Gloria Scotts öde
| ← Dubbelgångaren |
|
Den musgraveska ritualen → |
| På Wikipedia finns en artikel om Gloria Scotts öde. |
GLORIA SCOTTS ÖDE
Här har jag några papper», sade min vän Holmes, då vi en vinterkväll sutto på var sin sida om den flammande brasan, »som jag tror det skulle roa dig att se igenom. Dokumenten ha avseende på den märkvärdiga historien om Gloria Scott, och detta är brevet med det budskap, som fällde fredsdomare Trevor död till marken, när han läste det.»
Ur en byrålåda hade Holmes tagit fram en gammal gulnad pappersrulle; han löste upp bandet, som sammanhöll densamma och gav mig en liten biljett, skriven på ett halvt ark grått papper. Innehållet var av följande lydelse:
»Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv.»
När jag slutat läsningen av detta gåtfulla budskap, kastade jag en blick på Holmes och fick se, att han belåtet skrattade åt min förvånade uppsyn.
»Du ser litet förbryllad ut», sade han.
»Jag begriper sannerligen ej, hur de här raderna ha kunnat injaga förskräckelse hos någon — de tyckas mig snarare groteska än farliga.»
»De tyckas så, ja! Och likväl är det ett faktum, att den, som första gången läste dem — en ståtlig, kraftfull gammal man — föll död till marken lika hastigt och oväntat, som om han träffats av ett pistolskott.»
»Du gör mig riktigt nyfiken», sade jag. »Men varför sade du just nu, att särskilt jag borde ha nöje av att studera den här 'affären'?»
»Emedan det var den första, för vilken mina tjänster togos i anspråk.»
Mer än en gång hade jag sökt avlocka min vän berättelsen om anledningen varför han slagit in på sitt nuvarande yrke, men det hade ej lyckats mig — han var sällan vid meddelsamt lynne. Nu satte han sig tillrätta i länstolen och bredde ut de omtalade dokumenten på sitt knä; så tände han sin pipa och drog några kraftiga bloss, under det han tankfullt ordnade de gulnade pappersbladen.
»Har du aldrig hört mig tala om Victor Trevor?» frågade han slutligen. »Han var den ende, med, vilken jag blev god vän, under de två år jag låg vid universietet. Jag har just aldrig varit sällskaplig av mig, ser du, Watson; jag trivdes bäst hemma på mina rum, där jag i lugn och ro kunde fundera och tänka och sätta mina små teorier och metoder i system. Följaktligen kom jag ytterst sällan tillsammans med mina kamrater. Med undantag av boxning och fäktning idkade jag ingen slags sport; mina studier voro ju så olika mina jämnårigas, att vi ej hade det minsta gemensamt. Trevor var den ende, jag kände, och vår bekantskap inleddes på det sätt, att hans bullterrier högg sina tänder i mitt ben en morgon, då vi gingo till kyrkan.
»Det var ett mycket prosaiskt sätt att stifta vänskap, men icke förty ganska effektivt. Jag måste hålla mig i sängen en hel vecka, och Trevor ansåg det för sin plikt att komma in och titta till mig emellanåt. I början stannade han och pratade bara ett par minuter, men småningom blevo hans besök allt längre, och innan terminens slut voro vi intima vänner. Han var en sympatisk, 'helgjuten' natur, full av livsglädje och livskraft och i mer än ett hänseende raka motsatsen till mig; men vi funno snart, att vår smak överensstämde i mångt och mycket. När jag så fick veta, att han liksom jag stod i saknad av vänner, blev detta faktum ytterligare ett föreningsband emellan oss. Slutligen bjöd han mig att under sommarlovet tillbringa en månad på hans fars egendom, belägen ej långt från Dormithorpe, i Norfolk, och jag antog tacksamt inbjudningen.
»Gamle mr Trevor var tydligen en både förmögen och inflytelserik man; han var godsägare och fredsdomare. Dormithorpe är en liten köping norr om Langmere. Herregården var en gammaldags, rymlig tegelstensbyggnad, framför vilken sträckte sig en lång allé av stora vackra lindar. Man hade ypperliga tillfällen till god andjakt och givande fiske; huset kunde skryta med ett välförsett bibliotek — inköpt, trodde jag mig förstå, av godsets förre ägare — och en präktig kokerska, så att man skulle ha varit mer än lovligt bortskämd, om man ej skulle kunna ha trivts där en månad.
»Trevor senior var änkling, och min vän var hans enda barn. Han hade haft en dotter, men denna hade, hörde jag, dött av difteri under ett besök i Birmingham. Den gamle herrn intresserade mig ofantligt. Han var ej i besittning av någon högre bildning, men ägde ett ansenligt förråd av såväl fysisk som psykisk styrka. Många böcker hade han ej läst; men han hade färdats vida omkring, sett mycket av världen och kom ihåg allt vad han läst och sett. Till det yttre var han en grovt byggd, kraftfull gammal man med tjockt, gråsprängt hår, brun, väderbiten hy och ovanligt skarpa, genomträngande blå ögon. I trakten gällde han för att vara god och hjälpsam och var omtalad för sina milda domslut.
»En kväll ej långt efter min ankomst sutto vi efter middagen vid ett glas portvin, när unge Trevor började tala om min vana att observera och draga slutsatser, en vana, som jag redan då satt i system, fast jag föga anade, hur stor roll den skulle komma att spela i mitt liv. Den gamle herrn trodde uppenbarligen, att hans son överdrev ett par av de för övrigt ganska triviala 'fall', som kommit till hans kännedom.
»'Å, seså, mr Holmes', sade han och skrattade godmodigt, 'giv oss prov på er förmåga! Jag är ett utmärkt försöksobjekt — låt se, vad ni kan göra av mig!'
»'Jag är rädd, att resultatet ej blir särdeles ly»ande', svarade jag. 'Men jag tycker mig förstå, att ni under sista året gått i ständig fruktan för anfall på er person.'
»Skrattet dog på hans läppar och han stirrade på mig med ett uttryck av gränslös förvåning.
