Den flygande holländaren/Kap 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
KAP. XII.
För Monica var Filips långa resa en enda lika lång längtan fylld av oro och ängslan.
Hon visste, att hennes mor besuttit en sällsam makt att tvinga fram drömmar om det hon helst ville drömma om, och hon hade kunnat hämta upplysningar ur dessa drömmar. Filips märkliga öde lockade henne att från drömmarnas värld söka svar på sina frågor om framtiden.
Pater Seysen kom troget om eftermiddagarna och pratade bort några timmar med Monica, men för honom vågade hon aldrig nämna något om sin tro på drömmarna. Han skulle ha förebrått och förmanat henne eller förklarat allt för skrock och vidskepelse.
När han skildes från henne om kvällarna brukade hon gå in i vardagsrummet och anförtro sig åt sina mystiska drömforskningar. Hon tände rökelsekaret och lade olika växter och örter på elden för att pröva deras makt. Deras verkan och betydelse ansåg hon sig kunna avläsa på deras olika sätt att glöda vid förbränningen.
En kväll när hon satt på detta sätt för att forska ut sitt och Filips öde, och då röken från offerkaret börjat skingras i rummet, såg hon framför sig en skepnad. Först trodde hon, att hon haft framgång med sitt trolldomsförsök, men genast därefter såg hon, att det var prästen.
Pater Seysen stod och betraktade henne med ett strängt uttryck i ansiktet och djupa veck över pannan.
Han lade armarna i kors över bröstet och talade till henne i allvarsam ton:
»Enfaldiga barn, vad är det du har för dig», sporde han.
Han hade efter ett av deras samtal på eftermiddagen börjat misstänka hennes förehavande och nu hade han vid en promenad på kvällen känt doften av rökelse tränga ut genom fönsterluckorna.
Monica blev rädd och generad och för Filips skull beslöt hon att vilseleda prästen.
»Det är ingenting farligt som jag sysslar med», sade hon barnsligt. »Men å andra sidan tycker jag att det är opassande, att ni, helige fader, på detta sätt tränger er in på natten till en ung, ensam kvinna. Jag andades bara in dessa örter för att bli kvitt en liten snuva…»
Prästen stod handfallen och visste inte var han skulle börja.
»Det förvånar mig på det högsta», fortsatte hon, »att ni, fader, på detta sätt skall söka draga nytta av min mans frånvaro.»
»Du kan inte mena vad du säger», sade Seysen. »Min ålder och min ställning som själasörjare borde vara en borgen för dig, och det du säger är obetänksamt och meningslöst.
»Å, jag har hört så mycket sägas om munkar och präster, och jag tror er inte mer än jämnt så präst ni är, pater Seysen.»
Han var mållös inför denna oväntade misstanke.
»Varför kommer ni på detta sätt och smyger er in i mitt hem», sade hon.
»Eftersom jag var övertygad om, att du befattade dig med otillåtna och syndiga ting.»
»Syndiga ting? Jag förstår verkligen inte vari det syndiga kan ligga. Jag är förkyld och vill bli av med min förkylning.»
»Det är ogudaktigt.»
»Då är det ogudaktigt att vara förkyld.»
>Du trodde att du såg en syn, när jag kom in i rummet, och det var en syn du ville framkalla.»
»Några små oskyldiga kvistar på elden, kan det framkalla syner?»
»Jag tror inte att det var så oskyldigt, fast jag skulle önska att jag kunde tro det.»
»Jag skulle också önska, helige fader, att jag kunde taga er på orden.»
»Barn, barn, betänk vad du säger.»
»Jag gör det. Hur skall jag kunna veta, varför ni kommer hit så här, då ni vet, att jag är ensam.»
Detta angrepp på den gode prästens namn och rykte var för starkt. Pater Seysen ryckte till, och det såg ut som han tänkt säga något, men han hejdade sig och gick utan att taga avsked.
»Ja», sade Monica för sig själv när han gått, »jag vet nog, att du menade väl, men jag måste väl också få vara i fred, när jag håller på med mina vidskepliga påhitt…»
När Monica såg mot dörren som slutits bakom pater Seysen, öppnades den igen, och hennes tjänsteflicka stack in huvudet.
»Kan man tänka sig, frun», sade hon. »Den gamle prästen, det skulle man väl aldrig ha kunnat tro om honom…»
Dörren slöts igen. Monica slog samman händerna och brast i skratt. Hela förtrollningen var bruten och hon kastade örterna i spisen.
Men efter detta spreds genom tjänsteflickan ett smygande rykte om pater Seysen, och man viskade bakom ryggen på honom.
