←  Delawarerna tåga ut
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

Strid på liv och död
Sorgefesten  →


[ 304 ]

XXIX.
STRID PÅ LIV OCH DÖD.

Under det Unkas vidtog denna fördelning av sina stridskrafter, var skogen lika tyst och, om vi undantaga dem, som nyss hade kommit tillsammans för att rådgöra, till utseendet lika människotom, som när den framträdde ur sin allsmäktige skapares hand. I den trakt av vildmarken, som låg mellan delawarerna och deras fienders by, föreföll det som om en människas fot aldrig hade trampat, så andlös och djup var den tystnad, vari den låg försänkt. Men Falköga, som nu av sin plikt leddes att intaga främsta platsen i det äventyrliga företaget, kände allt för väl skaplynnet hos dem, med vilka han stod i begrepp att inlåta sig i strid, för att lita på detta förrädiska lugn.

[ 305 ]Så snart kunskaparen åter såg sin lilla skara samlad, lät han Hjortbane falla tillbaka i armvecket och gav sina kamrater ett tecken att följa med, varpå han förde dem ett gott stycke tillbaka till bädden av en liten flod, som de under framryckningen hade gått över. Där gjorde han halt, väntade till dess hela truppen hade hunnit sluta sig omkring honom, och frågade därpå på delawarespråket:

»Vet någon av mina unga män, vart det här vattendraget kommer att föra oss?»

En delaware sträckte fram ena handen med två fingrar åtskillda, och antydande det sätt, varpå fingrarna voro förenade vid roten, svarade han:

»Innan solen hunnit gå sin egen längd, skall det lilla vattnet vara i det stora.» Därpå tillade han, pekande på det håll, där den antydda platsen låg: »De två äro tillräckliga för bävrarna.»

»Jag kunde just tro det på grund av den riktning floden följer och av bergens sträckning», svarade kunskaparen, i det han blickade upp på den fria rymden mellan trädtopparna. »Kamrater, vi skola hålla oss under betäckning av flodstranden, till dess vi få väderkorn på huronerna.»

Hans följeslagare gåvo med det vanliga korta utropet sitt bifall tillkänna, men när de sågo sin anförare färdig att öppna tåget, gjorde ett par av dem tecken, att allt ej var som det borde vara. Falköga, som förstod deras meningsfulla blickar, vände sig om och varsnade, att sångmästaren hade följt hans skara ända hit. Med anledning därav frågade kunskaparen allvarligt och kanske med litet självmedveten stolthet i tonen:

»Vet ni väl, min vän, att det här är ett strövtåg av en skara, som blivit utvald till ett det mest förtvivlade företag och ställd under befäl av en man, som, fastän det bättre skulle anstå en annan att säga det, inte lär komma att låta sina krigare vara sysslolösa? Det dröjer kanske inte mer än fem och kan inte dröja mer än trettio minuter, förrän vi stöta på kroppen av en huron, levande eller död.»

»Fastän jag inte uttryckligen fått del av era avsikter», svarade David, med kinderna färgade av en lätt rodnad och de eljest vanligen så lugna och uttryckslösa ögonen nu tindrande av en ovanlig glöd, »påminna mig era män om [ 306 ]Jakobs söner, som drogo ut till strid mot Sikem och hans folk, därför att dessa i sin ogudaktighet eftersträvade ett äktenskap med en kvinna tillhörande ett släkte, som funnit nåd inför Herren. Nu har jag färdats vida och sällskapat i ljuvt och lett med den flicka ni vill rädda, och fastän jag inte är en krigsman med omgjordade länder och tveeggat svärd, skulle jag dock med glädje slå ett slag för hennes skull.»

Kunskaparen tvekade, liksom om han i sitt sinne övervägde följderna av att rekrytera sin skara på ett så egendomligt sätt, innan han svarade:

»Ni förstår er inte på att begagna något slags vapen. Ni har ingen bössa, och ni kan vara övertygad om att mingoerna komma att med ränta återbetala de slag, som träffa dem.»

»Fastän jag inte är någon skrytsam och blodtörstig Goliat, har jag dock inte glömt den judiske gossens föredöme», svarade David, i det han drog fram en slunga, som han hade gömd under sin brokiga och besynnerliga dräkt. »Med detta gamla stridsredskap har jag mycket övat mig i min ungdom, och måhända har skickligheten ännu inte helt och hållet övergivit mig.»

