←  Kapitel 10
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 11
Kapitel 12  →


[ 77 ]

KAP. XI.

Upptäckten hade emellertid skett för sent. Innan ännu pumparna börjat ösa vattenmassorna ned i lasten, lyftes luckorna av trycket nerifrån, och en väldig rökpelare med flammande lågor slog upp och antände seglen.

Besättningen förhöll sig beundransvärt lugn tack vare Filips sinnesnärvaro och rådighet.

Klockan fyra på morgonen voro alla kvinnor och barn överförda i livbåtarna, och nu fingo soldaterna order att gå ombord på en flotte som hopfogats av timmermännen. Men nu började paniken. Lågorna hade gripit omkring sig i det inre fartyget, och genom alla luckorna sprutade elden upp. Soldaterna inbillade sig, att de icke alla skulle kunna få plats i båtarna och på flotten, och en fruktansvärd trängsel uppstod vid fallrepet, där den ene efter den andre stöttes i vattnet och sjönk. Av de hundrafemtio soldaterna blevo endast åttio räddade.

Kaptenen och Filip voro de sista som lämnade det brinnande skeppet, och det var i sista ögonblicket, ty efter dem kastade sig elden över fallrepstrappan, som hastigt avbrändes och föll i sjön.

Till all olycka hade man inte fått med sig segel eller proviant i båtarna, och även vatten saknades. Hunger och i synnerhet törst började också snart göra sig gällande, och när dagen grydde låg en glödande sol över vattenvidden. Land var ännu icke i sikte. Besättningarna på båtarna rod[ 78 ]de emellertid allt vad de förmådde, men tyngden av flotten, som måste bogseras av båtarna, nedsatte hastigheten till en obetydlighet.

Vid middagstid började kusten skönjas, men i glädjen över att se land rusade soldaterna på flotten upp med den hemska påföljd att hela flotten kantrade. Ytterligare ett stort antal av soldaterna omkommo i vågorna.

Inemot natten nåddes land, och alla rusade upp på stranden, men samtliga voro nu så uttröttade, att de stupade i sanden och somnade omedelbart. De sovo tills dagen grydde och vaknade då till en ny skräck. Så långt ögat nådde var det idel sand, och ingen bäck eller vattensamling var synlig.

Filip tog Krantz med sig ut på en orientering och de funno några kaktusliknande sandväxter, som visade sig innehålla en myckenhet av saft. De läto nu hopsamla det mesta möjliga av dessa växter och förde åter folket i båtarna.

Taffelviken var inte så långt avlägsen, och utsikten att snart få släcka sin brännande törst gav roddarna friska krafter. Mot nattens inbrott nådde de skeppsbrutna det lilla holländska nybygget, och invånarna visade dem all upptänklig hjälpsamhet. De fingo äta sig mätta på bröd och kött, och vattenämbaren voro i rörelse hela natten, innan alla fått sitt lystmäte.

I nybygget träffade Filip på en man som kände igen honom från hans förra skeppsbrott.

»Ni har tur, unge man», sade denne, »som förra gången ensam blev räddad från olyckan och nu kommit ifrån ganska helskinnad.»

»Nej, jag var inte den ende räddade förra gången», sade Filip med tanke på Kriften. »Det var en lots med som också kom undan.»

»Det är inte möjligt», invände mannen. »Jag var med och undersökte stranden och det kan inte ha funnits en [ 79 ]enda levande mer än ni. Då måste han ju ha kommit hit till nybygget, ty det finns ingen plats på många dagsmarscher härifrån, dit han skulle ha kunnat rädda sig.»

Denna upplysning gav Filip en obehaglig känsla. Han hade ju alltid funnit det mystiskt med Kriften, men detta var oförklarligt.

Efter en tid kom ett mindre holländskt fartyg, Wilhelmina, som var på hemgående, och med det skulle nu de skeppsbrutna få återvända. Kapten Barentz föredrog emellertid att liksom en del av passagerarna stanna och slå sig ned i Sydafrika i de där på flera platser uppväxande holländska kolonierna.

Filip gladde sig mycket att få komma hem till Monica, men på vägen stötte Wilhelmina på en holländsk flottilj på fem fartyg under befäl av en amiral, och därmed blevo Filips planer och förhoppningar omkastade.

Ombord på flottan, som hade order att genom Magellans sund gå till Ostindien, hade under resan utbrutit skörbjugg, och en stor del av befälet och manskapet hade dukat under för sjukdomen. Amiralen behövde allt befäl och manskap som kunde fås, och Filip liksom Krantz fingo order att följa med ett av fartygen som hette Dortrecht. Amiralsskeppet hette Lejonet och bar femtiotvå kanoner. Dortrecht hade trettiosex kanoner och fördes av en kommendörkapten. De tre övriga fartygen voro likaså starkt armerade.

Filip utnämndes av amiralen till kapten och fick närmaste befälet under kommendören, med Krantz som sin närmaste man. Det dröjde emellertid inte många dagar, förrän nya dödsfall ytterligare ryckt bort befäl och Krantz måste nu flytta över till amiralsskeppet.

