Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/33
| ← 32. Ett nytt skeppsbrott. |
|
34. Slut på eremitlifvet. → |
33.
Färden till det förolyckade fartyget.
Gifvande vika för detta intryck, ilade jag med stora steg till min boning, för att träffa alla förberedelser till utförandet af min plan. Jag medtog en stor qvantitet bröd, en kruka med friskt källvatten, en kompass, en butelj romm, hvaraf jag hade ett ansenligt förråd, och en korg med vindrufvor. Så utrustad återvände jag till pirogen, länsade den från vatten och inlastade mina förråder. Härefter gick jag ännu en gång hem, för att hemta en ny laddning, bestående af en stor påse med ris, min solskärm, en andra kruka med vatten, en butelj getmjölk och en ost. Efter mycken ansträngning och många svettdroppar, anlände jag med allt detta till min båt.
Sedan jag bedt Gud bistå mig under min färd, begaf jag mig å väg, och rodde längs efter stranden, ända till nordöstra udden af ön. Här började jag öfverlägga, om jag skulle våga mig ut till hafs eller icke. Vid åsynen af de starka strömdrag, som gingo på ömse sidor om ön, började mitt mod sjunka, ty jag ihågkom de faror, för hvilka jag redan en gång varit utsatt. Råkade jag nu uti ett af dessa strömdrag, skulle jag icke allenast bortföras från min ö, utan äfven otvifvelaktigt omkomma.
Dessa föreställningar gjorde mig till den grad modfälld, att jag så när öfvergifvit hela företaget. Jag rodde in i en liten vik, begaf mig upp på en kulle och satte mig der, orolig och eftersinnande, samt vägande mellan fruktan och önskan att fortsätta färden. Härunder varseblef jag, att floden började komma, hvarigenom min afresa hindrades för en tid. Nu föll det mig in att gå upp på en höjd, för att aktgifva på hafvets rörelser under flodtiden, och för att öfvertyga mig, om jag icke, i fall jag bortfördes af ett strömdrag, med samma hastighet skulle kunna återkomma med ett annat.
Sedan jag uppkommit på en kulle, som beherrskade båda sidorna af ön, kunde jag från densamma tydligt skönja vågornas riktning, och utse den väg, jag borde välja för min hemfärd. Ebb-strömmen utgick från södra spetsen af ön, men flodströmmen gick norrut. Under hemfärden borde jag således hålla mig nära intill norra udden.
Lugnad af dessa iakttagelser, beslöt jag verkställa min affärd följande morgon med den inträdande floden, och gjorde äfven detta, sedan jag, insvept i min stora kavaj, tillbragt natten i pirogen. Jag styrde först mot norr, ända till dess jag kände, att strömmen förde mig i östlig riktning, men utan att jag derföre förlorade kosan, och fortsatte sedan min rodd med så lycklig påföljd, att jag efter tvänne timmar hade uppnått det förlista fartyget.
Hvilket sorgligt skådespel mötte icke nu mina ögon! Fartyget, hvilket, att dömma efter dess byggnadssätt, tycktes vara ett spanskt, var inklämdt mellan tvänne klippor; vågorna hade slagit in aktern och ena sidan, och framstammen hade med sådan häftighet stött på klipporne, att både stor- och fockmasten deraf splittrats; bogsprötet var deremot i godt stånd, och gallionen tycktes ännu sitta fast. Då jag kom närmare, varseblef jag på däcket en hund, som började skälla och tjuta, när han fick se mig. Jag lockade honom, och genast hoppade han ner i hafvet och sam fram till mig, då jag tog upp honom i båten. Han var halfdöd af hunger och törst; jag gaf honom derföre en brödkaka, hvilken han slukade med glupskheten hos en varg, som af vintern tvungits till en fjorton dagars fasta.
