Den siste mohikanen/Kap 30
| ← Strid på liv och död |
|
XXX.
SORGEFESTEN
Följande dag fann solen lenapernas folk försänkt i sorg. Stridens larm var förbi; de hade tillfredsställt sitt gamla hat och hämnats sin nya osämja med mingoerna genom att förgöra en hel menighet. Den svarta och dystra luft, som svävade över det ställe, där huronerna hade haft sitt läger, var i och för sig ett tillräckligt bevis på den vandrande stammens öde, medan hundratals korpar, som flaxade över bergens bleka toppar eller i bullrande skaror svävade fram över skogsvidderna, på ett förfärligt sätt visade vägen till det ställe där striden hade stått.
Men oaktat sin seger utgjorde lenaperna ett folk av sörjande, då solen gick upp över dem. Inga triumferande rop eller segersånger hördes. Den sist efterblivne hade återvänt från sitt grymma uppdrag endast för att lägga ifrån sig de ohyggliga sinnebilderna av sitt blodiga kall och instämma i sina landsmäns klagan såsom ett av olyckan hemsökt folk. Stolthet och övermod hade lämnat rum för ödmjukhet, de vildaste mänskliga lidelser hade redan efter trätts av de djupaste och mest otvetydiga yttringar av sorg.
Hyddorna voro övergivna, men ett brett bälte av allvarliga ansikten omgav ett ställe i deras närhet, dit allt, som ägde liv, hade begivit sig och där alla nu voro samlade under djup och hemsk tystnad. Ehuru personer av varje stånd och ålder och av båda könen hade slutit sig tillsammans för att bilda denna levande mur, besjälades de av en och samma känsla. Varje öga var fäst på medelpunkten av denna krets, som inneslöt föremål av så stort och allmänt intresse.
Sex delawareflickor, vilkas långa, mörka hårmassor fritt böljade ned över axlar och bröst, stodo avskilda från de andra och gåvo ej annat tecken till liv, än att de då och då strödde ljuvt doftande örter och skogsblommor på en bädd av välluktande växter, på vilken under ett bårtäcke av indianska tyger vilade allt det, som nu återstod av den varmblodiga, själsstora och ädelsinnade Cora. Hennes kropp var insvept i en mängd omhöljen av samma enkla beskaffenhet, hennes ansikte var för alltid dolt för mänskliga blickar. Vid hennes fötter satt den tröstlöse Munro. Den gamle mannens huvud var djupt nedböjt i tvungen undergivenhet för detta försynens hårda slag, men en stum smärta kämpade i hans rynkiga ansikte, som nästan doldes av de grå lockarna, som oordnade föllo ned över hans tinningar. Bredvid honom stod Gamut med sitt ödmjukt böjda huvud blottat för solstrålarna, under det att hans kringirrande, bedrövade blickar tycktes dela sin uppmärksamhet mellan den lilla sångboken, som innehöll så många på föråldrat och besynnerligt sätt framställda, men fromma och heliga tankar, och den varelse, som han i sitt stilla sinne längtade att få meddela all den tröst han kunde. Även Heyward stod i närheten, stödd mot ett träd, och bemödade sig att undertrycka de utbrott av sorg, som det fordrades hela hans manlighet att hålla tillbaka.
Men om än denna grupp var vemodig och dyster, var den likväl vida mindre gripande än en annan, som upptog den motsatta sidan av samma område. Sittande på samma sätt som i livstiden, med kropp och lemmar ordnade i allvarligt och värdigt lugn, sågs där Unkas, smyckad med de grannaste prydnader, som stammens rikedom kunde bestå. Yviga fjädrar vajade över hans huvud, wampum-bälte, halsprydnader, armringar och medaljer prydde hans person i överflöd, änskönt hans slocknade ögon och tomma anletsdrag stodo i allt för skarp motsägelse till all denna fåfängliga prakt.
