Diana (1904)/Del 1/Kapitel 25

←  Huru doktor Rémy hade skött sig under Bussys frånvaro

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Far och dotter.

Huru broder Gorenflot vaknade, och huru han blef mottagen i klostret  →

XXV.
FAR OCH DOTTER.

Doktor Rémys meddelande hade gjort Bussy helt lycklig. Nu visste han, att Diana fortfarande afskydde herr de Monsoreau, medan han själf däremot tycktes ha vunnit hennes hjärta.

Den unge kirurgens tillgifvenhet gladde honom äfven. Alla goda känslor ha någonting upplyftande med sig. Man känner sig lycklig, då man är god.

Bussy förstod, att det icke var någon tid att förlora — hvarje smärtsam dallring, som gick genom den gamle faderns hjärta, var nästan ett helgerån. En far, som gråter öfver sitt barns död, är så olycklig, att den, som kan trösta honom och icke gör det, förtjänar att förbannas af alla andra fäder.

När baron de Méridor åter kom ned på gården, stod en af Bussys gångare sadlad där för hans räkning. En annan hölls i beredskap åt grefven. Båda stego nu i sadeln och begåfvo sig ut genom porten, åtföljda af doktor Rémy.

Baron de Méridor hade icke varit i Paris på tjugo år, och han kunde icke nog förvåna sig öfver de förändringar, som staden hade undergått sedan Henri II:s tid. Men oaktadt all förvåning och förundran kände han på samma gång en nedslagenhet, som ökades i den mån han närmade sig det okända målet för sin färd. Hur skulle hertigen ta emot honom, och hvilka nya lidanden skulle bli följden af deras sammanträffande? Han kunde också icke nog förundra sig öfver det välde, som Bussy hade utöfvat öfver honom, Han hade ju nästan blindt följt denne ädling, som likväl var i tjänst hos den furste, hvilken bar skulden till hans olyckor. Borde han icke hellre ha trotsat hertigen af Anjou och begifvit sig direkt till Louvren, för att kasta sig för kung Henris fötter? Hvad kunde hertigen ha att säga honom? Kunde han ha någon tröst att bjuda honom?

De ridande kommo nu till rue Saint-Paul. Bussy hade skickat Rémy i förväg, för att bereda dem inträde hos Diana.

Rémy lagade att han fick träffa Gertrude och kom snart igen med underrättelse att vägen var klar. Naturligtvis fördes samtalet mellan Bussy och Rémy med sänkta röster.

Under tiden såg baron de Méridor sig omkring med förvånad min.

— Kan det vara här, som hertigen bor? sade han misstroget vid åsynen af det anspråkslösa huset framför dem.

— Det är det inte, svarade Bussy småleende, men här bor åtminstone en dam, som han har älskat mycket högt.

Den gamle ädlingens panna mörknade.

— Herr grefve, sade han och höll in sin häst, vi landtbor ha inte alls samma syn på lifvet som de höga herrarna i staden. Vi afsky all lättfärdighet och kunna omöjligt trifvas i dess närhet. Vill hertigen af Anjou tala med baron de Méridor, så bör väl detta försiggå i hertigens palats och icke hos någon af hans älskarinnor. Huru kan ni, som ändå tycks vara en hederlig man, vilja föra mig till en fallen kvinna? Är det för att ni vill visa mig, att min stackars Diana ännu skulle ha funnits i lifvet, om hon, i likhet med härskarinnan i detta hus, hade valt vanäran i stället för döden?

— Å, herr baron, gör inga falska förutsättningar! sade Bussy med det vinnande leende, som redan förut hade stämt den gamle mannen till hans förmån. — Jag svär vid min adelsmannaära, att det inte alls kan vara fråga om någonting sådant härvidlag. Damen, som bor, här är fullkomligt aktningsvärd.

— Hvem är hon då?

— Hon är gift med en adelsman af edra bekanta.

— Verkligen? Men hvarför sade ni då, att hertigen har älskat henne?

— Därför att jag alltid talar sanning, herr baron. Stig nu in, så får ni själf se och döma! Kom ihåg, hvad jag har lofvat er!

— Ja, ja — jag minns! Då jag grät öfver mitt älskade barns död, sade ni till mig: “Trösta er, gamle man, Guds barmhärtighet är stor.” Men att lofva mig tröst, det är så godt som att utlofva ett underverk.

— Stig in, herr baron! uppmanade Bussy med det leende, som alltid talade till den gamles hjärta.

Baron de Méridor steg af hästen.

Gertrude hade skyndat ned till porten och stod helt förvånad på tröskeln. Hon betraktade med förvirrad uppsyn doktor Rémy, Bussy och baron de Méridor, ur stånd att kunna fatta genom hvilken försynens tillskyndelse dessa tre kunde ha samlats därutanför.

— Gå genast och underrätta grefvinnan de Monsoreau, att herr de Bussy har kommit tillbaka och vill nödvändigt tala med henne, sade grefven. Men säg henne, vid allt hvad heligt är, inte ett ord om hvem som är med mig, tillade han saktare.

Grefvinnan de Monsoreau, upprepade den gamle mannen häpen, grefvinnan de Monsoreau!

Stig på, herr baron, sade Bussy och sköt honom öfver tröskeln.

Medan den gamle med stapplande steg närmade sig trappan och började stiga uppför densamma, hördes Diana säga med en säregen darrning i rösten:

— Herr de Bussy, säger du, Gertrude? Låt honom stiga in!

