Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/14
| ← 13. Dagboken. |
|
15. Orkanen. → |
14.
Den lyckliga såningen.
Den 23. Som mina öfriga sysselsättningar blifvit afbrutna genom tillverkningen af dessa verktyg, återtog jag dem straxt efteråt och använde nära aderton hela dagar på urhålkningen af klippan.
Under mellantiderna uppehöll jag mig vanligtvis i tältet, med undantag af några regniga dagar, då jag der icke fann mig vara nog skyddad. Härutaf föranleddes jag sedermera, att täcka hela min bostad med sparrar, hvilka stödde sig mot klippan, och på hvilka jag lade svärdsliljor och stora blad af träd, i stället för ett vanligt halmtak.
December.
Den 10. Jag ansåg nu min grotta vara i ordning, då hastigt en stor myckenhet jord nedrasade uppifrån, förmodligen emedan jag hade utvidgat den för mycket.
Jag blef häftigt förskräckt häröfver, ty om jag då befunnit mig på stället, skulle jag troligen aldrig kommit i behof af någon dödgräfvare.
Det kostade mig mycken möda, att reparera denna skada, hvarförutan jorden måste bortföras; men af vida större vigt var det, att stödja hvalfvet, till förekommande af framtida olyckor i denna väg.
Den 11. Jag började nu arbeta derpå och inpassade två pålar mellan tvänne brädstycken, för att sålunda uppehålla hvalfvet. Sedermera ditsatte jag ännu flera pålar, och inom en vecka var min grotta åter i fullkomlig ordning. Som pålarne derjemte stodo i en rad, tjenade de mig på samma gång till skiljevägg.
Den 17. Ifrån denna dag ända till den 20 satte jag upp hyllor mot väggen, och slog jag dessutom in spikar i pålarna, för att derpå kunna upphänga ett och annat. Nu började det inre af min boning få ett ordnadt utseende.
Den 20. Jag bar in alla mina skräpsaker i grottan, möblerade min boning och hopfogade några bräder till ett köksbord, för att på detta kunna tillreda mina matvaror. Bräderna började nu på att bli sällsynta, hvarför jag icke gjorde något mera bord.
Den 24. Det regnade hela dygnet om, hvarför jag stannade hemma.
Den 25. Regnet fortfor.
Den 26. Det regnade icke; jorden var friskare och herrligare än förut.
Den 27. Jag sköt en ung get, och sårade en annan i foten, så att jag kunde fånga den och föra den hem till mig. Så snart jag hemkommit, spjälade jag benet.
Anmärkning. Jag fortfor att vårda djuret med sådan omsorg, att det snart alldeles tillfrisknade. Småningom blef det tamt och betade på gräsmattan, utanför min boning, utan att vilja fly från mig. Nu först började jag tänka på att uppföda tama djur, för att icke komma i saknad af lifsmedel, när mitt krutförråd en gång tagit slut.
Den 28, 29 och 30. Stark hetta, utan blåst, hvarföre jag icke kunde gå ut förr än på qvällarna. Jag begagnade denna tid, att ordna alla mina effekter hemma.
Januari 1660.
Den 1. Hettan fortfor ännu att vara tryckande. Jag använde derföre morgnar och qvällar till min jagt, och hvilade mig under den öfriga delen af dagen. Sedan jag på aftonen inkommit i en dal, upptäckte jag en ansenlig mängd bockar, hvilka likväl voro särdeles vilda, och icke läto mig komma dem nära. Jag beslöt nu att, om möjligt, inöfva min hund till jagt efter dem.
Den 2. I denna afsigt tog jag honom följande morgon med mig, och hetsade honom på bockarne; men till min förvåning samlade de sig allesammans mot honom, hvarför han icke vågade sig på dem.
Den 3. Jag befästade ytterligare min förskansning, eller mur, emedan jag ännu ständigt fruktade för ett öfverfall.
Anmärkning. Emedan denna stängsel förut blifvit beskrifven, utesluter jag har allt ordande derom, men ber endast läsaren besinna, att jag icke behöfde mindre tid, än från den 3 Januari till den 14 April, för att fullborda och fullkomna den, ehuru den endast hade en utsträckning af 24 famnar.
Sedan den kommit i ordning, och yttersidan blifvit beklädd med torf, för att dölja den, tror jag fullt och fast, att, om någon händelsevis landat vid ön, han icke skulle gissat till en boning derinnanför. Det var också min stora lycka, att jag så gjorde, efter hvad man i det följande skall få se. Hvar dag gick jag på jagt, och gjorde min rund i skogen, såvida icke väderleken tvang mig att vara hemma; och vid dessa utflygter upptäckte jag nästan ständigt någonting nyttigt. Sålunda fann jag isynnerhet ett slags dufvor, hvilka icke, lika skogsdufvorne, byggde sina bon i träden, utan i bergsskrefvor. Jag tog några af deras ungar, och det lyckades mig att uppföda och tämja dem. Men sedan de fått förstånd på nacken, flögo de sin kos, troligen af brist på passande föda. Emellertid hittade jag ofta på dylika bon och tog bort ungarna, ty deras kött var förträffligt.
