←  Kapitel 9
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 10
Kapitel 11  →


[ 68 ]

KAP. X.

En morgon efter Monicas tillfrisknande, då hon satt med Filip ute i trädgården, kom hon in på ett ämne som många gånger svävat för hennes tankar. Det var om drömmar.

»Tror du på drömmar», frågade hon. »Tror du att vi genom drömmen kunna få meddelande från en annan värld?»

»Ja, naturligtvis», svarade Filip. »Det måste man tro på, om man vill eller inte.»

»Varför söker du då inte få klarhet om ditt öde genom en dröm?»

»Drömmar komma objudna. Man kan varken befalla fram dem eller undfly dem.»

»Jo, Filip, tänk bara starkt på det du helst vill drömma om, så kommer det till dig.»

»Men om jag inte vill drömma?»

»Jo, det vill du, om jag ber dig. Jag har trollmedel, som kan tvinga fram drömmar hos dig.»

»Ja, att du kan förtrolla mig det vet jag, men mina drömmar rår du inte om.»

»Jag är alldeles säker på, att jag gör det. Och om ett högre väsen genom denna dröm kommer att meddela sig med dig kan du lita på vad du får veta.»

»Nå, då vill jag drömma, eftersom du vill att jag skall det.»

Monica var fast övertygad om att hon skulle kunna få Filip att drömma, även om han var långt borta från henne.

[ 69 ]Hon ansåg sig ha hemliga medel i sin besittning, och hon tänkte använda dem.

En kväll, när Filip somnat, steg Monica upp och klädde på sig, Hon gick ut ur rummet och var borta en kvart. Då hade hon med sig ett litet offerfat med brinnande träkol och ett par stycken pergament, som voro sammanrullade och hopsatta i mitten med ett smalt hårband. Det ena pergamentstycket band hon försiktigt om Filips panna och det andra om hans vänstra hand. Hon lade rökelse på offerfatet, och då röken började skymma Filips ansikte, mumlade hon några ord, medan hon över hans huvud svängde en kvist av någon buskväxt.

»Kan det vara något orätt i detta», tänkte hon när hon sedan slog sig ned vid sängen.

Monica satt ännu kvar, när dagen grydde, men då tyckte hon att förtrollningen skulle ha verkat. När solens första strålar nådde sängen, där Filip låg, svängde hon åter kvisten och talade till honom:

»Vakna nu, Filip.»

Filip slog upp ögonen, stödde sig på armbågen och sökte samla sina tankar.

»Var är jag», frågade han och såg sig om. »Jaså, i min egen säng.»

Han strök handen över pannan och fick tag i pergamentrullen.

»Vad är detta?»

Han tog av sig bandet och undersökte pergamentstycket.

»Jaså, detta var din drömkonst», sade han och såg på henne. »Du är alltså skulden till allt detta.»

Han kastade sig tillbaka i sängen och lade en kudde över ansiktet.

Monica hade nu gått och lagt sig.

»Sov käre Filip», sade hon. »Din dröm kan vi tala om i morgon. Du glömmer den nog inte.»

Filip hade somnat, innan hon talat slut.

[ 70 ]Följande dag berättade han henne om sin dröm:

»Det var underligt», började han. »Jag seglade som kapten på ett fartyg och rundade Kap. Sjön var lugn, och vinden var svag. Jag stod akter ut. Solen gick ned, och stjärnorna kommo fram. Det var varmt i luften och jag lade mig på däck. Allt omkring mig försvann, och jag flöt fram på vattnet i en snäcka från havets botten. Då kom en vit hand och fattade tag i snäckan, och en vacker havsjungfru visade sig. Det var du, Monica. Nu började böljorna gå, snäckan kastades hit och dit. Sjöjungfrun sade, att min fars skepp nalkades, och det kom ett skepp. Vi fördes intill fallrepstrappan, och min far kom och mötte oss. Jag visade honom reliken, och han log. Då kom en kall vind. Sjöjungfrun försvann, och i hennes ställe tog min far platsen i snäckan, som nu fördes bort över vattnet och försvann. Bredvid mig på däcket stod en liten enögd man. Det var lotsen Kriften. ’Inte ännu, Filip van der Deeken’, sade han, och plötsligt sjönk fartyget, och jag vaknade.»

»Nå», sade Monica, »visar inte drömmen, att jag är din vän och lotsen Kriften din fiende?»

»Det medger jag gärna», sade han.

»Den drömmen visar», sade hon, »att du tills vidare skall stanna i land.>

Tre månader senare sutto Filip och Monica en afton ute i trädgården. Han höll hennes hand och de talade icke. Plötsligt kände Filip en rysning som av en kall vindpust, och när han vände på huvudet, såg han lotsen Kriften livs levande vid sin sida. Han hade ett brev i handen.

»Är detta möjligt», utropade Filip.

Monica såg på honom och brast i gråt, ty nu förstod hon, att han aldrig skulle få ro förrän i graven.

»Filip van der Deeken», sade Kriften, »jag har ett brev från kompaniet.»

Filip tog emot brevet, men innan han öppnade det såg han Kriften stadigt i ansiktet.

