Den musgraveska ritualen

←  Gloria Scotts öde
Sherlock Holmes äventyr – Tredje samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Den musgraveska ritualen
Förlagsreklam  →
På Wikipedia finns en artikel om Den musgraveska ritualen.


[ 74 ]

DEN MUSGRAVESKA RITUALEN

I min vän Sherlock Holmes' karaktär fanns en viss anomali, som ofta mycket förvånade mig. Fastän han i allt, som rörde hans tankevärld, var den ordentligaste och mest metodiska människa jag lärt känna, och fast hans toalett städse utmärkte sig för prydlighet och elegans, var han i allt annat så vårdslös och slarvig, att det kunde göra hans rumskamrat utom sig av förtvivlan. Själv gör jag visst inte anspråk på att bli ansedd för ett mönster av ordentlighet. Fältlivet i Afghanistan, underblåst av en medfödd böjelse för ett fritt, okonventionellt liv, har gjort mig mindre nogräknad än det egentligen höves en läkare att vara. Men hos mig har vårdslösheten och liknöjdheten dock en gräns, och när jag råkar på en karl, som förvarar sina cigarrer i kolboxen, sin tobak i sina turkiska tofflor och sina obesvarade brev medels en kniv fastsatta mitt på kaminhyllan, då börjar jag yvas över mitt eget ordningssinne. Jag har också alltid hyst den åsikten, att man bör öva sig i målskjutning ute i fria luften; och när Holmes under ett anfall av »konstigt» lynne slog sig ner i sin länstol i sällskap med sin pistol och ett par hundra patroner och började pryda ena långväggen med ett fosterländskt »V. R.», då kände jag livligt, att varken atmosfären i vårt rum eller dess utseende vunno på hans lust att visa sin träffsäkerhet.

[ 75 ]Rummen voro alltid fulla av kemikalier och reliker efter utagerade brottmål, vilka alla hyste stor benägenhet att uppenbara sig på de mest oväntade och minst önskvärda ställen — i smörasken till exempel. Hans papper utgjorde likväl min största förtvivlan. Han hade en oövervinnelig fasa för att ur världen förpassa manuskript och dokument, i synnerhet om dessa stodo i något samband med hans »små affärer» och »äventyr», och likväl var det ej mer än högst en gång vartannat år han kunde förmå sig att samla ihop och ordna dem. Som jag antagligen redan förut i dessa litet lösryckta memoarer sagt, följdes de utbrott av lidelsefull energi, med vilken han utförde de märkvärdiga bedrifter, som äro förbundna med hans namn, av ett tillstånd av slö dådlöshet; han kunde då i lång tid ligga på sin soffa i sällskap med sin fiol och sina böcker och ej flytta sig längre än från sin viloplats till matbordet. Sålunda hopades papperen månad efter månad, tills varje hörn av rummet var fyllt med staplar av manuskript och brev, de där på inga villkor fingo brännas och som ingen utom deras ägare kunde ordna och lägga undan.

En vinterkväll, då vi sutto tillsammans framför brasan, vågade jag ge honom en vink om att, enär han ju slutat klistra upp tidningsurklipp i de därtill bestämda böckerna, han gärna kunde använda de nästa två timmarna till att göra vårt rum litet snyggare och hemtrevligare. Han kunde ej förneka det rättvisa i min begäran och begav sig med sorgmodig uppsyn in i sin sängkammare, varifrån han snart återvände, släpande på en stor blecklåda. Denna placerade han mitt på golvet, satte sig på en pall bredvid densamma och slog upp locket. Jag kunde se, att lådan var till hälften fylld av stora pappersbuntar, var och en ombunden med rött segelgarn.

»Här har du 'historier' så det förslår, Watson», sade han och såg skälmskt på mig. »Jag tror nog, att om du visste, vad som finns i den här lådan, så skulle du hellre be mig ta några 'luntor' därifrån än lägga nya dit.»

»Jaså — där förvarar du således berättelserna om dina forna bedrifter», sade jag. »Hur ofta har jag inte önskat, att jag hade litet reda på dem!»

»Riktigt, min gosse lille — dessa mina gärningar blevo emellertid utförda på en tid, då jag ännu ej fått en biograf, som sätter sin ära uti att höja mig till skyarna.»

På ett ömt, nästan smekande sätt tog han upp bunt efter bunt av de gamla papperen.

»Alla ha inte fått ett lyckligt slut, Watson», återtog han, »men bland dem finns mer än ett intressant litet problem. Här har du historien om Tarleton-morden, om rättegången mot Vamberry, vinhandlaren, om äventyret med den gamla ryska kvinnan, om den märkvärdiga händelsen med aluminiumkryckan såväl som en fullständig redogörelse för 'affären' med Ricoletti — karlen med klumpfoten — och hans avskyvärda hustru. Och här — ja, här har du någonting riktigt utsökt!»

Han dök med armen rakt ner till lådans botten och tog upp en liten träask med skjutlock, en sådan, som användes till förvaring av barnleksaker. Ur densamma plockade han fram en bit, skrynkligt papper, en gammal mässingsnyckel, en träplugg, vid vilken ett segelgarnsnystan var fastsatt och tre små rostiga, runda metallskivor.

»Vad säger du om det här?» frågade han, leende åt min förvånade uppsyn.

»Det är en kuriös samling.»

»Ja, visst, ja — högst kuriös, men du skall finna, att den därmed förknippade historien är än kuriösare.»

[ 76 ]»De här relikerna ha alltså en historia?»

»Ja, och vad mer är — de äro historiska.»

»Vad menar du med det?»

Sherlock Holmes tog upp det ena av de omtalta föremålen efter det andra och lade dem på bordet. Så slog han sig ner i sin länstol och såg med ett uttryck av tillfredsställelse på de underliga »relikerna».

»Detta är allt vad jag har kvar som minne av episoden med Den musgraveska Ritualen

Jag hade mer än en gång hört honom tala om nämnda händelse, men hade aldrig lyckats få reda på detaljerna däri.