Mitt emot den döde satt Chingachgook, utan vapen, krigsmålning eller prydnader av något slag, med undantag av hans ätts högblå vapenmärke, som var outplånligt instucket på hans nakna bröst. Under de långa timmar, som stammen på detta sätt varit samlad, hade mohikankrigaren hållit sin stadiga, sorgsna blick fäst på sin sons kalla och känslolösa ansikte. Så orubblig och fast hade denna blick varit och så orörlig hans ställning, att en främling icke skulle ha kunnat skilja den levande från den döde på annat än de glimtar från en kvald själ, som då och då foro över den enes mörka ansikte, och det dödslugn, som hade för evigt brett sig över den andres drag.
Kunskaparen stod strax bredvid och stödde sig i tankfull ställning på sin bössa, under det att Tamenund, understödd av de äldste i stammen, intog en upphöjd plats i närheten, varifrån han kunde blicka ned över sitt församlade tysta och sorgsna folk.
Omedelbart innanför kretsen stod en officer i ett främmande folks uniform, och utanför den befann sig hans stridshäst mitt i en skara beridna tjänare, som syntes beredda att göra någon längre färd. Främlingens uniform och hela utrustning utvisade att han innehade någon ansvarsfull befattning hos den kanadiske guvernören och stod denne nära; och det föreföll, som om han, efter att ha funnit sitt fredliga ärende omintetgjort genom sina bundsförvanters våldsamma handlingssätt, nu nöjde sig med att vara en tyst och bedrövad åskådare av följderna av en strid, som han hade kommit för sent att förebygga.
Dagens första fjärdedel var snart tilländagången, och likväl hade hopen iakttagit samma andlösa tystnad sedan den tidiga dagningen. Intet högre ljud än en kvävd snyftning hade hörts bland dem, icke ens en lem hade rört sig under hela denna långa och smärtsamma tid utom för att frambära de enkla och rörande offer, som tid efter annan ägnades de dödas minne. Endast indianens tålamod och självbehärskning kunde framhärda i en dödsstillhet så fullkomlig, att den tycktes ha förvandlat varje mörk och orörlig skepnad till en i sten huggen bild.
Slutligen sträckte delawarernas vise ut en arm, och stödjande sig på sina följeslagares axlar reste han sig med ett uttryck av så stor svaghet som om redan en mansålder skilde den man, som föregående dag hade trätt inför sitt folk, från den, som nu vacklade på sin upphöjda plats.
»Lenaper», sade han med en ihålig stämma, som lät likt en röst utsedd att frambära ett profetiskt budskap, »Manitus ansikte är bakom ett moln, hans ögon äro vända från er, hans öron äro slutna, hans tunga giver intet svar. I sen honom ej, och dock ligga hans domar framför er. Låten edra hjärtan vara öppna och edra andar icke uttala någon lögn. Lenaper, Manitus ansikte är bakom ett moln.»
Då detta i all sin enkelhet så förfärliga budskap nådde hopens öron, följde därpå en tystnad så djup och hemsk, som om den upphöjde ande de dyrkade hade uttalat dessa ord utan tillhjälp av mänskliga läppar; till och med den döde Unkas föreföll som en levande varelse i jämförelse med den ödmjuka och undergivna skara, av vilken han omgavs. Men i samma mån som de omedelbara verkningarna av Tamenunds ord småningom lade sig, började ett lågt sorl av röster sjunga ett slags hymn till de dödas ära. Röster, som voro kvinnors, läto gripande ljuva och klagande. Orden hade icke något regelbundet sammanhang, utan då den ena rösten slutade, tog en annan upp lovsången eller klagovisan, vilketdera den bör kallas, och gav sin rörelse uttryck i ett sådant språk, som hennes känslor och tillfället ingåvo henne. Då och då avbröts den sjungande av allmänna och högljudda utbrott av sorg, varunder flickorna omkring Coras bår liksom, utom sig av smärta, blint plockade växterna och blommorna från hennes lik. Men under de mildare ögonblicken av sin smärta kastade de dessa sinnebilder av renhet och älsklighet tillbaka på deras plats med alla uttryck av öm saknad. Ehuru deras textord på grund av många och allmänna avbrott och känsloutbrott blevo mindre sammanhängande skulle dock en översättning av dem ha bildat ett kväde, som i huvudsak torde ha visat sig innehålla en följd av med varandra förbundna tankar.
