Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/35
| ← 34. Slut på eremitlifvet. |
|
36. Fredags uppfostran. → |
35.
Fredag.
Inom kort tid började jag tala med honom och att lära honom tala mitt språk. Jag sade honom framför allt, att jag gifvit honom namnet Fredag; ty detta var den dag, på hvilken jag frälst hans lif, och jag ville på sådant sätt bevara minnet deraf. Vidare lärde jag honom, att kalla mig herre, liksom att säga ja och nej och gjorde honom bekant med betydelsen af dessa ord. Härefter räckte jag honom en lerskål med mjölk, af hvilken jag först drack, och i hvilken jag sedan doppade en brödskifva, den jag behöll, hvarpå jag gaf honom en annan, med tecken, att han borde göra på samma sätt. Han gjorde det äfven och tycktes vara särdeles belåten med denna undfägnad.
Jag tillbragte hela natten med honom i hålan; men mot morgonen tog jag honom med mig och lät honom förstå, att jag ärnade förse honom med kläder. Häröfver syntes han bli förtjust. Då vi gingo förbi det ställe, der han gräft ner de båda vildarne, visade han mig de tecken han gjort, för att hitta reda på dem, och föreslog mig att åter uppgräfva och derefter uppäta dem. Jag lät honom förstå min stora afsky för ett sådant företag och låtsade mig vilja kräkas vid blotta tanken derpå. Derefter gaf jag honom tecken, att gå vidare, hvilket han äfven genast gjorde med den största undergifvenhet. Jag tog honom nu med mig upp på bergspetsen, emedan jag ville se, om fienderna farit ifrån ön. Sedan jag riktat kikaren, varseblef jag tydligt det ställe, der de uppehållit sig, men såg icke minsta spår efter dem eller deras farkoster. De hade således begifvit sig hem, utan att vidare bekymra sig om de båda dödade kamraterna.
Härmed åtnöjdes jag likväl icke, och som jag nu blifvit modigare samt till följe deraf äfven nyfiknare, beslöt jag fortsätta min rekognoscering. Jag tog derföre Fredag med mig, beväpnade honom med en sabel och med den fallne vildens båge, hvilken han begagnade särdeles väl, samt gaf honom slutligen en af mina bössor, hvarefter jag sjelf tog den andra. På detta vis utrustade, begåfvo vi oss till det ställe der vildarne huserat, i hopp, att erfara något närmare om dem. Vid framkomsten stelnade blodet i mina ådror, och mitt hjerta vände sig i bröstet, då jag märkte spåren efter deras ohyggliga framfart. Det var i sjelfva verket ett förfärligt skådespel, det vill säga för mig, ty på Fredag gjorde det icke minsta intryck. Marken var öfverallt besådd med menniskoben och dränkt i blod; här och der lågo halfstekta bitar af menniskokött, och det hela häntydde på en af de segerfester, hvilka de fira efter någon mot deras fiender vunnen slagtning. Bland annat såg jag trenne hufvudskålar, fem händer, fyra eller fem benknotor och en mängd andra kroppsdelar. Nu lät Fredag mig förstå, att vildarne här haft fyra fångar, för att uppäta dem; tre af dessa hade undergått sitt öde, och han sjelf hade varit den fjerde. Derjemte betecknade han, att en blodig slagtning ägt rum mellan dem och en nästgränsande konung, till hvars undersåtare han hörde, och att man gjort många fångar, hvilka alla blifvit förda till olika håll för att uppätas.
Jag befallte Fredag, att ihopsamla alla dessa lemningar och att upptända en stor eld, för att förbränna dem till aska. Härunder fick jag tillfälle att märka Fredags lystenhet efter menniskokött och att han således var en äkta kannibal; men så snart han visade minsta tecken till en sådan matlust, lät jag honom på ett så afgörande sätt förnimma min afsky, att han icke vågade förråda sig; hvarjemte jag gjorde begripligt för honom, att jag genast skulle döda honom, i fall han icke efterkom min befallning.
Sedan han fullgjort sitt uppdrag, återvände vi till slottet, och här började jag nu arbeta tillsammans med Fredag. Först gaf jag honom ett par af de linnebyxor, jag fann i kofferten på det förolyckade fartyget, och efter en obetydlig förändring passade de honom alldeles förträffligt. Derjemte förfärdigade jag åt honom en tröja af getskinn (jag hade nu blifvit en ypperlig skräddare) och gaf honom sedan en beqväm, nästan vacker mössa, som jag gjort af ett harskinn. Härmed var han hjelpt för första ögonblicket, och blef icke litet förnöjd, då han fann sin kostym nästan lika så vacker som min. I första början kände han sig väl något underlig i den, men efter få dagar tycktes den icke mera genera honom.
