Den siste chevalieren/Kapitel 04
| ← Kap 3: La Rue des Fosses Saint Victor |
|
Kap 5: Vad slags människa medborgaren Maurice Lindey var → |
FJÄRDE KAPITLET.
TIDEVARVETS SEDER.
När Maurice hämtat sig litet, såg han sig omkring, men kunde icke se något annat än mörka, smutsiga prång och gränder, som sträckte sig till höger och vänster om honom. Efter ett ögonblicks obeslutsamhet gjorde han helt om och återvände till sin bostad vid rue du Roule.
Då han anlände till rue Sainte Avoi, blev han förvånad över att se det stora antal patruller, som cirkulerade i Templekvarteret.
”Vad står på, sergeant?” frågade han anföraren för en av dessa patruller, som just letat igenom rue des Fontaines.
”Jo, det, min officer, att man i natt ämnat bortföra kvinnan Capet och hela det övriga ynglet”.
”Hur skulle det ha gått till?”
”En skara aristokrater hade — jag vet icke hur — kommit över lösen och skaffat sig tillträde till Temple såsom jägare vid nationalgardet. Till all lycka kom den, som gav sig ut för att vara korpral, att tilltala vakthavande officeren såsom monsieur! Han förrådde sig själv, den aristokraten!”
”Ah tusan!” utbrast Maurice. ”Blevo konspiratörerna häktade?”
”Nej, de hunno ut på gatan, och där skingrades de”.
”Ges det intet hopp om att kunna återinfånga dem?”
”Endast en av dem är av tillräcklig betydenhet att häktas — anföraren, en lång, spenslig man, som införts bland de vakthavande av en tjänstgörande municipal. Vi anställde jakt på den skurken, men han flydde genom Madelonetterna”.
Under andra förhållanden skulle Maurice ha stannat under återstoden av natten hos de patrioter, som vakade över republikens säkerhet, men sedan en enda timme tillbaka upptog icke fosterlandskärleken enbart hans tankar. Han fortsatte hem och hade snart upphört att tänka på vad han just fått höra.
Då Maurice återkom hem, satt hans ”officieaux” — vid denna tid hade man icke längre några tjänare — och väntade på honom, och medan han väntade, hade han somnat och snarkade ohyggligt. Maurice väckte honom med all den hänsynsfullhet, man är skyldig sina medmänniskor, befallde honom att draga av sig stövlarna och skickade sedan i väg honom för att ostört kunna hängiva sig åt sina tankar, hoppade i sin säng och somnade med ens.
Följande morgon fann han ett brev på sitt nattduksbord. Detta brev var skrivet med en ledig, vacker handstil, som han icke kände igen. Han såg på sigillet. Ingraverat i det fanns det enda engelska ordet Nothing (Ingenting). Han öppnade brevet och läste följande ord: ”Tack! Evig tacksamhet i utbyte mot evig glömska”.
Maurice ropade på sin tjänare — den verklige patrioten ringde aldrig, enär ringklockan antydde servilitet.
Maurices tjänare hade närmare trettio år tidigare i dopet undfått namnet Jean, men anno '92 hade han låtit döpa om sig till Scævola, enär Jean hade en bismak av aristokrati och deism.
”Scævola”, sade Maurice, ”vet du, varifrån det här brevet kommer?”
”Nej, medborgare”.
”Vem har lämnat dig det?”
”Portvakten”.
"Vem lämnade honom det?”
"Förmodligen ett bud, eftersom det icke är försett med postmärke”.
”Gå ned till portvakten och be honom komma upp”.
Portvakten åtlydde denna anmodan, emedan den framställdes av Maurice, som var mycket omtyckt av alla underlydande, men samtidigt förklarade han, att om det varit någon annan, skulle han ha bett honom att själv komma ner.
Maurice utfrågade honom. Det var en obekant man, som lämnat fram brevet klockan åtta på morgonen, det var allt, Maurice kunde uppdaga. Han bad portvakten hålla till godo med sex francs och uttalade samtidigt sin önskan, att om den unge mannen komme tillbaka, skulle portvakten i smyg följa efter honom och sedermera upplysa Maurice om vart han begivit sig.
