Den röda nejlikan/Kapitel 31

←  Kap. XXX

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXXI. Räddningen.

Förlagsreklam  →

XXXI.
Räddningen.

Marguerite lyssnade, ännu halvt avdomnad, till ljudet av de bortdöende fotstegen. Vagnshjul hördes långsamt rassla på avstånd, och dyningen mullrade entonigt och sövande som förut.

Tankarna började feberaktigt jaga varandra i hennes hjärna. Men hon förmådde ej ge svar på en enda av de ångestfyllda frågor, som framställde sig för henne.

Befann sig Percy just nu i händerna på republikens soldater, uthärdande, liksom hon själv nyss, deras råa stickord och speglosor, innan han sänkte huvudet under skräckväldets blodiga bila? Låg kanske Armands livlösa kropp kvar därinne i stugan? Och hade de, innan de nåddes av döden i dess rysligaste gestalt, hunnit få veta, att det var makan och hustrun, som mot sin vilja lett de skoningslösa förföljarna på spåren?

Tystnad rådde ånyo omkring henne. Vad hon var dödstrött — till kropp och själ... Om hon ändå finge somna för alltid, kringfläktad av denna underbart sövande havsluft.

Plötsligt trängde till hennes öron ett ljud — det sällsam­maste, som väl någonsin vibrerat mot dessa franska strandklippor. Så underligt var det, att vinden tystnade för ett ögonblick, och de små kiselstenarna nere i vattenbrynet upphörde att rulla...

Det var ljudet av en enstavig engelsk svordom — uttalad av en otålig och omisskännligt brittisk röst.

— Damn!

Fiskmåsarna i sina nästen vaknade och plirade omkring sig med förundrade ögon, en ensam och avlägsen uggla lät höra sitt klagande läte, och de skyhöga klipporna skådade majestätiskt ned på den, som understöd sig att störa den nattliga friden.

Marguerite trodde ej sina öron. Hon reste sig mödosamt upp i halvt sittande ställning och ansträngde sin hörsel för att uppfatta, om det sällsamma ljudet möjligen skulle upprepas.

Allt var stilla under några sekunder, och tystnad bredde sig åter över den ensliga nejden.

Men därefter kom ljudet igen, och nu upphörde Marguerites hjärta att slå. Hennes ögon stirrade vidöppna och onaturligt stora ut i det kalla månljuset.

— Om ändå de där sakramenskade lymlarna varit litet mindre hårdhänta!...

Denna gång var det ej möjligt att taga miste — det var blott ett enda par brittiska läppar, som kunnat uttala orden just med detta släpiga och trots situationen halvt humoristiska tonfall.

— För pocker — jag är ju mör i alla leder!

I nästa ögonblick stod Marguerite på sina fötter.

Drömde hon? Hade dessa skrovliga, ogästvänliga klippor plötsligt blivit paradisets portar?... Förde de saltmättade fläktarna med sig budskapet om en lycka, för stor för att kunna vara verklig ... Eller yrade hon?

Hon lyssnade ånyo, och återigen hörde hon diverse engelska kraftord, som klingade i hög grad jordiska och ej det minsta be­släktade med paradisiska viskningar eller suset från änglavingar...

Hon spejade ivrigt åt alla håll. Där borta någonstädes, över eller under henne, bakom något klippblock eller inne i en klyfta, men alltjämt dold för hennes feberheta, längtansfulla blickar, måste ägaren till denna stämma befinna sig. Förr i världen hade den retat henne, men nu skulle hon bli den lyckligaste skapade varelse, om hon blott kunde utgrunda, varifrån den kom.

— Percy, Percy! ropade hon vilt, sliten mellan fruktan och hopp. — Jag är ju här! Kom till mig! Var är du? Percy! Percy!...

— Det är nog en smal sak att ropa på mig, min lilla vän, svarade samma sävliga, sömniga röst, men ta mej raggen om jag kan komma till dig... De här förbaskade franska grodätarna ha handskats med mig som om jag varit en annan lutfisk... Jag hänger knappt mera ihop... Jag kan inte röra mig ur fläcken, det är saken...

