Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/29
| ← 28. Fruktans dagar. |
|
30. Hålan. → |
29.
Mennisko-benen.
Sålunda var jag nu kringgärdad af en dubbel vall. Den yttre förstärktes med åtskilligt trävirke, gamla ankartåg och flera dylika ämnen, samt hade derjemte sju stycken skottgluggar, hvilka voro jemt så stora, att man kunde få ut armen genom dem. På yttersidan betäckte jag den utomdess med jord, hvarigenom den blef tio fot tjockare.
Uti de sju skottgluggarna riktade jag de sju gevär, jag hemtat från fartyget, i det jag lade dem på ett slags lavetter, hvarigenom jag under loppet af två minuter kunde affyra hela mitt artilleri. Flere månader åtgingo visserligen, innan jag slutat min befästning, men så var den också i det allrabästa skick.
För att emellertid dölja denna vall, nedslog jag öfverallt i grannskapet en mängd af de pålar, hvilka så lätt växte till. Jag tror minsann, att antalet af dem uppgick till flera tusen, men jag hade iakttagit den försigtigheten att lemna ett stort rum mellan dem och förskansningen, såväl för att i tid kunna upptäcka fienden som att hindra denna från att smyga sig inpå mig.
Efter tvenne års förlopp hade jag en tät gärdesgård, och efter fem till sex år utbredde sig framför min boning en skogsdunge, som till den grad sammanväxt, att den i sjelfva verket blifvit ogenomtränglig. Säkerligen skulle ingen ha tänkt på att bakom densamma söka någonting, allraminst en mensklig boning.
Som den icke hade någon öppning, begagnade jag nu tvenne stegar för att komma ut och in. Med tillhjelp af den första klef jag upp på ett icke särdeles högt ställe af klippan, der det fanns rum att fästa den andra; och sedan jag derefter borttagit dem båda, var ingen menniska i stånd att nå mig, utan att bli sårad. Hade fienden äfven kommit så långt, skulle han i alla fall befunnit sig utom min yttre förskansning.
På sådant sätt träffade jag alla de förberedelser till mitt försvar, som menskliga klokheten var i stånd att inge mig; och af det följande skall läsaren finna, att de icke voro utan nytta för mig.
Under dessa arbeten försummade jag likväl icke mina öfriga angelägenheter. Jag sysslade isynnerhet med min lilla gethjord, hvilken icke allenast tillfredsställde ögonblickets behof, utan var mig i allo tillräcklig, hvarföre jag såväl sparade min ammunition, som befriades från jagtens mödor.
För att icke gå miste om dessa fördelar, funderade jag länge både härs och tvärs, till dess jag slutligen beslöt välja mellan följande alternativer. Det första bestod deri, att utsöka en annan passande plats, och der gräfva en underjordisk håla, i hvilken jag nattetiden ville instänga mina getter; det andra deremot afsåg, att kringgärda två eller tre, på olika håll belägna, och i möjligaste måtto undangömda ställen, och på hvartdera af dem instänga ungefär ett halft dussin getter, på det jag, ifall någon olycka vederfors min stamjord, innan kort och med ringa möda skulle kunna ersätta skadan. Verkställandet af den sednare planen erfordrade visserligen långt större tid och arbete, men den var ändamålsenligare.
Till följe häraf använde jag flera dagar att genomströfva de mest undangömda ställena på ön. Jag valde sluteligen ett, som motsvarade min önskan, emedan det låg i en ljus, kärrartad trakt midt uti de täta skogar, i hvilka jag en gång förut så när förirrat mig.
Stället hade nära tre tunnlands vidd och var så omkransadt af skogen, att denna nästan utgjorde en naturlig gärdesgård, hvarigenom mitt arbete betydligt minskades. Efter en månad hade jag äfven inneslutit platsen så väl, att mina getter, som numera icke voro vilda, der åtnjöto fullkomlig säkerhet.
Sedan jag ditfört tio getter och två bockar, använde jag ännu någon tid att fullkomna gärdesgården, tills den slutligen blifvit lika så säker som de förra.
Till allt detta var ett fotspår orsaken! Jag hade ännu icke sett till någon mensklig varelse på ön, och det oaktadt hade jag under de tvenne sista åren lefvat i en oro, som mycket minskade trefnaden i mitt dittills förda lif och hvarom endast den kan göra sig ett begrepp, som vet hvad det vill säga, att ständigt vara fången i fruktans qval.