Vi skynda oss här att meddela, att till stor belåtenhet för Aristide, portvakten, som kände sig ganska kränkt av denna anmodan, kom mannen icke tillbaka.
Maurice, som nu blev lämnad ensam, knycklade i förtret ihop brevet, drog ringen av fingret och lade den jämte det hopknycklade brevet på nattduksbordet, varpå han vände sig om mot väggen, i den dåraktiga avsikten att somna omigen. Men inom en timme uppgav han sitt dåraktiga forsök till kallblodighet, kysste ringen och läste åter igenom brevet. Ringen var en charmant safir, brevet, såsom redan omtalats, aristokratiskt i varje hänseende.
Medan Maurice var sysselsatt på detta sätt, öppnades dörren. Maurice satte hastigt ringen på fingret och gömde biljetten under kudden.
Den, som trädde in, var en ung man, klädd såsom patriot, men en mycket elegant sådan. Hans jacka var av finaste kläde, hans byxor av kaschemir och hans strumpor av finaste silke. I sitt bälte bar han ett par pistoler från f. d. kungliga fabriken i Versailles och en kort sabel.
”Ah, du sover, Brutus, och fäderneslandet är i fara. Fy skam!” sade nykomlingen.
”Nej, Lorin”, svarade Maurice skrattande. ”Jag sover icke, jag drömmer”.
”Åh, jag förstår — om Eucharis!”
”Vem talar du om? Vem är denna Eucharis?”
”Jo, kvinnan —”
”Vilken kvinna?”
”Kvinnan från rue Saint Honoré, kvinnan som anhölls av patrullen och för vars skull du och jag i natt riskerade våra huvuden”.
”Ah, ja visst! Den okända!” sade Maurice, som hela tiden förstått, vem vännen menat.
”Nå, vem var hon?”
”Jag känner inte till något om henne”.
”Var hon söt?”
”Ba!” sade Maurice föraktfullt. ”En stackars kvinna, glömd i någon kärleksangelägenhet. Ja, svaga käril som vi äro”.
”Det är alltid kärleken som pinar människorna”.
”Kanske”, sade Maurice, för vilken denna tanke just då var särdeles motbjudande och som hellre hade sett, att den okända var en konspiratör än en lättfärdig kvinna.
”Och var bor hon?”
”Jag känner inte till något om henne”.
”Seså, det är omöjligt! Du följde ju henne hem”.
”Hon flydde från mig vid Pont Marie”.
”Flydde från dig!” upprepade Lorin med ett gapskratt. ”Kan den skälvande duvan undgå gamen, luftens tyrann …”
”Lorin”, sade Maurice, ”jag önskar, att du ville vänja dig vid att tala som andra människor. Du förargar mig ohyggligt med din gräsliga poesi”.
”Jag tycker, att jag talar bättre än de flesta människor Och vad min poesi beträffar, så känner jag en viss Emilie, som icke tycker, att den är så ohygglig. Men låt oss åter komma till din”.
”Min poesi?”
”Nej, din Emilie”.
”Har jag en Emilie?”
”Åh, din gasell har kanske förvandlats till tigrinna och visat tänderna på ett sätt, som icke tilltalar dig, ehuru förilskad”.
”Förälskad?” sade Maurice och riste på huvudet.
”Ja, förälskad.
Jupiters viggar äro farliga,
Men Amors pilar äro ännu farligare”.
”Lorin”, sade Maurice, i det han grep en nyckel, som låg på bordet, ”jag svär att vissla, om du fortsätter att prata på detta sätt”.
”Låt oss i så fall tala politik. Det är för övrigt av den anledningen, jag kommit hit. Har du hört nyheten?”
”Jag vet, att änkan Capet försökte undkomma”.
”Ah, det är ingenting. Den beryktade chevalier de Maison Rouge är i Paris”.
”Är det sant?” utbrast Maurice, i det han satte sig upp. ”När kom han?”
”I går kväll”.
"Men hur?”
