Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/38
| ← 37. Skäggiga män i Fredags fädernesland. |
|
39. Striden. → |
38.
Vildar ankomma återigen till ön.
Fredag utvalde slutligen ett träd, ty han förstod sig bättre på de trädslag, som passade till vårt förehafvande. Jag känner icke en gång till namnet på detta träd, utan kan endast säga, att det mycket liknade dem, som benämnas Fustik, och att det utgjorde en mellanlänk mellan dessa och Nikaragua-trädet, med hvilket sednare det var nära beslägtadt i anseende till färg och lukt. Härefter ville Fredag bränna ur det; men jag bevisade honom, att det vore ändamålsenligare, att urhålka det med verktyg, hvarvid han bar sig ganska klokt åt, sedan jag ledt hans första försök.
Efter en månads förlopp hade vi vår pirog färdig, åt hvilken vi derjemte gifvit en rätt vacker form. Emellertid behöfde vi ännu fjorton dagar för att, så till sägandes, tum för tum, föra den på stora rullar till hafvet. Den hade ganska väl kunnat bära tjugu man.
Sedan båten blifvit flott, förvånades jag öfver den skicklighet med hvilken Fredag förstod att styra, vända och ro den, oaktadt dess storlek. Jag frågade honom, om han ansåg den för ändamålsenlig, och om vi skulle kunna våga oss ut till hafs med den. “O ja“, svarade han, “vi våga ganska bra, äfven om det blåsa stor vind“.
Jag tänkte emellertid ännu på något, som han icke kände till, eller en mast och ett segel, och att derjemte förse pirogen med ett ankare. I fråga om master mötte det ingen svårighet, ty jag utvalde dertill ett ungt, mycket rakt cederträd, hvaraf det fanns många på ön, och lät fälla det af Fredag, hvilken jag sedan lärde tillyxa det.
Hvad seglet beträffade, så blef det min sak. Jag hade ännu i behåll ett temligen stort förråd af segel, eller fastmer af stycken af sådane; men som nära tjugusex år förflutit ifrån den stund, jag tog dem till vara, och jag icke under tiden sett efter dem, emedan jag aldrig trott mig komma att begagna dem till ett sådant ändamål, så väntade jag mig icke annat än att finna dem allesammans förstörda, hvilket äfven till större delen inträffade.
Det fanns lika ännu tvenne stycken, som voro i ganska godt skick, och dessa sammanfogade jag slutligen efter mycket bråk och besvär till ett vidunderligt, trehörnigt segel, hvilket man i England kallar fårbogs-segel, och som nertill utspännes förmedelst en bom.
Tvenne månader åtgingo till detta mitt arbete; men för att göra tacklingen fullständigare, gjorde jag ett litet stag, på hvilket jag anbringade ett förstags-segel, i afsigt att bättre uppfånga vinden; jag försåg derjemte pirogen med ett roder.
Jag var visserligen en dålig skeppsbyggare; men som jag insåg nyttan, ja, nödvändigheten af ett roder, trotsade jag allt besvär, och arbetade jag med en sådan ifver, att jag slutligen vann min önskan; besinnar jag likväl, till hvilka besatta utvägar jag tog min tillflykt, och huru dessa till större delen slogo felt, så skulle jag nästan kunna säga, att rodret kostade mig lika mycken möda, som sjelfva fartyget.
Sedan detta var fullbordadt, måste jag äfven lära Fredag sköta seglen och att styra, ty derpå förstod han sig ingalunda. Det blefve svårt för mig att beskrifva hans stumma förvåning, då han varseblef de stora resultaterna af så enkla rörelser; men innan kort var han sjelf en duglig skeppare, ehuru han aldrig kom under fund med bruket af kompassen. Som emellertid en mulen himmel i detta klimat är en ovanlighet, och man ganska sällan är utsatt för dimmor, så kan man nästan undvara kompassen. Nattetiden ser man oupphörligt stjernorna och under dagen fasta landet, med undantag af regntiden, då likväl ingen gerna vågar sig ut hvarken till lands eller sjös.
Det tjugosjunde året af min fångenskap på denna ö hade nu inträdt, ehuru jag rätteligen icke borde beräkna de trenne år jag tillbragt tillsammans med Fredag, emedan mitt lif under dessa var helt olika med det, jag förr hade fört. Jag firade ständigt årsdagen af min ankomst till ön, med samma erkänsla för Skaparens utomordentliga godhet mot mig. Och saknade jag icke förr anledning, att visa mig tacksam, så ägde jag den nu i vida större grad, då Försynen gifvit mig så många prof på dess faderliga omvårdnad och förlänat mig nytt hopp om en snar och säker befrielse; ty inom mig bodde den fasta öfvertygelsen, att stunden för min räddning vore nära, och att jag icke skulle tillbringa ännu ett år på ön.
Likväl försummade jag derföre icke mina landtbrukssysslor, utan gräfde, sådde och gärdslade som vanligt; jag samlade och torkade drufvor och verkställde allt som var af nöden för såväl mina som Fredags behof.
Den nu inträdande regntiden tvingade mig, att stanna hemma mer än vanligt; jag bragte derföre pirogen i säkerhet, i det jag förde honom till min lilla, förut omnämnda hamn. Sedan jag under flodtiden dragit upp den på stranden, lät jag Fredag gräfva en kanal, som var jemt så stor, att pirogen kunde hållas flott i den; derefter begagnade vi oss af ebben, för att förse ändan af kanalen med en sluss, på det vi skulle kunna utestänga vattnet och hålla pirogen torr.