»Ja», sade Falköga, i det han med kall och föga upp- muntrande blick betraktade den förevisade hjorthudsremmen, »det där verktyget skulle möjligen kunna duga bland pilar eller till och med knivar, men dessa mingoer ha av fransosen blivit försedda med en god räffelbössa på man. Emellertid tycks det vara er beskärt att gå oskadad under skjutning, och då ni hittills blivit gynnad… — Major, ni har lämnat hanen på er bössa på spänn; ett enda skott i förtid skulle vara detsamma som tjugu skalper förlorade till ingen nytta. — Sångare, ni kan följa med, vi torde kunna använda er, när det gäller att skrika.»

»Jag tackar er min vän», svarade David, i det han i likhet med sin kungliga namne försåg sig med kiselstenar ur bäcken. »Fastän jag inte är synnerligen benägen att döda, skulle min själ ha blivit djupt bedrövad, om ni skickat bort mig.»

»Men kom ihåg, att vi gå för att slåss och inte för att hålla musik», tillade kunskaparen, i det han på ett betecknande sätt klappade sitt huvud på den fläck, där Gamut ännu [ 307 ]hade ett sår kvar. »Ända tills det allmänna stridsropet höjes, får ingenting annat än bössan tala.»

David nickade för att ge tillkänna, att han förstått, varpå Falköga ännu en gång kastade en mönstrande blick på sin skara och gav signal att marschera på.

Deras väg gick på en sträcka av en engelsk mil utmed vattendragets bädd. Ehuru den tvärbranta strandbanken och den täta buskskog, som kantade floden utefter hela denna sträcka, utgjorde ett skydd, så att de icke synnerligt behövde frukta att bli sedda, försummades intet av de försiktighetsmått, som bruka vara oskiljaktiga från ett indiananfall. På vardera flanken befann sig en krigare, som snarare krälade än gick framåt, så att han då och då kunde kasta en blick in i skogen, och så snart truppen hade marscherat under några minuter, stannade den och lyssnade efter fientliga ljud med en skärpa i hörseln, som nästan skulle ha varit ofattlig för varje människa, som stått längre från naturtillståndet. Emellertid möttes de ej av några hinder och kommo fram till den punkt, där den mindre floden gick upp i den större, utan att minsta tecken häntydde på, att deras framryckning hade blivit bemärkt. Här gjorde kunskaparen åter halt för att rådfråga skogens kännemärken,

»Det ser ut som om vi skulle få lämpligt stridsväder», sade han på engelska till Heyward, i det han såg upp mot molnen, som började i stora massor breda ut sig över himlavalvet. »En strålande sol och en glittrande bösspipa äro inga vänner till ett gott sikte. Allting är gynnsamt för oss, ty vinden blåser mot dem, så att deras buller och deras krutrök också driva ned på dem själva, en inte oviktig sak, medan vi däremot, när vi skjutit ett skott, ha utsikten klar. Men här är det slut med vår betäckning; bävrarna ha haft sitt tillhåll utmed denna flod under hundratals år, och efter allt vad de behövt till sin föda och sina dammar, finnas nu här, som ni ser, många avskalade stubbar men få levande träd.»

Kunskaparen visste, att huronlägret låg en knapp halv mil uppåt floden, och med den kännetecknande oron hos en man, som fruktar en dold fara, kände han sig helt förvirrad av att icke finna minsta spår av sin fiendes närvaro. [ 308 ]Ett par gånger var han frestad att ge befallning om att storma fram och försöka ta byn genom överrumpling, men hans erfarenhet varnade honom genast för faran av ett så gagnlöst försök. Därpå lyssnade han uppmärksamt och med pinsam ovisshet efter ljud av fientligheter från det håll, där Unkas hade stannat; men ingenting hördes utom suckarna av vinden, som började svepa fram över skogen i häftiga ilar, hotande med storm. Slutligen gav han, i stället för att låta sin erfarenhet råda, vika för den otålighet, för vilken han annars var så främmande, och beslöt att bringa saken till ett avgörande genom att blotta sin styrka och försiktigt men oförtrutet tåga uppåt floden.

