Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/34
| ← 33. Färden till det förolyckade fartyget. |
|
35. Fredag. → |
34.
Slut på eremitlifvet.
En natt under den regniga månaden Mars, och under det 24 året af mitt eremitlif, låg jag sömnlös, men likväl fullkomligt frisk i min hängmattan, utan att mer än vanligt vara upprörd till själ eller kropp, men utan att det oaktadt kunna sofva.
Det vore lika omöjligt som ändamålslöst, att vilja omtala alla de otaliga tankar, som under denna natt tågade förbi mitt minne, denna hjernans landsväg. Mitt förflutna lifs hela historia framställde sig för mig, så till sägandes i föryngrad gestalt. Då jag nu började eftersinna min belägenhet ifrån den stund jag satte foten på ön, anställde jag på samma gång en jemförelse mellan de lyckliga förhållanden, hvarunder jag här tillbragte första åren af min landsflykt och den oupphörliga ångest, den fruktan och de försigtighetsmått, som karakteriserade mina dagar, alltsedan jag upptäckte det olycksaliga fotspåret i sanden. Man kan med temlig visshet antaga, att vildarne varit på ön före denna tidpunkt, och att de ofta hundratals kommit till den; men emedan jag icke hade reda derpå, och följaktligen icke kunde hysa någon fruktan för dem, framlefde jag mina dagar i den största tillförsigt, änskönt faran var alldeles densamma.
Sedan jag funderat härpå, öfvergick jag till ett närmare skärskadande af de verkliga faror, för hvilka jag varit utsatt under en så lång följd af år, ehuru jag
med den största sorglöshet gått omkring öfverallt, då törhända endast en kulle, ett träd eller nattens första skugga låg emellan mig och det förfärligaste öde, nämligen vildarne, dessa kannibaler, hvilka skulle bemäktigat sig mig i samma afsigt, som jag fångade en get eller en sköldpadda, och hvilka lika litet skulle frågat efter att döda och uppäta mig, som jag gjorde mig samvete af att förtära en dufva. Jag skulle vara orättvis mot mig sjelf, ifall jag här icke sade, att jag af uppriktigaste hjerta tackade Skaparen för det Han så ofta räddat mig och derjemte i ödmjukhet tillstod, att jag utan hans synnerliga omvårdnad ofelbart skulle fallit i händerna på dessa obarmhertiga varelser.
Efter att under tvänne timmar ha öfverlemnat mig åt dylika tankar, hvarvid mitt blod råkade i jäsning och mina pulsar slogo, var kraften i min natur uttömd, och jag försjönk i en djup sömn. “Jag drömde då att jag gått hemifrån tidigt en morgon, och att jag varseblef tvenne piroger med elfva vildar, hvilka just stego i land, för att slagta och uppäta en annan vilde, hvilken de förde bunden med sig. Men just som de ämnade döda honom, slet han sig hastigt lös från dem och flydde inåt ön. För att kunna dölja sig för dem, sprang han till den täta småskog, hvilken omgaf min förskansning. Då jag såg honom vara ensam, och att de andra icke sökte honom åt detta håll, steg jag fram och tilltalade honom vänligt, då han föll på knä och bad om mitt beskydd. Härefter sade jag till mig sjelf: nu kan du med all säkerhet uppnå fasta landet, ty denne vilde skall tjena dig till lots; han skall säga dig, hvad du bör göra, hvart du skall gå, för att skaffa dig lifsuppehälle, och hvart du icke bör gå, för att icke bli uppäten.” Härvid uppvaknade jag, och var ännu alldeles genomträngd af det obeskrifligt glada intryck, jag i drömmen erfarit vid en så säker utsigt om befrielse. Men sedan jag återkommit till mig sjelf och funnit det hafva varit endast en dröm, blef jag åter i högsta grad nedslagen genom mitt ånyo dårade hopp.
Jag föreställde mig emellertid, att om jag kunde få tag i två till tre vildar, skulle jag lätteligen kunna göra dem till mina slafvar, ja, det skulle till och med icke bli mig svårt, att göra dem alldeles underdåniga och fullkomligt oskadliga för mig. Tanken derpå interesserade mig på det högsta; men ännu fanns ingen utsigt till dess realiserande, och mina fasta föresatser och planer voro öfverflödiga, emedan inga vildar syntes till.
Omkring halftannat år efter uppkomsten af dessa idéer, och sedan jag efter långvarigt grubblande funnit min plan skola bli ändamålslös, af brist på tillfälle, öfverraskades jag tidigt en morgon genom åsynen af icke mindre än fem piroger, hvilka alla lagt till på min sida af ön. Vildarne, hvilka de tillhörde, hade redan gått i land; men jag kunde icke se dem. Det stora antalet af piroger öfverändakastade alla mina mått och steg; ty som jag af gammalt visste, att alltid fyra till sex man färdades i hvarje båt, blef det nu något kinkigt för mig, att våga mig på en tjugu till trettio individer. Nedslagen och i den största förlägenhet, qvarblef jag derföre i mitt slott. Som likväl detta öfverallt hade samma krigiska utseende som förr, tilltrodde jag mig kunna afslå hvarje anfall, och brann af begär att visa min öfverlägsenhet. Efter att länge ha väntat och lyssnat, om jag icke skulle få höra något buller, blef jag slutligen otålig, lade mina båda bössor vid foten af stegen, och klef som vanligt i två afsatser upp på klippspetsen. Här placerade jag mig så, att jag icke syntes, och varseblef derefter, med tillhjelp af min kikare; att fienderna voro minst trettio stycken, och att de gjort upp eld, för att tillreda sina födoämnen. Hvaraf dessa bestodo, och huru de tillagade dem, kunde jag icke skönja, men deremot såg jag dem under åtskilliga barbariska åtbörder dansa kring elden.