Men ännu fattade Marguerite ingenting — det var henne omöjligt att förstå, varifrån denna röst egentligen kom, som var henne så kär och välbekant, men som nu gav intryck av svårt fysiskt lidande... Här fanns ju ingen människa i närheten... utom borta vid den där klippan... Herre Gud... juden!... Var hon vansinnig eller drömde hon?

Ryggen höll han vänd mot det bleka månljuset, där han låg på huk och fåfängt sökte röra sig från stället med de hårt sammanbundna armarna. Marguerite sprang fram till honom, tog hans huvud mellan båda sina händer — och blickade rakt in i ett par blåa ögon, godmodiga, till och med en smula skälmska, vilka lyste fram under judens svartmuskiga och hemskt förvridna mask.

— Percy!... Percy!... Min make! flämtade hon, svag och matt av den överväldigande fröjden. — Gud vare tack! Gud vare lovad!

— Ja visst, kära du, svarade han godlynt, det där få vi göra bägge två längre fram, bara du nu kan få upp dessa välsignade repstumpar, så att jag kommer ur denna föga eleganta attityd.

Någon kniv hade hon ej, och hennes fingrar voro kraftlösa och stela av nattkylan. Men hon drog och gnagade med sina vita små tänder, medan tårarna föllo brännheta ned på de stackars bundna och och misshandlade händerna framför henne.

Äntligen, då repen efter krampaktiga bemödande från hennes sida tycktes ge med sig, pustade han:

— Har det någonsin hänt i levande livet, det undrar jag just, att en engelsk ädling låtit sig genomprygla av en usel ut­länning utan det minsta försök att ge lika gott igen?

Den utståndna fysiska smärtan tycktes i hög grad ha utmattat honom, och när repen till sist gåvo vika, föll han ihop som en orörlig massa.

Marguerite kastade hjälplösa blickar omkring sig.

— Ack, om här funnes en droppe drickbart vatten på denna rysliga strand! ropade hon i sin ångest, när hon såg, att hon var nära att förlora medvetandet.

— Ånej, vet du vad, mumlade han med sitt godmodiga leende, för min del skulle jag nog föredraga en droppe god fransk konjak... Och sticker du ner handen i fickan på denna flottiga gamla kaftan, hittar du nog min flaska... Förbaska mig om jag kan röra en fena...

När han druckit en klunk konjak, tvingade han Marguerite att göra detsamma.

— Se där — smakade det inte bra? Säg, vännen lilla? sade han med en suck av belåtenhet. — Hå hå ja ja, det här var allt en bra nog underlig kostym för välborne sir Percy Blakeney att uppträda uti för sin fru... Bevara mig väl — han for med handen över sin haka — jag har inte rakat mig på nära tjugu timmar, jag måtte sannerligen se trevlig ut... Och vad dessa hebräiska öronlockar äro klädsamma sedan!

Skrattande tog han av sig den vanställande peruken med dess flottiga ringlar och sträckte ut sina långa lemmar, som voro domnade efter de många timmarnas tvunget hopkrupna och nedhukade ställning. Därpå böjde han sig fram och såg länge och forskande in i sin hustrus ögon.

— Percy, viskade hon, medan en djup rodnad betäckte hennes fina kinder och hals, om du bara visste...

— Men det gör jag ju, käraste... allting, sade han med ett oändligt milt uttryck.

— Och kan du någonsin förlåta?

— Jag har ingenting att förlåta, älskade! Ditt hjältemod och din uppoffrande ömhet, varav jag — tyvärr — gjort mig så föga förtjänt, ha mer än gottgjort den där olyckliga händelsen under balen...

— Då visste du alltså... hela tiden? viskade hon.

— Ja, svarade han ömt, jag visste... hela tiden... Men, vid Gud, hade jag bara förstått, vilket ädelt hjärta du har, min Margot, skulle jag ha förtrott mig åt dig, så som du förtjänat, så att du skulle ha sluppit att genomgå de senaste timmarnas för­färliga lidanden för att jaga efter en man, vilken gjort så mycket, som förtjänar förlåtelse...