Nu begaf jag mig om bord. Det första föremål, som framställde sig för mina blickar, var tvänne drunknade menniskor, som lågo i köket på backen och höllo hvarandra hårdt omfamnade. Troligen hade de, i det ögonblick, då fartyget stötte på, icke kunnat rädda sig undan de höga och våldsamma vågorna, som oupphörligt bröto sig mot fartyget, utan slutligen blifvit qväfda af dem, liksom de befunnit sig under vattnet. Utom hunden träffade jag för öfrigt ingen lefvande varelse, och alla de varor jag kunde se, voro förderfvade. Uti rummet varseblef jag emellertid några fulla fat; men om de innehöllo vin eller bränvin, kunde jag icke afgöra. De lågo visserligen fria från vatten, men voro för stora, för att af mig kunna medtagas. På samma ställe stodo äfven några koffertar, som troligen tillhört matroserne, och tvänne af dem bar jag ner i min båt, utan att undersöka deras innehåll.
Hade aktern förblifvit oskadad, och framstammen i stället krossad, skulle jag tvifvelsutan gjort en lycklig fångst, ty att sluta efter hvad som fanns i koffertarne hade det säkert funnits stora rikedomar om bord. Efter den väg fartyget seglade, förmodade jag, att det kommit från Buenos-Ayres eller Rio de la Plata i Södra Amerika och troligen ämnat sig till Havanna i Mexicanska viken, hvarifrån det törhända gått på Spanien. Säkerligen medförde detta fartyg en stor skatt, som nu likväl gått förlorad för alltid.
Utom de nyssnämnde koffertarne fann jag ett litet fat, som innehöll vid pass fyratio kannor af en spirituös vätska, och hvilken jag efter mycket besvär halade ner i pirogen. Uti ett af matrosrummen upptäckte jag flera musköter och ett stort kruthorn, som innehöll omkring fyra skålpund krut. Gevären lemnade jag qvar, emedan jag icke behöfde dem, men medtog i stället kruthornet. Härförutan tillegnade jag mig en skyffel och en eldtång, hvilka båda persedlar jag mycket väl behöfde, samt tvenne kopparkittlar, ett halster och en chokolad-maskin. Med denna laddning och med hunden begaf jag mig på hemvägen, då ebben dref vågorna mot min ö, till hvilken jag, utmattad af ansträngning, anlände omkring klockan ett samma natt.
Återstoden af natten tillbragte jag i pirogen, och beslöt påföljande morgon att icke föra mitt nya fynd till slottet, utan till min håla. Sedan jag vederqvickt mig med mat och dryck, började jag urlastningen af de funna effekterna, på hvilka jag uppsatt en förteckning.
Det omnämnda lilla fatet innehöll ett slags rom, som likväl icke var af samma qvalitet med den man tillverkar i Brasilien, utan smakade högst gement. Då jag derefter öppnade en af koffertarne, såg jag i den flere för mig nyttiga persedlar, såsom t.ex. ett väl arbetadt chatull, som innehöll flere flaskor af en ovanlig form, hvilka voro fulla af fina, nervstyrkande och förträffliga vätskor. Hvarje flaska rymde ungefär en kanna och var försedd med en etikett af silfver. I samma chatull funnos äfven tvenne burkar med inlagda frukter, och dessa voro så väl korkade, att sjövattnet icke kunnat intränga i dem, hvaremot tvänne andra blifvit alldeles förderfvade af detsamma. Härförutan fann jag flera rätt goda skjortor, hvilka kommo mig särdeles väl till pass, och omkring halftannat dussin hvita lärftsnäsdukar samt kulörta halsdukar. På botten uti kofferten upptäckte jag slutligen trenne stora påsar med piastrar, hvilka sammanräknade utgjorde elfva hundra stycken. Uti en af dessa påsar lågo utomdess sex uti papper inlagda guld-dubloner, och några små guldstänger, hvilka vägde omkring ett skålpund.