[ 71 ]»Jag trodde ni hade drunknat», sade han. »Hur kom ni undan med livet?»

»Ja, säg det, hur kom ni själv undan med livet?»

»Jag blev uppkastad på land av böljorna, men…»

»Men… böljorna borde inte ha kastat mig också upp på land.»

»Varför inte? Det sade jag inte.»

»Men det kanske hade varit bäst. Nå, nu har jag uträttat mitt ärende.»

»Vänta litet», sade Filip. »Säg mig, skall ni denna gång också följa med samma fartyg som jag?»

»Jag betackar mig helst för det», svarade Kriften.

Därmed svängde han om på klacken och gick.

»Är det inte ett budskap», sade Filip och höll handen på brevet utan att bryta det.

»Det är det alldeles säkert», menade Monica. »Det ser ju ut som om den lille gynnaren stigit upp från de döda för att plåga dig.»

Filip bröt brevet, som innehöll order om inställelse så snart som möjligt på skeppet Katerina, som med nästa flottilj skulle segla till Indien. Filip skulle tjänstgöra som förste styrman.

»Jag trodde att du bett att få bli kapten nästa resa», sade Monica.

»Det hade jag också, men det passade väl inte denna gång.»

»Jag måste säga dig, att det är en missräkning för mig. Av din dröm förstår du ju, att jag var sjöjungfrun och borde vara med dig i snäckan på havet. Jag skulle ju föra dig till din far. Men då får du lova att jag får följa med dig på din nästa resa i stället.»

»Det lovar jag dig», sade han allvarligt.

Och efter att ha funderat en stund tillade han:

»Om det blir en nästa resa…»

När Filip kom till Amsterdam gjorde han genast upp [ 72 ]med kompaniets direktion, att han nästa resa själv skulle få föra ett fartyg. Man var mycket nöjd med det sätt, på vilket Filip skött sina uppgifter, och naturligtvis betydde det också något, att han satt in ett avsevärt kapital i företaget.

Katerina visade sig vara ett av de större fartygen i kompaniets flotta. Det var emellertid till åren kommet och föreföll Filip tungt och en smula klumpigt.

Kaptenen hade emellertid en brinnande tro på denna skuta, som han följt i tre resor, och som han nu för första gången skulle föra befäl över. Han var nämligen en ganska ung man. Det var en spinkig och mager man med utstående kindknotor och ett par stickande ögon, som aldrig kunde stanna vid en punkt mer än ett kort ögonblick.

När Filip föreställde sig för Barentz, tittade denne flyktigt på honom och sade:

»Ni har verkligen tur, min herre. Att vid så unga år få komma med ett fartyg sådant som detta, det har icke förunnats många. Näst efter att vara kapten ombord här är det livets största lycka, att som ni få vara förste styrman.»

»Nå, det är möjligt», sade Filip. »Men lyckan kan då inte bero på fartygets skönhet i så fall.»

»Skönhet? Är inte Katerina en skönhet kanske? Det är det vackraste fartyg som rundat Kap. Och dessutom har min Katerina många andra goda egenskaper.»

»Det gläder mig verkligen», sade Filip kort.

Efter detta undvek han att säga något förklenande om Katerina.

Besättningen var snart fulltalig, och fartyget låg redo att lätta ankar. Lasten kompletterades och slutligen kom till Filips förargelse order att taga en del passagerare, kvinnor och barn, samt etthundrafemtio soldater ombord. Allt detta fick Filip sköta om, ty kaptenen hann aldrig med mera än att gå omkring och för alla som kommo ombord omtala hur präktigt och oförlikneligt hans fartyg var, [ 73 ]och vilken ära det var att »vid så unga år» få komma ombord och göra en resa med Katerina.

Flottan bestod denna gång av fem fartyg. Skeppen hade inte varit en timme till sjöss, förrän Katerina låg sist av alla. Så mycket insåg Filip genast, att det var den sämsta seglaren av alla.

När kapten Barentz förstod Filips funderingar, kallade han honom till sig:

»Ni förstår», sade han, »att Katerinas styrka ligger i att kunna rida ut de hårda stormarna bättre än något annat fartyg. Därför är det helt naturligt, att hon förefaller litet trög nu i vanlig svag bris.»

Filip nöjde sig med denna förklaring så mycket mera som han av starka molnbildningar över havet såg, att en storm var i antågande, och man alltså snart nog skulle få tillfälle att bedöma fartygets företräden framför andra.

Redan i kvällningen hade de övriga fartygen försvunnit ur sikte, sedan det nu visat sig, att Katerina inte heller i storm kunde hålla samma fart som de andra.

På morgonen kom Barentz skinande av belåtenhet till Filip på däck:

»Vad var det jag sade», började han. »Nu ha vi inte en enda av de andra med oss. Kika akterut får ni se.»

»Nej, åt det hållet ser jag verkligen ingen enda», sade Filip.

Men när han strax därefter vände sig om och såg förut lade han märke till en fullriggare, som styrde i riktning mot Katerina.

Kaptenen fick också se det främmande fartyget.

