Den siste chevalieren/Kapitel 42
← Kap 41: Krigsministerns registrator |
|
Kap 43: Dixmers förberedelser → |
FYRTIOANDRA KAPITLET.
DE TVÅ BILJETTERNA.
Från och med detta ögonblick arbetade krigsministerns registrator träget i sin palatskollegas arbetsrum, och madame Durand dikterade fånglistorna efter de redan förut utskrivna registren, under det att Durand kopierade med största iver.
Durand iakttog allt, utan att tyckas ägna sin uppmärksamhet åt någon eller något. Han hade observerat, att klockan nio varje kväll Richard eller hans hustru ställde en korg med matvaror vid dörren.
I samma ögonblick som registratorn sade till gendarmen:
”Jag går min väg, medborgare”, kom gendarmen, vare sig det var Gilbert eller Duchesne, ut, tog korgen och bar in den till Marie Antoinette.
Under de tre kvällar i rad, då Durand stannat längre än vanligt på sin post, hade även korgen stått längre orörd på sin plats, enär gendarmen icke hämtade matvarorna, förrän han öppnade dörren för att säga adjö åt registratorn.
En kvarts timme senare ställde den ene eller den andre av dem tillbaka korgen på den plats där den stått. Den fjärde kvällen — det var i början av oktober — efter den vanliga sessionen hade palatsregistratorn avlägsnat sig och Durand eller, rättare sagt, Dixmer, som stannat kvar ensam med sin hustru, lade ned sin penna, varpå han såg sig omkring och spetsade öronen med en uppmärksamhet, som om det gällt hans liv. Så reste han sig hastigt upp och sprang ljudlöst fram till fängelsedörren, lyfte upp servetten, som låg över korgen, och stack ett litet silveretui ned i det bröd som var avsett för fången.
Blek och darrande av denna sinnesrörelse som till och med de starkaste män känna, då de utfört en handling av allra största vikt, för vilken ögonblicket varit länge förberett och tåligt inväntat, återvände han hastigt till sin plats och tryckte ena handen mot pannan och den andra mot hjärtat.
Geneviève såg honom göra allt detta men utan att säga ett ord. Sedan mannen tagit henne med sig från Maurice, brukade hon vanligtvis icke tilltala honom, utan väntade alltid på att han först skulle tala till henne.
Men denna gång bröt hon tystnaden.
”Skall det bli i kväll?” frågade hon.
”Nej, i morgon kväll”, svarade Dixmer.
Efter att åter ha sett sig omkring och lyssnat, reste han sig upp, slog igen registren, gick fram till dörren och knackade på den.
”Hallå?” sade Gilbert.
”Medborgare, jag går min väg”.
”Gott”, sade gendarmen från sin plals längst in i cellen, ”god natt”.
”God natt, medborgare Gilbert”.
Durand hörde gnisslandet av järnbommarna och förstod, att gendarmen öppnade dörren. Han gick ut.
I korridoren, som ledde från pappa Richards rum till gården, stötte han ihop med en fångvaktare, som var klädd i en luden mössa och svängde en tung nyckelknippa.
Dixmer greps av fruktan. Denne man, brutal liksom alla av hans yrke, skulle göra honom frågor, betrakta honom närmare, kanske känna igen honom. Han drog ned hatten över ögonen, under det att Geneviève dolde sig så mycket som möjligt i sin svarta kappa.
Han hade misstagit sig.
”Å, förlåt!” sade endast fångvaktaren, ehuru det var han, som hade blivit knuffad.
Dixmer spratt till vid ljudet av denna röst, som var mild och artig. Men fångvaktaren hade förmodligen bråttom, ty han ilade vidare in i korridoren, öppnade dörren till pappa Richards rum och försvann. Dixmer gick vidare, förande med sig Geneviève.
”Det är besynnerligt”, sade han då porten stängts etter honom och den friska luften svalkade hans panna.
”Ja, det är mycket besynnerligt!” sade Geneviève.
Förr i tiden, då dessa makar voro goda vänner, skulle de ha omtalat för varandra, av vilken anledning de voro förvånade. Men nu behöll Dixmer sina tankar för sig själv och bekämpade dem som en hallucination, under det att Geneviève åtnöjde sig med att kasta en sista blick på det dystra palatset, inom vilket något, som påminde om vålnaden av en förlorad vän, hos henne väckte till liv både bittra och ljuva minnen.
De anlände till rue de la Grève, utan att ha yttrat ett enda ord.
Under tiden hade gendarmen Gilbert varit ute och hämtat korgen med de matvaror, som voro avsedda för drottningen. De utgjordes av frukt, kall kyckling, en butelj vitt vin, en karaff med vatten och hälften av ett bröd på två skålpund.