Härunder varseblef jag tvänne ömkliga varelser, hvilka man nu framsläpade ur en af pirogerna, der de tvifvelsutan hållits förvarade. Afsigten dermed kunde ingalunda betviflas, och omedelbart derefter såg jag äfven det ena af offren störta omkull, till följe af slaget från en klubba eller ett träsvärd. Två eller tre af mördarne kastade sig i ögonblicket öfver den fallna kroppen, hvilken de sönderstyckade, medan det andra offret i största lugn tycktes vänta, att turen skulle komma till honom. Men kärleken till lifvet tycktes i nästa ögonblick få makt med den olycklige, på hvilken man gaf mindre akt, ty han slet sig lös och sprang med otrolig hastighet derifrån, nästan rakt fram till mig, d. v. s. till den trakt af ön, der min boning låg.
Jag tillstår uppriktigt min förskräckelse, då jag såg honom taga denna väg, i synnerhet derföre, att jag trodde honom förföljas af hela truppen. Jag hade hoppats få se vilden flykta inåt småskogen. Emellertid qvarblef jag på min post och kände mig snart något lugnare, då jag icke såg till mer än trenne förföljare. Sedan jag dertill funnit den flyende springa mycket hastigare och beräknat hans stora försprång, återvaknade mitt mod och min lust att blanda mig i leken.
Emellan vildarne och mitt slott låg den lilla vik, hvarom jag förr så ofta talat, då frågan var om de effekter, jag hemtade från vårt fartyg; och jag förutsåg mer än väl, att den olycklige var tvungen simma öfver till denna stranden, ifall han icke ville bli fången. Vid ankomsten till stället besinnade han sig icke heller ett ögonblick, utan störtade sig genast oaktadt ebben i vattnet och sam öfver, omkring trettio famnar, hvarefter han åter började springa med den utomordentligaste skyndsamhet. Då hans trenne fiender anlände till viken, märkte jag, att endast tvenne af dem kunde simma. Den tredje stannade qvar på stranden och såg en stund efter de andra, hvarefter han helt beskedligt vände om till största lycka för honom, efter hvad som sedan inträffade.
De båda återstående förföljarne använde emellertid dubbelt så lång tid som flyktingen, att komma öfver viken. Nu fann jag derföre rätta ögonblicket vara inne, att förvärfva mig en tjenare, törhända till och med en kamrat eller en vän, och att Försynen ofelbarligen utkorat mig till den olyckliges räddare. Med största hastighet steg jag genast utför klippan, fattade de båda bössorna och sprang en ginvag, för att komma emellan förföljarne och den förföljde. Jag varseblef först den sednare och vinkade åt honom. Han vände sig om, och syntes lika mycket förskräckt för mig, som för vildarne; men jag gaf honom ånyo ett tecken med handen, att komma till mig, och gick derefter mot de båda andra, som tvärstannade då de fingo se mig. I ett nu rusade jag på den första och slog ner honom med bösskolfven, ty jag ville icke skjuta, af fruktan, att de andra skulle höra skottet, ehuru sådant icke gerna var troligt på ett så stort afstånd. Derefter nalkades jag den andra, men då jag kom närmare märkte jag honom vara beväpnad med en båge, hvilken han spände. Detta tvingade mig att gripa till offensiven, och jag sköt, samt fällde honom död på stället. Den arma flyktingen hade härunder stannat, men var till den grad förskräckt öfver knallen från min bössa, att han blef stående liksom förstenad och icke vågade sig hvarken fram eller tillbaka, ehuru han såg sig befriad från sina båda fiender. Emellertid tycktes han ännu böjd, att hellre fly längre bort, än nalkas mig, hvarföre jag på nytt ropade till honom och lät honom genom tecken förstå, att han borde komma till mig. Han förstod mig ganska riktigt och tog äfven några steg framåt, men stannade snart åter, darrande, liksom han väntat, att blifva affärdad på samma sätt, som hans båda fiender. Jag förnyade derföre mina tecken och sökte på alla möjliga vis lugna honom. Nu vågade han sig småningom allt längre fram, men kastade sig för hvart tionde steg på knä, liksom han velat visa mig sin tacksamhet för sitt lifs räddning.