»Det skulle vara rysligt roligt», sade jag, »om du ville berätta det där 'äventyret' för mig.»

»Och låta allt det här skräpet ligga?» utbrast han med väl spelad förvåning. »Ditt ordningssinne tycks ej vara mycket att skryta med, min käre Watson. Men jag skulle i alla fall gärna se, att du införlivade den här historien med dina 'Anteckningar'. Den innehåller nämligen vissa detaljer, som göra den fullkomligt enastående, detaljer, vilka hittills, mig veterligt, aldrig förekommit vare sig i vårt eget lands eller i utlandets brottmålsannaler. Din skildring av mina anspråkslösa 'bedrifter' skulle i sanning vara ofullständig, om däri saknades berättelsen om denna högst ovanliga, egendomliga tilldragelse.»

»Du kommer kanske ihåg, att det var 'affären' med Gloria Scott och min konversation med den olycklige man, vars öde är dig bekant, som först vände min håg åt det yrke, jag ägnar min begåvning och mina krafter. Vi kommo ej i beröring med varandra, du och jag, förrän mitt namn redan var känt i vida kretsar och jag allmänt ansågs — både av publiken och den officiella polismakten — som 'högsta instansen' i svåra och tvivelaktiga 'fall'. Till och med i början av vår bekantskap, vid tiden för den affär, som du förevigat under titeln En studie i rött, hade jag redan skapat mig en ansenlig, om ock ej särdeles inbringande prakik. Du kan därför näppeligen föreställa dig de svårigheter, jag hade att bekämpa, och hur länge jag påste vänta, innan jag rönte framgång på min bana.

»När jag först slog mig ner i London, hade jag ett par små rum på Montagu Street, ej långt från British Museum. Här satt jag och väntade, utfyllande mina allt för många lediga stunder med studiet av de vetenskapens grenar, dem jag ansåg mest skola gagna mig. och annan gång fick jag ett 'mål' att utreda, vanligen på rekommendation av någon gammal studentkamrat. Under mina sista år vid universitetet hade det nämligen talats ganska mycket om både mig själv och mina metoder. Det tredje av dessa 'mål' var det som rörde Den Musgraveska Ritualen. Till följd av de egendomliga omständigheter, som därmed voro förknippade, och de stora intressen, som stodo på spel, väckte saken ett oerhört uppseende, och jag har densamma att tacka för första steget framåt mot den ställning jag nu intar.

»Reginald Musgrave och jag hade varit studentkamrater, och hade stiftat en ytlig bekantskap med varandra. Han åtnjöt ingen popularitet bland studenterna, fast det alltid tycktes mig, som vore vad man behagade kalla 'stolthet' och 'högfärd' i själva verket ett bemödande att överskyla en ytterlig blyghet. Han hade ett ovanligt fint, aristokratiskt utseende, var lång och mager, med lätt böjd näsa och stora mörka ögon: hans sätt var lugnt och artigt. I själva verket härstammade han från en av de äldsta familjerna i riket, fast han tillhörde en yngre släktlinje, som någon gång i 16:de århundradet skilt sig från de i norra grevskapen bosatta Musgraverna och slagit sig ner i västra [ 77 ]Sussex, där deras gamla herresäte Hurlstone gäller för att vara den äldsta av människor bebodda byggnad i den delen av landet. Själv hade han i viss mån tagit intryck av sitt hem; jag kunde aldrig betrakta hans bleka, fint skurna drag och hans ädla hållning utan att i tankarna sammanställa honom med höga portaler, låga fönster med små blyinfattade rutor och dylika vördnadsvärda attribut till ett gammalt feodalt slott. Emellanåt hade vi långa samtal med varandra, och jag kommer ihåg, att han mer än en gång uttryckte livligt intresse för mina metoder att observera och dra slutledningar.

»Under hela fyra år hade jag ej sett till honom, då han en vacker dag steg in i mitt rum på Montagu Street. Han var sig alldeles lik, var klädd efter sista modet — han hade alltid haft anlag att bli en »sprätt» — och hade bibehållit samma lugna, artiga sätt, som alltid utmärkt honom.

»'Vad har du haft för dig, sedan vi sist råkades, Musgrave?' frågade jag, efter att hjärtligt ha skakat hand med honom.

»'Du har troligen hört, att min far är död', svarade han. 'Han dog för ungefär två år sedan. Då tillträdde jag egendomen, som jag själv sköter; när jag så säger dig, att jag i Parlamentet representerar min valkrets, inser du säkerligen, att jag har sysselsättning nog. Men jag har trott mig förstå, Holmes, att du drar praktisk nytta av den begåvning, som brukade i så hög grad förvåna oss.'

»'Ja', sade jag, 'jag har tagit mig för att leva på mitt geni.'

»'Det gläder mig innerligt — jag är nämligen i stort behov av din hjälp. Hemma på Hurlstone har det på sista tiden gått underligt till, och polisen har ej lyckats sprida minsta ljus i saken. Historien är högst besynnerlig och oförklarlig.'

»Du kan ju föreställa dig, Watson, hur ivrigt jag lyssnade till hans ord; äntligen tycktes det tillfälle, efter vilket jag alla dessa månader av tvungen overksamhet längtat, erbjuda sig. Min fasta tro hade alltid varit, att jag skulle kunna vinna framgång, där andra misslyckats; nu fanns utsikt till att få pröva mina krafter.

»'Åh — låt mig genast få reda på detaljerna!' utbrast jag.

»Reginald Musgrave slog sig ner mitt emot mig och tände den cigarett, jag bjöd honom.

»'Jag anser mig böra säga', sade han, 'att jag, fastän ogift, är nödsakad hålla en hel mängd tjänare på Hurlstone; huset är stort, och där finns mycket att se om. Jag har även fasaneri, och under jakttiden har jag ofta främmande, då det vore obehagligt att ej ha uppassning tillräckligt. Inalles finnes på gården åtta tjänstflickor, kokerska, hovmästare, två betjänter och en betjäntpojke. Trädgården och stallet ha naturligtvis sitt eget folk.