»'Det är sant nog', sade han. 'Du minns väl, Victor', fortsatte han, vänd till sin son, 'att de där krypskyttarna, som vi befordrade till laga näpst, hotade sätta en kula i oss. Sir Edward Hoby har verkligen redan blivit anfallen. Sedan dess har jag alltid varit på min vakt. Men hur kunde ni veta det?'
»'Ni begagnar ofta en mycket vacker promenadkäpp', svarade jag. 'Av silverstämpeln kunde jag se, att den högst ett år har kunnat vara i er ägo. Och så har ni gjort er den mödan att fylla knappen med smält bly — därigenom blir den ett ganska fruktansvärt vapen. Jag resonerade som så, att ni ej skulle ha tagit ett dylikt försiktighetsmått, i fall ni ej haft orsak till fruktan.'
»'Något mer?' frågade han småleende.
»'Ni har i er ungdom varit en duktig boxare!'
»'Mycket riktigt. Hur har ni kunnat fundera ut det? Har min näsa blivit slagen litet på sned?'
»'Nej', svarade jag. 'Jag kan se det på edra öron; de se så där platta och tjocka ut, som de alltid göra hos dem, som boxas mycket.'
»'Något annat?'
»'Att döma av valkarna i edra händer har ni flitigt sysselsatt er med grävning.'
»'Jag har förtjänat hela min förmögenhet på guldfälten.'
»'Ni har varit i Nya Zeeland.'
»'Ja.'
»'Ni har besökt Japan.'
»'Rätt gissat.'
»'Och ni har varit ytterst intimt lierad med någon, vars initialer äro 'J. A.', och som ni sedan helst skulle ha velat glömma.'
Mr Trevor reste sig upp, fäste sina stora blå ögon med en vilt stirrande blick på mig och sjönk medvetslös tillbaka i sin stol.
»Du kan tänka dig, Watson, hur förskräckta vi blevo, både hans son och jag. Emellertid varade svimningsattacken ej längre, ty sedan vi lossat på hans krage och stänkt vattnet ur våra sköljkoppar i hans ansikte, drog han ett par hastiga, flämtande andetag och satte sig upp.
»'Jag skrämde er väl duktigt, pojkar?' sade han med ett svagt leende. 'Jag ser nog stark och frisk ut, men jag har ett svårt hjärtfel, och det fordras ej mycket för att få mig att bita i gräset. Hur ni bär er åt, mr Holmes, är mig en gåta, men nog tycks det mig, som vore alla detektiver, både de, som tillhöra verkligheten, och de, som fantasien skapat, riktiga barn i jämförelse med' er. Ni har er bana utstakad för er; ni är specialist på det området; ni kan tro mina ord — jag har inte sett så litet här i världen.'
»Och denna hans tillrådan var — kanske en smula till följd av den överdrivna beundran han hyste för min skicklighet — det första, som ingav mig tanken att till yrke förvandla det, som dittills ej varit annat än ett slags mani — en vurm. I det ögonblicket var jag dock så orolig över min värds plötsliga illamående, att jag ej kunde tänka på något annat.
»'Jag hoppas, att jag ej sagt något, som oroat er eller gjort er ledsen?' sade jag.
»'Nåja — er själv ovetande vidrörde ni en mycket sårbar punkt. Törs man fråga, hur ni fått reda på saken och hur mycket ni egentligen vet?'
»Han talade på ett skämtsamt sätt, men hans blick hade alltjämt ett skrämt, skyggt uttryck.
»'Det är alldeles ofantligt enkelt', svarade jag. 'När ni häromdagen drog upp er skjortärm för att hala den där stora fisken, ni minns, in i båten, såg jag, att ni hade initialerna 'J. A.' tatuerade alldeles invid armbågen. Bokstäverna voro ännu ganska läsliga, men att döma av deras litet suddiga utseende och av alla fläckarna på huden omkring dem, hade ni försökt plåna ut dem. Således insåg jag, att den person, på vilken bokstäverna syftade, en gång i tiden stått er mycket nära, men att ni längre fram önskade glömma hans — eller hennes — tillvaro.'
»'Ni har då ögonen med er!' utbrast han med en lättnadens suck. 'Det förhåller sig precis så, som ni säger. Men låt oss inte tala mer om den saken! Inga andar äro så svåra att besvärja som minnena av forna kärlekssagor. Kom nu med in i biljardrummet och rök en cigarr!'
»Från den dagen låg, trots all hans vänlighet, en viss misstänksamhet i mr Trevors sätt mot mig. Till och med hans son märkte det. 'Du har jagat en sådan skräck i pappa', sade han, 'att han aldrig känner sig säker på vad du vet och vad du inte vet.' Den gamle herrn ämnade ingalunda visa sin ängslan, det är jag viss på, men den hade så bemäktigat sig honom, att den förrådde sig i varje hans handling. Slutligen blev jag övertygad om, att han i min närvaro aldrig kände sig väl till mods och avkortade därför min vistelse i hans hem. Dagen innan jag skulle resa, inträffade likväl en händelse, vilken, efter vad det längre fram visade sig, var av stor betydenhet.
»Vi sutto i våra bekväma korgstolar ute på gårdsplanen, njöto av det strålande solskenet och beundrade den vackra, vidsträckta utsikten, då en husjungfru kom och sade, att en karl önskade tala med mr Trevor.
»'Vem är det?' frågade min värd.
»'Han vill inte säga sitt namn.'
»'Vad vill han?'
»'Han säger, att herrn känner honom och att han bara vill tala vid herrn ett ögonblick.'
»'Visa honom hit då!'
»Ett par minuter senare närmade sig en liten mager karl med krypande sätt och släpande gång. Han var klädd i en luggsliten kavaj med en stor tjärfläck på ena ärmen, röd- och vitrutig skjorta, segelduksbyxor ock stora, nötta stövlar. Ansiktet var grovt och väderbitet: ett stereotypt leende visade en rad ojämna, gulaktiga tänder och han höll sina skrynkliga händer knutna på det för sjömän egna sättet. När han med långsamma, tvekande steg kom fram mot oss, gav gamle mr Trewor ifrån sig ett besynnerligt hickande ljud, reste sig hastigt och störtade in i huset. Inom en sekund var han tillbaka igen; när han gick förbi mig kände jag en stark doft av konjak.
