Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/28
| ← 27. Spåret. |
|
29. Menniskobenen. → |
28.
Fruktans dagar.
Jag visste icke hvad jag skulle tro om det spår jag sett, och hvilket hos mig injagade en sådan förskräckelse; jag inbillade mig till och med stundom, att det härledde sig från den onde anden sjelf, och denna förmodan stödde jag på följande grunder:
Huru kan väl ett annat väsande med menskliga former hafva kommit till denna ö? Hvar skulle väl den farkost blifvit af, hvarpå det kommit? Hvarföre finnes blott detta enda fotspår? Och huru är det möjligt, att en menniska kunnat beträda denna ö?
Å andra sidan råkade jag likväl i samma förlägenhet, när jag frågade mig, hvarföre den onde på ett sådant ställe skulle hafva antagit mensklig form, utan något annat ändamål än att lemna ett fotspår efter sig, hvilket icke en gång kunde vara något ändamål, efter han icke kunnat vara säker, att jag skulle få se detta spår.
Jag öfvergaf slutligen all tanke derpå, och spåret tillskref jag nu vida farligare varelser, nämligen vildarna från det gent emot liggande fasta landet.
Jag förmodade, att deras piroger blifvit drifna af vidriga vindar och strömdrag samt kastade mot min ö; men att, sedan de satt foten i land här, de åter vändt om, emedan de tvifvelsutan hade lika liten lust att stanna qvar på denna öde ö, som jag att se dem hos mig.
Under det jag grubblade häröfver, tackade jag på samma gång himmelen, att jag icke varit i granskapet, då vildarne gjorde sin påhelsning, och att de icke sett min farkost; ty i sådant fall skulle de naturligtvis slutit, att ön vore bebodd och deraf törhända föranleda att sträcka sina efterforskningar ända till min boning. Fasansfulla föreställningar bestormade nu min själ; jag inbillade mig, att de upptäckt pirogen, deraf slutit till att det funnos innevånare på ön, och att de snart skulle återkomma ännu manstarkare, för att uppäta mig; undgick jag dem äfven, skulle de likväl hitta rätt på mina anläggningar, förstöra mina åkerfält och bortföra min gethjord, hvarigenom jag lemnades ett rof åt hungersdöden.
På sådant sätt slocknade i mitt hjerta hvarje religiös känsla och all min fordna förtröstan till Gud, som grundlagts genom de många och underbara bevisen på Hans godhet för mig. Liksom skulle den, hvilken intill detta ögonblick födt mig på ett så obegripligt sätt, ej äfven ega makten att vårda det goda, hans frikostighet mig beskärt.
Plågad af dessa oroliga bekymmer, förebrådde jag mig, att icke ha sått mer spannmål, än som behöfdes för ett enda år; liksom intet olycksöde kunnat komma emellan och förstöra mitt utsäde, innan det mognat till skörd. Jag fann denna förebråelse så grundad, att jag för framtiden beslöt förse mig med trenne års behof, på det jag icke af en tillfällig händelse skulle utsättas för faran af brödbrist.
Hvilket förunderligt Försynens verk är icke menskliga lifvet! På huru många hemliga och stridiga vägar omintetgöra ej de intrasslade förhållandena allt, hvad som är oss kärt och dyrbart, eller låta de oss varseblifva det i en helt annan dager! Föremålen för dagens kärlek blifva oss förhatliga redan i morgon; vi eftersträfva ena dagen hvad vi förkasta den andra, och önska oss i dag hvad vi i morgon skola afsky, ja, hvarpå vi endast med bäfvan skola tänka!