Sex veckor senare kom Filip själv hem utan att Monica lyckats få något meddelande därom i sina drömmar. Monica berättade för honom vad som hänt med pater Seysen, och hur hon sökt locka fram drömmar om Filip.
»Trodde du verkligen det skulle lyckas dig», frågade han.
»Nej… eller ja…»
»Men det är ju för tokigt, och prästen har rätt i att det är ogudaktigt. Du får inte göra om det där.»
»Ja, på ett villkor.»
»Och det är?»
»Att du slutar att gå till sjöss och leta efter spöken. Det är lika ogudaktigt.»
»Men det är ju mitt öde.»
»Ja, jag visste väl det… och jag har mitt öde.»
»Med dig kommer man ingen väg, när du sätter den sidan till», sade han.
Och så började de tala om något annat.
Vintern gick i huslig glädje och lycka, och när Filips fartyg skulle rustas på våren, foro han och Monica till Amsterdam.
Det fartyg han nu skulle föra hette Utrecht och mätte 490 ton. Det hade nyligen löpt av stapeln, och var inrättat att föra tjugofyra kanoner. Krantz skulle följa med på resan som förste styrman och Filip hade kontrakt som kapten. Han skulle därför också nu kunna uppfylla sitt löfte att taga med sig Monica på resan, och han iordningställde sorgfälligt hennes hytt.
I maj månad avseglade han med order att anlöpa Gambrun och Ceylon, och att genom Malackasundet uppsöka de kinesiska farvattnen, där portugiserna kunde väntas göra det mest hårdnackade motstånd, då de ensamma ville behärska handeln här. Filip hade en ganska stor besättning och en hel del krigsfolk för att skydda det medförda kapitalet, många tusen dollars, som skulle användas till inköp i de kinesiska hamnarna. Fartyget var omsorgsfullt utrustat och förde dessutom en synnerligen dyrbar last.
Utrecht var snart ute i Engelska kanalen. Resan såg ut att bli god, och för förliga vindar nådde man Goda Hopps-udden, där det för första gången blev vindstilla.
Monica var hänförd över sin stora upplevelse. På kvällen brukade hon gå fram och tillbaka på däcket med Filip. Allt var så tyst och stilla, och man hörde blott böljornas lek mot fartygstimret. Söderns stjärnbilder gnistrade som ett storartat fyrverkeri över dem, och det låg en underbar stämning över havet.
»Vilkas öden stå väl att läsa i dessa söderns stjärnor, som vi hemma i vårt land icke kunna se», undrade Monica i det hon betraktade firmamentet.
»Tror du på stjärnorna», frågade Filip.
»Min mor kunde läsa i stjärnorna», sade hon.
»Tror du också att det finns sjöjungfrur?»
»Det vet jag inte, men jag tycker att det skulle vara ljuvligt att leva bland vågorna… Men kom nu ned, Filip. Det är sent och däcket är fuktigt av dagg.»
När dagen grydde, meddelade utkiken, att han såg något som drev omkring på den spegelblanka havsytan.
Krantz gick upp i masten med en kikare och rapporterade, att det sannolikt var en liten skeppsbåt, som drev omkring ensam. Han tyckte sig ha sett någonting ligga i båten.
Filip lät sätta en av båtarna i sjön, och efter en stund kom den tillbaka och förde med sig den lilla farkosten på släp.
»Det ligger en mänsklig varelse i båten», sade andre styrmannen till Krantz, då han kom tillbaka. »Men om han lever eller är död kan jag inte se.»
Krantz meddelade detta till Filip, som satt vid frukostbordet tillsammans med Monica.
Skeppsläkaren hämtades och när han undersökte mannen, steg denne upp och ställde sig vid en kanon, och det såg ut som om han var alldeles kry.
Som svar på de frågor, som ställdes till honom, meddelade han att han varit med om ett skeppsbrott. Man hade blivit överraskad av en by, och han hade knappt hunnit undan med sin båt från det sjunkande fartyget, vars hela besättning omkommit.
Han hade knappt sagt detta, förrän Filip och Monica kommo upp på däck och till sin obehagliga överraskning genast igenkände den enögde lotsen Kriften.
»Hm, kapten van der Deeken», grymtade han. »Det gläder mig se er föra ett så vackert fartyg och att ni har tagit er vackra fru med er på resan.»
Filip vände sig bort och han kände en isning genom kroppen. Monicas ögon blixtrade, då hon såg den vidriga uppenbarelsen.
Monica följde efter Filip, som gick ned i hytten och satte sig med händerna för ansiktet.
»Håll modet uppe», sade hon. »Det var verkligen en otäck överraskning, och jag är säker på, att det bådar ont, men det är ju vårt öde.»
