Den eldröda bokstaven/Kap 12

←  Ett hjärtas innersta

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Prästens vaka

Den nya Hester  →

XII. Prästens vaka

Vandrande fram liksom i skuggan av en dröm och kanske verkligen under inflytande av ett slags somnambulism kom pastor Dimmesdale till den plats där Hester Prynne för så många år sedan hade genomlevat de första timmarna av sin offentliga vanära. Samma schavott svärtad och väderbiten av sju långa års storm och solsken och nött av många brottslingars fötter, som sedan den dagen hade bestigit den, stod ännu kvar på sin plats under rådhusets balkong. Prästen gick uppför trappan. Det var en mörk natt i början av maj. Hela himlavalvet var betäckt av ett sammanhängande molndok. Om samma folkhop, som hade varit ögonvittnen till Hester Prynnes straff, nu hade kunnat ditkallas, skulle den icke ha kunnat urskilja något ansikte över estraden och knappast konturerna av en mänsklig gestalt i den grå midnattstimmen.

Men hela staden sov. Det var ingen fara för upptäckt. Prästen kunde stå där, om han så ville, ända tills morgonen rodnade i öster, utan annan risk än att den råa och kalla nattluften skulle smyga sig in i hans kropp och göra hans leder styva av reumatism eller angripa hans strupe med katarr och hosta och sålunda bedraga en väntande åhörareskara på morgondagens bön och predikan. Intet annat öga kunde se honom än det evigt vakande öga som hade sett honom, då han instängd i sin kammare gisslade sig själv blodig.

Varför hade han då kommit hit? Var det endast ett botgöringens gäckeri? Ja, ett gäckeri, men vid vilket hans själ gäckades med sig själv. Ett gäckeri, varåt änglarna rodnade och gräto, medan avgrundsandarna hånskrattande fröjdade sig. Han hade drivits dit genom en påstötning av den samvetsångest, som förföljde honom överallt och vars ständiga följeslagare var den feghet, som oföränderligen drog honom tillbaka med sina skälvande händer, just då det andra inflytandet hade drivit honom till randen av en öppen bekännelse.

Stackars olycklige man, vad rätt hade en sådan svaghet som hans att belasta sig med ett brott? Brottet är för människor med järnnävar, som kunna välja mellan att antingen uthärda det eller, om det ansätter för hårt, begagna sin våldsamma och otyglade styrka till ett gott ändamål och med ett slag frigöra sig! Denna svaga och överkänsliga ande kunde icke göra någotdera men försökte göra bäggedera, så att han i samma olösliga knut sammanflätade ett trotsigt skuldmedvetandes ångest och en fåfäng ånger.

Medan pastor Dimmesdale stod där på schavotten i detta tomma sken av botgöring, överväldigades han av en häftig själsångest, liksom hade hela världen stirrat på ett eldrött märke på hans nakna bröst, rakt över hans hjärta. På denna samma fläck fanns också, och hade länge funnits, en kroppslig smärtas gnagande och giftiga tand. Utan att vilja det och utan att kunna undertrycka det, gav han till ett högt skrik, ett skrik, som gick skallande genom natten, återkastades från hus till hus och ekade mot bergen i bakgrunden, som om en skara avgrundsandar hade tagit detta den djupa olyckans och skräckens skrik till sin leksak och kastade den hit och dit.

— Nu är det gjort! mumlade prästen och dolde ansiktet i händerna. Hela staden skall vakna, skynda ut och finna mig här.

Men det gick icke så. Skriket hade säkert ljudit med mera styrka i hans skrämda öron, än det verkligen ägde. Staden vaknade icke, eller om den gjorde det, så trodde dess yrvakna invånare antingen att skriket var någonting förskräckligt, som de drömt om, eller också att det var några häxor som väsnades. Ty det hände ofta vid denna tid, att man hörde häxornas röster över kolonierna eller de ensamma stugorna, när de redo med Satan genom luften.

Då därför prästen icke hörde någonting oroande, tog han händerna från och såg sig omkring. Vid ett av fönstren i guvernör Bellinghams hus, som låg ett stycke längre bort vid en annan gata, såg han den gamle mannen själv, med en lampa i handen, en vit nattmössa på huvudet och insvept i en lång vit nattskjorta. Han såg ut som en vålnad, i otid uppväckt ur graven. Skriket hade tydligen skrämt honom. Vid ett annat fönster i samma hus visade sig gamla mistress Hibbins, guvernörens syster, även hon med en lampa, som till och med på detta avstånd visade uttrycket i hennes elaka och misslynta ansikte. Hon stack ut huvudet genom fönstret och såg ängsligt uppåt. Utan minsta tvivel hade den vördnadsvärda med häxeri sysslande damen hört pastorns skrik och tagit det och dess mångfaldiga ekon för rop från avgrundsandar och trollpackor, med vilka hon, såsom man väl visste, brukade göra nattliga utflykter till skogen.