»'Nåväl, min vän', sade han, 'vad vill ni? Kan jag på något sätt hjälpa er? Låt höra!'
»Sjömannen fixerade honom med hopknipna ögon och sitt slöa leende på läpparna.
»'Känner herrn inte igen mig?' frågade han slutligen.
»'Å-å — det är ju Hudson!' sade mr Trevor i en ton av förvåning.
»'Ja visst, go'a herrn — Hudson och ingen annan', sade karlen. 'Fast nog är det trettio år sedan jag sist såg herrn. Här sitter herrn i sitt eget fina hus, och tag får tacka Gud, om jag kan hålla livhanken kvar.'
»'Seså — seså — ni skall få se, att jag inte har glömt forna tider', utropade mr Trevor, i det han närmade mig sjömannen och med låg röst sade något till honom. 'Gå in i köket', fortsatte han med höjd stämma, 'så får ni litet att äta och dricka. Och arbete ska' jag nog kunna skaffa er.'
»'Tack så mycket, go'a herrn', sade karlen med en otymplig bugning. 'Jag är just hemkommen från en två års tur på en åttaknops skuta och skulle gärna vilja vila mig en smula. Jag trodde, jag skulle få det antingen här hos herrn eller hos mr Beddoes.'
»'Såå', utbrast mr Trevor, 'ni vet alltså, var mr Beddoes finns?'
»'Å, Herre Gud, visst gör jag det — jag har reda på alla mina gamla vänner', sade karlen med ett olycksbådande leende, i det han följde med jungfrun in i köket. Mr Trevor mumlade något om, att han varit akeppskamrat med matrosen, när han reste till guldfälten; efter ett par minuter gick han sin väg och lät oss sitta kvar ensamma. När vi en timme senare kommo in, funno vi honom i redlöst tillstånd ligga utsträckt på en soffa i matsalen. Hela uppträdet gjorde ett mycket obehagligt intryck på mig, och jag var glad över att följande dag få lämna Domisthorpe; min närvaro var tydligen högst pinsam för värden i huset.
»Allt detta tilldrog sig under första månaden av sommarlovet. Jag reste till London, varest jag tillbragte sju veckor, flitigt studerande organisk kemi. En dag fram mot hösten, då ferierna nalkades sitt slut, fick jag emellertid ett telegram från min vän, som bad mig genast komma till Dormithorpe, enär han vore i stort behov av råd och hjälp. Jag lämnade naturligtvis ögonblickligen allt, vad jag hade för händer och begav mig på väg norrut.
»Unge Trevor mötte mig vid stationen med sin dog-cart. Jag märkte strax, att de två sista månaderna varit mycket prövande för honom; han hade magrat, såg sorgsen och bekymrad ut och hade alldeles mistat det glada, hurtiga sätt, som förr utmärkt honom.
»'Min far ligger för döden', voro de första ord, han yttrade till mig.
»'Omöjligt!' utbrast jag. 'Vad felas honom?'
»'Han har haft ett slaganfall — ett slags nervattack. Han har varit medvetslös hela dagen — jag tvivlar på, att vi skola finna honom vid liv.'
»Som du nog kan tänka dig, Watson, blev jag djupt skakad av dessa sorgliga nyheter.»
»'Vad är orsaken till det häftiga anfallet?' frågade jag.
»'Ja, ser du, det är knuten! Stig upp i vagnen — vi kunna prata under det vi köra. Du minns den där karlen, som ville tala med min far? — det var kvällen innan du reste.'
»'Ja, visst minns jag honom.'
»'Vet du, vem det var, som vi den dagen läto slippa in i vårt hem?'
»'Nej — det har jag ingen aning om.'
»'Det var djävulen själv, Holmes!' utbrast han.
»Jag stirrade med yttersta förvåning på honom.
»'Ja — det var satan i egen person. Sedan den dagen ha vi ej haft en lugn stund — inte en enda. Min far har ej varit sig lik; hans liv har blivit ödelagt och hans hjärta krossat av den där fördömde Hudson.'
»'Hur kunde denne ha så stor makt?'
»'Det är det, jag framför allt annat i världen skulle vilja veta. Min vänlige, godhjärtade, snälle gamle far! Hur har han väl råkat i den skurkens våld? Jag är så glad att ha fått dig hit, Holmes! Jag har det största förtroende till ditt omdöme och din grannlagenhet och vet, att dina råd alltid äro efterföljansvärda.'
»Vi rullade med rask fart fram på den jämna, breda landsvägen; så långt ögat nådde, sträckte sig åt alla håll den den oändliga slätten, skimrande i den nedgående solens strålar. Till vänster om oss varseblevo vi redan de höga skorstenar och den ännu högre flaggstång, som utvisade den inflytelserika egendomsherrens boning.
»'Min far gjorde den där karlen till trädgårdsmästare', fortsatte unge Trevor, 'och som denne ej var belåten med sin anställning, antogs han till hovmästare. Hela huset tycktes tillhöra honom — han gick omkring överallt och gjorde precis vad han ville. Tjänstfolket beklagade sig över hans supiga vanor och simpla språk. Pappa höjde deras löner som ersättning för de ledsamheter, de måste utstå. Karlen generade sig inte för att ta både båten och min fars bästa bössa och fara ut och jaga. Och alltid hade han en så hånfull, oförskämd uppsyn, att jag hundratals gånger känt mig frestad piska upp honom och hade så gjort, om han ej varit så mycket äldre än jag. Jag har måst lägga ett förskräckligt band på mig hela tiden, och nu undrar jag, om det ej varit bättre, ifall jag varit mindre hänsynsfull. Det blev allt värre och värre; den här uslingen Hudson, blev mer och mer påflugen och näsvis, tills jag slutligen en dag, då han i min närvaro givit min far ett oförskämt svar, tog honom i ärmen och körde honom ut ur rummet. Han gick sin väg, likblek av raseri; hans små ögon gnistrade av ilska och utslungade flere hotelser än hans tunga förmådde. Jag vet inte vad som sedermera tilldrog sig mellan min far och honom, men följande dag kom pappa till mig och frågade, om jag hade något emot att be Hudson om ursäkt. Som du lätt kan tänka dig, nekade jag att göra det och frågade min far, huru han kunde tillåta en sådan kanalje att taga sig sådana friheter i hans hus.