Under det att kunskaparen gjorde sina iakttagelser, hade han stått skyddad av ett snår, och hans kamrater lågo fortfarande kvar i den klyfta, genom vilken den mindre floden mynnade ut; men när de hörde hans låga men dock förnimbara signal, smögo de sig allesammans uppför flodstranden som en skara mörka spökgestalter och ställde upp sig under tystnad omkring honom. Sedan han utpekat åt vad håll han önskade tåga fram, började Falköga gå framåt, varvid truppen ryckte ut i ett enda led och följde honom så noga i spåren, att den, om vi undantaga Heyward och David, endast lämnade efter sig en enda mans fotmärken.

Men knappast hade truppen lämnat sin betäckning, förrän en salva från ett dussin bössor hördes bakom dem och en delaware tog ett språng högt upp i luften likt en sårad hjort och därpå stendöd föll ned på marken i hela sin längd.

»Å, jag fruktade just något dylikt djävulskap!» utropade kunskaparen på engelska, varpå han snabbt som tanken tillade på sitt andra modersmål: »Betäckning och anfall!»

Skaran skingrade sig vid dessa ord, och innan Heyward rätt hunnit hämta sig från sin förvåning, fann han sig stående ensam med David. Lyckligtvis hade huronerna redan dragit sig tillbaka, så att han var säker för deras eld. Men denna sakernas ställning skulle tydligen bli av kort varaktighet, ty kunskaparen föregick sina män med gott exempel, i det han ansatte de återtågande genom att [ 309 ]avlossa sin bössa och skynda från träd till träd i den mån fienden långsamt rymde fältet.

Det föreföll som om anfallet hade gjorts av en ganska liten avdelning huroner, som likväl oupphörligt växte i antal, under det de drogo sig tillbaka till de sina, till dess motelden var nästan om inte fullkomligt lika livlig som den, som de framryckande delawarerna underhöllo. Heyward kastade sig in bland de stridande och deltog i kampen genom snabba skott från sin bössa, i det han iakttog samma nödiga försiktighet som sina kamrater. Striden blev nu häftig och fortgick på samma punkt. Endast få blevo sårade, emedan båda parterna höllo sig så mycket som möjligt skyddade av träden och aldrig verkligt blottade någon kroppsdel utom för att sikta. Men småningom blev ställningen ogynnsammare för Falköga och hans skara. Den skarpsynte kunskaparen insåg hela sin fara, utan att veta hur han skulle kunna avhjälpa den. Han såg, att det var farligare att draga sig tillbaka än att hålla stånd, på samma gång han märkte, att fienden kastade ut folk på hans flanker, vilket gjorde det så svårt för delawarerna att hålla sig betäckta, att deras eld nästan tystades. I detta brydsamma ögonblick, när de började tro, att hela den fientliga stammen höll på att småningom omringa dem, hörde de stridsrop och vapenrassel återskalla under skogens valv från det ställe, där Unkas hade sin post, en dalbotten, som nästan låg djupare än den mark, där Falköga och hans skara kämpade.

Följderna av detta anfall visade sig ögonblickligen och beredde Falköga och hans trupp stor lättnad. Det föreföll som om icke blott kunskaparens tilltänkta överrumpling av huronbyn hade förekommits och misslyckats, utan även fienden hade misstagit sig om hans avsikt och det antal män han hade till sitt förfogande och lämnat kvar en allt för liten styrka att motstå den unge mohikanens häftiga angrepp. Denna omständighet framgick såväl av det hastiga sätt, varpå striden i skogen drog sig uppåt mot byn, som även därav, att deras motståndare genast minskades i antal, därför att de skyndade bort för att understödja sin front och, enligt vad det nu visade sig, tillika sin förnämsta försvarspunkt.

[ 310 ]Eldande sina följeslagare med sina rop och sitt eget föredöme, gav nu Falköga befallning att rycka motståndarna inpå livet. Anfallet i detta slags konstlösa krigföring bestod helt enkelt i att skynda från betäckning till betäckning allt närmare fienden, och i denna taktik blev han ögonblickligen och med framgång åtlydd. Huronerna tvingades att draga sig tillbaka, och striden förflyttades hastigt från den mera öppna mark, där den hade börjat, till ett ställe, där de anfallna funno stöd av ett snår. Där blev kampen envis, häftig och, som det syntes, tvivelaktig i fråga om utgången; ty om än ingen av delawarerna föll, voro de tämligen allmänt sårade på grund av den ofördelaktiga ställning de intogo.