»Det är mitt öde», sade Filip och såg upp, »Men du, Monica, varför skall du dela mitt öde?»
Jag delar öde med dig i liv och död.»
»Men det är hårt, att du skall ryckas med av mig.»
»Jag vill vara med dig… Men frågan är nu vad du skall göra med denne Kriften.»
»Jag vill helst sätta honom i land vid Kap. Jag kan inte fördra att ha den uslingen med ombord.»
»Det förefaller mig som om det vore bäst att låta honom stanna», sade hon.
»Varför det?»
»Jag tror man skall trotsa ödet i ett sådant fall som detta. Den där stackarn kan inte göra någon skada av sig själv, och om han representerar onda makter kan han göra lika mycket ont på avstånd.»
»Han kan göra folket uppstudsigt, och dessutom har han en gång försökt att stjäla reliken från mig.»
»Jag skulle nästan önska, att han gjorde det, så kanske du slutade upp med denna fåfänga jakt.»
»Nej, tänk på att jag svurit en dyr ed.»
»Men du kan inte sätta Kriften i land vid Kap. Han är ju anställd i kompaniets tjänst.»
»Nå, du har väl rätt kan jag tro, och då behåller jag honom.»
»Låt oss vara vänliga mot honom. Vem vet vad vi kunna vinna med det.»
»Ja, det är sant. Han har varit min fiende utan all anledning, och han skulle kanske kunna bli min vän.»
»Och blir han inte det, så har du i alla fall gjort din plikt. Jag vill gärna tala med honom för att se, om jag inte kan göra intryck på hans iskalla sinne.
Följande morgon, då läkaren meddelat, att Kriften var återställd, blev denne inkallad i hytten. Han var sig lik om än kroppen syntes något mera hopkrymt än förut, och hans tal var samma snörvlande, hånfulla pipande som tidigare.
»Jag har kallat hit er, Kriften, för att höra om jag kan göra det en smula drägligare för er här ombord», sade Filip.
»Stackars man», sade Monica med en medlidsam blick. »Så mycket ni måtte ha gått igenom. Det var ju ni som kom till oss med brevet från kompaniet?»
»Jo, det var nog just vad det var, frun», sade han. »Och det brevet var väl inte vidare välkommet.»
»Nej, det är aldrig roligt att man kallar bort ens man. Men det kunde ju ni inte hjälpa.»
»Vad skall då en man till sjöss att göra, när han har en vacker hustru och dessutom nog med pengar att leva på.»
»Det kan nog vara så sant», sade Monica.
»Vore det inte bäst att sluta upp med det här vanvettet eller hur, kapten?»
»Jag måste ju i alla fall avsluta denna resan», sade Filip. »Men säg nu hur ni vill ha det, om ni vill följa med ombord eller gå i land vid Kap, eller…»
»…eller göra något annat, så att jag kan komma bort från detta fartyg, hi…»
»Visst inte, om ni föredrar att följa med, så skall ni få hyra och lön som lots.»
»Ja, jag vill följa med», sade han.
»Nå, då gör vi så, och nu kan ni behöva vila ut en tid efter alla strapatser.»
»Ja, är det något jag kan göra för er, så säg bara till», sade Monica.
»Det var riktigt vänligt sagt det», muttrade han dovt och såg upp på Monica.
Och när han gick ut, tillade han för sig själv:
»Skada, skada… men det måste ju ske…»
Monica räckte sin hand efter honom. Han vände sig, plötsligt om och grep den, och en rysning genomfor henne ända in till hjärtat.
Kriften höll hennes hand ett ögonblick, under det han allvarligt betraktade den.
»Så vacker och så god, det kan ni vara glad för, van der Deeken, det är er räddning… kanske…»
Därpå tryckte Kriften Monicas hand och ilade ut från hytten.
Den plötsliga rysning, som genomfor Monica efter Kriftens handtryckning, var så häftig att hon nätt och jämnt hann fram till soffan och sjönk ned i den, när han gått.
Sedan hon en stund suttit med handen tryckt mot hjärtat, medan Filip böjde sig ned över henne, började hon tala med knappt hörbar röst:
»Att den människan var ett övernaturligt väsen, det anade jag från början, och nu är jag övertygad om det. Men så mycket bättre, om vi kunna göra honom till vår vän. Jag skall då försöka.»
»Ja, men Monica, tror du att de som icke äro av denna världen ha samma känslor som vi, till exempel tacksamhet?»
»Varför finns det onda väsen, om det inte också skulle finnas goda?»
»Ja, även om de inte höra världen till, ha de väl i alla fall den själ, som de en gång haft i livet.»