»'Å, min käre gosse', svarade han, 'det går nog an för dig att prata — du vet inte, hur jag har det ställt. Men du skall få veta det, Victor — jag skall laga, att du får veta det, hända vad hända vill. Du skall nog inte tro något ont om din stackars gamle pappa, inte sant?'
»'Han var mycket upprörd, och stängde in sig på sitt rum; genom fönstret kunde jag se, att han var ivrigt sysselsatt med skrivning.
»'Samma kväll kände vi oss som befriade från något ont; Hudson sade nämligen, att han tänkte lämna oss. Han kom in i matsalen, just när vi slutat äta middag, och förkunnade sitt beslut med en drucken mans tjocka, otydliga röst.
»'Jag har haft nog av Norfolk', sade han. 'Jag ska' ge mig ner till mr Beddoes i Hampshire. Han blir troligen lika glad att få se mig, som herrn blev.'
»'Ni lämnar oss väl inte i ett vrångt sinne, Hudson?' sade min far så fromt och ödmjukt, att blodet kokade i mina ådror.
»'Jag har inte blivit bedd om ursäkt', svarade karlen surmulet och såg på mig.
»'Victor, vill du inte erkänna, att du behandlat den här hedersmannen på ett något opassande sätt?' sade min far, vänd till mig.
»'Tvärtom — jag tycker att vi ha bägge två visat honom den största fördragsamhet', var mitt svar.
»'Såå — det tycker ni?' sade vår plågoande med ett håningrin. 'Ja, som ni vill, kamrat — vi få väl vidare talas vid.' Han lämnade rummet och strax därefter huset. Från den stunden var min far ett rov för en besynnerlig nervös upphetsning; natt efter natt hörde jag honom gå fram och tillbaka i sitt rum, och just som han började återfå litet av sitt forna sinneslugn, föll slaget.
»'Hur?' frågade jag ivrigt.
»'På ett högst egendomligt sätt. I går kväll fick min far ett brev, avstämplat i Fordingbridge. Han las te det, slog båda händerna för ögonen och började springa runt omkring i rummet, alldeles som om han varit från sina sinnen. När jag slutligen lyckades få honom ner på en soffa, såg jag, att både munnen och ögonlocken voro dragna åt ena sidan — han hade fått ett slaganfall. Doktor Fordham blev genast tillkallad, och min far fördes i säng; men lamheten har spritt sig, medvetandet har ej återvänt och jag fruktar, att vi ej skola finna honom vid liv.'
»'Du riktigt skrämmer mig, Trevor!' utbrast jag. 'Vad i all världen innehöll det där brevet?'
»'Ingenting av vikt — det är just det märkvärdiga. Innehållet var både absurt och trivialt. Å — Herre Gud! Det är som jag anade.'
»Under det han talade, hade vi svängt om en krök i allén och kunde i det avtagande dagsljuset se, att alla rullgardinerna i huset voro nerfällda. När vi körde fram till trappan, kom en svartklädd herre oss till mötes.
»'När skedde det, doktor Fordham?' frågade Trevor.
»'Nästan strax sedan ni rest.'
»'Återfick han medvetandet?'
»'Bara ett enda ögonblick, omedelbart innan slutet.'
»'Gav han er någon hälsning till mig?'
»'Han sade endast, att papperen lågo i den bortersta lådan i det lackerade skåpet.'
»Min vän begav sig med doktorn in i det rum, där den döde låg; jag stannade kvar i biblioteket, med huvudet fullt av funderingar över vad som hänt och kännande mig dyster och nedslagen till mods. Hurudant liv hade han väl fört, denne Trevor, som erkänt sig vara boxare och guldgrävare och som sett så mycket av världen? Hur kom det sig, att han råkat i den simple, oförskämde matrosens våld? Varför hade han svimmat vid antydningen om de på hans arm befintliga, halvt utplånade initialerna — varför dog han av skräck, när han fick ett brev från Fordingbridge? Så kom jag ihåg, att Fordingbridge låg i Hampshire och att denne mr Beddoes, som Hudson ämnade besöka och troligen söka avpressa pengar, bodde i Hampshire. Brevet måste alltså ha kommit antingen från Hudson, med underrättelse om att han förrått den hemlighet, som tycktes existera mellan honom och mr Trevor, eller ock från mr Beddoes, i vilket fall det antagligen innehållit en varning till en gammal medbrottsling. Så långt tycktes saken klar och tydlig. Men om jag gissat rätt, hur kunde brevet då vara både groteskt och frivolt, som sonen sagt? Han måste ha misstagit sig, och det måste ha varit affattat på ett av dessa sinnrika, hemliga språk, som betyda en sak under det de tyckas betyda en annan. Jag brann av begär att få läsa det där brevet. Om det fanns någon dold mening i detsamma, ämnade jag ej vila, förrän jag fått reda på den. En hel timme hade jag sålunda suttit försjunken i grubblerier, då slutligen en tårögd tjänstflicka kom in med en lampa; strax efter henne kom min vän Victor Trevor, blek men lugn. Han höll i handen de papper, som du ser här på mitt knä. Sedan han slagit sig ner vid bordet mitt emot mig, drog han lampan närmare till sig och räckte mig den här lilla biljetten, skriven, som du ser, på ett halvt ark grått papper. Den lydde sålunda: 'Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv'.