”Förklädd till jägare vid nationalgardet. En kvinna, som man antar vara en aristokrat, förklädd till en kvinna av folket, tog med sig kläderna åt honom till barriärporten, och strax efteråt kommo de tillbaka arim i arm. Vaktposten misstänkte ingenting förrän en stund efter det att de passerat förbi. Då först slog det honom, att det var något, som inte stod rätt till, och han sprang efter dem. De hade försvunnit in i ett privathus, vars port öppnats som om den berörts med en trollstav. Adjö med chevalier de Maison Rouge och hans sällskap, ty huset hade ännu en utgång till Champs Elysées, och båda voro försvunna. Man kommer att rasera huset och hugga huvudet av ägaren, men det kommer icke att avhålla chevaliern från att återupprepan det försök, som hittills misslyckats. Det har förflutit fyra månader sedan hans första misslyckande, och i går var hans andra”.
”Är han icke häktad?” frågade Maurice.
”Lika så gärna kan man försöka hejda och häkta Protens. Du vet ju:
Pastor Aristeus fugiens, Pencia Temple …”
”Akta dig!” sade Maurice och förde nyckeln till munnen.
”Akta dig själv, ty den här gången kommer du icke att vissla ut mig, utan Virgilius”.
”Det är sant, och om du blott icke översätter honom, har jag ingenting att säga. Men för att återkomma till chevalier de Maison Rouge …”
”Ja, vi komma överens om att han är en modig man”.
”Han måtte besitta ett ofantligt mod, eftersom han kan åtaga sig något dylikt”.
”Eller en ofantlig hängivenhet”.
”Tror du således, att chevaliern är förälskad i drottningen?”.
”Jag tror det ej, jag endast omtalar, vad ryktet påstår. För övrigt har hon förvridit huvudet på så många andra, att det icke alls vore något förvånansvärt”.
”Chevaliern måste ha medhjälpare till och med i Temple”.
”Mycket möjligt!”
”Och vad gör kommunen i fråga om denna angelägenhet?”
”Kommunen kommer att utfärda ett beslut, enligt vilket det utanpå varje hus skall stå anslaget namnen på alla dem, som bo i det, män såväl som kvinnor”.
”En utmärkt idé!” sade Maurice.
”Ja, icke sant? Jag har redan slagit vad om att vi på detta sätt komma att infånga minst femhundra aristokrater. Apropå det så emottogo vi i morse på vår klubb en deputation av enrollerade frivillige. De voro åtföljda av våra motståndare från i natt, som jag icke lämnade, förrän de voro dödfulla. De hade smyckat sig med blomstergirlander och immortellkronor?”
”Verkligen?” sade Maurice skrattande. ”Hur många voro de?”
”Trettio à fyrtio, och de voro rakade och hade knapphålsbuketter”.
”Medborgare i klubben Thermopyles’!” sade deras talesman. ”Såsom uppriktiga patrioter önska vi, att fransmännens endräkt icke måtte störas av något missförstånd, och därför ha vi kommit hit för att fraternisera på nytt!”
”Nå, och sedan?”
”Sedan fraterniserade vi åter och reste ett altare åt fäderneslandet med tillhjälp av sekreterarens bord och två karaffer, i vilka vi satte buketter. Alldenstund du var festens hjälte, blev du tre gånger uppmanad att träda fram för att bli lagerkrönt, men då du ej svarade, alldenstund du ej var där, och det var nödvändigt, att någonting blev krönt, krönte de Washingtons byst”.
Då Lorin avslutat denna skildring, hördes trumvirvlar från gatan — det vanliga sättet då för tiden att kungöra beslut.
”Vad är det nu då?” frågade Maurice.
”Kungörandet av kommunens beslut”, sade Lorin.
”Jag kilar till sektionen”, sade Maurice, i det han sprang upp ur sängen och ropade till sin tjänare, att denne skulle komma och hjälpa honom med toaletten.
”Och jag går hem och lägger mig”, sade Lorin.
”Men varför är du så elegant i dag?” frågade Maurice.
”Därför att jag på vägen hit måste passera rue Béthisy och det tre trappor upp i ett hus vid rue Béthisy finns ett fönster, som alltid öppnas, när jag passerar förbi”.