För att skydda honom mot regnet, öfvertäckte vi honom med ett så tätt lager af qvistar, att han befann sig liksom i ett hus under halmtak. Derefter afvaktade vi November och December, under hvilka månader jag ämnade utföra mitt förehafvande.
Tillika med den gynnande årstiden återkom äfven mina tankar på resan, och jag sysselsatte mig dagligen med förberedelserna till densamma.
Det angelägnaste för mig var att samla en tillräcklig mängd af födoämnen. Efter några veckor ämnade jag öppna slussen och föra pirogen ut till hafskanten.
En morgon, då jag sysslade härmed, ropade jag Fredag och bad honom gå ner till stranden, för att fånga en sköldpadda, hvars kött och ägg vi båda räknade till våra läckerheter.
Han hade knappt gått sin väg, då jag såg honom återkomma i fullt fläng och hoppa öfver mitt bålverk med en sådan vighet, som hade hans fötter alldeles icke vidrört marken. Innan jag fick tid att säga honom något, ropade han till mig: “O herre, herre! o sorg! o mycke’ illa!“ — “Hvad står då på, Fredag?“ — “O der nere vara en, två, tre båtar! en, två, tre!“ Af detta hans sätt att uttrycka sig, kunde jag icke tro annat än att det var sex piroger; men vid närmare efterseende fann jag dem endast vara trenne. “Nå, nå, Fredag“, sade jag till honom, “deröfver behöfver du inte bli så förskräckt.“
Jag sökte lugna honom så mycket som möjligt, men märkte att den stackarn det oaktadt var alldeles utom sig; han hade nemligen kommit på den tanken, att vildarne kommit endast för att hemta honom och derigenom skaffa sig en färsk stek.
Han darrade så häftigt, att jag icke visste, hvad jag skulle göra åt honom. Jag tröstade honom så godt jag kunde; och sade, att jag vore i lika så stor fara, ty nog skulle de vilja uppäta mig lika gerna som honom. “Oss återstår ingenting annat“, tillade jag, “än att försvara oss och sälja våra lif så dyrt som möjligt; men kan du slåss Fredag?“ — “Jag skjuta“, svarade han, “men der komma många, många!“ — “Hvad betyder det!“ invände jag, “våra skott skola skrämma dem, som icke stupa.“
Jag frågade honom härefter, om han vore lika beredd att försvara mig, som jag honom, och om han ville åtlyda alla mina befallningar.
Då svarade han! “Jag dö, herre, när du vilja det!“
Lugnad häraf, gaf jag honom litet romm att dricka och lät honom sedan hemta våra vanliga jagtbössor, hvilka jag laddade med rådjursskrot. Derefter laddade jag tvenne musköter med två stångkulor och fem vanliga kulor i hvarje, samt slutligen mina båda pistoler med tvenne kulor. Som vanligt hängde jag mitt stora svärd utdraget vid sidan och gaf Fredag en bila.
På detta vis rustade, tog jag min kikare och gick upp på bergklinten, för att anställa närmare efterforskningar. Jag varseblef nu 21 vildar, trenne fångar och trenne piroger; och det undgick mig icke, att de å nyo ärnade fira en af sina barbariska, men i deras ögon icke anmärkningsvärda segermåltider. Denna gång hade de icke landat på samma ställe, der Fredag rymde från dem, utan ännu närmare intill min lilla hamn, på ett lågt ställe af stranden, der en tät skogsdunge utbredde sig ända till hafvet.
Denna omständighet och afskyn för deras rysliga förehafvande, uppfyllde mig med en sådan ovilja, att jag återvände till Fredag, och sade honom, att jag ärnade öfverfalla och utrota dem allesammans, hvarefter jag på nytt frågade honom om han ville strida vid min sida.
Hans fruktan hade nu gifvit vika, och rommen så upplifvat hans lifsandar, att han syntes full af mod och flerfaldiga gånger upprepade att han ville dö så snart jag befallde det.
I sådan sinnesstämning grepo vi till vapen, hvilka jag fördelade mellan oss. Åt Fredag lemnade jag en pistol, att sätta i bältet och trenne gevär, hvilka han måste bära; jag sjelf tog en pistol och de tvenne återstående gevären, hvarefter vi begåfvo oss å väg. Härförutan medtog jag en liten butelj med romm och gaf Fredag en påse med ammunition.
Jag befallde honom nu, att hålla sig nära intill mig och icke röra sig eller skjuta förr, än jag gaf befallning derom; derjemte förbjöd jag honom äfvenledes yttra ett enda ord.
Härpå tog jag nära en mils omväg för att undvika hamnen och uppnå skogsdungen, samt derigenom kunna nalkas vildarne inom skotthåll, utan att de märkte mig.
Under marschen återvaknade mina första idéer och började rubba mitt beslut. Jag kan icke säga, att vildarnes stora antal ingaf mig fruktan, ty som usla, nakna och obeväpnade varelser måste jag vara dem öfverlägsen, äfven om jag varit alldeles ensam.
Men hvilken bevekelsegrund, sade jag till mig, hvilken nödvändighet tvingar väl mig, att söla mina händer i blod och anfalla menniskor, hvilka aldrig gjort mig något ondt, och äfven icke nu hafva för afsigt, att skada mig; korteligen menniskor, hvilka i hänseende till mig äro fullkomligt oskyldiga?
Deras barbariska plägsed är en olycka för dem sjelfva; den är ett bevis att Gud öfvergifvit så väl dem som de öfriga innevånare på denna del af jorden, i anseende till deras råhet och omensklighet, men ingalunda, att han kallat mig till deras domare och ännu mindre till verkställare af hans eviga domslut! Finner Gud det för godt, skall han sjelf straffa dem; men mig tillkommer det icke.