»Antagligen såg jag lika förbryllad ut, som du, när jag läste detta budskap. Så läste jag än en gång mycket noggrant igenom det skrivna. Det var tydligen så som jag tänkt: det måste finnas en undermening i denna egendomliga sammanfattning av ord. Eller kunde det möjligen finnas någon på förhand uppgjord betydelse i sådana ord som 'tupp' och 'fasanhöna'? En sådan betydelse vore ju godtycklig — den kunde man på intet sätt sluta sig till. Jag var ej vidare böjd att tro detta sista antagande, i synnerhet som namnet Hudson tycktes bekräfta min gissning, att brevet kommit från Beddoes och ej från matrosen. Jag försökte läsa orden baklänges, men sammansättningen 'liv fasanhönas' ljöd ej vidare uppmuntrande. Därefter tog jag mig för att läsa vartannat ord, men varken 'den jakten grannskapet' eller 'nu börjad skogvaktare' lovade sprida något ljus i saken. Så fick jag helt plötsligt en ingivelse och insåg, att vart tredje ord, med början från det tredje, kunde bilda den varning, som drivit gamle Trevor till förtvivlans gräns.
»Det budskap, som jag läste upp för min vän, var kort men vältaligt i all sin enkelhet:
»'Jakten är börjad. Hudson har sagt allt. Rädda er!'
»Victor Trevor lät huvudet sjunka ner mot sina darrande händer. 'Så är det nog', sade han. 'Detta är värre än döden — det innebär även vanära. Men vad kan vara meningen med sådana ord som 'skogvaktare' och 'fasanhöna'?
»'De ha ingenting att göra med själva varningen, men de hade kunnat vara av stor betydelse för oss, så framt vi ej haft andra medel att upptäcka brevets avsändare. Du ser, att denne först skrivit: — — 'jakten — — är — — börjad — o. s. v. Sedan har han, enligt någon förut gjord överenskommelse, fyllt två ord i varje tomrum. Helt naturligt använde han de första ord, som runno honom i minnet, och enär det bland dessa finnas så många, som hänföra sig till sport, kan du vara säker på, att han antingen är jägare eller sysselsätter sig med uppfödande av avelsdjur. Känner du till denne mr Beddoes?'
»'Nu, när du påminner mig om honom, kommer jag ihåg, att min far varje höst var bjuden på jakt hos honom.'
»'Då kommer den lilla biljetten tvivelsutan från honom', sade jag. 'Nu återstår ej annat än att ta reda på den hemlighet, medels vilken Hudson kunde injaga skräck hos två så välkända och inflytelserika personer som din far och hans goda vän.'
»'Ack, Holmes, jag fruktar, att vad vi få veta är en bekännelse om synd och skam!' utropade Victor. 'Men jag vill ej ha några hemligheter för dig. Här är den berättelse min far nedskrev, då han fick veta, att Hudson tänkte sätta sin hotelse i verket. Jag fann papperen i det lackerade skåpet, alldeles som min far sagt doktorn. Läs upp för mig, vad som står i dem; själv har jag varken lust eller själsstyrka nog att gå igenom dem.'
»Här ser du samma dokument, som min vän lämnade i mina händer, Watson, och jag skall läsa upp deras innehåll för dig, liksom jag den minnesvärda kvällen i det gamla biblioteket, läste upp det för min stackars ungdomsvän. På första sidan står skrivet:
»'Berättelse om barkskeppet Gloria Scotts sista resa, från den stund, det lämnade Falmouth, den 8:de okt. 1855 till dess undergång på 15°, 20' nord. lat. och 25°, 14' västl. long. den 6:te nov. samma år.' Bekännelsen är affattad i brevform och har följande lydelse:
»'Min käre, älskade son! Nu, när vanäran hotar att kasta sin mörka skugga över mina sista levnadsår, kan jag fullt sanningsenligt och uppriktigt säga, att det varken är fruktan för lagens stränghet eller förlusten av min sociala ställning, som mest tynger mitt hjärta, utan det är den tanken, att du skall nödgas blygas för din far, du, som älskar mig och som — det hoppas jag — sällan haft anledning att känna annat än vördnad för mig. Men om det tunga ödets slag, av vilket jag dagligen och stundligen hotas, skulle drabba mig, då önskar jag, att du läser detta och av mig själv får veta, i hur hög grad jag är tadelvärd. Om å andra sidan allt (och det give Gud den Allsmäktige!) skulle gå väl och om detta papper likväl skulle finnas till och råka i dina händer, då besvär jag dig vid det, som du håller mest heligt — vid minnet av din älskade mor och vid den kärlek, som alltid rått oss emellan — att du kastar det oläst på elden och aldrig mer skänker det en tanke.
»'Om således din blick faller på dessa rader, så vet jag, att jag redan skall ha blivit angiven och släpad från mitt hem eller också — och detta är det troligaste, ty som du vet, är mitt hjärta långt ifrån friskt — skall döden för alltid ha förseglat min tunga. I vilket fall som helst är tystnadens tid förbi. Varje ord, jag här säger dig, är den nakna sanningens — det svär jag, så sant jag hoppas på nåd och förlåtelse.
»'Mitt namn, min älskade son, är ej Trevor. I mina yngre dar hette jag James Armitage, och du kan nu lätt begripa den skräck, som grep mig, när din goda vän och studentkamrat för ett par veckor sedan tilltalade mig i ordalag, som tydde på, att han gissat min hemlighet. Under namnet Armitage var jag anställd i en stor bank i London, och som Armitage blev jag överbevisad om att ha brutit mot mitt lands lagar och dömd till deportation. Döm mig ej för hårt, min son! Det var en s. k. hedersskuld, jag måste betala, och jag använde till dess gäldande pengar, vilka ej tillhörde mig; jag var fullt säker på, att jag skulle kunna ersätta tillgreppet, innan det bleve upptäckt. Men jag förföljdes av den grymmaste otur. Den penningesändning, på vilken jag räknat, kom ej fram i tid; en ej förutsedd revision avslöjade min kassabrist. Saken hade nu för tiden troligen blivit milt och överseende behandlad; men för trettio år sedan tolkades lagarna på ett vida strängare sätt, och så kom det sig, att jag på min tjugutredje födelsedag befann mig i sällskap med trettiosju andra straffångar ombord på barkskeppet Gloria Scott, destinerat till Australien.