Med verklig ledsnad måste jag här anmärka, att denna själsoro utöfvade ett ganska ofördelaktigt inflytande på mina andaktsöfningar; ty fruktan att falla i vildarnes händer plågade mig så mycket, att jag sällan var i den sinnesstämning, att jag kunde nalkas Skaparen, åtminstone icke med den lugna undergifvenhet, hvarvid jag förr varit van. Och när jag bad till Gud, skedde det endast i den största nedslagenhet och sinnesförvirring, ty jag tänkte icke på annat, än de faror som hotade mig, och väntade hvarje afton, att påföljande morgon bli mördad och uppäten.
Sedan jag undangömt en del af mitt lilla lefvande munförråd, genomsökte jag på nytt ön, för att upptäcka en lika lämplig plats, åt hvilken jag kunde anförtro en ny del af detsamma.
En dag, då, jag mer än som hittills varit fallet, nalkades vestra kusten af ön och lät mina blickar kringsväfva på hafvet, trodde jag mig på långt håll varseblifva ett fartyg.
Efter hvad jag förut nämnt, hade jag funnit några kikare om bord på fartyget, men de lågo nu hemma hos mig, och det föremål jag såg, var så aflägset, att jag icke kom till någon visshet, ehuru jag oafbrutet fortfor att fixera det.
Om det således var en båt eller ej, kunde jag icke utröna; och då jag gick ned från kullen, på hvilken jag stått, försvann det ur min syn. Jag tänkte icke heller mera derpå, men beslöt, att dädanefter icke gå hemifrån utan att medhafva kikare.
Sedan jag kommit ner till foten af kullen, d. v. s. till yttersta ändan af ön, der jag förut icke varit, öfvertygade jag mig, att menskliga fotspår på ön icke vore någonting så märkvärdigt, som jag i början inbillat mig.
Hade jag icke genom en besynnerlig Försynens skickelse lidit skeppsbrott på den sidan af ön, dit vildarne aldrig kommo, så skulle jag lätteligen funnit det naturliga och vanliga dervid, att vildarne på fasta landet, så ofta de gingo något för långt ut till sjös, begagnade min ö till hviloplats, liksom att de ofta levererade bataljer med hvarandra på sjön, hvarvid segrarne förde sina fångar i land på denna ö, der de, tillfölje af deras barbariska plägseder, slagtade och uppåto dem.
Jag hade således knappast hunnit till sydvestra udden af ön, då jag på en gång fattades af en dödlig förskräckelse. Det är mig omöjligt med ord skildra den afsky, som intog min själ, då jag nu sig stranden öfversådd med hufvudskålar, arm- och benpipor samt andra mennisko-ben.
Härvid anmärkte jag isynnerhet ett ställe, der man gjort upp eld och gräft en grop i sanden, som mycket liknade stridsbanan för en tuppfäktning, och der tvifvelsutan de förfärliga vildarne sutit under sina kannibaliska måltider.
Åsynen af dessa föremål gjorde ett så förfärande intryck på mig, att jag för några ögonblick till och med glömde min egen fara. Ofta hade jag vill hört talas om en sådan mer än diefvulsk råhet, ett sådant menniskonaturens vanslägtande, men ända dittills icke så nära åskådat bevisen derpå.
Rysande vände jag mig bort; det svartnade för mina ögon och jag hade troligen afsvimmat, om icke min natur hjelpt sig sjelf genom en ymnig kräkning. Men dröja der kunde jag icke, utan begaf mig skyndsamt hem till min boning.
Kommen ett stycke bortom kullen, blef jag stående liksom förstenad; men då jag återkommit till besinning, lyfte jag mina tårfulla ögon mot himmelen, tackande Gud, att han låtit mig födas långt ifrån så afskyvärda varelser, och för den tröst han förlänat mig i en af mig så ofta otacksamt kallad olycklig, belägenhet. Huru mycket borde jag likväl ej tacka honom derför, i stället att beklaga mig, synnerligast för det han uppehållit mig i min olycka genom erkännandet af hans allmakt och hoppet på hans hjelp; en lycka, vida öfvervägande alla de lidanden, jag utstått och törhanda äfven finge att utstå.