När den gamla damen upptäckte skenet från guvernörens lampa, släckte hon hastigt sin egen och försvann. Möjligen flög hon upp bland molnen. Prästen såg icke till henne vidare. Sedan guvernören stått en stund och noga givit akt på mörkret, där han emellertid kunde se föga längre än genom en stenmur, drog han sig tillbaka från fönstret.

Prästen blev jämförelsevis lugn. Men hans ögon hälsades snart av ett litet glimmande ljus, som till en början var långt borta men närmade sig uppför gatan. Det kastade små glimtar av igenkännande än på en stolpe, än på ett trädgårdsstaket eller ett gallerfönster, här på en pump med dess fulla vattentråg, där åter på en välvd ekport med järnklapp och en grovhuggen stock till tröskel. Pastor Dimmesdale gav akt på alla dessa enskildheter, medan han inom sig var fast övertygad om att det var hans straffdom, som kom smygande med de steg han nu hörde, och att lyktans sken skulle falla på honom om några minuter och blotta hans länge dolda hemlighet. Då ljuset kom närmare, fick han inom dess strålkrets se sin gamle vördade ämbetsbroder eller, rättare sagt, andlige fader såväl som vän, pastor Wilson, vilken, såsom Dimmesdale nu gissade, hade vakat och bett vid någon döendes sida.

Så var också fallet. Den gode gamle prästen kom direkt från guvernör Winthrops dödsbädd och hade nyss mottagit hans sista suck, när han från denna världen gick till en annan och högre tillvaro. Och nu, liknande de heliga personerna i forna tider, omgiven av en strålkrans i denna syndens mörka och dystra natt — liksom om den bortgångne guvernören hade givit honom sin gloria i arv eller han själv hade träffats av den fjärran ljusglansen i den himmelska staden, när han blickade dit för att se den segerlönen vinnande jord vandraren träda inom dess portar — nu begav sig den gode pastor Wilson hem, hjälpande sina steg med en lyktas sken. Det var detta ljusglitter, som ingav den unge prästen de nyssnämnda föreställningarna, och han smålog nu, ja, nästan skrattade åt dem, och undrade därpå om han höll på att bli vansinnig.

Då pastor Wilson gick förbi schavotten, med ena handen svepande sin stora kappa tätt omkring sig och med den andra hållande lyktan framför bröstet, kunde Dimmesdale knappast avhålla sig från att tilltala honom:

— God afton, vördnadsvärde fader Wilson! Kom nu hit, jag ber er, och tillbringa en angenäm stund här med mig!

Store Gud! Hade Arthur Dimmesdale verkligen talat? Ett ögonblick trodde han, att dessa ord hade gått över hans läppar. Men han hade yttrat dem endast i fantasien. Den vördnadsvärde fader Wilson fortsatte långsamt sin väg, såg försiktigt på den smutsiga stigen framför sina fötter och vände icke en enda gång blicken mot skampålen. När den glimmande lyktans sken helt hade dött bort, kände Dimmesdale vilken fruktansvärd ångestkris han egentligen upplevat de sista få minuterna, fastän hans sinne hade gjort en ofrivillig ansträngning att befria sig därifrån genom ett slags hemskt skämtbegär.

Om en stund smög sig åter någonting liknande ett bittert löje in bland hans tankars högtidliga spökbilder. Han kände sina lemmar styvna av den ovana nattkölden och han tvivlade på att han någonsin skulle kunna stiga ned från schavotten. Morgonen skulle gry och finna honom där. De som bodde i närheten skulle börja röra på sig. De tidigast uppstigna, som kommo ut i det bleka gryningsljuset, skulle varsna en otydlig gestalt vid skampålen; och utom sig av oro och nyfikenhet skulle de gå från dörr till dörr och knacka och väcka upp hela staden för att komma ut och se på någon avliden förbrytares vålnad — ty för en vålnad måste man ta honom.