»'Detta skedde 1855, just då Krimkriget rasade som värst, och då man såg sig nödsakad använda gamla handelsskepp som transportfartyg på Svarta havet. Regeringen var därför tvungen att skicka de till deportation dömda fångarna ut till bestämmelseorten på mindre och i de flesta fall alldeles otjänliga farkoster. Gloria Scott hade i många åt gått på Kina, men fartyg av nyare konstruktion, lättare och mer snabbgående, hade trängt undan den gammalmodiga, rundbogade skutan. Hon mätte emellertid ej mindre än femhundra ton, och ombord på henne funnos, när vi lämnade Falmouth, utom de trettioåtta fångarna, en besättning på tjugusex man samt aderton soldater, en kapten, fyra styrmän, en läkare, en skeppspräst och fyra fångvaktare, således inalles omkring hundra personer.
»'Väggarna emellan fångarnas celler äro på vanliga fångtransportfartyg av tjockaste ekplankor; här voro de av tunt virke. Den man, som installerades nästintill mig var en av dem, som särskilt ådragit sig min uppmärksamhet, när vi fördes ner till kajen. Han var en helt ung karl med ljuslätt, skägglöst ansikte, lång, spetsig näsa och starkt framskjutande haka. Han bar huvudet högt, gick med kraftiga, spänstiga steg och gjorde sig av alla bemärkt genom sin ovanliga längd. Jag tror inte, att varken du eller jag skulle ha nått honom till axeln; han var allraminst sex och en halv fot lång. Det var egendomligt och upplivande att bland så många sorgsna, förtvivlade anleten se ett, vars uttryck var så energiskt och beslutsamt som hans — det utövade samma verkan på mig som en flammande brasa mitt under en snöstorm. Jag blev glad, när jag såg, att han skulle bli min granne, och än gladare, när jag under nattens tystnad förnam en viskning alldeles invid mitt öra och fann, att han lyckats göra en öppning de tunna bräder, som skilde oss åt.
»'Hallå, kamrat', sade han, 'vad heter ni, och varför ni här?'
»'Jag gav honom de begärda upplysningarna och frågade i min tur, vem jag talade med.
»'Jag är Jack Prendergast', sade han, 'och så sant Gud lever, skall ni, innan vi säga farväl till varandra, ha orsak att välsigna mitt namn.'
»'Jag kom ihåg, att jag hört talas om hans bedrifter; de hade, kort innan jag blev arresterad, väckt ett ofantligt uppseende i hela landet. Prendergast var av god familj och hade fått en vårdad uppfostran; men hans sedeslösa, lastbara liv hade bragt honom på obestånd och han hade då genom skickligt uttänkta bedrägerier skaffat sig stora penningsummor av flera bland Londons förnämsta handelshus.
»'Såå — ni kommer ihåg min lilla 'affär'', sade han stolt.
»'Ja, mycket väl.'.
»'Då kommer ni kanske ock ihåg det besynnerligaste ev hela historien?'
»'Nej — vad var det?'
»'Jag hade skrapat ihop nära en kvarts miljon.'
»'Ja, så sades det.'
»'Men man fick inte tag på något av den, eller hur?'
»'Nej.'
»'Var tror ni att behållningen finns, då?' frågade han.
»'Det har jag inte den minsta aning om', svarade jag.
»'Rätt emellan mitt pekfinger och min tumme!' utbrast han. 'Tro ni mig, jag har lika många pund sterling, som ni har hår på ert huvud. Och om man har pengar, min vän, och vet, hur man skall handskas med dem, så finns det ingenting, man inte kan göra. Men ni anser det väl inte troligt, att en karl, som vet sig ha medel och förmåga, skulle nöja sig med att slita ut sina byxor under däcket på den här gamla likkistan, som är till hälften uppäten av råttor och kackerlackor? Nej då — en sådan karl tar nog vara på sina intressen, och han hjälper sina kamrater med — det kan ni lita på! Håll fast vid honom, och ni kan gå ed på, att han inte lämnar er i sticket!'
»'Han pratade ofta på detta sätt, och i början tog jag det för skämt; men efter någon tid, sedan han prövat mig och fått mig att avlägga en högtidlig tysthetsed, lät han mig förstå, att man uppgjort en plan att bemäktiga sig fartyget. Några av fångarna hade tänkt uti den långt innan de blevo förda ombord; Prendergast var deras ledare, och hans pengar voro drivkraften.
»'Jag hade en kamrat', sade han, 'en riktig hederspascha, en, som aldrig svek sitt ord. Han har tagit sig vår sak an, och var tror du han är nu för tiden? Jo, jo men — han är präst på den här skutan — präst, inte mer och inte mindre! Han kom ombord klädd i kaftan och med sina papper i bästa skick — han har pengar nog att kunna lägga sig till med hela det gamla skrovet, från kölen till högsta masttoppen. Besättningen är hans, varenda en av dem. Han köpte dem för så och så mycket pr dussin med god rabatt, och det var gjort, innan de blevo påmönstrade. Två av fångvaktarna och andre styrmannen äro också hans kreatur, och han skulle lägga sig till med kaptenen också, om han ansåg det löna sig.'
»'Vad ska' vi göra då?' frågade jag.
»'Vad vi ska' göra? Ja, vad tror du? Vi ska färga soldaternas rockar litet rödare än de voro, när de kommo från skräddaren.'
»'Men de äro ju beväpnade', invände jag.
»'Det ska' vi också bli, min gosse lille! Varenda en oss skall få ett par pistoler, och om vi se'n inte kunna lägga vantarna på det här gamla skrovet — vi och sättningen tillhopa — så är det bäst man sätter oss i småbarnsskola. Tala nu med din andre granne i kväll och lura ut, om han hör till dem, som man kan lita på.'