»'Den, som varit längst i vår tjänst, är Brunton, hovmästaren. Han var en ung skollärare utan plats, när min far först tog sig an honom, men han var duktig och energisk och blev snart alldeles oumbärlig i huset. Han har präktig figur och ser bra ut; han har varit hos oss i tjugu år, men kan ej vara mer än en fyrtio års karl. Egendomligt är att han, med sitt ståtliga utseende och sin ovanliga begåvning — han talar flera språk och spelar nästan vilket instrument som helst — så länge nöjt sig med en underordnad ställning; men jag antar, att han trivts gott och ej kommit sig för att söka en annan plats. Hovmästaren på [ 78 ]Hurlstone var en person, som alla de, vilka gästade mig, lade märke till och ej snart glömde.

»'Men denne skatt till tjänare har ett stort fel: han är en riktig Don Juan. Du kan lätt föreställa dig, att en sådan karl som han spelar en viss roll nere hos oss på rama landsbygden.

»'Så länge han var gift, gick det bra, men sedan han blev änkling, har jag haft åtskilligt obehag att utstå för hans skull. För ett par månader sedan hoppades vi, att han skulle slå sig till ro igen; han förlovade sig med Rachel Howells, en av understäderskorna; men efter helt kort tid gav han henne korgen och började kurtisera Janet Tregellis, förste skogvaktarens dotter. Rachel, som är en mycket hygglig och präktiga flicka, men som lik de flesta walesiskor, har ett ytterst häftigt lynne, fick hjärnfeber och går nu omkring i huset — eller gjorde det åtminstone tills i går — lik en skugga av sitt forna 'jag'. Detta var det första dramat på vårt fredliga Hurlstone; vad som sedan skedde, utplånade till en del intrycket av den sorgliga händelsen. Detta sista drama föregicks av hovmästare Bruntons avskedande.

»'Saken tilldrog sig på följande sätt. Jag har redan sagt dig, att karlen är intelligent, och det är hans intelligens, som blev orsaken till hans ruin; den tycks nämligen ha ingivit honom en omättlig nyfikenhet angående saker och ting, med vilka han ej har det minsta att skaffa. Jag hade ingen aning om hur långt hans »vetgirighet» drivit honom, förr än en ren tillfällighet öppnade ögonen på mig.

»'Jag har redan nämt för dig, att Hurlstone är en gammal, stor, oregelbunden byggnad. En natt i förra veckan — natten till fredag, för att vara fullt korrekt — kunde jag omöjligt sova; jag hade nämligen, dumt nog, efter middagen druckit en kopp starkt, svart kaffe. Jag gjorde mitt bästa för att falla i sömn — förgäves. Då steg jag upp och tände ljus i avsikt att fortsätta läsningen av en roman, som jag höll på med. Boken hade emellertid blivit lämnad kvar i biljardrummet; jag tog på mig min nattrock i akt och mening att gå och hämta den.

»För att komma till biljardrummet måste jag gå nedför en ganska hög trappa och sedan tvärs över den korridor, som leder till biblioteket och det rum, där mina bössor förvaras. Döm om min förvåning, när jag såg ljus i biblioteket, vars dörr stod öppen. Innan jag gått till sängs, hade jag själv släckt lamporna och stängt dörren. Naturligtvis tänkte jag strax på inbrottstjuvar. Korridorerna på Hurlstone äro dekorerade med en massa gamla vapen. Jag ryckte till mig en stor stridsyxa, lät ljuset stå kvar, smög på tå fram längs korridoren och tittade in genom den öppna dörren.

»'Det var Brunton — hovmästaren — som befann sig därinne. Han satt fullt påklädd i en länstol med ett stycke papper, som såg ut som en karta, utbredd framför sig; han höll huvudet lutat i handen och tycktes försjunken i djupa tankar. Stum av förvåning blev jag stående och såg uppmärksamt på honom. Ett litet vaxljus, ställt på bordet, spred ett svagt sken omkring sig och tillät mig se, vad som tilldrog sig. Plötsligt reste sig karlen, gick fram till en gammal i rummet befintlig byrå, vars ena låda han låste upp och drog ut. Ur denna tog han ett papper, vilket han, sedan han återtagit sin plats i länstolen, bredde ut på bordet och ivrigt började studera. Förargelsen över att se mina familjedokument sålunda utsatta för undersökning blev mig övermäktig — jag tog ett steg framåt, Brunton lyfte huvudet och fick se mig stå i dörröppningen. Han sprang upp från stolen, likblek av fruktan; han hade [ 79 ]likväl sinnesnärvaro nog att stoppa på sig det papper, han först studerat.

»'Jaså', sade jag, 'det är på detta sätt ni återgäldar det förtroende vi hyst till er! Från och med i morgon är ni skild från er tjänst.'

»'Han såg alldeles förkrossad ut, bugade sig djupt och smög sig förbi mig utan att säga ett ord. Den lilla vaxljusbiten stod kvar på bordet, och vid dess sken kastade jag en blick på det papper, Brunton tagit ur byrålådan. Till min överraskning var det ej något dokument av vikt; det var endast en kopia av frågorna och svaren i det egendomliga gamla ceremoniel, som går under namn av Den Musgraveska Ritualen. Varje medlem av vår familj måste, när han blir myndig, genomgå denna ceremoni; det är ett bruk, som århundraden igenom existerat i vår släkt — en fullkomligt privat angelägenhet, som möjligen likt våra vapen och motton kan vara av intresse för fornforskaren, men ej äger minsta praktiska betydelse.

»'Vi ska' taga litet nogare reda på det där papperet sedan', sade jag.

»'Gärna — om du tror, att det tjänar något till', sade han tvekande. 'För att emellertid återkomma till min redogörelse, så låste jag igen byrån, begagnande mig av den nyckel Brunton använt. När jag vände mig om, i avsikt att gå tillbaka till mitt rum, blev jag till min förvåning varse, att karlen stod bakom mig.