De sutto bredvid hvarandra, stödda mot en klippa, och han hade lutat sitt värkande huvud mot hennes axel. Och hon var mycket, mycket lycklig.

— Detta är ungefär som den blinde, vilken leder den lame, eller hur, hjärtevännen? sade han med det blida leende, som hon så väl kände till. — För pocker, jag vet inte vilket som värker mest, min ryggtavla eller dina små älskade fötter.

Han lutade sig fram och såg ömt på dem, där de tittade fram genom de trasiga strumporna och buro ett rörande vittnes­börd om allt vad hon fått genomgå.

— Men Armand!... utbrast hon med plötslig skräck och ett aggande stygn av samvetskval, då mitt i lyckan bilden av den avhållne brodern steg upp för hennes inre syn.

— Frukta ej för Armand, käraste, sade han ömt. — Har jag inte givit dig mitt hedersord på att han skulle bli räddad? Han jämte Tournay och de andra äro i detta nu välbehållna om­bord på »Måsen».

— Men hur har det gått till? flämtade hon. — Jag för­står inte.

— Det är enkelt nog, kära du, svarade han med sitt god­modiga skratt. — Du förstår, när, jag märkte, att det där kräket Chauvelin ämnade hänga fast vid mig likt en blodigel, tyckte jag, att det bästa jag kunde göra, när jag nu inte förmådde skaka honom från mig, var att taga honom med mig. Till Armand och hans sällskap måste jag, på ett eller annat sätt, men patruller strövade ju omkring både härs och tvärs, och din ödmjuke tjä­nare var en i högsta grad eftersökt person. Jag visste, att när jag gled Chauvelin ur händerna inne på »Grå katten», skulle han sedan ligga på lur efter mig, vilken väg jag än tog. Jag måste hålla ett öga på honom och hans förehavanden, och ett engelskt förstånd kan väl visa sig lika gott som ett franskt — eller vad tycker du?

Det hade ju i själva verket visat sig ännu mycket bättre, och Marguerites hjärta fylldes av glädje och förundran, när han fortsatte att berätta för henne om det dristiga sätt, varpå han fört bort flyktingarna mitt för näsan på Chauvelin.

— Klädd som en gammal snuskig jude, sade han muntert, visste jag, att jag inte skulle bli igenkänd. Jag hade råkat den verklige Ruben Goldstein i Calais förut på aftonen. För ett par guldmynt försedde han mig med den här nobla utrustningen och lånade mig sin häst och kärra, varjämte han lovade att själv hålla sig undan de närmaste tolv timmarna.

— Men tänk om Chauvelin kännt igen dig! utbrast hon häftigt. — Nog för att din förklädnad var utmärkt, men han är ju så ohyggligt skarpsynt...

— Ja, kära du, genmälde han lugnt, i så fall hade det nog varit förkylt alltsammans... Jag kunde nog våga försöket. Men vid detta laget har jag lärt känna den mänskliga naturen rätt väl, och jag vet, att dessa fransmän hysa sådan avsky för en jude, att de aldrig vilja komma honom på närmare håll än ett par alnar. Och jag föreställer mig också, att jag lyckades göra mig så vidrig och frånstötande som möjligt...

— Mycket sannt!... Och vidare! bad hon ivrigt.