Nu gav Falköga med kraftig röst sina män en befallning. Den besvarades med ett rop, och på en given signal gjorde varje krigare en häftig rörelse kring det träd, som gav honom skydd. Då huronerna sågo så många mörka gestalter i samma ögonblick skymta för sina ögon, läto de förleda sig till en förhastad och följaktligen oskadlig eld. Utan att dröja för att hämta andan skyndade nu delawarerna med långa språng mot skogen, likt pantrar rusande på sitt rov. Falköga sprang i spetsen, svängande sin fruktansvärda bössa och eldande sina kamrater genom sitt föredöme. Några av de äldre och slugare huronerna, som icke hade låtit narra sig av det konstgrepp, som nu använts för att locka dem att skjuta, gåvo nu med mördande verkan eld på nära håll och rättfärdigade kunskaparens farhågor genom att fälla tre av hans främsta män. Men detta bakslag förmådde icke hejda anfallets häftighet. Delawarerna bröto in i snåret med det vilda mod, som utmärkte dem, och sopade bort varje spår av motstånd genom sitt ursinniga anstormande.

Handgemänget varade endast några ögonblick, varpå de anfallna hastigt rymde fältet och drogo sig till småskogens motsatta gräns, där de höllo sig fast vid sina betäckningar med den envishet, som man så ofta får bevittna hos vilddjur. I detta kritiska ögonblick, då stridens utgång åter började bli tvivelaktig, hördes knallen av en bössa bakom huronerna, och en kula kom vinande från [ 311 ]några bäverhyddor, som lågo på gläntan bakom dem; på skottet följde det vilda, skräckinjagande krigstjutet.

»Där talade sagamoren!» utropade Falköga, i det han med tordönsröst besvarade skriet. »Nu äro vi över dem både framifrån och på ryggen!»

Verkan därav på huronerna visade sig ögonblickligen. Förskräckta genom ett så oväntat angrepp från ett håll, som icke erbjöd dem något tillfälle till betäckning, utstötte deras krigare ett samfällt tjut av besvikelse och misströstan och skyndade bort i massa och spridde sig över den öppna platsen utan tanke på någonting annat än flykt. Många av dem stupade under detta försök att undkomma de förföljande delawarernas kulor och hugg.

Vi skola ej dröja vid någon närmare redogörelse för sammanträffandet mellan kunskaparen och Chingachgook eller för det ännu mera gripande samtalet mellan Heyward och Munro. Några korta och brådskande ord voro nog att för båda parterna förklara ställningen, varpå Falköga föreställde sagamoren för sin skara och nedlade högsta befälet i mohikanhövdingens händer. Chingachgook mottog det befäl, varpå hans börd och erfarenhet gåvo honom så stora anspråk, med den allvarliga värdighet, som alltid ger kraft åt den infödda krigarens befallningar. Följande kunskaparen i spåren, förde han truppen tillbaka genom småskogen, varvid hans män under framtågandet skalperade de fallna huronerna och gömde undan sina egna döda, till dess man hunnit en punkt, där Falköga fann lämpligt att göra halt.

Krigarna, som hade ansträngt sig så häftigt under den föregående striden, förlades nu på ett stycke jämn mark, som var tillräckligt trädbeväxt för att dölja dem. Framför dem sluttade marken tämligen brant, under deras ögon utbredde sig på en sträcka av flera engelska mil en smal, mörk och skogbeväxt dal. Det var i denna täta och mörka skog, som Unkas alltjämt kämpade mot huronernas huvudstyrka.

Chingachgook dröjde ännu litet för att ge akt på gången av striden, som utkämpades i dalen men nu började hastigt draga sig uppför sluttningen, ett säkert bevis på att delawarerna segrade.