»'O, mr Musgrave, sade han med av sinnesrörelse hes och darrande röst, 'jag står inte ut med sådan vanära! Jag har alltid varit stoltare, än det i min ställning kanske passat sig, och skammen skulle döda mig. Mitt blod kommer över ert huvud — det gör det, tro mig! — om ni driver mig till förtvivlan. Om ni inte vill behålla mig i er tjänst efter vad som nyss tilldragit sig, så låt mig för Guds skull själv säga upp mig till flyttning och ej resa förrän om en månad. Låt det se ut, som vore det av egen fri vilja, jag lämnade er! Det blir svårt nog ändå, mr Musgrave, men jag skulle ej kunna stå ut med att bli bortkörd inför ögonen på alla dem, jag känner så väl.'

»'Ni förtjänar inte mycken hänsyn Brunton', svarade 'Ert uppförande har varit minst sagt skandalöst. Som ni emellertid varit länge i familjen, vill jag ej satta er för offentlig vanära. Men en månads uppskov är för långt. Lämna huset inom en vecka, och vad skäl ni behagar för er avresa.

»'Inom en vecka!' utbrast han förtvivlad. 'Fjorton dar — säg åtminstone fjorton dar!'

»'En vecka!' upprepade jag. 'Och ni kan likväl anse att ni blivit behandlad med mycken skonsamhet.'

»'Han smög sig bort, med huvudet nedsjunket mot bröstet; jag släckte ljuset och återvände till mitt rum.'

»'Under de följande två dagarna uppfyllde Brunton på det mest nitiska sätt sina plikter. Jag gjorde ingen häntydan på det skedda, men väntade med en viss nyfikenhet att få se, hur han skulle motivera sitt beslut lämna sin tjänst. På tredje dagen infann han sig emellertid ej för att, enligt vana, ta emot mina order för dagen. När jag lämnade matsalen, mötte jag händelsevis Rachel Howells. Hon hade nyss tillfrisknat från sin svåra sjukdom, men såg ännu så blek och avtärd ut, att jag ansåg henne ur stånd att utföra sitt arbete.'

»'Ni borde hålla er i säng ännu några dar', sade jag. 'Börja inte arbeta, förrän ni blivit starkare.'

»'Hon såg på mig med ett så sällsamt uttryck i sitt ansikte, att jag började tro henne vara sinnesrubbad.'

»'Jag är stark nog, mr Musgrave', svarade hon.

»'Vi få se, vad doktorn säger', sade jag. 'Sluta med [ 80 ]ert arbete nu, och när ni går ner, så säg till, att jag vill tala med Brunton.'

»'Hovmästaren har rest sin väg', svarade hon.

»'Rest! Rest varthän?'

»'Det vet jag inte. Ingen har sett honom; han finns inte på sitt rum.'

»'Hon tumlade mot väggen under det hon omväxlande skrek och skrattade. Förskräckt över detta plötsliga hysteriska anfall, ringde jag efter hjälp. Flickan bars in på sitt rum, alltjämt skrikande och skrattande, under det jag gjorde förfrågningar angående Brunton. Något tvivel fans ej: han hade försvunnit. Hans säng stod orörd; ingen hade sett honom sedan han kvällen förut gått in till sig. Det var svårt att förstå, hur han hade kunnat lämna huset; både dörrar och fönster hade om morgonen befunnits stängda som vanligt. Hans kläder, hans ur och till och med hans pengar lågo i hans rum — endast den svarta klädeskostym, han vanligen nyttjade, var borta. Hans tofflor saknades, varemot hans stövlar funnos kvar. Varthän i all världen kunde hovmästare Brunton ha begivit sig mitt i natten, och vad kunde ha blivit av honom?

»'Vi genomsökte naturligtvis hela huset från vind till källare, men lyckades ej finna minsta spår av honom. Hurlstone är, som jag redan sagt, en riktig gammal labyrint, i synnerhet den äldsta flygelbyggnaden, vilken nu för tiden är alldeles obeboelig; men vi letade igenom vartenda rum, vartenda vindskontor utan att finna minsta spår av den saknade mannen. Jag ansåg det högst otroligt, att han skulle ha givit sig av utan att ta sina tillhörigheter med sig, men var kunde han väl vara? Jag skickade efter länsmannen — resultatet blev detsamma. Kvällen förut hade det regnat, och vi undersökte gräsplaner och gångstigar runt omkring hela huset, men förgäves. Sådan var sakens ställning, när ett nytt skede i utvecklingen drog vår uppmärksamhet från det ursprungliga dramat.'

»'I två dar hade Rachel Howells åter varit farligt sjuk; än yrade hon, än hade hon hysteriska anfall, och man hade måste anställa en sköterska för att om nätterna vaka över henne. Tredje natten efter Bruntons försvinnande hade sköterskan, som såg att hennes patient lugnt insomnat, slumrat till, och när hon tidigt på morgonen vaknade, fann hon sängen tom, fönstret på vid gavel och den sjuka sin kos. Man väckte mig genast; jag tog de bägge betjänterna med mig och begav mig ut på spaning efter den försvunna flickan. Det var ej svårt att finna den väg hon tagit. Vi kunde följa hennes spår över gräsplanen fram till kanten av dammen, där de upphörde tätt intill den med kiselstenar belagda gång, som leder ut ur trädgården. Dammen är åtta fot djup, och du kan föreställa dig våra känslor, här vi funno att spåren upphörde vid den ganska branta kanten.

»'Naturligtvis började vi genast dragga, men lyckades trots alla bemödanden ej få tag i den döda kroppen. Däremot fingo vi fatt i ett föremål, som väckte allas vår förvåning. Det var en linnepåse, som innehöll en massa gammal rostig metall och åtskilliga stenar och kulörta glasbitar. Detta egendomliga fynd var allt, som vårt sökande inbragte oss, och fastän vi under gårdagens lopp anställt efterforskningar i alla riktningar, sväva vi fortfarande i okunnighet om Rachel Howells' och Richard Bruntons öde. Myndigheterna i trakten veta rakt inte, vad de skola taga sig till; därför har jag sökt upp dig — du är vår enda tillflykt.'