— Ja, så förde jag ut min lilla plan. Det vill säga, till en början beslöt jag att överlämna allting åt slumpen, men när jag hörde Chauvelin ge sina order åt soldaterna, började jag tro, att ödet och jag måhända kunde arbeta i samråd. Jag litade på soldaternas blinda, rent maskinmässiga lydnad. Chauvelin hade vid dödsstraff förbjudit dem att röra sig ur fläcken, förrän den långe engelsmannen kom. Desgas hade kastat mig som ett annat bylte alldeles invid stuguknuten, och soldaterna brydde sig na­turligtvis inte mera om den smutsige juden. Jag lyckades kränga mina händer ur repöglorna, varmed han bundit mig; papper och penna bär jag alltid på mig, och så rafsade jag hastigt ned några viktiga instruktioner på en lapp. Sedan kröp jag sakta fram till stugan, mitt för näsan på soldaterna, som orörliga lågo på lur för att passa på »den långe främlingen», precis som Chauvelin befallt dem göra; jag smugglade in min lilla brevlapp genom en springa i den otäta brädväggen och väntade. På denna brev­lapp befallde jag flyktingarna ljudlöst smyga sig ut ur stugan och utför klippsluttningen, hålla sig till vänster tills de komme till första havsvik och därefter ge en viss signal, då »Måsens» slup, som låg och väntade ett litet stycke ute till sjöss, skulle komma och hämta dem. De lydde samvetsgrannt — till lycka för dem själva och för mig. Och soldaterna, som sågo dem, lydde lika slaviskt Chauvelins befallningar. De rörde sig ej ur stället! ... Jag väntade närapå en halvtimme, och när jag visste, att flyk­tingarna voro i säkerhet, gav jag signalen, som åstadkom så väldig uppståndelse.

Det var hela historien. Den föreföll så enkel, och Mar­guerite kunde ej annat än beundra den sällsporda intelligens, den rådighet och käckhet, varmed den djärva planen uttänkts och fullföljts.

— Men de odjuren ha slagit dig! utbrast hon plötsligt med gråten i halsen, när hon erinrade sig den pinsamma episoden.

— Ja, kära du, det kunde inte undvikas, svarade han ömt. — Så länge min lilla hustrus öde var så ovisst, måste jag stanna kvar här hos henne. Men vad sedan! fortfor han muntert. — Den väntar inte för länge, som väntar på något gott — Chau­velin skall nog få sin beskärda del, när han kommer tillbaka till England!... Både kapital och ränta på ränta — det kan han sätta sig på.

Marguerite skrattade. Det var så skönt att få sitta bredvid honom, höra hans muntra röst och ge akt på den godmodiga glimten i hans blå ögon, då han sträckte ut sina långa armar, liksom av längtan att få gripa tag i sin fiende och släcka sin väl berättigade hämndlystnad.

Men plötsligt ryckte hon till. Den lyckliga rodnaden läm­nade hennes kinder, och glädjeskimret slocknade i hennes blick. Hon hade hört tungt fottramp över sitt huvud, och en sten hade lossnat uppe på klippstigen och rullat ned på sandstranden un­der dem.

— Vad var det? viskade hon helt förfärad.

— Ingenting farligt, kära du, svarade han i lugnande ton, du tycks bara helt och hållet ha glömt bort... min gode vän, Ffoulkes...

— Sir Andrew! utbrast hon bestört.

Ja, honom hade hon sannerligen helt och hållet glömt, den trofaste vännen, som hjälpt henne med råd och dåd under denna senaste vanskliga tid. Nu kom hon ihåg honom — med ett stygn av samvetskval.

— Ja, honom hade du bestämt glömt, inte sannt, sade sir Percy muntert. — Lyckligtvis råkade jag honom ej långt från »Grå katten», straxt innan jag hade den där angenäma supén i sällskap med min vän Chauvelin... Gud, får jag bara tag i den karlen, ska jag krama honom till mos... Nå, den andre hann jag underrätta om att här finns en mycket lång och slingrande väg, längs vilken man skulle kunna komma hit, utan att Chauvelins karlar misstänkte ett dyft... Och detta skulle ske, när vi vore färdiga att taga emot honom.

— Och han lydde? undrade Marguerite.

— Naturligtvis. Och här ha vi honom nu. Han var inte i vägen, när han inte behövdes, och nu kommer han just i lagom tid. Åh, han kommer att bli en högst förträfflig man åt vår lilla Suzanne.