Jag log mot honom och uppmanade honom med vänliga blickar att komma helt nära intill mig. Han gjorde detta slutligen, föll ännu en gång på knä, kysste marken, lade hufvudet mot jorden, fattade min fot och satte den på sitt hufvud. Härigenom tycktes han vilja lofva, att ständigt vara min slaf. Jag reste upp honom, visade honom vänskapsbetygelser och sökte på allt upptänkligt sätt inge honom mod. — Men mitt äfventyr var icke ännu slut, ty nu märkte jag, att den vilde, jag slagit omkull med bösskolfven, icke var död, utan endast förlorat sansningen, och att han började komma sig före. Jag pekade på honom och lät den räddade förstå, att han ännu lefde. Flyktingen sade derefter några ord, hvilka, ehuru jag icke förstod dem, klingade ytterst behagligt för mina öron, som nu för första gången under tjugo år förnummo ljudet af en medmenniskas röst. Här var likväl icke tillfälle, att öfverlemna sig åt sådana betraktelser, ty den nyss kullslagne vilden började resa på sig, och jag märkte att den andra förskräcktes deröfver. Då jag såg detta, tog jag min andra bössa och lade an på den förra, liksom jag velat skjuta honom. Dervid lät min vilde mig förstå, att jag borde låna honom mitt svärd, som hängde fast vid min sida; jag gaf honom det äfven och knappt hade han fattat det, förr än han sprang fram till sin fiende och i ett enda tag högg hufvudet af honom. Jag förundrades häröfver högeligen, ty jag kunde icke förmoda annat, än att vilden aldrig förr sett något annat svärd, än dem hans nation tillverkar af trä. Dessa sednare äro likväl, efter hvad jag sedermera fick veta, så skarpa och derjemte gjorda af ett så hårdt och tungt trädslag, att med dem stundom kan i ett tag afhuggas ett hufvud eller en arm. Efter denna hjeltedat, återkom min vilde, skrattade triumferande och lade svärdet samt det afhuggna hufvudet framför mig under en mängd åtbörder, hvilka jag icke förstod.
Ingenting förundrade honom emellertid så mycket, som att jag på ett så stort afstånd kunnat döda den andra Indianen; han pekade på honom och lät mig genom tecken förstå, att han ville gå fram till honom. Sedan jag äfvenledes genom tecken bifallit hans önskan, nalkades han den fallne och betraktade honom uppmärksamt samt tycktes vara försänkt i den största förvåning; derefter vände han honom än på den ena, än på den andra sidan, och undersökte hans sår. Kulan hade träffat honom midt i bröstet och gjordt ett litet hål, ur hvilket endast ringa blod flutit; troligen hade bloduttömningen banat sig väg inåt, ty han var och blef död. Härefter tog min vilde den fallnes båge och pilar och vände om till mig. Jag beslöt nu, att oförtöfvadt bege mig på hemvägen och lät vilden förstå, att han borde följa mig, emedan han kunde bli eftersatt af de fallnes kamrater.
Vilden besvarade detta med tecken, som tillkännagafvo hans önskan att begrafva de begge liken, på det icke någon af hans återstående fiender skulle varseblifva dem. Inom få ögonblick hade han äfven uppkastat en grop i sanden, som var stor nog att dölja den första, hvilken han äfven ditlade och öfvertäckte, hvarefter han förfor på samma sätt med den andre. Härtill tror jag han icke använde mer än en knapp fjerdedels timma. Efter slutadt arbete tog jag honom med mig, men icke till slottet, utan till min mera inåt ön liggande håla.
Sedan vi framkommit gaf jag honom bröd, drufvor och vatten, hvilket allt han ganska väl behöfde, i anseende till de stora ansträngningar, för hvilka han under de sista timmarne varit utsatt. Sedan han stärkt sig, lät jag honom förstå, att han borde lägga sig ned för att sofva, hvarvid jag pekade på ett lager af rishalm, öfver hvilket jag lagt ett täcke, och der jag sjelf understundom plägade hvila. Den arma varelsen lade sig och insomnade snart.
Han var en lång, vacker, smärt och välväxt yngling och efter hvad jag tyckte, omkring tjugusex år gammal. Hans hållning var god, hans utseende hvarken dumdristigt eller vildt; i hans anletsdrag låg någonting särdeles manligt, men derjemte hade de en viss likhet med en europées milda drag, i synnerhet när han log. Håret var långt och svart, men icke krusigt; pannan hög och ren, ögat lifligt och fullt af eld; hans färg var icke svart, utan mörkbrun, men hade icke den gulaktiga kopparfärg, som utmärker Brasilianarne och andre af Amerikas infödingar; den närmade sig fastmer den mörka olivgröna, som ser bättre ut. Hans ansigte var rundt och fylligt, näsan liten, men icke platt som negrernes, munnen väl formad, läpparna smala, tänderna ypperliga, tätt slutna och hvita som elfenben. — Sedan han slumrat vid pass en half timma, vaknade han och lemnade hålan för att uppsöka mig, emedan jag gått ut att mjölka getterna, hvilka voro instängda ett stycke derifrån. Då han blef mig varse, sprang han hastigt fram till mig och kastade sig framstupa mot jorden, med alla tecken till den vördnadsfullaste tacksamhet, hvilken han tillkännagaf under de lifligaste åtbörder. Jag förstod honom i det närmaste och lät honom begripa, att jag var nöjd med honom.