En dunkel oro skulle fladdra från hus till hus. Allteftersom morgonljuset blev starkare, skulle de gamla patriarkerna skyndsamt stiga upp, klädda i sina flanellnattrockar, och vördiga matronor skulle icke ge sig tid att ta av nattdräkten. Hela skaran av anständiga personer, som hittills aldrig blivit sedda med ett hårstrå i oordning, skulle skynda ut i det fria och se ut som om en nattmara jagat dem. Gamle guvernör Bellingham skulle visa sig med bister uppsyn och med den veckade ringkragen från konung Jakobs tid sittande på sned. Och mistress Hibbins med kvistar från skogen ännu fastsittande på kjolen och ännu surare min än vanligt, då hon knappast hunnit få en blund i ögonen efter sin nattliga ritt. Och den gode fader Wilson också, som hade tillbragt halva natten vid en dödsbädd och icke tyckte om att så där tidigt bli störd i sina drömmar om helgonens gloria.

Hit skulle också komma föreståndarna och diakonerna i pastor Dimmesdales kyrka och de unga flickorna, som avgudade sin själaherde och hade rest ett altare åt honom i sina rena bröst som de, i förbigående sagt, i brådskan och förvirringen knappast hade givit sig tid att övertäcka med sina dukar. Med ett ord sagt, alla människor skulle strömma ut, snubblande över sina trösklar, och vända sina häpna och skräckslagna ansikten upp mot schavotten. Vem skulle de upptäcka där med morgonrodnadens skimmer på pannan? Vem, om icke pastor Arthur Dimmesdale, halvt ihjälfrusen, överväldigad av skammen, stående där Hester Prynne hade stått!

Prästen rycktes så med av den groteska skräcken i sin egen målning, att han omedvetet och till sin egen förfäran brast ut i gapskratt. Det besvarades genast av ett annat skratt, lätt, luftigt, barnsligt, i vilket han med en skälvning i hjärtat — han visste ej om det var en stingande smärta eller en lika häftig glädje — kände igen lilla Pearls tonfall.

— Pearl! Lilla Pearl! ropade han efter ett ögonblicks tystnad, och därpå med sänkt röst: Hester! Hester Prynne! Är du där?

— Ja, det är Hester Prynne, svarade hon i förvånad ton och prästen hörde hennes steg närma sig från gångbanan på vilken hon hade kommit. Det är jag och min lilla Pearl.

— Varifrån kommer du, Hester? frågade prästen. Vad har fört dig hit?

— Jag har vakat vid en dödsbädd, svarade Hester, vid guvernör Winthrops dödsbädd, och har tagit mått på hans svepning, och nu är jag på väg hem.

— Kom upp hit, Hester, du och lilla Pearl, sade pastor Dimmesdale. Ni har båda varit här förut, men jag var icke med er. Kom upp hit ännu en gång, så skall vi stå här alla tre tillsammans.

Hon gick tyst uppför trappan och stod på schavottens estrad med lilla Pearl vid handen. Prästen sökte efter barnets andra hand och fattade den. I samma ögonblick han gjorde det, flöt liksom en våldsam ström av nytt liv, ett annat liv än hans eget, brusande in i hans hjärta och forsade genom alla hans ådror, liksom om modern och barnet meddelade sin livsvärme åt hans halvt domnade kropp. De tre bildade en elektrisk kedja.

— Pastorn! viskade lilla Pearl.

— Vad är det du vill säga, barn? frågade han.

— Vill du stå här med mor och mig i morgon vid middagstimmen? frågade Pearl.

— Nej, icke så, min lilla Pearl, svarade prästen, ty med den nya energi han fått för ögonblicket, hade all hans fruktan för offentligt avslöjande, som så länge hade utgjort hans livs ängslan, återvänt till honom, och han darrade redan vid tanken på det sällskap, vari han nu — om än med en sällsam glädje i hjärtat — befann sig. Icke så, mitt barn. En annan dag skall jag stå tillsammans med din moder och dig, men icke i morgon.

Pearl skrattade och sökte draga undan sin hand. Men prästen höll den fast.

— Ett ögonblick till, mitt barn! sade han.

— Men vill du lova, frågade Pearl, att taga mig och mor i hand i morgon vid middagstimmen?

— Icke då, Pearl, sade prästen, men en annan gång.

— Vilken annan gång då? envisades barnet.

— På domens dag, viskade prästen, och egendomligt nog var det känslan av att det hörde till hans kall att lära ut sanningen, som tvingade honom att svara barnet på detta sätt. Den dagen måste din moder och du och jag stå tillsammans inför Guds domstol. Men denna världens ljus skall icke se vårt möte.

Pearl skrattade åter.