En flicka, som på grund av sin rang och sina personliga företräden hade valts därtill, gjorde början med blygsamma häntydningar på den bortgångne krigarens egenskaper, varvid hon förskönade sina uttryck med det österländska bildspråk, som indianerna troligen ha fört med sig från utkanterna av en annan världsdel och som i och för sig bildar ett samband mellan de två världarnas äldsta historia. Hon kallade honom sin stams panter och skildrade honom såsom den, vars mockasin ej lämnade några spår i det daggiga gräset, vars språng liknade det unga rådjurets, vars öga var mera strålande än en stjärna i den mörka natten och vars röst i striden dånade som Manitus åska. Hon erinrade honom om den moder, som fött honom, och framhöll med särskilt eftertryck den lycka hon måste ha känt över att äga en sådan son. Hon bad honom säga henne, när de möttes i andarnas värld, att delawareflickorna hade gjutit tårar på hennes sons grav och välsignat honom.
De, som följde efter henne, dämpade sina toner till en ännu mildare och vekare melodi och häntydde med kvinnlig grannlagenhet och finkänslighet på den främmande flickan, som hade lämnat den övre jorden vid en tidpunkt så nära hans egen bortgång, att den Store Andens vilja därigenom blivit allt för tydligt uppenbarad för att förbises. De förmanade honom att vara vänlig mot henne och hysa undseende med hennes okunnighet i de sysslor, som voro så nödvändiga för en så stor krigares välbefinnande. De prisade, utan minsta tecken till avund och med en glädje lik den man tänker sig, att änglarna känna över en fullkomlighet högre än deras egen, hennes makalösa skönhet och ädla beslutsamhet och tillade, att dessa utmärkta egenskaper skulle mer än ersätta de små bristerna i hennes uppfostran.
Därpå talade ännu andra i tur och ordning till flickan själv på ömhetens och kärlekens ljuva, dämpade språk. De uppmanade henne att vara vid gott mod och ej hysa några farhågor för sin blivande välfärd. Hon skulle få till följeslagare en jägare, som förstod att sörja för hennes minsta behov, och vid hennes sida gick en krigare, som var i stånd att beskydda henne mot varje fara. De lovade, att hennes stig skulle bli behaglig och hennes börda lätt. De varnade henne för att onyttigt sörja sina ungdomsvänner och de trakter, där hennes fäder hade bott, och försäkrade henne att »lenapernas välsignade jaktmarker» innehöllo lika behagliga dalar, lika rena strömmar och lika ljuva blommor som »blekansiktenas himmel». De uppmanade henne att vara uppmärksam på sin följeslagares behov och aldrig glömma det avstånd, som Manitu i sin visdom hade satt mellan dem. Därpå besjöngo de med förenade röster i ett vilt utbrott av toner mohikanens sinnelag. De förklarade honom ädel, manlig och storsint, allt vad som anstode en krigare och vad en flicka kunde älska. Klädande sina tankar i de mest främmande och djuptänkta bilder förrådde de, att de under den korta samvaron hade med sitt köns instinktlika skarpsynthet upptäckt, i vad riktning hans slumrande böjelser gingo. Delawareflickorna hade icke vunnit hans ynnest. Han var av en ätt, som en gång hade härskat över den salta sjöns stränder, och hans böjelser hade fört honom tillbaka till det folk, som bodde omkring hans fäders gravar. Varför skulle ej en sådan förkärlek vinna uppmuntrande? Att flickan var av ett renare och rikare blod än de övriga av hennes folk, kunde varje öga se. Att hon var vuxen de faror, som ett liv i vildmarken medförde och det mod det krävde, hade hennes uppförande bevisat; och nu, tillade de, hade jordens vise herre förflyttat henne till en plats, där hon skulle träffa besläktade andar och kunde bli lycklig för evigt.
Övergående till en ny ton och ett nytt föremål hänsyftade de därpå på ungmön, som satt och grät i den närliggande hyddan. De jämförde henne med snöflingan, så ren var hon, så vit, så glänsande och så utsatt för att smälta i den brännande sommarhettan eller stelna i vinterns köld. De betvivlade ej, att hon var älsklig i den unga hövdingens ögon, vars hy och sorg syntes i så hög grad likna hennes egna; men om de än icke gåvo uttryck däråt, framgick det likväl tydligt, att de betraktade henne såsom mindre fullkomlig än den flicka de sörjde. Likväl vägrade de henne ingen hyllning, varpå hennes sällsynta fägring kunde göra rättmätiga anspråk. Hennes ringlande lockar jämfördes med vindruvans yppiga rankor, hennes öga med himmelns blå valv; och det fläckfriaste moln, som färgades av solens glödande guld, förklarades vara mindre tilldragande än blomman på hennes kind.