[ 312 ]Det dröjde icke länge, förrän bössknallarna icke längre framkallade skogens ekon, utan började ljuda så som då skott avlossas på öppna fältet. Därpå visade sig en krigare här och där, som hade drivits ut till skogsbrynet men stannade vid kanten av den öppna skogsslätten, liksom om där vore stället, där man slutligen måste hålla stånd. Flera slöto sig snart till dessa, till dess en lång rad av mörka gestalter sågs hålla sig kvar bakom sina betäckningar med förtvivlans envishet.

Då lät Chingachgook höra sitt stridsrop, och ett dussin huroner föllo för delawarernas eld. Det skri, som följde, besvarades av ett enda stridsrop från skogen, och därpå genomskars luften av ett tjut, som lät som om tusen strupar hade förenat sig om en gemensam kraftansträngning. Huronerna sviktade och övergåvo mitten av sin linje, och ut ur skogen genom den öppning de hade lämnat rusade Unkas i spetsen för hundra krigare.

Striden delades nu på olika håll, i det att huronernas båda flyglar åter sökte skydd i skogen, där de häftigt ansattes av lenapernas segerrika krigare. En liten hop av huroner hade emellertid försmått att söka betäckning och drog sig likt hårt ansatta lejon långsamt och hotfullt uppför den sluttning, som Chingachgook och hans skara nyss hade övergivit för att på närmare håll deltaga i handgemänget. I denna trupp igenkändes Magua både på sin grymma och vilda uppsyn och på den högdragna, myndiga hållning han ännu bibehöll.

Under sin iver att leda förföljarna hade Unkas blivit lämnad nästan ensam, men i detsamma som hans blick föll på Le Subtils gestalt, glömde han allting annat. Höjande sitt stridsrop, som återkallade sex eller sju krigare, rusade han, utan att bekymra sig om olikheten i antal, emot sin fiende. Magua, som följde hans rörelser, stannade med hemlig glädje för att mottaga honom. Men just i det ögonblick, då han trodde, att hans häftiga unga angripare genom sin överilning hade lämnat sig i hans händer, hördes ett nytt rop, och La longue Carabine sågs, åtföljd av sina vita kamrater, komma rusande till undsättning. Huronen vände ögonblickligen och började ett hastigt återtåg uppför sluttningen.

[ 313 ]Unkas, som dock icke hade sett sina anryckande vita vänner, satte efter honom snabbt som vinden. Förgäves ropade Falköga åt honom att akta sig för betäckningarna; den unge mohikanen trotsade sina fienders farliga eld och tvang dem snart att fly hals över huvud lika snabbt som han själv satte efter dem. Det var en lycka, att kapplöpningen var av kort varaktighet och att de vita männen från sin utgångspunkt hade en mycket kortare och jämnare sträcka att löpa, annars skulle delawaren snart ha hunnit långt framför alla sina följeslagare och fallit offer för sin egen djärvhet. Men innan en sådan olycka hunnit inträffa, hade både förföljare och förföljda hunnit fram till huronernas by på tillräckligt nära håll för varandra att tillåta en strid man mot man.

Eldade genom sina boningars närhet och trötta av flykten, höllo nu huronerna stånd och kämpade kring sin rådshydda med förtvivlans raseri. Angreppet och utgången påminde om en virvelvinds framfart och förhärjande verkan. Unkas' tomahåk, Falkögas bösskolv och till och med Munros ännu kraftiga arm voro alla i full verksamhet under några ögonblick, och marken beströddes hastigt med deras slagna fiender. Men hur djärv än Magua var och hur han än blottade sig, undslapp han likväl varje angrepp mot sitt liv liksom genom det fabelaktiga skydd, som i den äldre skaldekonstens sagor framställdes såsom vakande över de gynnade hjältarnas öden. När den listige hövdingen såg sina kamrater stupade, upphävde han ett tjut av raseri och besvikenhet, som sade mera än hela böcker, och störtade, åtföljd av sina enda två kvarlevande anhängare, bort från platsen, där han lämnade delawarerna kvar upptagna av att från de döda taga de blodiga minnesmärkena av sin seger.