Kommendören hade ett långt samtal med Filip om vad som vore att göra för att stävja sjukdomens utbredning på fartygen, där dagligen ett stort antal av folket dog och måste kastas över bord.

»Det enda möjliga är tydligen efter ert råd, kapten van [ 80 ]der Deeken», sade kommendören, »att sätta kurs på land och skaffa färska livsmedel. Och även om jag vet, att amiralen kommer att bli rasande för ett sådant dröjsmål, skall jag föreslå det för honom.»

Kommendören signalerade till amiralsskeppet, som stannade, och lät ro sig ombord.

»Detta kallar jag uppstudsighet och myteri», förklarade amiralen.

Därmed fick kommendören återvända med oförrättat ärende, och flottiljen fortsatte sin kurs.

Men när det ena dödsfallet efter det andra inträffade, tog sig kommendören en natt för att ändra kursen, och följande morgon var land i sikte. En frisk vind stötte till, och innan amiralen vaknade, hade flottiljen gått in under kusten.

Man hade nått en plats, där spanjorerna hade en besittning, och den största försiktighet måste iakttagas, då spanjorer och holländare voro dödsfiender ute på dessa vatten även om de för tillfället till synes höllo fred hemma i Europa.

Kommendören lät på eget bevåg sätta en båt i land med begäran om färsk proviant och grönsaker åt en sjuk spansk besättning som man räddat och hade ombord. Han lät meddela, att fartygen voro engelska, och att man som gengäld för räddningen av den spanska besättningen fordrade kött och grönsaker. Den spanske guvenören lät skicka ut en officer, och när denne fick se de av skörbjuggen angripna under däck, blev han så skräckslagen att han hals över huvud återvände i land och bekräftade hela den så listigt uppdukade historien. Grönsaker och kött fördes omedelbart ombord.

På detta sätt vann kommendören alla besättningarna och befälet på fartygen, men amiralen rasade. Först lät han utnämna Filip till befälhavare på Dortrecht och en kväll beordrade han kommendören att komma ombord på amirals[ 81 ]skeppet. Vad som där skedde skulle man först långt senare få veta, men tills vidare var kommendören spårlöst försvunnen.

Filip var mycket ledsen över detta, men han stod ju under amiralens befäl och kunde ingenting uträtta mot honom.

Flottiljen passerade nu Falklandsöarna och nådde fjorton dagar senare sundet, där man icke blott fick vind och väder att kämpa mot utan också en våldsam ström.

Nu fick Filip order att leda fartygen genom sundet, eftersom Dortrecht flöt djupare än de andra fartygen och således skulle kunna varna i händelse av grund. Närmast efter skulle amiralsskeppet följa och därefter de övriga fartygen.

Plötsligt en natt, då Filip stod på däck, märkte han att ett fartyg låg i samma kurs före honom. Han såg endast skenet av lanternorna, som voro överensstämmande med de på amiralsskeppet, och han trodde därför att detta på något sätt kommit att segla förbi. Samma uppfattning hade hans styrman. Men när han vände sig om, fick han se, att amiralsskeppet var bakom och att det stannat. Omedelbart därpå kom ett kanonskott, som tecken på att amiralsskeppet stött på grund, och samtidigt stötte Dortrecht med dån och brak på en klippa. Det hördes då ett hemskt skratt från seglaren framför, och när skrattet ljudit över vattnet, försvann skeppet.

»Den Flygande Holländaren», ropade en av matroserna.

Filip var viss om att matrosen hade rätt.

Det måste åter ha varit hans faders osaliga skepp, som lockat till fördärv och undergång. Han visste knappt vad han skulle taga sig till, då amiralen i gryningen sände bud efter honom. Styrmannen, som haft vakten på däck, då grundstötningen inträffade, erbjöd sig att i stället för Filip följa med till amiralsskeppet.

En timme senare pekade en av matroserna bort mot chefsfartyget.

[ 82 ]»Se där», sade han.

Filip såg och trodde knappt sina ögon. Där hängde styrmannens kropp med en rännsnara om halsen och dinglade i rånocken.

En stund senare kom order att Filip också skulle komma ombord till amiralen.

»Det kommer aldrig att ske», ropades från besättningen. »Nu kan han där borta ha mördat många nog.»

Och Filip följde icke ordern.

På förmiddagen blåste storm upp från havet, och amiralsskeppet började slås i spillror. Båt efter båt med folk och förnödenheter lämnade skeppet och styrde in mot land. Efter vad Filip kunde se hade man bundit amiralen.

Men nu började Dortrechts läge också bli hotande, och Filip landsatte i god ordning sitt folk. Han fick nu veta, att Krantz tagit befälet, sedan han vid en undersökning ombord funnit kommendörens kropp instuvad i en låst hytt. Han hade blivit dödad på amiralens order. Och när Filip nu frågade efter amiralen, som han sett bunden föras i land, var det några av folket som pekade bort mot ett högt träd.

»Lika för lika», sade de.

Och icke heller Filip kunde sörja över förlusten av denne tyrann, en av de sista av kompaniets omänskliga befälspersoner utan samvete och ansvar för folket, en sådan som endast drev på i blindo för att få sin stora förtjänst av seglatsen efter hemkomsten.