Under dessa och liknande kväden hördes intet annat än sångens dämpade brus; som då och då höjdes eller snarare fick en rent av skräckinjagande styrka genom de utbrott av sorg, som kunde betecknas som dess körer. Delawarerna lyssnade liksom gripna av en trollmakt, och av de skiftande uttrycken i deras vältaliga ansikten framgick tydligt, hur djupt och sant deras deltagande var. Själva David lånade villigt sitt öra åt så ljuva rösters toner, och långt innan sången hunnit till slut, förrådde hans ivriga och uppmärksamma blick, att hans själ var fullkomligt fängslad.
Kunskaparen, den ende av de vita männen, för vilken orden voro begripliga, rätade halvt upp sig ur sin grubblande ställning och vände sitt ansikte åt sidan för att uppfånga meningen, under det flickorna fortsatte sin sång. Men när de talade om Coras och Unkas' framtida utsikter skakade han på huvudet liksom för att ge tillkänna, att de misstogo sig i sin enfaldiga tro, varpå han åter intog sin böjda ställning och bibehöll den, till dess ceremonien var slut — om man nu kan kalla det för en ceremoni, vari känslan hade en så betydlig andel. Vad Heyward och Munro beträffar, var det en lycka för dem och deras förmåga att lägga band på sin sorg, att de icke förstodo meningen i den konstlösa sång de hörde.
Chingaschgook var den ende, som icke visade samma uppmärksamma deltagande som de andra infödingarna. Hans blick flyttade sig ej en enda gång under hela uppträdet, ej heller rörde sig en muskel i hans stela ansikte ens vid klagosångens vildaste eller kärleksfullaste ställe. De kalla och känslolösa kvarlevorna av hans son voro nu allt för honom, och varje annat sinne än synen tycktes förlamat, på det att hans ögon måtte för sista gången ostört få blicka på de drag, han så länge älskat och som nu för alltid skulle döljas för hans syn.
När begravningshögtidligheterna hade hunnit så långt, steg en för sina vapenbragder och särskilt för sina tjänster under den nyss utkämpade striden mycket berömd krigare, en man med sträng och allvarlig hållning, långsamt fram ur hopen och ställde sig bredvid den döde.
»Varför har du lämnat oss, du wapanachkernas stolthet?» talade han till Unkas' döva öron, som om det kallnade stoftet ännu hade bevarat en levande människas förmögenheter. »Din tid har varit kort som solens, när hon ännu befinner sig bland träden, men du har strålat härligare än hennes ljus vid middagstiden. Du har gått bort, ungdomlige krigare, men hundra wyandoter hålla på att undanröja törnena på din stig till andarnas värld. Vem trodde väl, när han såg dig i striden, att du kunde dö? Vem har väl före dig visat Uttawa vägen till kamp? Dina fötter voro som Örnens vingar, dina armar tyngre än grenarna som falla från furan, din röst lik Manitus, när han talar i molnen. Uttawas tunga är svag och hans hjärta allt för tungt», tillade han och såg sig omkring med vemodig blick. »Wapanachkernas stolthet, varför har du lämnat oss?»
Efter honom följde andra i tur och ordning, tills de flesta av stammens mera framstående och begåvade män i tal eller sång hade prisat den bortgångne. När alla hade slutat, rådde åter djup och andlös tystnad på platsen.
Då öppnade Chingachgook läpparna och gjorde ett försök att stämma upp sin sorgesång. Men sinnesrörelsen var honom övermäktig, hans toner voro nästan ohörbara och dogo snart bort. Hans läppar slöto sig åter och han satt tyst kvar på sin plats, där han med sina stirrande ögon och sin orörliga gestalt liknade en varelse, som hade blivit skapad med en människas yttre form men utan hennes själ.