Men Unkas, som förgäves hade sökt sin fiende i handgemänget, rusade på för att förfölja honom, och Falköga Heyward och David följde honom tätt i spåren. Allt vad kunskaparen nu kunde göra var att hålla sin bössmynning litet framför Unkas, men detta var tillräckligt att skydda honom liksom med makten hos en trollsköld. En gång syntes Magua benägen att göra en ny och sista ansträngning för att hämnas sina förluster; men övergivande denna tanke [ 314 ]lika hastigt som den kommit, rusade han in i ett busksnår, genom vilket han följdes av sina fiender, och trängde plötsligt in i mynningen till den grotta, som läsaren redan känner. Falköga, som endast för Unkas' skull, för att ha sitt skott kvar till skydd för honom, hade underlåtit att skjuta, upphävde nu ett segerrop och förkunnade högt, att nu voro de säkra på sitt byte. Förföljarna rusade in i den långa och smala ingången i tillräckligt god tid för att uppfånga en skymt av de bortskyndande huronerna. Deras färd genom grottans naturliga gångar och underjordiska rum tillkännagavs genom hundratals kvinnors och barns rop och skrik. Sedd vid det därinne rådande dunkla och ovissa ljuset påminde platsen om avgrundens skumma regioner, genom vilka osaliga själar och onda andar hopvis syntes sväva bort.

Alltjämt höll Unkas ögonen fästa på Magua, som om livet för honom ägde blott ett enda mål. Heyward och kunskaparen följde tätt efter honom, drivna av samma känsla som han, fastän kanske i mindre grad. Men deras väg började bli villsam i dessa mörka och dystra gångar, de bortilande krigarna framskymtade mindre tydligt och mindre ofta, och för ett ögonblick ansågs spåret förlorat; men just då sågs en vit klänning fladdra i bortre ändan av en gång, som tycktes leda uppåt berget.

»Det är Cora!» utropade Heyward med en röst, som på en gång uttryckte både bestörtning och glädje.

»Cora, Cora!» upprepade Unkas, i det han rusade på som en hjort.

»Det är flickan!» ropade kunskaparen. »Mod, unga kvinna, vi komma, vi komma!»

Jakten förnyades med en iver, som blev mångfaldigt större genom de skymtar man då och då såg av fången. Men vägen var nu skrovlig och oländig och på sina ställen nåstan omöjlig att färdas. Unkas kastade ifrån sig sin bössa och rusade på med vild fart. Heyward följde genast hans exempel, men båda erinrades ögonblicket därpå om det dåraktiga däri, när de hörde dånet av ett skjutvapen, som huronerna fått tid att avlossa nedåt klippgången och vars kula till och med tillfogade den unge mohikanen ett lätt sår.

[ 315 ]Unkas och Heyward, den förre i spetsen, sprungo på otroligt kort tid över klippor, bråddjup och hinder, som vid ett annat tillfälle och under andra förhållanden skulle ha ansetts nästan omöjliga att övervinna. Till sin glädje sågo de att de hastigt vunno på huronerna, som måste nästan släpa med sig Cora.

»Stanna, wyandothund! En delawareflicka ropar till dig att stanna!» skrek Unkas och skakade sin blanka tomahåk mot Magua.

»Jag vill inte gå längre!» ropade Cora, i det hon plötsligt stannade på ett klipputsprång, som hängde över en djup avgrund icke långt från bergets topp. »Döda mig, om du har lust, avskyvärda huron, men jag vill inte gå längre.»

Maguas två följeslagare, som förde flickan mellan sig, voro genast färdiga att lyfta sina tomahåker, men Magua hejdade dem. Efter att ha vridit vapnen ur sina kamraters händer och kastat dem ned i bråddjupet drog huronhövdingen sin kniv och vände sig till fången med en blick full av stridiga, vilda lidelser.

»Kvinna, välj mellan Le Subtils wigwam eller hans kniv!» sade han.

Cora såg ej på honom utan sjönk ned på knä, lyfte upp ögonen, sträckte armarna mot himmelen och sade med ödmjuk men på samma gång förtröstansfull röst:

»Min Gud, mitt liv är i dina händer! Gör med mig vad du för gott finner!»

»Kvinna, välj!» upprepade Magua hest, under det han förgäves sökte uppfånga en blick från hennes klara och strålande ögon.