Men innan pastor Dimmesdale hade slutat tala, strålade ett ljussken vitt och brett över den molnhöljda himmeln. Utan tvivel härrörde det från en av dessa meteorer, som den nattlige vandraren så ofta kan få se brinna och slockna i de tomma rymderna. Så kraftig var dess utstrålning, att den fullkomligt upplyste det täta molnlagret mellan jorden och himlavalvet, som sken liksom kupan över en ofantlig lampa. Man såg den välkända gatan lika tydligt som mitt på dagen, men över den vilade den hemska stämning, som de mest vanliga föremål få, när de upplysas av ett ovanligt sken. Trähusen med sina utskjutande övervåningar och underliga spetsgavlar, dörrtrapporna och trösklarna med det spirande gräset runt omkring; trädgårdslanden med sin svarta, nyss vända mylla; körbanan, som var föga nött och till och med på torget var kantad med grönt på båda sidor — allt detta blev synligt, men på ett så egendomligt sätt, att tingen syntes äga en annan moralisk betydelse i denna världen än de någonsin förr hade ägt.

Och där stod prästen med handen över hjärtat och Hester Prynne med den guldstickade bokstaven lysande på sitt bröst; och lilla Pearl, själv en symbol, föreningslänken mellan dem båda. De stodo klart belysta av denna sällsamma och högtidliga glans, liksom om den var det ljus, som skall uppenbara alla hemligheter, den daggryning, som skall förena allt det som hör samman.

Det låg häxeri i lilla Pearls ögon, och hennes ansikte, som vändes upp mot prästen, bar det stygga leende som ofta gav henne ett så trolskt uttryck. Hon drog sin hand ur pastor Dimmesdales och pekade tvärs över gatan. Men han knäppte båda händerna över bröstet och lyfte sina ögon mot himmelen.

Intet var vanligare vid denna tid än att tolka alla meteoriska företcelser och andra naturfenomen, som uppträdde med mindre regelbundenhet än solens och månens upp- och nedgång, såsom uppenbarelser från en övernaturlig källa. Så till exempel ansågos ett flammande spjut, ett svärd av eldslågor, en båge eller ett knippe pilar, som man skådade på midnattshimmeln, förebåda krig med indianerna. Pest hade förebådats genom ett regn av mörkrött ljus. Det finns förmodligen icke en tilldragelse, lycklig eller olycklig, i Nya Englands historia, från dess grundläggande och fram till revolutionens dagar, för vilken invånarna icke hade blivit på förhand varnade genom någon syn av detta slag.

Icke sällan hade massor av människor sett denna syn. Men oftare bars vittnesbörd därom av någon ensam åskådare, som såg undret genom sin fantasis färgade, förstorande och vanställande glans och sedan utformade det mera detaljerat vid närmare eftertanke. Det var i sanning en storslagen tanke, att folkens öden skulle uppenbaras i dessa skräckinjagande hieroglyfer på himlavalvet. En så omfångsrik tavla kunde dock icke anses alltför vidlyftig för Försynen, när den ville skriva ned ett folks straffdom.

Denna tro omhuldades av våra förfäder, som däri sågo ett tecken på att deras unga stat stod under ett omedelbart och strängt himmelskt förmynderskap. Men vad skall man säga, då en enskild individ upptäcker ett budskap, riktat till honom ensam, tecknat på samma ofantliga krönikeblad! I så fall kunde det endast vara tecken till ett i hög grad oredigt sinnestillstånd hos en människa, som blivit sjukligt kontemplativ genom en långvarig, svår och hemlig smärta och som utsträckt sin egoism över hela naturens vidd, till dess själva firmamentet icke syntes henne vara annat än en passande skrivsida för hennes själs historia och öde!

Därför kan vi inte se det annat än som ett utslag av det sjukliga tillståndet i hans öga och hjärta, att prästen, då han blickade upp mot zenit, där fick se bilden av en ofantlig bokstav — bokstaven A — tecknad i linjer av mörkrött ljus. Icke så att meteoren ej kunde ha visat sig på denna punkt och glänst fram dunkelt genom molnslöjan. Men den kunde icke ha en sådan form som hans brottsliga fantasi gav den, eller åtminstone var den så föga tydligt tecknad, att en annans skuldbelastade samvete mycket väl kunde ha sett en annan symbol däri.

Det var en egendomlig omständighet, som karakteriserade pastor Dimmesdales själstillstånd i detta ögonblick. Hela tiden, medan han blickade upp mot zenit, var han icke desto mindre fullt medveten om att Pearl pekade på gamle Roger Chillingworth, som stod icke långt från schavotten. Prästen tycktes se honom med samma blick, som iakttog den underbara bokstaven. Åt hans drag, liksom åt alla andra föremål, gav meteorljuset ett nytt uttryck; eller kanske var läkaren mindre omsorgsfull än eljest att dölja den ondska, med vilken han såg på sitt offer.