»'Jag gjorde så och fann, att denne min granne var en ung man av ungefär samma skrot och korn som jag själv — han hade begått förfalskning. Han hette Evans, men längre fram bytte han också om namn; han är nu en rik och ansedd man, bosatt i södra delen av England. Han var genast med om sammansvärjningen, såsom det enda sätt, på vilket vi kunde återvinna vår frihet, och innan vi seglat över Biscayaviken, fanns det endast två av fångarna, som ej voro invigda i hemligheten. Den ene var enfaldig och viljesvag — på honom kunde vi ej lita; den andre led av gulsot och kunde således ej vara oss till ringaste nytta.
»'Det fanns egentligen ingenting, som hindrade oss att bemäktiga oss skeppet. Besättningen utgjordes av en hop skurkar och skälmar och stod i de sammansvurnas tjänst. Den föregivne skeppsprästen kom ofta in i våra celler för att predika och förmana oss och hade alltid med sig en svart påse, vilken ansågs innehålla traktater och andliga skrifter. Han var så flitig med sina besök, att var och en av oss redan tredje dagen efter avresan hade en fil, ett par pistoler och ett skålpund krut gömda i sin säng. Två av fångvaktarna voro Prendergasts agenter; andre styrmannen var hans högra hand. De enda, mot vilka vi hade att kämpa, voro kaptenen, två styrmän, två fångvaktare, löjtnant Martin och hans aderton soldater samt skeppsläkaren. Men hur säkra om framgång vi än kände oss, beslöto vi att iakttaga alla försiktighetsmått och företaga vårt anfall nattetid. Saken kom emellertid till utbrott förrän vi väntat, och anledningen därtill var denna:
»'En kväll — vi hade då varit tre veckor på väg — hade doktorn kommit ner på mellandäck för att se till en av fångarna, som blivit sjuk. Av ren tillfällighet stack han handen ner i patientens säng och fick där känna konturerna av en pistol. Om han tegat, hade han kunnat göra hela vår väl uttänkta plan om intet; men han var en nervös, ängslig liten herre. Han uppgav ett litet rop av överraskning och blev likblek. Fången begrep genast vad som skett och grep tag i honom; innan han hunnit göra alarm, var han försedd med munkavle och låg med bakbundna händer på sin patients säng. Han hade lämnat dörren, som ledde upp till däcket, öppen, och vi rusade ögonblickligen ut genom densamma. De två posterande soldaterna dödades, så ock en korpral, som kom framskyndande för att se efter vad som stod på. Två soldater till stodo på vakt vid salongsdörren, men deras gevär voro oladdade, och de blevo nedskjutna, under det de försökte sätta på bajonetterna. Så störtade vi in i kaptenens kajuta; just som dörren slogs upp, hördes emellertid ett skott, och där låg den stackars karlen med huvudet på ett sjökort, som var utbrett på bordet, och ej långt ifrån honom stod prästen med en rykande pistol i handen. De två styrmännen hade blivit tillfångatagna av besättningen, och hela 'affären' tycktes avslutad.
»'Salongen låg alldeles intill kaptenens kajuta, och vi begåva oss alla ditin; vi slogo oss ner på sofforna och pratade och skrattade — vi voro fullkomligt berusade av glädje över att åter vara fria. Runt omkring i väggarna funnos små skåp; Wilson, den föregivne prästen, sprängde låset på ett av dem och tog fram åtskilliga flaskor gammal sherry. Vi slogo halsarna av buteljerna, hällde vinet i dricksglas och skulle just tömma dessa, då helt plötsligt en mängd muskötkulor veno kring öronen på oss, och salongen blev så full av rök, att man ej kunde se tvärs över bordet. När rökmolnet försvunnit, såg rummet ut som ett slakthus. Wilson och åtta karlar vredo sig i dödsryckningar på golvet, och bara jag tänker på allt det med vin blandade blod, som överallt rann i strömmar, känner jag mig illamående. Vi voro så häpna och skräckslagna, att vi troligen genast givit tappt, om ej Prendergast funnits. Med ett formligt tjut av ilska, ilade han mot dörren, åtföljd av dem, som ännu voro vid liv. På akterdäcket stod löjtnanten med tio av sina män. Salongens takfönster hade stått en smula på glänt, och genom den smala springan hade de skjutit ner på oss. Vi rusade på dem, innan de hunnit ladda om; de gjorde tappert motstånd, men blevo övermannade — inom fem minuter var striden slut. Store Gud! Har det väl någonsin funnits ett slakthus, som sett värre ut än det där skeppet! Prendergast var lik en rasande dämon, han lyfte upp soldaterna så lätt, som om de varit lindebarn och kastade dem över bord utan att fråga efter, om de voro döda eller levande. En stackars svårt sårad sergeant samm efter fartyget en lång stund, tills någon slutligen av barmhärtighet jagade honom en kula genom huvudet. Av våra fiender funnas nu inga andra kvar än fångvaktarna, styrmännen och doktorn.
»'Det var angående deras öde, det häftiga grälet uppstod. De flesta av oss voro ju själaglada över att ha återfått friheten, men ville ej gärna belasta sitt samvete med mord. En sak var att skjuta ner soldater, vilka med musköten i hand kunde dyrt sälja sina liv; en annan att med kallt blod mörda försvarslösa män. Åtta av oss, fem deporterade och tre matroser, sade, att vi ej ville vara med om detta. Men Prendergast och hans anhängare stodo ej till att övertala. Vår enda utsikt till frihet och säkerhet låge däri, att vi gjorde 'rent hus', sade de; det vore farligt lämna kvar någon, som kunde uppträda och vittna. Det var ej långt ifrån, att vi fått dela fångarnas öde, mina vänner och jag, men slutligen sade Prendergast, att om vi så önskade, kunde vi få ta en av skeppsjullarna och ge oss av. Vi mottog ivrigt hans tillbud; vi hade fått nog av all denna blodutgjutelse och insågo, att den ej ännu var slut. Man gav var och en av oss en omgång sjömanskläder; en tunna dricksvatten, ett par lådor skeppsskorpor och en kompass lades ner i jullen. Prendergast kastade till oss ett sjökort, sade oss, att vi voro skeppsbrutna matroser, vilkas fartyg förlist på 15° nord. lat. och 25° väst. long, högg av fånglinan och överlämnade oss åt vårt öde.
