Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/37
| ← 36. Fredags uppfostran. |
|
38. Vildar ankomma återigen till ön. → |
37.
Skäggiga män i Fredags fädernesland.
Jag beskref för Fredag de europeiska länderna, men isynnerhet England, mitt fädernesland. Jag berättade nu vårt lefnadssätt, vår gudstjenst, våra ömsesidiga förhållanden, och huru vi förmedelst våra fartyg drefvo handel med jordens alla länder. Derjemte gaf jag honom ett ungefärligt begrepp om det förolyckade fartyg, på hvilket jag gått om bord, och visade honom så nära som möjligt det ställe, der det strandat; det hade likväl redan för längesedan blifvit krossadt, och man såg icke mer till något spår efter detsamma.
Jag visade honom äfven vraket efter slupen, och berättade huru vi gått om bord på densamma från fartyget, huru den vräktes omkull af vågorna, och huru jag sedan ville, men icke kunde få den i sjön; nu hade den alldeles fallit sönder. Vid åsynen af denna farkost försjönk Fredag i ett djupt begrundande och sade icke ett ord. Jag frågade honom hvarföre han blef så allvarsam, och han svarade slutligen: “Jag se en sådan båt komma till mitt folk.“
Det dröjde länge innan jag kunde fatta meningen häri, men slutligen fann jag honom ha velat säga, att en dylik slup blifvit uppkastad på hans ö. Deraf slöt jag, att något europeiskt fartyg hade lidit skeppsbrott vid samma ö; men jag tänkte icke på att fråga efter, om några menniskor blifvit räddade, utan ville endast ha beskrifning på slupen. Fredag redogjorde temligen för dess utseende, men jag förstod honom först när han med värme utropade: “Vi rädda hvita män från att drunkna.“ — “Funnos då“, frågade jag, “hvita män i båten?“ — “Ja“, svarade han, “hela skepp full af hvita män.“ — Jag önskade, nu få veta, huru många de varit, och han räknade på fingrarne till sjutton. — “Men hvad blef sedan af dem?“ fortfor jag. — “Alla lefva, alla hos mitt folk.“
Nya tankar uppstodo vid denna berättelse i mitt inre; ty det föll mig genast in att dessa räddade varelser kunde tillhöra manskapet på det utanför min ö förolyckade fartyget, och att de, sedan fartyget stött på klipporna, ansett det utan räddning förloradt, hvarföre de kastat sig i slupen, och derefter landat vid denna barbariska kust ibland vildarne.
Med ännu större nygirighet underlättade jag mig härpå om dessa menniskors vidare öden. Fredag försäkrade mig, att de allesammans ännu voro vid lif, att de nära fyra år varit bland vildarne, hvilka ej allenast icke gjort dem något ondt, utan försett dem med näringsmedel. Jag frågade honom nu, hur det kom till, att hans landsmän icke dödat och uppätit dem, hvarpå han svarade mig: “Oh nej, de voro goda bröder med dem.“ Derefter tillade han: “De äta icke menniskor, icke menniskor utan krig“, hvarmed han ville säga, att de uppåto endast sådana, som blifvit fångna i krig.
Lång tid efter detta samtal var jag en gång med honom på östra sidan af ön, hvarifrån man kunde se fasta landet. Himmelen var klar och Fredag blickade uppmärksamt åt denna trakt, då han på en gång råkade i ett slags förtjusning och började springa af och an. Då jag frågade honom efter anledningen dertill, utropade han: “O glad! o lustig! här ligga mitt fädernesland, här vara mitt folk!“
Jag märkte den utomordentliga glädje, som strålade i hans drag; hans ögon tindrade, och hela hans hållning tillkännagaf en lidelsefullhet, liksom han beherrskats af den häftigaste önskan att återvända till sina fäders land. Uttrycket i hans ansigte och åtbörder väckte hos mig en mängd oroande idéer; ty jag trodde fullt och fast, att han, på ett eller annat sätt återkommen till sitt folk, skulle icke allenast glömma de religiösa principer, jag inplantat hos honom, utan äfven all den tacksamhet han vore mig skyldig, och vara nog trolös, att meddela sina landsmän underrättelser om mig, ja törhända dertill förena sig med några hundra af dem, för att döda mig och derefter af mina qvarlefvor bereda en måltid, hvilken han skulle bevista med samma nöje, som hade det gällt en af hans nations fiender.
Jag var likväl i högsta grad orättvis mot denna trogna själ och erfor efteråt sorg deröfver. Som mitt misstroende emellertid växte och plågade mig under flera veckor, blef jag försigtigare och umgicks icke så förtroligt med honom, utan visade en viss köld, som innebar en lika så stor orättvisa; ty den rättskaffne, godsinte ynglingen hade icke en enda tanke, som icke härflöt af de bästa grundsatser, och bordt bevisa mig, att han var en lika så tillgifven vän, som religiöst sinnad kristen, hvarom jag sednare till min stora glädje blef fulleligen öfvertygad.
Nu lät jag likväl ingen dag gå förbi, utan att utforska, om han icke beherrskades af de idéer jag tillskref honom; men alla hans yttranden buro en sådan prägel af öppenhjertighet och rättskaffenhet, att mitt misstroende saknade all näring, och jag på nytt började fästa mig vid honom. Han hade icke en gång märkt min misstänksamhet; huru kunde jag då tro honom i stånd till ett skurkstreck?!
