Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/27
| ← 26. Robinson och hans bordskamrater. |
|
28. Fruktans dagar. → |
27.
Spåret.
Min ansigtsfärg var i det hela icke så solbränd, som man skolat förmoda om en menniska, hvilken icke använde minsta omsorg på denna del af sin kropp, och hvilken vistades endast nio eller tio grader från eqvatorn. I början lät jag skägget växa till en half alns längd; men som jag hade både sax och rakknif, klippte jag slutligen af det ett godt stycke, men lät i stället mina mustacher frodas efter behag, tills de liknade dem jag sett bäras af turkarna i Salé.
Jag nämner detta endast i förbigående, ty som ingen fick nöjet se mig, förtjenar det ringa afseende, och jag skall ej heller mera orda härom.
I denna utstyrsel företog jag således min nya resa, på hvilken jag använde fem eller sex dagar. Jag gick i början längs efter kusten, rakt fram till det ställe, der jag första gången ankrade med pirogen; men då jag nu icke behöfde tänka på min farkost, begaf jag mig ginaste vägen till den förr omnämnda kullen. Anländ dit, fäste jag mina blickar på hafsudden, hvilken jag ämnat kringsegla, och förvånades icke litet, då jag fann hafvet alldeles lugnt, utan att hvarken vid udden eller på något annat ställe upptäcka minsta tecken till hvirfvel eller ström.
Jag visste icke, hur jag skulle förklara denna förändring, och fortfor derföre med mina observationer, för att utröna, om icke törhända ebb och flod voro orsaken dertill.
Det dröjde icke länge, förr än jag visste hvad jag skulle tänka. Jag öfvertygade mig nemligen, att ebben, utgående från vester, och förenande sig med loppet af någon större flod, måste vara orsaken till strömmen, hvilken, allt efter häftigheten hos vindarna, som blåste antingen från norr eller vester, än nalkades, än aflägsnade sig från stranden.
Jag satt qvar på kullen ända tills mot aftonen, och då ebben inträffade, märkte jag åter en likadan ström som förra gången, endast med den skilnad, att den gick en timmes väg från stranden, hvaremot den under min olyckliga färd gick kusten så nära, att den bortförde mig med sig, hvilket i närvarande ögonblick icke skulle ha inträffat.
Af denna iakttagelse slöt jag, att det icke blifvit svårt för mig att komma tillbaka, endast jag iakttagit förändringarna i tidvattnet.
När jag likväl tänkte på utförandet af ett sådant förehafvande, grep mig en sådan förskräckelse, vid minnet af den fara jag utstått, att jag omöjligt kunde besluta mig dertill. Jag föresatte mig i stället, hvad som tvifvelsutan var vida säkrare, men äfven mödosammare, att bygga en ny pirog, för att ega en på hvardera sidan om ön.
Mina läsare veta, att jag då hade tvenne boningsställen, i fall jag så vågar uttrycka mig; det ena var min lilla fästning eller mitt tält vid foten af klippan, omgifvet af en mur och försedt med en grotta, hvilken jag vid denna tid hade ökat med flera små, inom hvarandra belägna rum.
Uti ett af dessa rum, det rymligaste och torraste, ifrån hvilket en dörr ledde utom förskansningen, stodo de stora lerkärl, om hvilka jag redan talat, och fjorton eller femton stora korgar, som hvardera innehöllo omkring fem till sex skeppor, och i hvilka jag förvarade mina förråder, men synnerligast min spanmål, antingen i korn, eller i ax, men skiljda från halmen.
Hvad min förskansning vidkommer, så hade de pålar, af hvilka den fordom utgjordes, uppväxt till stora träd, som blifvit så tätlöfvade, att man utifrån omöjligt kunde varseblifva den boning, de skyddade.
Icke långt från densamma, men ännu längre inåt ön, hade jag uppodlat tvenne sädesfält, hvilka punktligt under den gynnande årstiden inbringade mig en riklig skörd. Skulle jag behöft en större qvantitet spanmål, så funnos nära derintill flera redan uppodlade åkertegar.
Utomdess egde jag ett landsställe, som nu blifvit en rätt vacker plats. Der hade jag min sommarlöfsal, hvilken jag alltid på bästa sätt vårdade, d. v. s. jag klippte och ansade alltid träden till lika höjd med hvarandra.
Under denna löfsal hade jag alltid ett tält uppslaget. Det bestod af flere stycken segelduk, hvilka jag hopsytt och spänt öfver dertill gjorda stänger, som icke behöfde någon förbättring.