Under tiden hade sir Andrew Ffoulkes försiktigt kravlat sig ned utför klipporna. En eller par gånger stannade han för att lyssna till det viskande samtal, som skulle vägleda honom till sir Percys gömställe.

— Blakeney! vågade han till sist försiktigt ropa. — Blakeney, är du där?

I nästa ögonblick stack han fram huvudet bakom den utskjutande klippa, mot hvilken Marguerite och hennes man sutto stödda. Men när han varsnade den underliga gestalten, som ännu var iförd den långa judekaftanen, hejdade han sig helt bestört.

Men Blakeney reste sig hastigt.

— Här har du mig, min hedersvän, skrattade han, något så när helskinnad, ehuru mera liknande en fågelskrämma än en kristen människa.

— Nå bevara mig väl, utbrast sir Andrew i gränslös för­våning, när han igenkände sin vän och chef, mycket har jag sett i min dar, men maken till detta...

Den unge mannen kände nu även igen Marguerite och för­stummades fullständigt...

— Ja, jag förstår, att dina känslor äro sådana, att orden tryta dig, återtog sir Percy. — Hör du, min vän, dig har jag en gås oplockad med... Vad sjutton gör du i Frankrike, när jag befallde dig stanna kvar i England? Så’nt kallas subordinationsbrott. Vänta bara, tills min egen ryggvärk gått om en smula, ska du få se vad du får.

— För pocker, det ska jag nog ta emot, bara jag ser, att du är vid liv och kan ge mig det, sade sir Andrew med ett hjärtligt skratt. — Ville du då, att jag skulle låta lady Blakeney företaga denna resa ensam? Men var i Herrans namn, karl, har du fått tag i dessa underbara klädespersedlar?

— Ja, du, de äro rätt originella, inte sannt? skrattade sir Percy. — Men för pocker, Ffoulkes, nu, när du är här, få vi inte förlora någon tid mera — herr Chauvelin har ju i sin godhet lovat att skicka och hämta både »juden och fruntimret.»

Marguerite var så lycklig, att hon kunde ha suttit kvar på klipphällen för alltid och blott njutit av fröjden att få höra hans stämma och framställa tusen frågor. Men när Chauvelin nämndes, ryckte hon till, och hennes förra ängslan fick åter makt med henne.

— Hur skola vi kunna komma tillbaka? flämtade hon. — Vägarna häremellan och Calais äro ju fulla av soldatpatruller, och...

— Vi skola heller inte tillbaka till Calais, älskade hjärta, svarade han, utan till en plats bortom kap Gris Nez, inte en halv lieue härifrån. Där möter »Måsens» julle oss.

»Måsens» julle? upprepade hon förundrad.

— Ja visst, svarade han leende, där har du åter ett av mina små knep. Jag borde förut ha berättat för dig, att när jag smög den där brevlappen in genom springan i stugans vägg, var den åtföljd av ännu en liten privat lapp åt Armand, som jag befallde honom skrynkla i hop och lämna kvar, som vore den avglömd av dem i hastigheten... Den har nu narrat Chauvelin och hans folk att rusa allt vad tygena hålla tillbaka till »Grå katten» för att genskjuta mig där, men det var den första lilla lappen, som innehöll mina verkliga instruktioner, inberäknade dem till gamle Briggs. Han fick order av mig att gå längre ut till havs och sedan hålla sig västerut. När han väl kommit utom synhåll för Calais, sänder han skeppsbåten till en liten bukt, som han och jag känna till, straxt bortom Gris Nez. Karlarna ligga på utkik efter mig; vi ha en överenskommen signal, och vi skola alla vara välbehållna ombord, medan Chauvelin och hans folk helt tålmomodigt gå på vakt kring den havsviken, som ligger alldeles mitt emot »Grå katten».

— Här gäller det alltså att skynda... Men jag... jag kan inte stödja på mina fötter, jämrade hon sig i full förtvivlan, när hon försökte resa på sig och fann, att hon ej förmådde gå.

— Jag skall bära dig, käraste, sade han, så komma vi väl alltid något stycke väg...