Uppfylld af sådana känslor, återkom jag till mitt “slott“, der jag mycket lugnare än hittills började öfverväga min ställning. Jag insåg nemligen, att vildarne aldrig kommo till ön, i afsigt att det göra något byte, då de tvifvelsutan hvarken saknade eller behöfde öns alster och lika så litet hoppades finna någonting, sedan de troligtvis förut undersökt den, utan att upptäcka några föremål för deras lystnad. Hade jag icke utomdess lefvat här aderton år, utan att se till en enda af dem?
Det enda jag hade att iakttaga, var, att ständigt hålla mig så undangömd som möjligt, såvida jag icke skulle varseblifva andra menskliga varelser än dessa kannibaler.
Min afsky för dem och deras onaturliga plägseder gjorde mig för en längre tid dyster och grubblande, och under de följande tvenne åren gick jag icke en enda gång utom mitt distrikt. Med mitt distrikt menar jag här mina tre anläggningar, eller mitt slott, mitt landställe och de båda gethagarna, till hvilka sednare jag begaf mig endast för djurens skull, emedan jag till en sådan grad afskydde vildarne, att jag fruktade deras åsyn lika mycket som sjelfva den ondes.
Under hela denna tid gick jag ingen enda gång till min pirog, men funderade på, att bygga mig en annan; ty jag vågade icke omsegla ön i denna båt, för att föra den till mitt grannskap, af fruktan att på hafvet möta några af vildarne. Jag visste ju endast för väl hvad öde som väntade mig, ifall jag hade olyckan att råka i deras händer.
Tiden, i förening med öfvertygelsen, att jag icke behöfde frukta att bli upptäckt, skingrade efterhand min ångest, och jag började åter mitt fordna lugna lif, med den skilnaden likväl, att jag nu gick försigtigare till väga, hade ett vaksamt öga på allt och icke lossade något skott, på det icke mina fiender skulle höra det, i händelse de just derunder varit på ön.
Det var min stora lycka, att jag försett mig med tama getter, och derigenom befriades från nödvändigheten att jaga dem i skogarna. De jag sedermera fångade, togos i fällor; ty under hela två åren lossade jag icke ett enda skott, ehuru jag derföre aldrig gick ut utan min bössa. Af de tre pistoler, jag fann på fartyget, bar jag nästan alltid två i min gördel. En af mina stora, likaledes från fartyget hemtade värjor, hade jag polerat och lät den nu paradera på mig i ett getskinnsgehäng.
När jag någon gång begaf mig hemifrån, såg jag verkligen förfärlig ut, i synnerhet när man till min förra beskrifning på min person tänker sig de båda pistolerna och den långa pampen, som hängde till venster utan balja.
En tid bortåt gick allt sin vanliga jemna gång, och med undantag af mina försigtighetsmått, förde jag ett, som fordom, stilla och fredligt lif. Allt mer och mer insåg jag, huru litet min belägenhet förtjent kallas olycklig, i jemförelse med andra, ja, till och med många, i hvilka jag kunnat komma, såvida det varit Guds vilja.
Menniskorna skulle äfven i allmänhet mindre knota, öfver sin belägenhet, hvilken den än måtte vara, i fall de jemförde den med deras, som blifvit ännu mindre gynnade af ödet, i stället att oupphörligt fästa den afundsjuka blicken på lyckligare förhållanden.
Jag kan med skäl säga mig då icke ha saknat mycket af hvad jag kunnat kalla oumbärligt; derföre tror jag äfven, att förskräckelsen öfver vildarne och omsorgerna för mitt försvar, så till vida förslöade min uppfinningsförmåga, som jag nästan icke mer tänkte på anskaffandet af nya beqvämligheter.
Jag förglömde till och med mitt goda project, att förvandla en del af min säd till malt, för att deraf brygga mig dricka, ehuru detta i det hela var ett underligt infall, hvilket jag ofta ansåg enfaldigt, då jag i och för dess realiserande saknade så många oundgängliga förnödenheter. För det första hade jag inga fat, på hvilkas förfärdigande jag, efter hvad redan blifvit berättat, förgäfves användt så många dagar, veckor, ja, månader. Vidare fattades mig humla och jäst, samt slutligen en kittel att deri koka mitt dricka. Hade imellertid vildarne icke varit, skulle jag det oaktadt vågat försöket; ty jag gaf mig sällan, förr än jag, hvilka svårigheterna än voro, drifvit igenom mina en gång påbegynta företag.