Det såg ut som om alla olyckor tagit ett hastigt slut i och med att amiralen kom bort. Stormen bedarrade, och Dortrecht kunde dragas flott av grundet. De övriga fartygen voro oskadda utom ett som helt enkelt passat på att segla bort på egen hand, och som senare befanns ha gått under vid den klippiga stranden längre söderut. Manskapet tillfrisknade hastigt, sedan tillräckligt med färsk pro[ 83 ]viant skaffats, och Filip var nu närmast att taga ansvaret och befälet för hela flotfiljen.

Då Filip insåg, att han genast skulle bli angripen, om man stötte på spanska krigsfartyg, lät han dagligen öva folket på fartygen vid kanonerna, och detta visade sig vara en mycket välbetänkt åtgärd.

Under tiden hade kursen satts på Batavia, och de tre fartygen voro nu några få dagars seglats från Lima. Det ena fartyget i eskadern sattes på en inre kurs, medan Dortrecht och Jungfrun — så hette en liten väl armerad och snabbseglande korvett i flottiljen — lade den yttre och vanligare kursen.

För god och jämn vind sträckte de båda fartygen, då på tredje dagens morgon ett par främmande seglare uppenbarade sig i lovart. Det var efter vad Filip genast kunde bedöma en fregatt och en korvett, och han tyckte sig förmärka, att de förde de spanska färgerna. De främmande fartygen föllo genast av från sin ursprungliga kurs och styrde ned på de två kompanifartygen tydligen i fientliga avsikter.

Filip hade nu folket ombord fullkomligt i sin hand, och de brunno av otålighet att visa honom sin trohet vid den strid som alla insågo måste följa.

»Allt vad vi taga i byte från spanjorerna, det vill säga om de anfalla oss, skall tillfalla er i lika delar», sade Filip till folket, och de slogo redan med händerna på byxfickorna som om de haft sin beskärda del av de eftersökta spanska gulddublonerna.

Filip ångrade nu, att han decimerat sin styrka genom att låta det tredje fartyget taga annan kurs, men å andra sidan litade han på Jungfruns överlägsna manöverduglighet.

Holländska flaggan hissades på de båda fartygen, då Filip tydligt såg de spanska flaggorna och vimplarna.

Av spanjorernas kurs att döma föreföll det inte som om [ 84 ]de väntat sig något nämnvärt motstånd, och Filip gav därför, då de båda visade bredsidorna i en vändning, order om ett lag eld. Kanonerna dånade, och eftersom de voro inriktade på olika avstånd togo redan vid första laget åtskilliga av skotten i spanjorernas tacklingar och riggar. Men lika snabba voro nu spanjorerna att svara med samma mynt. Under det att fregatten styrde ned mot långsidan sökte korvetten manövrera sig mot bogen på Dortrecht. Men nu började Jungfrun formligen dansa på vattnet. Det lilla smidiga skeppet blottade aldrig i onödan sin bredsida utan låg med bogen mot den spanska korvetten, tills denna för tidigt narrades att lossa sina kanoner. Nu kastade Jungfrun hastigt om och satte in ett glatt lag i korvetten, så att dess förmast brakade ned och förstörde alla möjligheter att manövrera. Då inriktade Filip alla sina babordskanoner mot korvetten, som samtidigt kom under Jungfruns eld, och inom tio minuter började fartyget sjunga på sista versen.

Nu hade Filip övermakten med sina båda manöverdugliga fartyg mot den ganska tunga korvetten.

Det visade sig nu att Krantz var en synnerligen klok och rådig man. I ett oförsiktigt ögonblick från fregattens sida, lyckades han vända en hel bredsida kanoner mot spanjorens akter och splittrade med ett lag styrinrättningen. Vad båtade nu fregattens 52 kanoner mot de båda holländarnas underlägsna artilleri, då spanjoren låg hjälplös och manöveroduglig. Korvetten drev redlöst ned mot fregatten och samtidigt utbröt eld på det stora fartyget. Spanjorerna voro emellertid envisa och tappra och satte nu in all sin kraft på att slå änterhakarna i Filips skepp. Det var deras avsikt att också Dortrecht skulle sättas i brand.

Då tog Filip sin ropare och uppmanade spanjorerna att sluta striden.

»Vi föra ju inte krig i våra hemland, och då är det onö[ 85 ]digt att taga livet av varandra här», sade han på god spanska.

Spanjorerna funno det tydligen klokt och sant, och efter en stund uppgåvo de kampen.

Filips folk hade kämpat tappert och många hade dukat under. Han fann det nu rättvist, att spanjorerna betalade en lösepenning för det att de fingo fara i frid, och de hade så mycket lättare att göra det som det ena fartyget medförde två väldiga fat fyllda med guldmynt. Filips manskap hjälpte nu spanjorerna att släcka elden ombord, och sedan lösensumman betalts och fördelats bland Filips folk, skildes man från den tillfällige fienden och fortsatte färden.

Fartyget nådde följande dags afton Batavia, dit den övriga delen av flottan samtidigt anlände.