Även sir Andrew var villig att hjälpa till, men sir Percy ville ej anförtro den dyrbara bördan åt någon annan.

— När du och jag välbehållna äro ombord på »Måsen», sade han till sin unge kamrat, och jag med säkerhet vet, att mademoiselle Suzannes ögon ej mera skola ha några förebrående blickar för mig, då blir det min tur att få vila.

Och hans armar, ännu kraftiga, trots lidanden och strapatser, slöto sig om Marguerites stackars utmattade kropp och lyfte den så lätt som om den varit en fjäder.

Sedan, under det att sir Andrew helt grannlaga höll sig utom hörhåll, sades — eller rättare sagt viskades — många ting, som ej ens höstvinden uppfattade, ty den hade gått till ro.

All trötthet syntes vara glömd. Hans rygg måste ha varit mycket öm, ty soldaterna hade ej lagt fingrarna emellan vid avstraffningen, men mannens muskler tycktes vara gjorda av stål och hans viljestyrka var nästan övernaturlig.

Det var en rätt besvärlig vandring, en halv lieue, utmed den stenfyllda sluttningen, men icke för ett ögonblick tröt hans mod eller sviktade hans krafter. Framåt vandrade han med stadiga steg, med de kraftiga armarna omslutande den dyrbara bördan, och hon vilade trygg i hans famn, med blicken fäst, allt under det den nya dagen grydde, på hans vackra, goda ansikte, där leendet nu lyste både av de skälmaktiga blå ögonen och kring de halvöppna läpparna med deras ovana omgivning av framväxande ljusa skäggfjun.

Morgonrodnaden purprade österns himmel, när de äntligen voro framme vid den lilla havsviken bortom Gris Nez. Skeppsbåten låg och väntade; efter en signal från sir Percy närmade den sig, och två handfasta brittiska sjömän fingo den äran att bära hennes nåd ombord.

En halvtimme senare befunno de sig uppe på »Måsen». Besättningen, som delvis var invigd i sin herres hemligheter och var honom blint hängiven, blev ej överraskad vid att se honom anlända i så ovanlig förklädnad.

Armand S:t Just och de andra flyktingarna inväntade ivrigt sin tappre räddares ankomst, men han gav sig ej ro att stanna och taga emot deras tacksägelser, utan begav sig, så fort han kunde, ned i sin enskilda hytt. Marguerite hade då redan åter­förenats med sin avhållne broder, och syskonen höllo varandra ömt omfamnade.

Allting ombord på »Måsen» var inredt med denna utsökta lyx och komfort, som för sir Percy voro nästan oumbärliga, och när de alla landade i Dover, hade han hunnit iföra sig en om­gång av de eleganta kläder, för vilka han var så svag, och varav han ständigt medförde ett ganska ansenligt förråd ombord på sin jakt.

Svårare var det att förse Marguerite med ett par skodon, och stor var den lille kockspojkens fröjd, när hennes nåd beträdde engelsk mark iförd den unge mannens bästa par skor, nyblankade och med granna spännen.

Och sedan följde oblandadt lugn, glädje och gamman för dem, som haft så många prövningar att genomgå. Den nya lycka, som nu bröt in, blev av varaktig art, ty den var grundad på ömsesidig kärlek och ett förtroende, som aldrig mera sveks.

Och nämnas kan vidare, att på det lysande bröllop, som snart nog firades i London mellan sir Andrew Ffoulkes och mademoiselle Suzanne de Tournay de Basserive, varvid hans kung­liga höghet prinsen af Wales och gräddan av den förnämaste societeten närvoro, var den vackraste damen utan all fråga lady Blakeney, medan de kläder, som buros av sir Percy Blakeney, i många dagar utgjorde samtalsämnet inom la jeunesse dorée.

Det är likaledes ett faktum, att herr Chauvelin, franska re­publikens ackrediterade sändebud, ej var synlig vare sig vid denna eller någon annan festlighet i London efter den minnesvärda balen hos lord Grenville.