, jag hoppats få tag i», utbrast den lille karlen med utsträckta händer och darrande fingrar. Jag kan knappt förklara för er, hur intresserad jag är av den här saken.»
Sherlock Holmes ropade an en täckvagn, som just passerade oss.
»I så fall är det bättre att vi dryfta den i ett varmt och trefligt rum än på det här dragiga torget», sade han. »Men innan vi fortsätta, så var god säg mig, med vem jag har den äran tala.»
Mannen tvekade ett ögonblick.
»Jag heter Jack Robinson», svarade han med en hastig blick på den frågande.
»Nej, nej; ert verkliga namn, om jag får be», sade Holmes förbindligt. »Det är alltid obehagligt att inlåta sig i affärer med en, som seglar under falsk flagg.»
Främlingens bleka kinder betäcktes av en mörk rodnad.
»Nå väl, då», sade han, »mitt verkliga namn är James Ryder.»
»Alldeles riktigt. Förste vaktmästare på hotell Cosmopolite. Var god och stig in i droskan där; jag skall snart vara i stånd att tala om för er allt, vad ni önskar veta.»
Den lille karlen låt sin blick ila från den ene till den andre av oss; han såg till hälften ängslig, till hälften förhoppningsfull ut. Tydligen visste han ej, om han skulle våga tro på en lyckträff eller hade en katastrof att frukta. Slutligen steg han in i droskan, och inom en halvtimme befunno vi oss åter i vårt vardagsrum vid Baker-Street. Under färden dit hade ingen av oss yttrat ett ord, men vår följeslagares häftiga, ojämna andetag och hans sätt att oupphörligt öppna och sluta sina händer vittnade om den nervösa spänning och oro, som bemäktigat sig honom.
»Här äro vi nu!» sade Holmes muntert, när han öppnade dörren för oss. »Brasan är mer än välkommen i det här vädret. Ni ser frusen ut, mr Ryder; slå er ner i den där korgstolen. Jag skall bara ta mina tofflor på mig, och sen kunna vi tala om er lilla affär. Seså! Ni ville ju veta, vart de där gässen tagit vägen?»
»Ja, sir.»
»Eller snarare den där gåsen. Det är ju en särskild fågel, tror jag, som ni vill ha reda på — en vit gås med svart tvärband över stjärten.»
Ryder formligen darrade av sinnesrörelse.
»O, sir,» utropade han, »kan ni säga mig, vad som blivit av den?»
»Ja, den blev hitburen till mig.»
»Till er?»
»Ja, och den visade sig vara en högst märkvärdig fågel. Jag undrar inte på, att ni hyser stort intresse för den. Sedan den var död, värpte den ett ägg — det vackraste, finaste lilla blå ägg man kunde vilja se. Jag har det här i mitt museum.»
Vår gäst reste sig upp och tog i kaminhyllans ena kant; han tycktes nära att svimma. Holmes låste upp sitt kassaskåp och höll upp den blå karbunkeln, som lyste som en stjärna med kall, gnistrande strålglans. Ryder stod alldeles tyst och orörlig, oviss om, huruvida han skulle göra anspråk på den eller låtsas ej känna till den.
»Det är slut med leken, Ryder», sade Holmes lugnt. »sansa er, eljes faller ni i elden! — Hjälp honom ner i stolen igen, Watson! Han är inte nog kallblodig, att med fräck panna kunna begå ett brott. Giv honom en klunk konjak! Seså! Nu ser han litet mänskligare ut. En sådan stackare han är i alla fall.»
Det var verkligen nära, att karlen fallit omkull, men konjaken satte litet färg på hans kinder, och med vidöppna, förskrämda ögon stirrade han oavvänt på sin anklagare.
»Jag har nästan varenda länk i kedjan i min hand och ävenledes alla nödiga bevis — det finns ej mycket ni kan upplysa mig om. Men det är några detaljer jag skulle vilja ha reda på. Ni hade alltså hört talas om grevinnan av Morcars blå ädelsten, Ryder?»
»Det var Catherine Cusack, som talade om det för mig», sade han med hes, kraxande röst.