Gilbert tog av servetten och såg, att allt var, såsom det brukade vara ordnat av mor Richard. Så drog han åt sidan skärmen och sade med hög röst:
”Medborgarinna, här är kvällsvarden”.
Marie Antoinette bröt brödet mitt itu, men hennes fingrar hade knappast tryckts in i det, förrän hon kände den kalla beröringen av silver och förstod, att detta bröd omslöt något högst ovanligt.
Då såg hon sig omkring, men gendarmen hade redan dragit sig tillbaka.
Drottningen satt orörlig ett ögonblick, medan hon lyssnade till hans sig avlägsnande steg.
När hon trodde sig kunna vara säker på att han slagit sig ner bredvid sin kamrat, tog bon etuiet ur brödet. Etuiet innehöll en biljett. Hon vek upp denna biljett och läste följande:
”Madame, håll er redo i morgon kväll vid samma tid, som ni nu emottager denna biljett, ty i morgon vid denna timme kommer en kvinna att bli införd i Ers Majestäts rum. Denna kvinna kommer att iföra sig era kläder och ge er sina, och sedan lämnar ni Conciergeriet vid en av era mest tillgivna tjänares arm. Oroa er icke, om ni hör något larm från det första rummet. Låt icke hejda er av vare sig skrik eller stönanden, utan iför er hastigt den kvinnas klänning och kappa, som skall intaga Ers Majestäts plats”.
”En sådan hängivenhet!” mumlade drottningen. ”Min Gud, jag tackar dig! Jag är således icke, såsom det påstås, avskydd av alla”.
Hon läste åter igenom biljetten. Då kände hon sig slagen av den passus, som sade ”Låt icke hejda er av vare sig skrik eller stönanden”. Hon mumlade: ”O, det vill säga, att man kommer att döda mina två fångvaktare, stackars män! De som ha visat mig ett sådant medlidande! Nej, aldrig, aldrig!”
Hon rev av den oskrivna hälften av biljetten, och som hon icke hade någon penna, tog hon en nål ur sin fichy och stack i papperet följande ord:
”Jag varken kan eller bör emottaga offret av något människoliv i utbyte mot mitt eget. M. A.”
Sedan stopade hon papperet tillbaka i etuiet, som hon stack in i den andra hälften av brödet.
Hon var just färdig därmed, när klockan slog tio, och drottningen satt där med brödet i handen och räknade sorgset klockslagen, som klingade långsamt och avlägset, då hon vid ett av fönstren, som vette mot den gård, som kallades kvinnornas gård, hörde ett gnisslande läte, likt det som framkallas av en diamant mot en fönsterruta. Detta ljud efterföljdes av en svag knackning på rutan, som upprepades flera gånger i avsikt att överrösta en mans hostningar. Så blev i hörnet av rutan synlig en hoprullad liten papperslapp, som långsamt gled igenom och föll ned invid väggen. Sedan hörde drottningen klirrandet av nycklar, som slogo mot varandra, och sedan ljudet av steg, som långsamt avlägsnade sig på stenläggningen.
Hon förstod, att glasrutan blivit genomskuren i detta hörn och att genom öppningen stuckits in ett papper, otvivelaktigt en biljett. Denna biljett låg nu på golvet. Drottningen riktade sin blick på den, i det hon samtidigt lyssnade för att höra, om någon av hennes fångvaktare närmade sig henne. Men hon hörde, att de samtalade med sänkta röster, såsom de hade för vana att göra, liksom enligt tyst överenskommelse att icke störa henne.
Då reste hon sig sakta, med återhållen andhämtning och tog upp papperet. Ett litet, hårt föremål gled ut ur det och föll ned på golvet med en svag metallklang. Det var en mycket fin fil, snarare ett smycke än ett verktyg, en av dessa stålfjädrar, medelst vilka den allra svagaste, mest ovana hand på en kvarts timme kan genomsåga den tjockaste järnstång.
Biljetten var av följande innehåll:
”Madame, i morgon klockan halv tio skall en man komma och prata med gendarmerna, som bevaka er, genom fönstret mot kvinnornas gård. Under tiden skall Ers Majestät såga igenom tredje järnstången i sitt fönster, som går från vänster till höger. Såga snett. En kvarts timme bör räcka för Ers Majestät, och håll er sedan redo att fly genom fönstret. Detta meddelande kommer från en av era hängivnaste och lojalaste undersåtar, som helgat sitt liv åt Ers Majestäts tjänst och som skall känna sig lycklig över att få offra det för er”.
”O!” mumlade drottningen. ”Är det en fälla? Men nej — denna handstil är densamma som i Temple. Det är chevalier de Maison Rouges stil. Gud vill kanske, att jag skall undkomma”.
Och drottningen föll på knä och försjönk i bön, denna fångarnas största lisa och tröst.