Jag utgjorde då ett lefvande och obestridligt bevis på denna sanning; ty jag, som icke sörjde öfver annat, än min saknad af allt menskligt umgänge, mitt eremitlif på en ö, der jag, omgifven af den vida oceanen, var liksom utstruken ur de lefvandes antal; jag, af himmelen förklarad ovärdig att räknas till de lefvande, dömd att ensam vandra skild från de öfriga varelserna i dess skapelse; jag, för hvilken åsynen af en like skulle så till sägandes ha varit en uppståndelse från döden till lifvet, och den största välgerning, den allsmäktige näst efter den eviga saligheten kunnat bevisa mig; jag darrade vid blotta tanken på att möta en menniska och ville dölja mig under jorden, då jag varseblef denna tysta hänsyftning, detta stumma tecken till en förnuftig varelses ankomst på min ö!
Det var dessa bedröfliga omskiften i mitt lif, som gåfvo så mycken näring åt mina tankar, sedan jag något hemtat mig från min första förskräckelse.
Jag besinnade, att Gud, på samma gång rättvis och allsmäktig, lika väl kunde befria mig, i fall Han så fann för godt, som Han straffat och hemsökt mig med olyckor; ansåg Han det åter icke för godt, vore det min ovilkorliga pligt, att foga mig efter Hans vilja. Jag vore i sådant fall icke mindre förpligtad, att sätta hela mitt hopp på Honom och med förtroende öfverlemna mig åt ingifvelserna och verkningarna af Hans eviga försyn. Dessa tankar sysselsatte mig icke allenast timmar och dagar, utan hela veckor och månader. Närmaste följden af desamma var denna: En morgon, det var ännu helt tidigt, låg jag i min säng, oroligt grubblande öfver vildarnes ankomst till min ö och högst nedslagen öfver denna händelse, då jag på en gång ihågkom den Heliga Skrifts Ord: “Åkalla mig i nödens tid, och jag skall hjelpa dig, och du skall prisa mig.“
Jag steg oförtöfvadt upp, icke allenast med ett gladt och förtröstansfullt hjerta, utan äfven med föresats att af hela min själ bedja Gud om min befrielse. Sedan jag slutat min bön, slog jag upp bibeln, och läste dervid följande ställen: Tjena Herran och var vid ett godt mod, och Han skall stärka ditt hjerta; jag säger dig, tjena Herran!“ Det är mig omöjligt att beskrifva, huru mycket dessa ord höjde mitt mod. Uppfylld af tacksamhet lade jag ihop boken, och var, åtminstone i ett hänseende, icke mera nedslagen.
Midt under dessa tankar, grubblerier och betraktelser föll det mig in, att det kanske var endast ett hjernspöke, som oroade mig, och att det fotspår jag sett, till slut törhanda vore mitt eget.
Äfven denna föreställning bidrog mycket till mitt lugnande, och jag försökte nu öfvertala mig sjelf, att saken vore en förvillelse, till hvilken mina egna fotspår gifvit anledning. Kunde jag icke ha tagit denna väg, då jag gick till eller ifrån min pirog?
Jag kunde omöjligt draga mig till minnes, om jag gått denna väg, eller ej; och ifall aftrycket i sanden verkligen härrörde från min fot, så hade jag minsann spelt samma rol, som de dårar, hvilka föresätta sig att berätta någonting rätt rysligt, men sedan förskräckas för sina egna historier långt mer, än deras åhörare. Jag fattade derföre åter mod och vågade sticka ut hufvudet utom mitt gömställe. I öfrigt var jag något matt, emedan jag, under de trenne dygn jag hållit mig instängd i min borg, icke förtärt mer än några kornbrödskakor.
Jag besinnade derjemte, att mina getter nödvändigt borde mjölkas, och att de arma djuren säkerligen plågats till följe af denna glömska. I sjelfva verket bekom den några af dem ganska illa, och de sinade äfven af.
Slutligen vågade jag bege mig åstad, men hade någon sett, hur försigtigt jag smög mig fram och i hvarje ögonblick såg mig omkring, färdig att släppa min korg och springa hem igen, skulle man säkerligen trott mig vara förföljd af antingen ett ondt samvete eller en gränslös förskräckelse, hvilket sistnämnda också var händelsen.