I sanning, om meteoren lyste upp himmeln och lade jorden i ett avslöjande och skräckinjagande sken, som varnade Hester Prynne och prästen för domens dag, så kunde de ha tagit Roger Chillingworth för ärkefienden, som stod där hångrinande för att utkräva sitt. Så livligt var detta uttryck eller så stark prästens förnimmelse därav, att det syntes stå kvar avbildat i mörkret, sedan meteoren hade försvunnit, med en verkan som om gatan och allting annat hade utplånats med ens.

— Vem är den mannen, Hester? stönade pastor Dimmesdale, gripen av skräck. Jag ryser för honom! Känner du mannen? Jag hatar honom, Hester!

Hon kom ihåg sin ed och teg.

— Jag säger dig, min själ bävar för honom! mumlade prästen åter. Vem är han? Vem är han? Kan du inte göra någonting för mig? Jag har en namnlös fasa för den mannen!

— Pastorn, sade lilla Pearl, jag kan säga vem han är!

— Skynda dig då, barn, sade prästen och lutade sig ned mot henne. Skynda dig! och säg det så tyst du kan viska!

Pearl mumlade något i hans öra, som visserligen lät som människospråk men endast var sådant pladder, som barn kunna roa sig med timtals i varandras sällskap. I alla händelser, om det möjligen innebar någon hemlig upplysning rörande Roger Chillingworth, så var den på ett språk okänt för den lärde prästen och hade endast till följd att öka förvirringen i hans sinne. Då skrattade det trolska barnet högt.

— Driver du gyckel med mig i denna stund?

— Du var inte modig! Du var inte uppriktig! svarade barnet. Du ville inte lova mig att ta min hand och mors hand i morgon vid middagstimmen.

— Högvördige herre, sade läkaren, som nu hade kommit fram till estradens fot. Fromme pastor, kan detta vara ni? Ja, ja, verkligen! Vi boklärda män, som har våra huvuden i böckerna, vi behöver ses efter! Vi drömmer i våra vakna ögonblick och går i sömnen. Kom, ädle herre, kom, käre vän, och låt mig leda dig hem!

— Hur visste du, att jag var här? frågade prästen full av oro.

— Jag visste sannerligen ingenting därom, svarade Roger Chillingworth. Jag hade tillbragt större delen av natten vid guvernör Winthrops dödsbädd och gjort vad i min ringa förmåga stod för att lindra hans plågor. Jag var på hemväg, då detta sällsamma ljus strålade fram. Kom nu med mig, min vördade vän, annars blir du illa i stånd att fullgöra din sabbatsplikt i morgon. Ja, se nu hur de anstränger hjärnan dessa böcker, dessa böcker! Du borde studera mindre och skaffa dig litet tidsfördriv, annars kan de här nattliga fantasterierna bli en vana.

— Jag skall gå hem med dig, sade pastor Dimmesdale.

Likgiltigt och medgörligt liksom om han vaknat fullkomligt kraftlös ur en stygg dröm, överlämnade han sig åt läkaren och leddes bort.

Men dagen därpå, som var söndag, höll han en predikan som ansågs vara den mest gripande, den av himmelska makter mest inspirerade som någonsin hade gått över hans läppar. Många själar, sades det, hade genom denna kraftiga predikan kommit till insikt om sanningens ljus och kände sig sedan för långa tider stå i helig tacksamhetsskuld till pastor Dimmesdale.

Då han kom ned från predikstolen, möttes han av den gamle, gråskäggige kyrkvaktaren, som räckte fram en svart handske, som prästen igenkände såsom sin.

— Den hittades, sade kyrkvaktaren, i morse på schavotten, där missdådare ställs upp till offentlig skam. Satan hade lagt den där, tänker jag, som ett rått skämt med vördig pastorn. Men han var sannerligen blind och dåraktig, som han alltid är. En ren hand behöver ingen handske att dölja sig i!

— Tack, min vän, sade prästen allvarligt, ehuru förskräckt i sitt hjärta. Ty så förvirrat var hans minne, att han nästan hade förmått sig själv att betrakta den föregående nattens tilldragelser som visioner. Ja, det tycks verkligen vara min handske.

— Och eftersom Satan tog sig för att stjäla den från er, måste ni väl nu ta itu med honom utan handskar, anmärkte den gamle kyrkvaktaren med ett bittert leende. Men har vördig pastorn hört talas om tecknet, som visade sig i natt? En stor röd bokstav på himmelen, bokstaven A, som vi anser betyda Angel^[1]. Ty eftersom vår gode guvernör Winthrop i natt gick att sälla sig till de saliga härskarorna, ville helt visst himmelen på något sätt utmärka denna händelse!

— Nej, svarade prästen, det har jag icke hört talas om.

1. Ängel.