»Du kan tänka dig, Watson, hur girigt jag lyssnat till berättelsen om denna sällsamma följd av händelser, och hur jag ansträngde min hjärna att finna en ledtråd [ 81 ]och förena de olika tilldragelserna till en sammanhängande kedja.

»Hovmästaren var försvunnen — den unga tjänstflickan likaledes. Flickan hade varit förälskad i hovmästaren, men hade fått orsak att hata honom. Hon var av walesiskt ursprung, häftig och passionerad. Efter Bruntons försvinnande hade hon varit förskräckligt upprörd; hon hade kastat en påse, innehållande flere egendomliga föremål ner i dammen. Allt detta var faktorer, som måste tagas med i räkningen, och dock tycktes ingen av dem kunna tränga till själva hjärtat av saken. Var fanns utgångspunkten för denna följd av händelser? Kunde jag lyckas finna den, hade jag ock i min hand den tråd, med vars hjälp jag skulle nå målet.

»'Jag måste se det där papperet, Musgrave, som din hovmästare ansåg så viktigt, att han för att få det till och med ej tvekade att riskera sin plats', sade jag.

»'Den där gamla ritualen är egentligen löjlig och absurd', svarade han; 'det enda, som gör den i någon mån ursäktlig, är dess ålder. Jag tog med mig en kopia av frågorna och svaren — du kunde ju möjligen vilja titta på dem, tänkte jag.'

»Han gav mig det papper, som jag har här, Watson, och på detsamma står uppskrivet det egendomliga förhör varje medlem av familjen Musgrave måste underkasta sig, när han blir myndig. Jag skall läsa upp hela det lilla plakatet.

»'Vem tillhörde den?'

»'Honom, som är borta.'

»'Vem skall ha den?'

»'Han, som skall komma.'

»'Vilken månad var det?'

»'Den sjätte från den första.'

»'Var stod solen?'

»'Över eken.'

»'Var var skuggan?'

»'Under almen.'

»'Hur var den utstakad?'

»'Tio och tio mot norr, fem och fem mot öster, två två mot söder, ett och ett mot väster och så under.'

»'Vad skola vi giva för den?'

»'Allt vad vi äga.'

»'Varför skola vi giva det?'

»'För vänskapens och förtroendets skull.»

Originalet har intet datum eller årtal, men av stavningen kan man se, att det stammar från medlet av sjuttonde seklet', anmärkte Musgrave. 'Jag är emellertid rädd för att du ej kan ha minsta nytta av det, när gäller lösandet av den här hemligheten.'

»'Det innehåller i alla händelser ännu en hemlighet, möjligen kan vara av vida större intresse än den första', var mitt svar. 'Kanske visar sig lösningen av den ena gåtan innehålla lösningen även av den andra. Du får ursäkta mig, Musgrave, om jag säger dig, att din hovmästare tycks ha varit en mycket 'slipad' karl — han äger mer skarpsinne än tio generationer av hans husbondes förfäder.'

»'Jag förstår inte riktigt vad du menar', sade Musgrave. 'Papperet tycks mig inte ha minsta praktiska betydelse.'

»'Men jag anser det vara praktiskt med besked, och inbillar mig, att Brunton hyste samma åsikt som jag. Troligen hade han sett det många gånger före den natt, då du fann honom studerande det.'

»'Det är mycket möjligt. Vi hade det aldrig särdeles omsorgsfullt inlåst.'

»'Den gången han blev ertappad, hade han antagligen bara velat uppfriska sitt minne. Efter vad du sagt, har jag trott mig förstå, att han hade ett slags karta, [ 82 ]som han jämförde med manuskriptet och som han stoppade i fickan, när han fick se dig?'

»'Ja — det var sant. Men vad intresse kunde han väl ha av vårt gamla familjebruk, och vad betyder den här ritualen?'

»'Jag tror inte, vi ska' få svårt att leta reda på det', sade jag. 'Om du ej har något däremot, så ge vi oss med första tåg i väg till Sussex och undersöka saken på närmare håll.'




»Fram på eftermiddagen kommo vi till Hurlstone. Du har antagligen sett fotografier av det ryktbara gamla slottet och läst beskrivningar om detsamma, och jag inskränker mig till att säga, att det är byggt i form av ett L; det långa strecket är den modärna delen av huset, den korta den gamla 'kärnan', från vilken den förra utvecklats. över den låga, av massiva bjälkar infattade dörr, som ligger mitt i den gamla delen av byggnaden, är årtalet 1607 uthugget; men fornforskare påstå, att bjälkarna och murarbetet äro betydligt äldre. De oerhört tjocka murarna och små fönstren i denna del av huset hade i förra århundradet förmått familjen att bygga den nya flygeln; den gamla begagnas nu till förrådsrum och källare, men även det högst sällan. En härlig park av ståtliga gamla träd omger huset, och dammen, om vilken min vän talat, är belägen tätt intill inkörsvägen, omkring två hundra meter från själva byggnaden.

»Jag var redan fullt övertygad om, Watson, att det ej fanns tre särskilda hemligheter, utan bara en, och jag var likaledes säker på, att jag, om jag kunde lyckas tyda frågorna och svaren i Den Musgraveska Ritualen, skulle finna orsaken till både hovmästare Bruntons och den unga tjänstflickans försvinnande. Jag vände följaktligen hela min uppmärksamhet åt det gamla dokumentet. Varför hade den försvunne tjänaren varit så angelägen om att få reda på den hemlighetsfulla formelns betydelse? Antagligen, emedan han i densamma såg något, som undgått alla dessa generationer av lantjunkare, och av vilket han väntade någon personlig fördel. Vad kunde denna väl vara, och på vad sätt hade den ingripit i hans öde?