Sedan jag emellertid upprepat dessa utflykter under två till tre dagar, blef jag djerfvare och styrkte mig i tanken, att inbillningskraften spelt mig detta fula spratt.
För att likväl fullkomligt öfvertyga mig, beslöt jag återvända till stranden, der jag ännu en gång ville se och jemföra detta spår med min egen fot.
Men då jag kommit fram, insåg jag tydligt, att jag ingalunda varit på eller i grannskapet af detta ställe, då jag förde pirogen i land; och till yttermera visso var fotspåret mycket bredare än min fot.
Detta i dubbelt hänseende oangenäma resultat satte på nytt min inbillningskraft i gäsning och alstrade den djupaste nedslagenhet hos mig. En iskall feberrysning skakade min kropp, och då jag åter gick hem, kunde jag icke bli qvitt den tanken, att en eller flere varelser landat vid ön och funnit den vara bebodd, hvarföre jag inom kort borde vänta mig en öfverrumpling. Hur jag skulle bete mig dervid, det visste jag alls icke.
Till hvilka dåraktiga företag förledes ej menniskan af sin rädsla! Den kommer henne att förbise de räddningsmedel, hvilka anvisas henne af förnuftet.
Min första plan var, att rifva ned alla mina gärdesgårdar och låta mina tama djur få springa till skogs, på det ej fienden, när han upptäckt dem, skulle förledas att oftare göra sina påhelsningar af hopp om ett rikt byte hos mig.
Den närmaste och naturliga följden af en sådan plan skulle då ha blifvit ej allenast förstöringen af mina båda åkerfält, för att icke heller genom denna lockmat framkalla fienden, utan äfven, att jag bordt rifva ner min sommarlöfsal och mitt tält, på det icke något spår efter min boning skulle uppsporra honom till vidare efterforskningar, i hopp att finna innevånare på ön.
Med sådana tankar umgicks jag hela den natt, som följde på min återkomst från stranden; ty oron i min själ var ännu lika stor, och mina fantasier ännu lika öfverspända. Fruktan för faran är tusende gånger förfärligare än faran sjelf, och ängslans börda är dubbelt tyngre än olyckans. Det sämsta var, att min sinnesförvirring icke mer tillät mig hemta minsta tröst af religionen.
Först emot morgonen inslumrade jag. Förslappningen i min själ medförde en djup sömn, efter hvilken jag kände mig betydligt lugnare.
Nu började jag öfverlägga med större redighet, och kom, efter en lång strid med mig sjelf, till den slutsats, att min så angenäma, så fruktbara ö, icke vore så öfvergifven, som jag i förstone trott; att väl inga ständiga innevånare funnos på den, men att en eller annan farkost någon gång kom öfver till den, antingen med afsigt, eller ditförd af vidriga vindar.
Under de femton år, jag tillbragt på ön, hade jag ännu icke en enda gång sett ens skuggan af en mensklig varelse; det var således sannolikt, att ifall vildarne någon gång landade vid den, de åter genast inskeppade sig, emedan de ännu icke funnit för godt, att bosätta sig på densamma.
Den största fara, för hvilken jag således kunde vara utsatt, bestod följaktligen i en tillfällig landstigning af fasta landets innevånare, hvilka, enligt all sannolikhet, anlände tvert emot deras afsigt och högst sällan skulle tillbringa natten på ön, för att afvakta dagen och den återinträdande floden. Jag behöfde således icke tänka på annat, än att förskaffa mig en säker tillflyktsort, i fall jag skulle få se vildarne landstiga.
Jag började nu ångra, att jag gifvit min grotta en utgång, som ledde utom förskansningen, hvarföre jag efter mogen öfverläggning beslöt anlägga ännu en förskansning på något afstånd från det första, och just på samma ställe, der jag för tolf år sedan planterat den redan omnämnda alléen. Träden stodo der hvarandra så nära, att jag endast behöfde slå ner några pålar emellan dem, för att snart erhålla en tillräckligt tät och stark mur.