Under mina hushållsgöromâl märkte jag att flera saker fattades mig, till hvilkas förfärdigande jag i början ansåg mig oskicklig, såsom äfven var förhållandet med många. Så t. ex. kunde jag aldrig få ett fat färdigt ända till bandningen.
Efter hvad jag förr nämnt, hade jag tvenne ankare, men äfven med dessa mönster, kom jag icke ett steg längre, ehuru mina försök fortsattes under flere veckor. Det ville aldrig lyckas mig att sammanfoga laggarne kring bottnen, så att de höllo tätt.
Vidare var jag illa deran med ljus och måste för det mesta bege mig till sängs, så snart det blifvit natt, hvilket vanligen inträffade omkring klockan sju. Jag ihogkom härunder ofta den vaxkaka, af hvilken jag fabricerade ljus under mina äfventyr i Afrika; men hvarifrån skulle jag nu taga vax?
Min enda utväg bestod således deri, att jag gömde fettet efter de dödade getterna och derefter gjorde mig en lerskål, hvilken jag torkade i solen och försåg med en veke af dref, hvarigenom jag fick ett slags lampa, som likväl lyste mycket dunklare ett vax- eller talgljus.
Under iordningställandet af mina effekter, hittade jag på den lilla, förut omnämnda säcken med korn, som blifvit medtaget för hönsen om bord på det förolyckade fartyget. Den lilla återstoden af säden var emellertid så uppblandad med sådor och dam, att jag endast behöll påsen och slog ut innehållet vid foten af klippan, på ena sidan af bålverket.
Detta hände kort före det starka regnet, och jag gaf så litet akt derpå, att jag icke en gång mindes hvar jag slagit ut kornet.
Efter vid pass en månad varseblef jag några gröna strån skjuta upp ur jorden, och menade det vara någon för mig obekant växt; men hur mycket förvånades jag icke, då jag en tid derefter såg tio till tolf kornax, så gröna och fullkomliga, man i Europa, ja till och med i England, kan finna dem.
Det är mig omöjligt, att skildra min förvåning och glädje vid detta tillfälle. Ända till detta ögonblick hade icke någon religiös princip legat till grund för mitt görande och låtande, och utomdess bekymrade jag mig föga om religiösa ämnen, emedan jag ansåg allt som händt mig endast för ett händelsernas verk, eller som man lättsinnigt plågar uttrycka sig, en ödets nyck utan att göra mig mödan eftersinna försynens ändamål och den visa ordning, som råder i alla jordiska ting.
Men då jag såg korn växa under ett himmelsstreck, som, efter hvad jag trodde mig veta, icke egnade sig till detta sädesslag, och dessutom icke i första början kunde förklara, hur det kommit dit, greps jag af en stillsam förundran, och började inbilla mig, att Gud på ett underbart sätt, utan medverkan af något frö, låtit dessa kornstånd uppskjuta ur jorden, endast och allenast till mitt lifsunderhåll i denna ödemark.
Detta rörde mitt hjerta, jag utgjöt tårar och började önska mig lycka till ett sådant, för min skull tillkommet underverk; men allramest förvånades jag likväl vid åsynen af några andra, längs efter klippan växande, strån, hvilka syntes mig vara ris, det de äfven i sjelfva verket voro, emedan jag haft tillfälle se denna växt under mitt vistande på Afrikanska kusten.
Nu tackade jag försynen, icke allenast för dessa gåfvor, utan var äfven fullt och fast öfvertygad, att dess välgörande frikostighet skulle sträcka sig än längre. Jag genomströfvade derför på nytt de redan af mig kända delarne af ön, snokade i alla vrår och vinklar samt undersökte foten af hvarje klippa, i hopp att upptäcka ännu flere dylika plantor; men naturligtvis fann jag inga.
Slutligen kom jag ihåg, att jag just på detta ställe tömde ur påsen med kornafskrädet, och tron på ett underverk började ansenligt ge med sig; jag måste till och med bekänna, att min religiösa tacksamhet för Skaparens omvårdnad nära nog upphörde i samma ögonblick, jag upptäckte det naturliga sammanhanget med denna tilldragelse. Och likväl var den så öfverraskande, att den till icke mindre grad påkallade min tacksamhet, än om den varit följden af ett underverk.
Var det då icke i sjelfva verket lika så mycket en Försynens skickelse, att dessa tio eller tolf korn blifvit oskadade, under det att råttorna ätit upp alla de öfriga, som att jag tömde den på ett ställe, hvilket skuggades af en hög klippa, det de snart kunde slå rot, under det de denna årstid på hvarje annat ställe skulle ha förtorkats af solen och derigenom blifvit obrukbara?