En av de äldre hövdingarna gav nu ett tecken åt kvinnorna, som stodo tätt samlade kring Coras lik. Då lyfte flickorna upp båren i jämnhöjd med sina huvuden och gingo med långsamma och avmätta steg, i det de sjöngo ännu en ljuv, dämpad och klagande sång till den avlidnas ära. Gamut, som hade noga givit akt på de högtidliga bruk, som han ansåg så hedniska, lutade sig nu ned över Munro, som satt omedveten om allt det som försiggick, och viskade:
»De gå bort med ert barns stoft; skola vi inte följa med och se till, att det får en kristlig begravning?»
Munro spratt till, som om domsbasunen ljudit i hans öron, och kastade en ängslig och hastig blick omkring sig, varpå han steg upp och följde det enkla tåget med en krigares hållning, fastän nedtryckt av en faders djupa smärta. Hans vänner slöto sig tätt till honom med en sorg, som var för djup att endast kallas deltagande, och även den unga fransmannen slöt sig till liktåget med ett uttryck som om han kände sig djupt rörd över en så älsklig varelses för- tidiga och sorgliga bortgång.
Det ställe, som hade blivit utvalt till Coras grav, utgjorde en liten kulle, där en dunge av unga och frodiga tallar växte och bredde en vemodig, gravlik skugga över platsen. Då flickorna kommo fram dit, satte de ned sin börda och stodo en stund och väntade med vanligt tålamod och medfödd blygsamhet på något tecken att de, vilkas känslor närmast berördes, voro nöjda med anordningen. Slutligen sade kunskaparen, som ensam förstod deras vanor, på deras eget språk:
»Mina döttrar ha gjort väl; de vita männen tacka dem.»
Nöjda med denna försäkran, skredo nu flickorna till att lägga ned liket i en händigt och icke utan smak förfärdigad kista av näver, varpå de sänkte ned den döda i hennes sista mörka boning. Graven skottades igen och den uppgrävda jorden doldes med löv, mossa och dylikt på samma enkla och tysta sätt. Men när de milda varelser, som visat den döda dessa väntjänster, så till vida hade fullgjort sin sak, syntes de tveka om de vågade gå längre. Då tilltalade kunskaparen dem åter och sade:
»Mina unga kvinnor ha gjort nog. Ett blekansiktes ande behöver ej föda eller kläder, ty hans uppgift rättar sig efter den himmel, som tillhör hans färg. Jag ser», tillade han och kastade en blick på David, som gjorde sin bok i ordning för att stämma upp en helig sång, »att en, som bättre känner till de kristnas bruk, ämnar tala.»
Kvinnorna drogo sig ödmjukt åt sidan, och från att ha varit de förnämsta handlande personerna blevo de nu anspråkslösa och uppmärksamma åskådare av det, som följde. Under hela den tid David höll på med att i sång utgjuta sina fromma känslor, visade de icke minsta tecken till förvåning eller otålighet. De lyssnade som om de hade förstått de främmande ordens mening, och det såg ut som om även de erforo de känslor av sorg, hopp och undergivenhet, som dessa ord voro avsedda att uttrycka.
Djupt gripen av den scen han nyss hade bevittnat och kanske även påverkad av sina känslor av varmt deltagande, överträffade sångmästaren allt vad han i vanliga fall brukade åstadkomma. Hans fylliga, klangrika röst förlorade ej på jämförelsen med flickornas vekare toner, och hans mera omväxlande melodier ägde, åtminstone i deras öron, till vilka de särskilt voro riktade, den ytterligare förmånen att åtföljas av begripliga ord. Han slutade sin psalmsång, såsom han hade börjat den, under djup och högtidlig tystnad.
Men när det sista tonfallet hade dött bort, väntade man tydligen någonting även av den dödas fader. Munro tycktes också inse, att ögonblicket nu var inne för honom att uttrycka sina känslor av tacksamhet för all den vänlighet, som hade visats hans döda dotter. Han bad kunskaparen tolka hans ord och sade därpå med blottat huvud och under djup rörelse:
»Säg dessa vänliga och goda kvinnor, att en far med krossat hjärta hembär dem sina tacksägelser. Säg dem, att det högsta väsen, som vi alla dyrka under olika namn, skall ihågkomma deras kärleksverk, och att vi en gång skola samlas kring hans tron utan åtskillnad till kön, samhällsställning eller färg.»