Nu hade likväl min inbillningskraft fått en helt annan riktning; ty natt och dag tänkte jag endast på möjligheten, att kunna döda något af dessa odjur, midt under deras blodiga högtider och att rädda de offer, som blifvit utsedda att slagtas.
Jag skulle kunna fylla en ännu större bok endast med de lustiga projecter och konstgrepp jag utfunderade, i afsigt att kunna utrota dessa varelser, eller åtminstone förskräcka dem och betaga dem lusten att återkomma.
Alla dessa projecter gingo lika i rök, ty utan främmande bistånd var jag icke i stånd, att utföra något. Hvad förmadde väl äfven en ensam person mot 20—30 med sagajer, bågar och pilar beväpnade vildar, hvilka tvifvelsutan begagnade dessa vapen med samma säkerhet som jag min bössa?
Understundom funderade jag på att gräfva en grop under det ställe, der de hade sin eldstad, och lägga dit 5—6 skålpund krut, som skulle spränga dem allesammans i luften. Men först och främst förargade det mig, att göra ända på så mycket krut, då jag icke hade mer än en enda kagge qvar, och sedan kunde jag icke vara säker om explosionen hade den verkan jag beräknat; ty fingo de endast en eller annan skråma, skulle detta icke vara nog att förskräcka och aflägsna dem för alltid.
Jag öfvergaf derföre denna plan och föresatte mig i stället, att lägga mig i bakhåll på något tjenligt ställe och dervid medhafva mina tre bössor, hvardera laddad med trenne kulor. När de sedan voro midt uppe i deras blodiga fest, ville jag ge eld, och med hvarje skott döda eller åtminstone såra två eller tre af dem.
Derefter ville jag, beväpnad med min sabel och mina trenne pistoler rusa ner ibland dem och trodde mig fullt och fast kunna utrota dem allesammans, äfven om de voro tjugo hufvuden starka.
Häröfver grubblade jag en lång tid, ty hela planen intresserade mig till den grad, att jag till och med i sömnen sysselsatte mig med den och drömde att jag slogs med vildarna.
Mitt hat till dem gick så långt, att jag verkligen under flera dagar såg mig om efter ett ställe, som kunde duga till bakhåll, ja, jag besökte ofta till och med deras offerplatser, för att göra mig rätt hemmastadd med lokalen. Under sådana ögonblick glödde jag af hämdlystnad och tänkte icke på annat, än att låta trettio eller fyratio af dem springa öfver klingan.
Slutligen upptäckte jag en i alla afseenden lämplig plats vid foten af den förr omnämnda kullen, der jag med största trygghet kunde invänta deras piroger, och, innan de ännu hunnit fram till stranden, obemärkt smyga mig bakom träden, af hvilka ett var så ihåligt, att det kunde rymma mig.
Derifrån kunde jag åskåda deras ohyggligheter och sigta åt deras hufvuden, när de väl hunnit rota sig tillsammans, då jag äfven för hvart skott med säkerhet skulle kunna råka tre eller fyra af dem.
I fast beslut, att här utföra mitt förehafvande, iordningssatte jag de båda musköterna och min vanliga jagtbössa samt laddade de förstnämnda med tvenne stång- och fyra pistolkulor. I jagtbössan lade jag en handfull grofva hagel och i hvar och en af pistolerne fyra stycken kulor. Härförutan försåg jag mig med ammunition för en andra och tredje laddning samt beredde mig att, sålunda rustad, gå i fält.
Sedan jag sålunda ordnat och utfört min plan för fälttåget, begaf jag mig regelmässigt hvarenda morgon till toppen af kullen, som låg ungefär tre mil från mitt slott, för att speja, om icke några piroger ställde sin kosa till ön.
Efter trenne månaders fåfäng väntan blef jag emellertid trött på dessa enformiga vandringar. Och under hela denna tid hade jag ej heller varseblifvit det minsta, hvarken på stranden eller på oceanen, så långt jag kunde se med min kikare.