Dagen efter vår ankomst till min boning, såg jag mig om efter en plats, der Fredag skulle bo. På det han sjelf skulle få det beqvämt och jag icke bli generad af honom, uppbygde jag åt honom en liten koja, midt emellan de båda utanverken. På det inre af dessa var en ingång, som förde till grottan, och i denna insatte jag nu en ordentlig dörr, som riktades så, att den gick inåt. Nattetiden var den stängd på min sida, och jag drog dessutom in de båda stegarne, på det Fredag icke skulle kunna komma in till mig, utan att vid klättrandet göra ett buller, som ofelbart hade väckt mig; ty taket på denna förskansning bestod af långa sparrar, som gingo öfver mitt tält och voro stödda mot klippan samt kringflätade med qvistar, öfver hvilka låg ett tjockt lager af rishalm. På det ställe, eller fastmer vid den öppning, jag gjort för att komma ut och in, var en slags fallucka, som icke lät spränga sig utifrån, utan vid ett sådant försök hade fallit ner med stort buller. Hvad mina vapen beträffade, så förvarades de allesammans inne hos mig.
Alla dessa försigtighetsmått voro likväl öfverflödiga, ty ingen kan någonsin ha ägt en ärligare och mera tillgifven tjenare, än jag hade i Fredag. Jag märkte inga passioner, ingen halsstarrighet eller egensinnighet hos honom, utan han var ständigt lika villig och uppmärksam, och hans tillgifvenhet för mig bar stämpeln af ett barns för sin far, ja, jag kan säga, att han vid hvarje tillfälle gerna vågat sitt lif för att rädda mitt. De mångfaldiga bevis han gaf mig derpå, lemnade icke rum för något tvifvel, och jag blef snart öfvertygad, att jag i honom hade både en vän och en tjenare.
Han var så uppmärksam, flitig, läraktig och så glad, när han förstod mig, eller kunde göra sig begriplig för mig, att det utgjorde ett verkligt nöje för mig, att undervisa honom. Mitt lif började derigenom bli så
trefligt, att jag aldrig skulle velat lemna ön, om jag icke behöft frukta vildarnes återkomst.
Några dagar derefter, föll det mig in, att afvänja Fredag från hans kannibaliska matlust genom att låta honom få smaka djurs kött, till hvilket ändamål jag en morgon tog honom med mig i skogen. Min närmaste afsigt var, att slagta en ung killing i min hjord, för att hemtaga och tillreda den; men under vägen träffade jag på en get, som med sina tvenne ungar hvilade sig i skuggan. Jag befallte nu Fredag stå stilla, lade på samma gång an med min bössa, och sköt den ena af killingarna. Den arma Fredag hade visserligen en gång förut sett mig döda en varelse med mitt gevär, men som han icke kunde begripa hur det gick till, så förskräcktes han äfven denna gång i högsta grad. Han darrade, vacklade och såg så handfallen ut, att jag trodde honom skola dåna. Som han icke gifvit akt på killingen och ingalunda märkt att jag dödat honom, slet han hastigt upp sin tröja, för att se efter, om han sjelf blifvit sårad. Han trodde tvifvelsutan, att jag velat göra mig af med honom, ty han kastade sig ned framför mig, omfattade mina knän och yttrade en mängd af ord, hvilka jag icke förstod, ehuru jag fann honom tigga om sitt lif.
För att aldraförst öfvertyga honom, att jag icke ville göra honom något ondt, ledde jag fram honom till den dödade killingen och befallte honom taga den med sig. Han lydde. Under det han sökte utfundera på hvad sätt djuret blifvit dödadt, laddade jag på nytt min bössa, och såg nästan i samma ögonblick en stor fogel, som satt på en gren, ungefär ett skotthåll från mig. På det nu Fredag någorlunda skulle fatta, hvad jag ärnade göra, ropade jag honom till mig, och visade honom fogeln, som var en papegoja, ehuru jag i början trodde den vara en falk. Derefter pekade jag på min bössa och bad honom se på fogeln, som nedföll från trädet i samma ögonblick skottet brann af. Allt detta oaktadt, var han likväl nästan utom sig af ångest och förvåning. Jag förmodade hans förskräckelse härröra deraf, att han icke sett mig ladda bössan, hvarföre han troligen ansåg denna för ett underbart dödsverktyg, som i och för sig sjelf kunde ombringa hvarje varelse, som nalkades den.