Kunskaparen lyssnade till dessa ord, som veteranen uttalade med darrande röst, men skakade sakta på huvudet, liksom om han tvivlade på deras verkan.
»Att säga dem detta», sade han, »vore detsamma som att säga dem, att snön ej faller om vintern eller att solen skiner hetast vid den årstid, då träden äro berövade sina löv.»
Därpå vände han sig till kvinnorna och frambar överstens tacksägelser i sådana ordalag, som han ansåg bäst lämpa sig för åhörarnas fattningsgåva. Munros huvud hade redan sjunkit ned på hans bröst och han höll på att hastigt återfalla i grubblande svårmod, då den redan omnämnda unga franska officern tillät sig att lätt vidröra hans arm. Så snart han lyckats ådraga sig den sörjande gamle mannens uppmärksamhet, pekade han på en grupp av unga indianer, som närmade sig med en lätt men noga övertäckt bår, varpå han på ett meningsfullt sätt pekade uppåt mot solen.
»Jag förstår er, jag förstår», sade Munro med tillkämpad fasthet i rösten. »Det är Guds vilja och jag underkastar mig den. Cora, mitt barn, om en förkrossad faders böner numera kunde gagna dig, hur lycklig skulle du ej bli! — Kommen, mina herrar, vår plikt här är fullgjord, låtom oss avlägsna oss», tillade han, i det han såg sig omkring med en min av stolt lugn, ehuru den smärta, som skälvde i hans insjunkna anletsdrag, var allt för djup att kunna helt döljas.
Heyward lydde beredvilligt en uppmaning, som kallade honom bort från ett ställe, där han varje ögonblick kände hur självbehärskningen var nära att överge honom. Under det hans följeslagare höllo på att stiga till häst, fick han tillfälle att trycka kunskaparens hand och upprepa den överenskommelse de redan hade träffat att åter mötas inom den brittiska härens förpostlinjer. Därpå svingade han sig raskt i sadeln och red fram till båren, från vilken utgingo låga, halvkvävda snyftningar, vittnande om att Alice ännu var kvar där. Så redo alla de vita männen, utom Falköga, sin väg, följda av Montcalms adjutant och hans eskort, och hade snart försvunnit i den djupa skogen.
Men det band, som den gemensamma olyckan hade knutit mellan dessa skogens okonstlade inbyggare och främlingarna, som hade gjort dem ett så flyktigt besök, slets icke så lätt. År gingo, innan sägnen om den vita flickan och mohikanernas unga krigare upphörde att förjaga ledsnaden under de långa kvällarna och de besvärliga marscherna eller att elda deras unga tappra män att utkräva hämnd av sina arvfiender. Och de mera underordnade deltagarna i dessa minnesvärda tilldragelser glömdes ej heller så snart.
Genom kunskaparen, som under flera års tid efteråt utgjorde en föreningslänk mellan dem och det civiliserade livet, erforo de till svar på sina förfrågningar, att »Gråhuvudet» snart hade samlats till sina fäder, förkrossad, som man oriktigt antog, av sina militära motgångar och att »Öppna Handen» hade fört hans efterlevande dotter långt bort till blekansiktenas byar, där hennes tårar slutligen upphört att rinna och efterträtts av de soliga leenden som bättre passade för hennes glada och muntra natur.
Men dessa tilldragelser tillhöra en senare tid än den, kring vilken vår berättelse rör sig. Så snart alla av hans egen färg hade lämnat Falköga, återvände han till det ställe, dit hans känslor av vänskap och deltagande oemotståndligt drogo honom. Han kom just lagom att kasta en avskedsblick på dragen av Unkas, som delawarerna redan höllo på att insvepa i det sista höljet av skinn. De gjorde ett uppehåll för att låta den vita jägaren ännu en gång med dröjande och av saknad uppfylld blick betrakta den döde, varpå kroppen insveptes för att aldrig mera blottas. Därpå följde ett begravningståg liknande det förra, och snart var hela folket samlat kring hövdingens tillfälliga grav — vi säga tillfälliga, därför att det ansågs tillbörligt, att hans ben en gång finge vila bland hans eget folks.