Men Cora varken hörde eller gav akt på hans uppmaning. Huronen skälvde i hela kroppen och höjde armen men lät den sjunka ned igen, liksom om han icke kunde besluta sig. Ännu en gång kämpade han med sig själv och lyfte åter det skarpa vapnet; men i samma ögonblick hördes ett genomträngande skrik ovanför dem, och Unkas sågs från en fruktansvärd höjd taga ett ursinnigt språng ned på klippavsatsen. Magua ryggade ett steg tillbaka och en av hans följeslagare begagnade detta tillfälle att stöta sin egen kniv i flickans bröst.

Huronen rusade som en tiger mot sin brottsliga kamrat, [ 316 ]men i samma ögonblick föll Unkas ned mellan dem och skilde dem åt. Då skyndade Magua att sticka sin kniv i ryggen på den framstupa liggande delawaren och utstötte ett hemskt skrik, i detsamma han begick den fega handlingen. Men Unkas reste sig upp i trots av knivhugget, liksom den sårade pantern rusar på sin fiende, och slog med uppbjudande av sina sista krafter Coras mördare till marken. Därpå vände han sig med lugn och stadig blick mot Le Subtil och antydde genom uttrycket i sina ögon allt vad han skulle ha gjort, om icke krafterna hade svikit honom. Magua grep nu den försvarslösa delawarens arm, och stötte sin kniv tre särskilda gånger i hans bröst, innan hans offer, som fortfarande höll blicken fäst på sin fiende med ett uttryck av outsägligt förakt, föll död till hans fötter.

I detsamma sågs kunskaparen närma sig utefter de farliga klippspetsarna med steg så djärva och överdådiga, som om han ägde förmåga att förflytta sig i tomma luften. Men när han hann fram till platsen för det gudlösa mordet, upptogs klippavsatsen endast av de döda.

Hans skarpa öga kastade en enda blick på offren, därpå lät han blicken sväva uppför berget. Högst upp på krönet, på själva kanten av den svindlande höjden, stod en gestalt med upplyfta armar i en förskräckligt hotfull ställning. Utan att ge sig tid att betrakta honom närmare höjde Falköga sin bössa, då i detsamma en stor sten kastades på en av de nedanför varande flyktingarnas huvud och kunskaparen kände igen den hederlige Gamuts av förtrytelse glödande ansikte. Nu skyndade Magua fram ur en klyfta, klev med kall likgiltighet över sin sista följeslagares lik och hoppade över en bred rämna, varpå han skyndade uppför klipporna på en punkt där Davids arm ej kunde nå honom. Ett enda språng skulle nu föra honom till randen av bråddjupet och betrygga hans flykt. Men innan huronen tog detta språng stannade han, knöt näven åt kunskaparen och skrek:

»Blekansiktena äro hundar, delawarerna kvinnor! Magua lämnar dem kvar på klipporna till ett byte för kråkorna.»

Med ett hest skratt tog han därpå det förtvivlade språnget. Han förfelade sitt mål, men lyckades med händerna fatta i en buske på själva branten. Falköga hade krupit [ 317 ]ihop som ett vilddjur, när det bereder sig att ta sitt språng, och hans kropp skakade så häftigt av iver, att även den till hälften höjda bössmynningen darrade. Utan att trötta ut sig med några fruktlösa ansträngningar lät den sluge Magua sin kropp sjunka ned till sina armars hela längd och träffade på ett klippstycke, varpå hans fötter kunde vila. Därpå uppbjöd han all sin kraft till ett nytt försök och lyckades så till vida, att han kunde draga upp sina knän till bergets kant. Det var just i detta ögonblick, då hans fiendes kropp var som mest hopdragen, som kunskaparen satte sitt darrande skjutvapen till axeln. Själva de omgivande klipporna voro icke stadigare än bössan blev i det enda ögonblick, då hon slungade ut sitt innehåll. Huronens armar gåvo efter, och hans kropp föll litet tillbaka, under det att hans knän ännu bibehöllo sin ställning. Med en ursinnig blick på sin fiende knöt han näven åt denne i vilt trots. Men snart släppte han sitt tag, och hans mörka gestalt sågs ett flyktigt ögonblick genomskära luften med huvudet nedåt, varpå den gled över kransen av buskar, som smögo sig utefter bergväggen, och fortsatte på sin snabba färd till fördärvet.