Mitt beslut stod lika fast, och jag tyckte mig ännu vara lika hågad, att ondskefullt mörda trettio eller fyratio värnlösa vildar, för ett brott, hvarpå det, hittills icke fallit mig in att tvifla, emedan min vrede genast i början uppflammade vid afskyn för de barbariska plägsederna hos ett folkslag, det Gud i sin vishet tycktes ha tillåtit, att styras endast af föraktliga och vanärande passioner, till följe hvaraf de sålunda törhanda under århundraden hyllat ett bruk, som genom tradition öfvergått till dem, och hvartill endast en af himmelen alldeles öfvergifven, af satanisk förhärdelse styrd onatur, kunde förleda dem. Men då jag, som sagdt, började tröttna på dessa dagliga och ändamålslösa utfärder, ändrade sig småningom mina åsigter, och jag öfverlade med större lugn och kallare blod, i hvilket ursinnigt företag jag ämnade störta mig.
Hvilken rätt hade då jag, att upphäfva mig till domare, till hämnare af förbrytelser, dem Gud i sin oändliga vishet icke under århundraden bestraffat, på det att dessa varelser på sätt och vis skulle bli verkställarne af hans eviga domar? De hade ju icke på minsta vis förolämpat mig; anstod det mig således, att blanda mig i deras förehafvanden?
Af denna tankegång upprann den följande: Huru kan jag veta, hvad som i detta egna fall bör tillskrifvas den Eviges beslut? Det synes tydligen, att dessa varelser icke anse sig brottsliga; deras samvete fördömer ingalunda dessa plägseder och gör dem inga förebråelser derför.
De veta icke, att de handla orätt, och hafva visst icke för afsigt, att trotsa den gudomliga rättvisan, hvilket likväl är händelsen vid våra flesta synder. I deras ögon är det lika litet ett brott, att döda en krigsfånge, som det i våra är att slagta en oxe; och de anse det lika litet för orätt att äta menniskokött, som vi göra oss samvete af att äta fårkött.
Slutsatsen af detta räsonnement var, att jag hade orätt, och att detta folkslag icke, såsom jag uttalat förkastelsedomen öfver dem, med större skäl förtjente att kallas mördare, än de kristna varelser, hvilka icke sällan döda sina krigsfångar, eller utan nåd och förbarmande låta hela härar springa öfver klingan, oaktadt dessa nedlagt vapen och gifvit sig fångna.
Oansedt det omenskliga i plägseden, att uppäta hvarandra, föll det mig nu in, att detta egenteligen icke rörde mig. Vildarne hade icke förolämpat mig. Syftade de åt mitt lif, eller såg jag mig tvungen att draga svärdet till mitt sjelfförsvar, blefve detta en helt annan sak; men då de icke kunde se mig, och icke ens engång visste, att jag fanns till, så kunde de ej heller hysa några fiendtliga afsigter mot min person. Följaktligen var det orätt af mig, att vilja mörda dem.
Det skulle hafva varit endast ett rättfärdigande af de grymheter, spaniorerne tilläto sig i Amerika, då de utrotade millioner af dessa olyckliga, hvilka, anskönt barbarer och afgudadyrkare samt kända för blodiga plägseder, såsom t. ex. mennisko-offringar, icke dessmindre, i hänseende till spaniorerne, voro de oskyldigaste varelser i verlden.
Dessa betraktelser afhöllo mig från alla vidare mått och steg. Jag gjorde liksom halt; återkom småningom ifrån mina omenskliga idéer och gjorde den slutsatsen, att min afsigt att anfalla vildarne vore en orättvisa, då de icke på minsta vis ofredat mig. I öfrigt visste jag, hvad jag hade att göra, i händelse de upptäckte och öfverföllo mig.
Härförutan fann jag, att utförandet af denna plan skulle, i stället att bidraga till min säkerhet, ha blifvit den säkraste anledning till mitt förderf; såvida jag icke kunnat döda icke allenast en hvar af de landstigna vildarne, utan dertill alla dem, som sedermera infunnit sig. Ty om endast en enda undkom och berättade den olycka, som drabbat hans bröder, skulle tusende ha kommit att hämnas de fallne, då jag måst bereda mig på den undergång, hvarmed jag nu ingalunda var hotad.