Uti den andra kofferten lågo några klädespersedlar af mindre värde. Jag förmodade, att den tillhört en af kanoniererna, emedan den innehöll vid pass två skålpund mjölkrut, som förvarades i trenne läderpåsar och troligen varit ämnadt till jagtbössor. I det hela taget, vann jag icke särdeles mycket på denna färd, ty hvad skulle jag väl göra med penningarne? Dessa hade intet större värde för mig, än stoftet under mina fötter, och jag hade gerna utbytt dem mot tre eller fyra par engelska skor och strumpor, hvilka jag mer än väl behöfde. Jag hade nu under flere år måst umbära dessa persedlar, och ehuru jag tagit skorna af de båda drunknade matroserna samt dessutom funnit tvänne par i en af koffertarne, voro likväl dessa af vida sämre beskaffenhet än dem man fabricerar i England. Slutligen fann jag äfven omkring femtio piastrar i realer. Denna koffert hade således troligen tillhört en af matroserne, som voro fattigare än ägaren till den förra, hvilken förmodligen varit en officer.
Jag bar emellertid penningarne till min nya håla och förvarade dem der, tillika med de piastrar, jag hittade om bord på vårt fartyg. Det var, som sagdt, skada att jag icke kunde åtkomma de ägodelar, som funnos i den skadade delen af fartyget, ty jag är öfvertygad, att jag med de deri befintliga penningarna kunnat flere gånger lasta min pirog; och hade jag lyckats undkomma och fly till England, skulle jag med all säkerhet kunnat qvarlemna skatten i hålan, till dess jag funnit tillfälle, att komma tillbaka och hämta den.
Sedan jag fört allt till ort och ställe, återvände jag till pirogen. Roende längs utåt kusten, förde jag den till dess vanliga hamn och ilade derefter till min boning, det jag fann allt i den bästa ordning. Jag lefde nu åter på mitt vanliga vis och skötte mina husliga angelägenheter med flit. En tid bortåt förflöto mina dagar i allsköns lugn, utom det att jag var försigtigare än någonsin, och gjorde täta runder, hvaremellan jag icke lemnade min boning. När jag emellertid gick ut, ställde jag alltid mina steg åt östra delen af ön, dit, som jag var nära nog öfvertygad, vildarne icke kommo, och der jag icke behöfde iakttaga så många försigtighetsmått.
Under sådana förhållanden framlefde jag nära tvenne år; men mitt olyckliga hufvud, som tycktes vara till, endast för att störta min kropp i elände, umgicks under denna tid oupphörligt med tankar och projecter, hvilka alla afsågo min flykt från ön. Understundom vaknade lusten hos mig att företaga en ny färd till det strandade fartyget, ehuru mitt förnuft sade mig, att det icke mer kunde innehålla något, som uppvägde resans farligheter. En annan gång ville jag resa än hit än dit; och hade jag ännu ägt den slup, i hvilken jag rymde från Salé, skulle jag tvifvelsutan gifvit mig af till sjös, utan att veta, hvart jag egentligen skulle ställa kosan.
Jag var härvid en fullkomlig bild af de individer, hvilka lida af den mensklighetens vanliga sjukdom, från hvilken hälften af alla deras olyckor, utan alla yttre anledningar, leder sitt ursprung; jag menar nemligen det oupphörliga missnöjet med den ställning i lifvet, i hvilken Gud och naturen försatt oss. Ty, utan att tala om mina ursprungliga förhållanden och den motspänstighet jag visade min fars välmenta råd, en motspänstighet, hvilken jag skulle kalla min ursynd; var det icke en alldeles likadan villfarelse, som gaf första anledningen till min närvarande olycksaliga belägenhet? Hade Försynen, som gynnat mina anläggningar i Brasilien, satt skrankor för mina önskningar; hade jag åtnöjt mig med, att steg för steg gå framåt, skulle jag under den långa tid jag i stället tillbragte på ön, blifvit en af Brasiliens rikaste och anseddaste kolonister; ty den framgång jag åtnjöt under de få år jag var der, skulle i förening med de följande årens ansträngningar, troligen i närvarande stund gjort mig till ägare af minst 100,000 moidorer.