»'Och nu kommer jag till den egendomligaste delen av min historia, min älskade son. Strax vid myteriets början hade matroserna halat in storseglet, men när vi stötte från skeppet, satte de till alla klutar, och enär en svag nordvästlig bris blåste, började fartyget långsamt avlägsna sig från oss. Vår lilla båt låg stilla, gungande för de långa, jämna dyningarna, under det Evans och jag, de 'lärdaste' av det lilla sällskapet, ivrigt studerade sjökortet för att fundera ut åt vilket håll vi borde styra kosan. Frågan var ej lätt att besvara: Cap Verde-öarna lågo fem hundra mil norr om oss, afrikanska kusten befann sig ungefär på ett avstånd av sjuhundra mil åt öster. Enär vinden emellertid tycktes vilja gå på nord, ansågo vi det bäst att styra åt Sierra Leone till och vände stäven i den riktningen. Gloria Scotts tunga skrov syntes ännu styrbord om oss. Plötsligt sågo vi ett tjockt, svart moln uppstiga från skeppet och likt ett jätteträd avteckna sig mot horisonten. Ett par sekunder senare nådde oss ett åskliknande dån, och när röken skingrats, fanns ej minsta spår av Gloria Scott. Ögonblickligen vände vi vår båt och rodde så snabbt vi förmådde mot det ställe, där en över havsytan svävande genomskinlik töckenslöja utvisade, var olyckshändelsen ägt rum.
»'Det dröjde länge, innan vi hunno fram; till en början trodde vi oss ha kommit för sent för att rädda någon. En upp- och nedvänd julle, en massa på vågorna gungande spillror och träflisor vittnade om, att det gamla fartyget mött sin undergång, men någon levande varelse stod ej att upptäcka, och vi hade redan vänt om, då vi hörde ett rop om hjälp och på något avstånd sågo en man, fasthållande sig vid en vrakstump. Vi togo honom ombord, och han befanns vara en ung matros, vid namn Hudson; emellertid var han så illa bränd och så kraftlös, att han först följande dag kunde redogöra för vad som hänt.
»'Av hans berättelse framgick, att Prendergast och hans anhang efter vår avresa verkligen mördat de fem fångarna; de två fångvaktarna hade skjutits och kastats över bord, likaså tredje styrmannen. Prendergast gick sedan ner på mellandäck och skar med egen hand halsen av den olycklige doktorn. Den ende kvarlevande var förste styrmannen, en energisk, behjärtad man. När han såg f. d. straffången närma sig med den blodiga kniven i hand, krängde han av sig sina bojor, vilka det lyckats honom lossa, ilade bort över däcket och ner i lastrummet.
»'Ett par deporterade, som, beväpnade med pistoler, trängde dit ner efter honom, funno honom med en ask tändstickor i hand sittande bredvid en öppen krutdurk — en av de hundra, som blivit instuvade — och svärande på, att han, om man på något sätt ofredade honom, skulle spränga dem allesamman i luften. Ett ögonblick senare inträffade explosionen, men Hudson trodde, att den orsakats snarare av en missriktad pistolkula än av styrmannens tändsticka. Hur det nu må ha varit, så fanns intet kvar av Gloria Scott och det slödder, som gjort sig till herrar på det gamla skeppet.
»'Och detta, min älskade son, är berättelsen om det hemska äventyr, i vilket jag varit inblandad. Dagen efter fartygets försvinnande blevo vi upptagna av briggen Hotspur, destinerad till Australien. Kaptenen trodde utan svårighet vår utsago, att vi voro de enda räddade från ett stort passagerarefartyg, som gått under. Transportskeppet Gloria Scott ansågs ha förlist med man och allt; ej ett ord om dess rätta öde har hittills försports.
»'Efter en lyckosam färd landsattes vi av Hotspur i Sidney, där Evans och jag ändrade namn och varifrån vi begåvo oss till guldfälten. Bland den oerhörda massa människor, som samlats dit från alla länder, förlorade vi snart vår gamla identitet.
»'Det återstår ej mycket att berätta. Vi hade tur, blevo rika, reste omkring i världen och återvände slutligen till England, där vi köpte oss var sin lantegendom. Under mer än tjugu år ha vi fört ett lyckligt och fredligt liv; vi hade hoppats, att det förflutna skulle för alltid vara begravet. Föreställ dig då mina känslor, när jag i den sjöman, som begärde få tala med mig, ögonblickligen igenkände matrosen, vars liv vi räddat. Han hade på något outgrundligt sätt lyckats spåra oss och ämnade nu leva på vår bekostnad. Du kan nu förstå, varför jag på allt vis sökte stå på god fot med honom, och du skall, hoppas jag, hysa medlidande med mig, när du känner orsaken till den fruktan, som fyller min själ nu, då han med hotelser på läpparna begivit sig av till sitt andra offer.
»'Längre ner står med nästan oläslig stil skrivet:
»'Beddoes har skickat bud, att Hudson sagt allt. Barmhärtige Gud, se i nåd till oss!'
»Sådan var den berättelse, jag läste för unge Trevor, och jag tror, Watson, att man med skäl kan kalla den mer än vanligt dramatisk. Min stackars vän var alldeles nedbruten av sorg; han reste ut till teplantagen i Terai, och jag har hört, att han har det bra där. Vad matrosen och Beddoes angå, så har ingen av dem låtit höra av sig sedan den dag, då varningen skrevs: båda ha försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. Någon angivelse har ej blivit inlämnad till myndigheterna, så att Beddoes har troligen låtit skrämma sig av en hotelse. Hudson har blivit sedd i närheten av Beddoes' egendom, och polisen tror, att han bragt Beddoes om livet och sedan flytt. Själv hyser jag en motsatt åsikt; jag tror, att Beddoes, driven till förtvivlan och övertygad om att redan ha blivit angiven, hämnats på Hudson och sedan lämnat landet med så mycket pengar han lyckats uppbringa.»
»Här har du dokumenten, min käre Watson, och om det roar dig att lägga dem till din 'samling', får du mer än gärna behålla dem.»