Den munn är tyst, som bad så ömt
| ← Ditt lidande har nått sitt slut |
|
Hvad ljus öfver griften! → |
101.
Den munn är tyst, som bad så ömt
För menskors arma slägte,
Och kärleken den kalk har tömt,
Som heligheten räckte.
Till ro den gode Herden går,
Som gaf sitt lif för sina får:
Från qval och strid och möda
Han hvilar hos de döda.
2. Men evigt ej, o menskors Wän,
Din hjord du öfvergifver;
En liten tid och så af den
Du återfunnen blifver.
Det korn, som dödt i jorden var,
Skall, efter korta väntansdar,
Stå upp och frukter bära,
Att hela verlden nära.
3. O lifsens Förste, som steg ned
I grafvens mörka sköte!
Mig i din nåd och sanning led
Till dödsens vissa möte.
När från en verld, af oro full,
Jag sänkes i den tysta mull,
Må du min själ förvara
Bland dina frälstas skara!