»Det måste vara en briljant seglare», sade han. »Se sådana segelmassor hon för i den här stormen.»

Medan Katerina kämpade i den hårda stormen och krängde till relingen under sina få segel, låg det främmande fartyget stolt och lätt på vågen med buktade märsar. Inte ett enda rev var inne. Bramsegel, bovenbram[ 74 ]segel, klyvare och jagare, allt var fyllt av vind och inte en klut saknades. Och där gick Katerina med sina få dukar bottenrevade. Och medan Katerina slingrade för sjön gick det främmande fartyget orubbligt och rätt på kölen.

Nyheten om detta märkliga fartyg spreds snart ombord, och till och med soldaterna och passagerarna måste upp och se, hur sjösjuka de än voro där nere under däck.

»Men detta är då ganska märkvärdigt, eller hur», sade kaptenen till Filip.

En tryckande känsla kom över Filips bröst, och han kunde inte svara.

Nu bröt en våldsam åskby lös över Katerina, och regnet föll i strömmar så att man inte längre kunde se den främmande seglaren.

Men efter tio minuter var ovädret över, och himlen var klar. Luften var ren och siktig, men det främmande skeppet var försvunnet.

»Jag kunde nog tänka mig det», sade Barentz. »Det duger inte att pressa ett fartyg med sådan segelmassa i storm. Det har gått under.»

Filip förstod nu, att kapten hade ett par skruvar lösa.

»Det klokaste vi kunna göra är att gå in mot Taffelviken», sade Filip, »ty en olycka kommer alldeles säkert att inträffa.»

»Å skräp, den här skutan klarar sig nog i alla väder», invände kaptenen.

»Det är allt dåligt med det», muttrade en av de äldre matroserna. »Och nu, när vi sett den där dödsseglaren, borde vi allt göra som förste styrmannen säger.»

»Dödsseglaren», ropade kaptenen och blev vit ända ut på sina kindknotor.

»Ja, den och ingen annan var det vi såg», sade matrosen.

Det gick ett sorl över däck bland manskapet och soldaterna.

[ 75 ]»Vi vänder in mot Taffelviken», hördes nu flera röster.

»Vad för något, är det myteri ombord», skriade kaptenen utom sig av vrede.

Men i nästa sekund vände han sig mot Filip:

»Var god tag befälet och segla in till Taffelviken. Jag är sjuk.»

Han nästan raglade ned under däck, och Filip gav order om att ändra kursen.

Medan de seglade den nya kursen avtog vinden mer och mer. Det var en vederkvickelse för det ansträngda sjöfolket att få vila ut, och de stackars passagerarna passade på att komma upp och få andas frisk luft. Däcket blev överfyllt av människor, tacklingen var full av våta kläder, som man tvättat i det uppsamlade regnvattnet. Det var en bild av vila och lugn, och de enda som arbetade voro segelsömmarna som reparerade skadorna av stormen.

Efter Filips beräkning var det endast sextio sjömil till Taffelviken, och om vinden friskade i borde man kunna nå fram följande morgon.

Andre styrmannen som hette Krantz kom bort till Filip:

»Vad tror ni om den där mystiske seglaren som vi sågo», frågade han.

»Jag är tvärsäker på, att det betyder en svår olycka», sade Filip.

»Det är bara vidskepelse», sade Krantz. »Om ingenting händer, så skall ingen få mig att tro, att det var något övernaturligt med det skeppet.»

»Nå, jag skall inte bli ledsen om jag tagit fel, men vi få väl se», sade Filip. »Vi äro inte i hamn ännu.»

»Nej, men det är inte långt ifrån», invände Krantz.

Därmed gick han att övertaga vakten, och Filip gick ned i sin hytt för att få vila ut efter stormen och vedermödorna.

Framemot midnatt kände Filip, att någon rörde vid honom. Han blev genast klarvaken.

[ 76 ]Det var Krantz som stod vid hans brits och ryckte honom i armen.

»Ni måtte ha fått rätt i alla fall, van der Deeken», sade Krantz. »Det är en förfärlig olycka i faggorna… det värsta av allt. Vi ha eld i lasten.»

»Eld i lasten», svarade Filip lågmält för att inte ställa till panik ombord. »Var då?»

»I storrummet.»

»Jag kommer genast», sade Filip. »Håll luckorna på, så att luften inte kommer åt, och gör pumparna klara.»

En minut senare var Filip på däck, där han nu råkade kapten Barentz. I få ord förklarade Krantz det hela. Det hade kommit en stark svedd lukt från storrummet. Han hade öppnat en av luckorna, och en tjock rök hade slagit mot honom.

»Men hur kan det uppstå eld i lasten», frågade kaptenen.

»Vi ha vitriol bland lasten, och det kan vara förklaringen», sade Krantz. »Den kan ha välts ut under stormen och frätt eld på något av allt brännbart som finns där nere.»

Det beslöts nu, att luckorna skulle hållas till och att man skulle hugga hål i däck så att en slangledning nätt och jämt kunde stickas ned. Sedan skulle rummet fyllas med vatten.