»Jaha, jag förstår. Hennes nåds kammarjungfru. Och frestelsen att utan vidare ansträngning helt plötsligt bli rik var för stor för er — det har gått på samma sätt med bättre män än ni — och särdeles nogräknad om medel och utvägar var ni just inte. Ni tycks ha anlag att bli en riktigt genompiskad bov, Ni visste, att den här stackars plåtslagaren, Horner, före en gång varit invecklad i en stöldhistoria och att misstanken således lätt skulle falla på honom. Och vad gjorde ni då? Jo, ni ställde till ett litet missöde i hennes nåds rum — ni och er medbrottsling Cusack — och ni lagade så, att den här karlen skulle komma och avhjälpa det. När han väl avlägsnat sig, plundrade ni juvelskrinet, gjorde alarm och fick den stackarn uslingen arresterad. Sedan — — —»
Ryder kastade sig plötsligt ner på golvet och omfattade min väns knän.
»För Guds skull var barmhärtig!» utbrast hatt. »Tänk på min far! Och på min mor! De skulle dö av sorg. Jag har aldrig gjort något orätt förr. Och jag skall aldrig mer ta mig något ont före! Det svär jag — det svär jag på bibeln. O, drag mig inte inför domstol! För Guds skull, gör inte det!»
»Gå och sätt er igen», sade Holmes strängt. »Det går nog an att krypa och jämra sig nu, men ni gjorde er inga samvetsskrupler av att se den arme Horner anklagad för ett brott, till vilket han var fullkomligt oskyldig.»
»Jag ska‘ ge mig av, mr Holmes — jag ska‘ lämna landet. Då blir rättegången mot honom nedlagd.»
»Hm! Vi få vidare tala om den saken. Låt oss nu höra en sannfärdig redogörelse för dramats nästa akt. Hur kom stenen in i gåsen, och hur kom gåsen att bli såld på öppet torg? Säg oss sanningen, ty däri ligger ert ända hopp om räddning.»
Ryder fuktade med tungan sina torra, brännande läppar.
»Jag skall säga er precis hur det gick till, sir», sade han. »Så fort Horner blivit arresterad, ansåg jag det vara bäst att genast skaffa undan stenen; jag kunde ju ej veta, vilket ögonblick det kunde falla polisen in att vilja visitera mig och mitt rum. I hela hotellet fanns intet ställe, där den med säkerhet kunde förvaras. Jag låtsades ha ett ärende att uträtta och begav mig till min systers hem. Hon är gift med en man, som heter Oakshott, och bor vid Brixton-Road, där hon göder och säljer fjäderfä. Hela vägen dit tyckte jag, att varenda karl jag mötte var en poliskonstapel eller en detektiv, och fast det var kallt och ruskigt, rann svetten från mitt ansikte, ända tills dess jag uppnått Brixton-Road. Min syster frågade mig, hur det var fatt och varför jag var så blek, och jag sade henne, att den där juvelstölden i hotellet hade gjort mig förfärligt altererad. Så gick jag ner på bakgården, tände min pipa och undrade, vad jag egentligen skulle ta mig till.
»Jag hade förr i världen haft en vän, som hette Maudsley; det gick illa för honom, och han har just tjänat ut sitt straff i Pentonville. En gång jag träffade honom, berättade han en hel hop om tjuvar och deras sätt att gå tillväga för att sätta tjuvgods i säkerhet. Jag visste, att han ej skulle förråda mig, ty jag hade reda på ett par av hans senaste hyss; jag beslöt därför att gå direkt till Kilburn, där han bodde, och inviga honom i mitt förtroende. Han kunde hjälpa mig att omsätta stenen i pengar. Men hur skulle jag i lugn kunna ge mig av till honom? Jag tänkte på den ångest jag utstått på vägen från hotellet. I varje ögonblick kunde jag bli gripen och visiterad, och där låg stenen i min västficka. Jag stod just och lutade mig mot muren och såg frånvarande på gässen, som ‘lankade‘ kring fötterna på mig, då jag helt plötsligt fick en idé, som sade mig, hur jag skulle kunna lura den skickligaste detektiv, som någonsin existerat.
»Ett par veckor förut hade min syster sagt, att jag till julklapp finge välja mig en av hennes fetaste gäss, och jag visste, att hon höll ord. Jag skulle göra mitt val nu, och gåsen skulle få bära stenen till Kilburn. På gården fanns ett litet skjul; dit släpade jag en av fåglarna, ett fett, vackert djur, vitt och med ett svart tvärband över stjärten. Jag höll gåsen väl fast, tvang den att öppna näbbet och stack med mitt finger in stenen genom halsen ner i krävan. Men djuret skrek och flaxade, och min syster kom ut för att se, vad som var på färde. I samma ögonblick jag vände mig om för att tala med henne, gjorde odjuret sig fritt från mitt grepp och rusade i väg till sina kamrater.