»Jag hade redan vid första genomläsandet av 'ritualen' fått klart för mig, att de i densamma uppgivna måtten hade avseende på något ställe, att det övriga innehållet i dokumentet häntydde på detta och att om vi kunde lyckas finna det, vi skulle vara på god väg att lösa den hemlighet, som de gamla Musgraverna ansett nödvändigt att 'begrava' på ett så kuriöst sätt. Två vägvisare hade vi från början till vårt förfogande: en ek och en alm. Vad den förra angår, så var ingen tvekan möjlig. Mitt framför huset till vänster om uppkörsvägen stod en uråldrig ek, ett av de ståtligaste träd jag någonsin sett.

»'Det där stod där antagligen, när er 'ritual' blev skriven?' sade jag, när vi åkte förbi den gamle vördnadsvärde jätten.

»' Ja — den fanns troligen till redan vid normandernas infall i England', svarade min vän. 'Den mäter tjugutre fot i omkrets.'

»Det första av mina antaganden hade fått bekräftelse.

»'Finnes här några gamla almar?' frågade jag.

»'Därborta stod förr en, som var riktigt urgammal; men åskan splittrade den för tio år sedan, och så höggo vi bort den kvarblivna delen av stammen.'

»'Kan man se, var den stått?'

»'Ja — mycket väl.'

»'Har du några fler almar på gården?'

»'Inga gamla; men vi ha fullt av stora bokar.'

[ 83 ]»'Jag skulle gärna vilje se, var den där almen stått.'

»Vi hade kört fram till dörren, men min klient tog mig genast med sig till den plats på gräsplanen, där den gamla almen haft sin plats. Det var halvvägs mellan eken och byggnaden. Min undersökning tycktes ha tagit ännu ett steg framåt.

»'Jag antar, att det är omöjligt få veta, hur hög almen var?' frågade jag.

»'Det skall jag genast säga dig; den var sextiofyra fot.'

»'Hur vet du det?' frågade jag ej så litet förvånad.

»'När min informator gav mig en uppgift i trigonometri tog den alltid form av höjdmätning. Som pojke har jag beräknat vartenda träd och varenda byggnad på hela godset.'

»Detta var en oväntad lyckträff; den ena hållpunkten efter andra erbjöd sig för mig.

»'Säg mig', sade jag, 'har din hovmästare någonsin gjort dig en dylik fråga?'

»Reginald Musgrave såg förvånad på mig.

»'Ja, nu, när du påminner mig om saken, så kommer jag verkligen ihåg, att han för ett par månader sedan frågade efter mig, hur högt det gamla trädet varit; han hade disputerat om det med stalldrängen, sade han.'

»Detta var ju ypperliga nyheter, Watson; det bevisade, att jag slagit in på rätt väg. Jag tittade upp efter solen; den stod högt på himlen, och jag räknade ut, att den inom mindre än en timme skulle befinna sig mitt över den gamla ekens högsta grenar. Ett av de i ritualen omnämnda villkoren skulle då vara uppfyllt. Och almens skugga måste betyda den bortersta ändan av skuggan, eljes skulle man ha valt stammen som vägvisare. Således måste jag skaffa mig reda på hur långt bort skuggan sträckte sig, när solen stod mitt över eken.»

»Det måtte ha varit hart när omöjligt, Holmes; trädet var ju nedhugget.

»Ja, men ser du, jag tänkte som så, att om Brunton kunnat finna ut det, så borde jag ock kunna göra det. Jag gick in med Musgrave i hans arbetsrum, täljde mig den pinne, du ser ligga framför dig, och fastband vid densamma det här långa snöret, försett med en knut för var meter. Sedan tog jag ett sex fot långt metspö, och begav mig tillsammans med min klient till det ställe, där almen hade stått. Solen lyste just rakt ner på ekens topp. Jag stack spöets ena ända ner i jorden, såg noga efter, åt vilket håll skuggan föll, och mätte upp henne. Hon var nio fot lång.

»Sedan var ju uträkningen en riktig barnlek. Om ett spö, sex fot långt, kastar en skugga, som mäter nio fot, måste ett träd av sextiofyra fots höjd kasta en nittiosex fot lång skugga. Jag mätte upp denna längd, som förde mig nästan intill husets vägg, och stack en pinne ner i marken. Du kan ju tänka dig min belåtenhet, Watson, när jag ungefär två tum från det av mig sålunda utmärkta stället fann en liten fördjupning i marken. Jag kände på mig, att Brunton varit här före mig, och att jag fortfarande gick i hans spår.

»Från det utpekade stället började jag så 'stega', sedan jag först med min kompass gjort mig fullt säker om väderstrecken. Tio steg med var fot förde mig framåt parallellt med husväggen; platsen, där jag stannat, markerade jag med en pinne. Så tog jag med största noggrannhet fem steg mot öster och två mot söder. Jag befann mig då vid själva tröskeln på den gamla dörren. Ett steg mot väster betydde nu, att jag skulle ta ett steg in i den stenlagda korridoren och att där fanns det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde.

»Jag har aldrig, varken förr eller senare, känt mig så gäckad i mina förväntningar, Watson. Ett [ 84 ]ögonblick trodde jag, att det i mina beräkningar fanns ett fundamentalt misstag. Den nedgående solen kastade sina lysande strålar på korridorens golv, och jag kunde se, att de gamla nötta stenar, av vilka det bestod, voro fast förenade och ej på många, många år rubbats ur sitt läge. Här hade Brunton ej varit i arbete. Jag slog och stampade i golvet, men ljudet var överallt detsamma, och jag kunde ej upptäcka minsta spår av någon rämna eller spricka. Men lyckligtvis tog Musgrave, som börjat inse meningen med detta tillvägagående och var lika ivrig och intresserad som jag, fram manuskriptet för att kollationera mina beräkningar.

»'Och under', utbrast han; 'du har glömt, att här står: och under'.

»Jag hade föreställt mig, att det betydde, att vi skulle gräva, men nu insåg jag naturligtvis mitt misstag.