Inuti tältet stod min hvilosäng, bestående af skinnen till de djur jag dödat, liksom utaf flera andra mjuka ämnen, hvaröfver jag hade bredt ett täcke, som jag sammanflickat af en stor, på fartyget funnen kapprock. Till detta mitt landsställe begaf jag mig så ofta jag hade tid att aflägsna mig från min egentliga boningsplats.
Nära intill det sednare låg mitt getstall. Som jag hade gjort mig ett särdeles besvär med dess inhägnande och ifrigt önskade se det fullkomligt skyddadt, gaf jag mig ingen ro, förr än jag omgifvit det med så tätt nedslagna pålar, att dessa mer liknade en pallisadering än en gärdesgård, och att man knappt nog kunde få handen emellan. Under den påföljande regntiden slogo pålarne ut qvistar, och omhägnaden blef derigenom starkare än den bästa mur.
Dessa arbeten bevittna, att jag icke lade armarne i kors och icke skydde någon möda, att utföra allt hvad som kunde tjena till min nytta eller trefnad; ty jag betänkte, att afveln efter de tama djuren skulle försäkra mig om ett lefvande visthus med kött, mjölk och smör under hela tiden af mitt vistande på ön, äfven om det skulle räcka ännu en fyratio år, samt öfverlade derjemte, att bibehållandet af dessa djur helt och hållet berodde på den vård, jag egnade dem.
Inom detta distrikt växte äfven de vindrufvor, från hvilka jag hemtade en hufvudsaklig del af mitt vinterförråd, och förvarade jag dem alltid med den största sorgfällighet, som det dyrbaraste och läckraste af alla mina näringsmedel. De torkade drufvorna voro nemligen icke allenast en behaglig, utan äfven en i högsta grad sund, närande och uppfriskande föda.
Som denna plats i öfrigt låg ungefär halfvägs emellan min andra boning och det ställe, der jag lemnat pirogen, så dröjde jag vanligtvis der och tog mig der ibland äfven en middagslur, då jag, hvad som icke sällan inträffade, gått ut att se efter min pirog.
Ofta gjorde jag äfven små utfärder med den sednare; men vågade icke mer företaga någon större resa, utan aflägsnade mig högst några stenkast från stranden. Till sådan grad fruktade jag, att än en gång bortföras af strömmen eller vindarne. Men jag kommer nu till en ny afdelning af mitt lif.
En dag, då jag vid middagstiden åter ämnade se efter min pirog, förvånades jag i högsta grad, då jag i sanden upptäckte spåren efter en bar menniskofot. Liksom träffad af blixten, stannade jag orörlig, och tyckte mig skåda en hemsk spökgestalt.
Jag lyddes uppmärksamt och såg mig omkring åt alla sidor, men upptäckte icke någonting oroande. Derefter gick jag upp på en liten kulle, för att kunna se längre omkring, återvände så till stranden och fortsatte min väg ända ner till hafvet.
Åter vände jag tillbaka till mitt första ställe, för att öfvertyga mig, om jag var alldeles allena, och om jag törhända sett galet; men nej, det var icke minsta tvifvel öfrigt; jag såg obestridligt aftrycket af en mensklig fot. Huru hade denna fot kommit dit? Jag kunde icke på något vis förklara det.
Sedan tusentals förvirrade tankar genomkorsat mitt hufvud, flydde jag, nästan utom mig, tillbaka till min fasta borg, knappast kännande jorden under mina fötter. I den förfärligaste ångest såg jag mig vid hvart annat steg omkring åt alla håll, förskräcktes för hvarje träd, för hvarje buske, och förvandlade en trädstubbe till en mensklig varelse.
Verkan af en uppskrämd inbillningskraft, i förhållande till de omgifvande föremålen, låter sig knappast beskrifvas. Huru många vanvettiga idéer bestormade icke min själ; huru många sällsamma bilder och gestalter sväfvade icke för mina ögon, under det jag så undflydde en fara, som ännu icke innebar någonting oroande!
Sedan jag framkommit till min borg, (ty så plägade jag sedermera benämna min boning) rusade jag in, liksom jag varit förföljd. Om jag i ett tag klef uppför stegen, eller sprang in genom klippdörren, kan jag sannerligen icke mera erinra mig, ty ingen förskrämd hare kan ängsligare dölja sig, ingen jagad räf hastigare krypa ner i sin håla, än jag nu störtade in i min tillflyktsort.
Under hela den derpå följande natten fick jag icke en blund i mina ögon. Ju mer jag aflägsnade mig från föremålet till min fruktan, desto större blef min ångest, ett förhållande, som står i rak motsats till de allmänna lagarna för fruktan och i synnerhet till de vanliga gradationerna af djurisk förskräckelse. Min inbillning gycklade för mig de gräsligaste taflor och gjorde mig så förvirrad, att jag icke förutsåg annat än olyckor.