»‘Vad i allan tid gjorde du med gåsen, Jem?‘ frågade min syster.
»‘Du har ju sagt‘, svarade jag, ‘att jag skulle få en gås i julklapp, och jag ville bara känna efter, vilken som var fetast.‘
»‘Å!‘ sade hon, ‘vi ha redan satt av en åt dig. ‘Jems gås‘, kalla vi den; det är den stora, vita därborta. Vi ha tjugosex stycken — en för dig, en för oss själva och tjugofyra till salu.‘
»‘Tack ska‘ du ha, Maggie‘, sade jag, ‘men om inte det gör dig någonting, så skulle jag helst vilja ha den, jag hade tag i just nu.‘
»‘Den andra är sina modiga tre skålpund tyngre‘, svarade hon; ‘och vi ha gött den extra för din skull.‘
»‘Det gör detsamma. Jag vill hellre ha den andra, och jag kan ta den med mig nu‘, sade jag.
»‘Som du vill‘, sade hon litet stött. ‘Vilken är det, du skall ha, då?‘
»‘Den där vita med svarta tvärbandet över stjärten — den, som står mitt i flocken.‘
»‘Ja bevars. Stick den, och ta den med dig då.‘
»Jag gjorde, som min syster sagt, mr Holmes, och bar själv gåsen hela vägen till Kilburn. Jag talade om för min kamrat vad jag hade gjort, och han skrattade tills han höll på att kikna. Så togo vi fram en kniv och öppnade gåsen. Men blodet riktigt stelnade i mina ådror — det fanns ej spår av någon sten, och jag begrep, att något förfärligt misstag ägt rum. Jag lät min gås ligga, rusade tillbaka till min syster och gick genast ner på bakgården. Där fanns inte en gång en fjäder att se.
»‘Vart ha alla djuren tagit vägen, Maggie?‘ frågade jag.
»‘De äro sålda.‘
»‘Till vem?‘
»‘Till Breckinridge, månglaren i Covent Garden.‘
»‘Men fanns det inte en gås till med svart tvärband över stjärten?‘ frågade jag, ‘lik den jag fick?‘
»‘Jo visst, Jem, vi hade två av det slaget, och jag kunde aldrig skilja dem åt.‘
»Jag insåg naturligtvis alltsammans och sprang, så fort benen ville bära mig till den där Breckinridge; men han hade redan sålt alla gässen och ville inte säga mig, vem som köpt dem. Ni vet själv, hurudan han är — han har alltid svarat mig på samma sätt. Min syster tror, att jag är på väg att bli galen — ibland tror jag det själv. Och nu — nu står jag här som en ertappad tjuv utan att ha ägt en styver av den rikedom, för vilken jag sålt min själ åt den onde. Gud hjälpe mig! Gud hjälpe mig, arme syndare!»
Han brast ut i konvulsivisk gråt med ansiktet dolt i händerna.
Det blev en lång stunds tystnad, avbruten endast av den stackars karlens djupa snyftningar och Sherlock Holmes fingertoppar, som häftigt och ihållande trummade på bordskivan. Slutligen steg min vän upp och öppnade dörren på vid gavel.
»Ge er av!» sade han.
»Vad menar ni, sir! Å — Gud välsigne er!»
»Inte ett ord till! Ge er av — kvickt!»
Och det behövdes inga fler ord — vi hörde ett språng, ett slammer i trapporna, en häftig smäll i ytterdörren och ljudet av hastiga, halvt springande steg nere på gatan.
»Du förstår, Watson, »sade Holmes och sträckte ut handen efter sin gamla kritpipa, »du förstår ju, att jag är inte engagerad av polisen för att rätta alla deras dumheter. Om Horner vore i fara, ställde mig saken helt annorlunda; men den här gynnaren kommer ej att fullfölja anklagelsen, och då måste rättegången nedläggas. Jag antar, att jag i lagens ögon begått ett brott, men det är ju också möjligt, att jag räddat en medmänniskas själ. Han kommer nog att hålla sig på rätt köl hädanefter, den här Ryder — han blev så grundligt skrämd. Blir han inburad nu, så kommer han att i hela sitt liv bli en gammal poliskund. Dessutom — det är ju jul, förlåtelsens högtid. Av ren tillfällighet fingo vi tag i ett egendomligt, fantastiskt problem, och lösningen av detsamma är belöning nog. Om du vill vara snäll och ringa, Watson, så ska‘ vi ta i tu med ett annat slags undersökning, i vilken en annan fågel kommer att spela en av huvudrollerna.»