En dag, då jag befann mig på samma kulle, och en lätt dimma sänkte sig öfver hafvet, så att man icke kunde se fasta landet, ropade jag Fredag till mig, och sade till honom; “Skulle du icke vilja återvända till ditt hem, till de dina?“ — “Ja, gerna“, svarade han, “jag tycka mycket om att lefva hos mitt eget folk!“ — “Nåväl“, fortfor jag, “men hvad skulle du taga dig till, sedan du kommit dit? Ville du åter bli en barbar, äta menniskokött och återfalla i det vilda tillstånd, hvari du förr lefvat?“ Då blefvo hans anletsdrag dystra, och han svarade: “Nej, nej, Fredag berätta dem, lefva godt, berätta dem, be till Gud, berätta dem äta kornbröd, getkött och mjölk; icke mera äta menniskor.“ — “Men då skulle de slå ihjäl dig.“ Vid dessa ord blef han ännu allvarsammare och svarade: “Nej, icke slå ihjäl mig, de gerna lära sig.“ Derefter tillade han, att de redan lärt sig flera saker, af de skäggiga skeppsbrutne männerna. Då jag frågade honom, om han icke hade lust att genast återvända till de sina, smålog han, och svarade: “icke kunna simma så långt.“ Jag lofvade, att bygga en båt åt honom. I sådant fall, mente han, skulle han genast fara, men endast såvida jag följde med. “Huru skulle jag kunna åtfölja dig!“ utropade jag, “de skulle genast uppäta mig.“ — “Å nej, nej, jag icke låta dig ätas af dem; jag göra dig mycket älskad af dem.“ Härvid berättade han, huru välvillige hans landsmän varit mot de sjutton skäggiga männen, som kommit till dem i den största nöd.
Jag bekänner upprigtigt, att jag från detta ögonblick fick en synnerlig lust, att våga mig ut till hafs, för att komma till dessa skäggiga män, hvilka troligen voro antingen portugisare eller spaniorer; och lyckades jag framkomma, betviflade jag ingalunda, att jag der mycket förr skulle finna medel, att återkomma till Europa, än från en fyratio mil från kusten belägen ö, der jag saknade allt bistånd af andra. Några dagar derefter fortsatte jag åter detta samtal med Fredag och upprepade, att jag ville bygga en båt, på det han skulle kunna återvända till sitt folk. Jag förde honom derefter till min lilla fregatt, som låg för ankar på andra sidan af ön, länsade den från vatten och gaf mig sedan ut till sjös med honom.
Nu fann jag, att han var en duktig skeppare, och under det vi aflägsnade oss från ön sade jag till honom: “Nå, hvad säger du Fredag: skola vi fara och helsa på ditt folk?“ Denna fråga förbluffade honom, emedan båten syntes honom för liten till ett sådant försök. Jag berättade nu för honom, att jag hade en mycket större farkost. Följande dagen förde jag honom äfven till det ställe, der jag byggde min första pirog, som jag icke kunde få i sjön. Denna fann han visserligen stor nog; men som jag icke sett efter den under en tjugutre år, hade han icke allenast blifvit alldeles förtorkad af solen och fått stora sprickor, utan äfven börjat att falla sönder. Fredag försäkrade mig, att en dylik farkost vore alldeles passande till vårt företag och att man i den, som han uttryckte sig, skulle kunna lasta mycket att äta, mycket att dricka.
Detta stadgade nu så mitt beslut, att segla med honom till kontinenten, att jag föreslog honom genast börja med byggandet af en lika så stor pirog. Han svarade icke ett ord derpå, men blef mycket allvarsam och sorgbunden. Då jag frågade, hvad som fattades honom, sade han: “Hvarföre du vara vredgad på Fredag? Hvad jag hafva gjort“? Jag bad honom förklara sig närmare och försäkrade, att jag icke var det minsta ond på honom. “Icke vredgad, icke vredgad“? återtog han; “men hvarför då skicka Fredag till sitt folk“? — “Hvarför? Har du icke sagt mig, att du önskade återvända till de dina“? “O, ja“, utropade han, “jag önska oss båda vara der; Fredag der, hans herre der“! Med ett ord, han kunde icke förlika sig med tanken, att lemna mig. “Men hvarför skall jag fara med dig, Fredag; hvad skall jag göra hos dig“? Då svarade han med stor liflighet: “du göra mycket godt hos mig, du lära vildarne vara goda manniskor, tama menniskor; du lära dem Gud, och lefva från början“. — “Ack kära Fredag“, svarade jag, “du vet icke hvad du säger; jag sjelf är ju endast en litet vetande varelse“. — “Nej, nej“, återtog han, “du lära mig godt, du äfven lära dem godt“. — “Jag säger dig, Fredag, du skall fara utan mig; låt mig lefva här allena som förr“! Dessa ord gjorde honom så bestört, att han fattade en yxa, den han ständigt plägade bära, och gaf den åt mig. “Hvad skall jag göra med den“? — “Du taga och döda Fredag“ — “Jag döda dig! och hvarföre?“ — “Hvarföre“, inföll han häftigt; “hvarföre du skicka bort Fredag? taga döda Fredag, Fredag icke vilja lefva utan dig!“ Han yttrade detta med en sådan rörelse, att tårarne kommo i hans ögon. Häraf upplystes jag så tydligt om hans innerliga tillgifvenhet för mig, att jag då, och många gånger efteråt förklarade honom, att jag aldrig skulle skilja mig från honom, i fall han hade lust att stanna qvar hos mig.
Mer än allt annat bestämde mig detta att våga ett försök till min befrielse, och denna grundade jag allramest på de sjutton européer, som vistades i Fredags fädernesland. Jag började derför genast att tillika med Fredag eftersöka ett träd, som vore passande till en större pirog, för att derigenom ge fart åt mitt projekt. Det fanns tillräckligt med träd på ön till byggandet icke allenast af en hel flotta piroger, utan af stora präktiga fartyg. Framför allt bestämde jag mig, att söka trädet i närheten af hafvet, för att sedan lätt kunna få båten af stapeln och icke upprepa min en gång förut begångna oförsigtighet.