»'Det finnes således en källare härinunder?' sade jag ivrigt.

»'Ja visst — en, som är lika gammal som själva huset. Där är nedgången — dörren därborta!'

»Vi gingo nedför en hög stentrappa; min vän strök eld på en tändsticka och tände en stor gammal lykta, som stod i ett hörn. Vi kunde genast märka, att vi äntligen kommit till det rätta stället, och även, att vi ej voro de enda, som lyckats finna det.»

»Det gamla källarvalvet hade i lång tid använts till vedbod, men de stora vedträd, som tydligen legat kastade huller om buller på golvet, hade blivit uppstaplade så, att ett ganska vidsträckt tomrum bildats i mitten. På detta sätt kom till synes en stor, tung stenplatta, försedd med en rostig järnring, vid vilken en vanlig, svart- och vitrutig ytterhalsduk var fastbunden.

»'För tusan!' utropade min klient. 'Det är Bruntons halsduk. Jag har hundratals gånger sett den på honom — jag kan svära på, att det är hans. Vad har den igen gjort härnere?'

»På min begäran tillkallades ett par av länsmannens medhjälpare, och så försökte jag lyfta stenen genom att draga i halsduken. Jag kunde endast helt obetydligt rubba den tunga stenen, och först sedan en av karlarna kommit mig till hjälp, lyckades jag föra den åt sidan. Ett stort, svart hål gapade emot oss; vi lutade oss alla över kanten, under det Musgrave, knäböjande vid ena sidan, höll lyktan nersänkt i öppningen.

»Ungefär sju fot under oss sågo vi ett litet fyrkantigt rum. Vid ena väggen stod en järnbeslagen trälåda; locket, i vars lås den här egendomligt formade, gammalmodiga nyckeln var fastsatt, stod öppet. Lådan var betäckt med ett tjockt lager av damm; fukt och askar hade förstört trävirket. En hel mängd små etallskivor — tydligen gamla mynt — sådana, som du ser här, lågo spridda på bottnen av lådan, som för övrigt var tom.

»I det ögonblicket hade vi emellertid ingen tanke för den gamla lådan — våra blickar voro som fastnaglade vid den syn, som tedde sig för oss. Det var gestalten av en svartklädd man, som djupt nedhukad satt bredvid lådan, med pannan lutad mot dess kant och armarna utsträckta så att de liksom famnade densamma. Den i hög grad obekväma ställningen hade drivit blodet upp i ansiktet, och ingen skulle ha kunnat känna igen de förvridna, blåsvarta, uppsvällda dragen; men figuren, håret och kläderna sade min klient, att mannen var hans försvunne hovmästare. Denne hade varit död flere dar, men på kroppen funnos varken sår eller blånader, som kunde utvisa, hur han mött sitt förskräckliga slut. När liket blivit uppburet ur källaren, stodo vi ännu alltjämt framför ett andra problem, nästan lika omöjligt att lösa som det första.

[ 85 ]»Jag måste erkänna, Watson, att jag kände mig ganska besviken och missmodig — min undersökning hade ej lett till det väntade resultatet. Jag hade trott mig kunna lösa gåtan, så snart jag funnit det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde; men fastän detta lyckats mig, var jag lika okunnig som förut om vad det var, som familjen Musgrave med iakttagande av så stora försiktighetsmått gömt och bevarat. Sant var att jag spritt ljus över Bruntons öde; nu gällde det att förvissa sig om, hur han drabbats av detta öde och vilken del den försvunna flickan hade däri. Jag slog mig ner i ett hörn på en gammal vinkagge och började med största noggrannhet genomgå saken ända in i dess minsta detaljer.

»Du känner min metod i dylika fall, Watson: jag sätter mig själv i den beträffande personens ställe, och sedan jag först 'mätt upp' hans intelligens, söker jag fundera ut, hur jag under samma omständigheter skulle ha handlat. I detta fall förenklades saken betydligt därigenom, att Brunton ägt en alldeles ovanlig intelligens och man således ej behövde ta hänsyn till 'personlig jämkning', som astronomerna kalla det. Han visste, att något föremål av högt värde blivit gömt; han hade letat sig fram till förvaringsplatsen; han hade funnit, att stenen, som täckte denna, var för tung att lyfta för en ensam människa. Vad gjorde han väl då? Hjälp utifrån kunde han ej — även om han vågat förtro sig åt någon — skaffa sig utan att låsa upp en mängd dörrar och sålunda utsätta sig för risk att bli upptäckt. Det vore bättre — i fall det läte sig göra — att ha en medhjälpare inom hus. Men till vem skulle han vända sig? Den här flickan hade älskat honom. En man har alltid svårt att tro, att han förlorat en kvinnas kärlek, även om han behandlat henne aldrig så illa. Han visade sig därför åter uppmärksam mot henne för att vinna hennes bevågenhet, varefter han invigde henne i sina planer. Tillsammans hade de nattetid begivit sig ner i källaren, och deras förenade krafter hade varit tillräckliga för att lyfta stenen. Så långt hade jag kunnat följa deras handlingar lika visst och säkert, som om jag med egna ögon sett dem.»

Men det måtte ha varit ett tungt göra för två, av vilka en var en kvinna, att lyfta stenen; en stor, stark poliskonstapel och jag själv hade måst uppbjuda alla våra krafter för att kunna göra det. Fanns det intet hjälpmedel, av vilket man kunde betjäna sig? Jo visst — och troligen gjorde de bägge medbrottslingarna precis detsamma som jag. Jag steg upp och undersökte noggrant alla de på golvet kringspridda vedträden. Nästan genast fann jag vad jag trott mig skola finna: ett omkring en meter långt trästycke hade vid ena ändan en fullt tydlig fördjupning, under det att flere andra voro flata på sidorna, som om de varit utsatta för ansenligt tryck. Alltefter som stenen halats upp, hade man tydligen stuckit vedträden in i springan, tills man slutligen, när öppningen blivit stor nog, hållit fast stenen genom att stötta den med ett trästycke; fördjupningen i detta berodde på, att stenens hela tyngd vilat på detsamma. Hittills hade jag fast mark under fötterna.