Alla deltogo i tåget och alla voro uppfyllda av samma känslor. Samma allvarliga uttryck av sorg, samma stränga tystnad och samma hänsyn till den förnämsta sörjande, som vi redan sett, iakttogos även kring denna begravningsplats. Kroppen nedlades i vilande ställning, med ansiktet vänt mot den uppgående solen och med krigets och jaktens verktyg i beredskap för den sista färden. En öppning lämnades i den kista, som skulle skydda kroppen mot mullen, på det att anden skulle kunna meddela sig med sitt jordiska omhölje, när så behövdes, varpå alltsammans med den fyndighet, som är indianerna egen, doldes för rovdjurens spanande instinkt och skyddades mot deras plundringsbegär. Därmed voro de yttre bruken uppfyllda, och alla närvarande riktade åter sin uppmärksamhet på högtidligheternas mera andliga del.
Chingachgook blev ännu en gång föremål för den allmänna uppmärksamheten. Han hade ännu icke yttrat sig, och man väntade av en så berömd hövding och vid ett tillfälle av så allmänt deltagande att få höra något särskilt trösterikt och uppbyggligt. Medveten om folkets önskningar, uppbjöd den allvarliga krigaren all sin förmåga av självbehärskning. Han lyfte upp sitt ansikte, som han förut hållit dolt i sin mantel, och såg sig omkring med stadig blick. Hans fast slutna och uttrycksfulla läppar öppnades, och för första gången under de långa ceremonierna lät hans röst höra sig på fullt tydligt sätt.
»Varför sörja mina bröder?» sade han, i det han betraktade den mörka hop av djupt nedstämda krigare, som omgav honom. »Varför gråta mina döttrar över att en ung man har gått till de sälla jaktmarkerna, en hövding levat ut sin tid med ära? Han var god, han var plikttrogen, han var tapper. Vem kan förneka det? Manitu behövde en sådan krigare, och han har kallat bort honom. Vad beträffar mig, Unkas' son och fader, är jag en avkvistad tall på blekansiktenas röjning. Min ätt har gått bort från den salta sjöns stränder och delawarernas kullar. Men vem kan säga, att min stams orm har förgätit sin visdom. Jag är ensam…»
»Nej, nej», avbröt Falköga, som hade betraktat sin väns stränga drag med deltagande blickar och en självbehärskning liknande dennes men nu inte kunde uthärda längre, »nej, sagamore, icke ensam. Vår färg och våra anlag må vara olika, men Gud har likväl satt oss att vandra på samma stig. Jag har ingen släkt och kan också i likhet med dig säga, att jag icke har något folk. Han var din son, ett rödskinn av naturen, och det är sant, att ni stodo varandra närmare, vad blodet beträffar; men om jag någonsin glömmer den gossen, som så ofta kämpat vid min sida i krig och sovit vid min sida i fred, må då även han, som skapat oss alla, hurudan än vår färg och våra anlag må vara, glömma mig! Gossen har lämnat oss för en tid, men, sagamore, du är ej ensam.
Chingachgook tryckte den hand, som kunskaparen i sina varma känslor räckte honom över den nyss igenskottade graven och i denna vänskapsfulla ställning lutade de båda sträva och oförskräckta skogsmännen sina huvuden tillsammans, under det att varma tårar föllo till deras fötter och vattnade Unkas' grav likt fallande regndroppar.
Mitt under den vördnadsfulla tystnad, varmed ett sådant känsloutbrott måste mottagas, då det kom från traktens mest berömda krigare, höjde Tamenund sin röst för att bjuda folket skingra sig.
»Det är nog», sade han. »Gån, lenapers barn! Manitus vrede har ännu ej lagt sig. Varför skulle Tamenund dröja längre? Blekansiktena äro herrar över jorden, och de röda männens tid har ännu ej återkommit. Min dag har varit för lång. Om morgonen såg jag Sköldpaddans söner lyckliga och starka, och dock har jag, innan aftonen kommit, levat för att se den siste krigaren av mohikanernas visa ätt.»