»Men hur skulle jag väl sedan bära mig åt för att konstruera ihop det nattliga dramat? Tydligen hade endast en av de bägge brottslingarna krupit ner i hålet, och det var Brunton, som gjort det; flickan hade stannat kvar i källaren. Så hade Brunton låst upp lådan, antagligen — enär de ej funnos kvar — räckt upp de föremål, han funnit, och så — ja, vad hade sedan hänt?

»Vilka slumrande hämndetankar hade plötsligt väckts till liv i den lidelsefulla, keltiska kvinnans själ, när [ 86 ]hon såg den man, som bedragit henne — som gjort henne mera ont, än vi måhända anade — i sitt våld? Var det av ren tillfällighet, som det stöttande vedträdet fallit omkull och stenen stängt Brunton inne i den håla som blev hans grav? Var hon skyldig till annat brott än tystnad rörande hans öde? Eller hade en stöt av hennes hand slagit ner trästycket och kommit stenen att brakande glida ner i sina gamla fogar? Hur det nu må ha varit, så tyckte jag mig se kvinnan med den funna skatten i famn i vild fart rusa uppför trappan, jagad av de dova ropen om hjälp och det vansinniga, förtvivlade hamrandet mot stenplattan, som kvävde hennes trolöse älskare.

»Häri låg orsaken till hennes likbleka ansikte, förstörda nerver och hysteriska skratt. Men vad hade väl legat i lådan? Och vad hade hon gjort av de funna, föremålen? Dessa måste ju ha varit de gamla metallstyckena och glasbitarna, som min klient fiskat upp ur dammen. Hon hade genast kastat dem dit för att utplåna alla spår av sitt brott.

»I hela tjugu minuter hade jag suttit alldeles orörlig, försjunken i tankar; bredvid mig stod Musgrave, blek och tålmodig, med lyktan i hand. Emellanåt kastade han en blick ner i hålan.

»'De här mynten äro från Karl den förstes tid', sade han och visade mig ett av de små metallbitarna vi funnit i lådan. 'Du ser, att vi haft rätt i vårt bedömande av den tid, då 'ritualen' blivit avfattad.'

»'Vi kunna möjligen finna något annat från samma tid', utbrast jag, i det jag plötsligt fick en aning om betydelsen av de två första frågorna i 'ritualen'. 'Visa mig vad som fanns i den där påsen, du fiskade upp ur damme !'

»Vi begåvo oss till hans rum, och han bredde ut de funna föremålen framför mig. Jag insåg mer än väl att han ej fäste minsta vikt vid fyndet, ty metallen var nästan svart och stenarna glanslösa och dunkla. Jag gned emellertid en av dem emot min rockärm, och snart glödde och gnistrade den som en stjärna, där den låg i min hand. Metallarbetet hade form av en dubbel ring, men hade blivit vridet och böjt.

»'Du kommer väl ihåg', sade jag, 'att det kungliga partiet även efter kungens död höll stånd i England, och att Karls anhängare, som ju slutligen måste fly, antagligen grävt ner en hel mängd av de dyrbarheter, de ej kunde taga med sig; lika troligt är, att de, när freden en gång blivit återställd, ämnade komma tillbaka och hämta dem.'

»'En av mina förfäder, sir Ralph Musgrave, var en av de mest framstående 'kavaljererna'; han var Karl den andres högra hand och följde honom på hans irrfärder', sade min vän.

»'Å — såå!' svarade jag. 'Då ha vi också troligen fått fatt på den sista länken i vår kedja. Och jag får lyckönska dig till att kommit i besittning av en relik, vilken visserligen i och för sig har stort värde, men äger ännu större betydelse som historisk märkvärdighet.'

»'Vad kan det väl vara?' utbrast han med största förvåning.

»'Ingenting mer och ingenting mindre än engelska konungarnas gamla krona.'

»'Krona!'

»'Ja visst. Tänk på, vad som står i 'ritualen'» Hur lyder den nu igen? 'Vem har den tillhört?' 'Honom, som är borta.' Det var efter Karls avrättning. 'Vem skall ha den?' 'Han, som skall komma.' Det betyder Karl den andre — man hoppades ju alltid, att han en gång skulle bestiga sina fäders tron. Utan tvivel prydde detta nu så oformliga, illa tilltygade diadem fordom de kungliga Stuartarnas änne.'

[ 87 ]»'Och hur kom det ner i dammen?'

»'Det är en fråga, som jag nu skall söka besvara', sade jag, och började ge honom en skildring av alla mina antaganden och de bevis jag hade för att dessa voro riktiga. Skymningen hade redan fallit på, och månen lyste klart på himlavalvet, innan min berättelse nått sitt slut.

»'Hur kom det sig, månne, att Karl ej fick igen sin krona, när han återvänt till England?' frågade Musgrave och lade reliken tillbaka i påsen.

»'Ja, där ha vi en punkt, rörande vilken vi troligen aldrig skola lyckas komma på det klara. Det antagligaste är, att den Musgrave, som kände till hemligheten, under tiden, innan Karl blev konung, dött och av någon tillfällighet ej hunnit för sina efterkommande förklara meningen med 'ritualen'. Från den tiden har denna fortplantats från far till son, och kom slutligen inom räckhåll för en man, som löste gåtan, men satte livet till på kuppen.'

»Detta är historien om Den Musgraveska Ritualen, Watson. Kronan finnes ännu på Hurlstone — familjen fick behålla den, fastän de i början hade litet krångel med lagen och måste lösa sig till äganderätten med en betydlig summa pengar. Om du uppger mitt namn. får du med all säkerhet gärna se den gamla reliken

»Om kvinnan hörde man aldrig något; det troliga är, att hon lämnat England och fört minnet av sitt brott med sig till något land på andra sidan havet.»