— Den där rösten, utbrast baron de Méridor häftigt och stannade midt i trappan, den där rösten — ack, min Gud!

— Gå vidare, herr baron! uppmanade Bussy.

I samma ögonblick som den gamle mannen grep tag i ledstången och stirrade förvirrad omkring sig, syntes nu ofvanför trappan en härlig uppenbarelse, belyst af solens sken. Det var Diana, vackrare än någonsin och med ett lyckligt leende på sina läppar, ehuru hon ej väntade att få se sin far.

Vid denna syn, som den gamle baronen tog för en öfvernaturlig uppenbarelse, uppgaf han ett genomträngande skrik, och med sina utsträckta armar och virriga ögon var han en så genuin bild af vanvett och förskräckelse, att Diana, som hade varit färdig att kasta sig om hans hals, drog sig tillbaka helt förskrämd.

Baronen famlade omkring sig och fann snart ett stöd. Det var Bussys axel.

— Diana lefvande! mumlade han. Diana! Min Diana, som jag har ansett död. Ack, min Gud!

Och den modige krigaren, som hade deltagit i både utländska och inländska fejder, men alltid blifvit sparad — den gamla eken, som hade burit det åskslag, som träffat honom genom Dianas förmodade död — atleten, som sorgen ej hade kunnat förinta — han dignade nu ned, förkrossad af glädjen, och han skulle ha fallit, om icke Bussy hade skyndat att hålla honom uppe.

— Hvad i all världen går det åt min far, herr de Bussy? utbrast Diana oroligt och skyndade utför de få trappsteg, som skilde henne från den gamle mannen.

— Baron de Méridor har trott att ni var död, madame, och han har begråtit sitt barn med den djupaste smärta.

— Och ingen har upplyst honom om misstaget? utropade Diana.

— Ingen.

— Nej, ingen! utropade den gamle, som nu fullständigt återkom till sans och besinning. Ingen — icke ens herr de Bussy.

— Otacksamme! sade den unge ädlingen med mildt förebrående ton.

— Ja, ja, ni har rätt! utbrast baronen. Ty detta ögonblick innebär en rik ersättning för alla mina sorger. Diana! Älskade Diana! Han förde sin dotters hufvud intill sina läppar med ena handen och räckte Bussy den andra.

Men plötsligt såg han sig omkring med sorgsen och orolig min, oaktadt all sin glädje, och sade:

— Hvad var det ni sade om att jag skulle träffa grefvinnan de Monsoreau här, herr de Bussy? Hvar är hon?

— Ack, min far! stammade Diana.

Bussy samlade all sin kraft.

— Hon står framför er, baron de Méridor, sade han. Grefve de Monsoreau är er svärson.

— Hvad? stammade gubben. Herr de Monsoreau min svärson! Och alla, alla — både du, Diana, och han och alla andra ha underlåtit att underrätta mig därom.

— Jag var rädd att skrifva till dig, min far, ty jag fruktade att brefvet kunde råka i hertigens händer. Och för öfrigt trodde jag, att du visste alltsammans.

— Men hvartill denna märkvärdiga hemlighetsfullhet? frågade baronen.

— Ja, ja, min far! utropade Diana. Hvarför har grefve de Monsoreau låtit dig tro att jag var död? Och hvarför skulle du ej få veta att jag är hans hustru?

Baron de Meéridor darrade, liksom af fruktan för att fullständigt tränga till grunden af dessa mysterier. Han såg ömsom på sin dotter och ömsom på Bussy.

Under tiden hade man så småningom dragit sig in i salongen.

— Herr de Monsoreau min svärson? hviskade den gamle mannen nedslagen.

Nu syntes ofvanpå trappan en härlig uppenbarelse.

— Det kan väl inte förvåna dig, sade Diana med mildt förebrående ton. Du har ju befallt, att jag skulle gifta mig med honom, min far?

— Ja, om han räddade dig från hertigen.

— Han har räddat mig från honom, sade Diana med låg röst och sjönk ned i en stol. Om han också inte har räddat mig från olycka, så har han likväl räddat mig från vanära.

— Men hvarför lät han mig tro att du var död? upprepade den gamle. Hvarför lät han mig förgås af förtviflan, när ett enda ord kunde ha gjort mig lycklig.

— Å, det ligger säkert någonting därunder, utropade Diana. Du får inte lämna mig, min far! Och ni lofvar att beskydda mig — eller hur, herr de Bussy.

— Ack, madame, sade den unge ädlingen med en djup bugning och en suck, det tillkommer mig inte att blanda mig i edra familjeangelägenheter. Då jag såg er mans egendomliga beteende, ansåg jag det för min plikt att uppsöka en försvarare åt er, som ni öppet kan erkänna som sådan. Jag har hämtat honom från Méridor — ni står nu under er fars hägn, och jag går.

— Han har rätt, sade baronen bedröfvad. Herr de Monsoreau har naturligtvis fruktat för hertigens vrede, och herr de Bussy gör detsamma.

Diana kastade en blick på Bussy, och den kunde tolkas sålunda:

— Ni, som kallas den tappre Bussy — kan ni vara rädd för hertigen af Anjou liksom herr de Monsoreau?

Bussy uppfattade Dianas blick och besvarade den med ett leende.

— Herr baron, sade han därpå till denne, jag ber er vara god och förlåta, att jag framställer en egendomlig begäran till er. Min önskan att vara er till gagn, madame, måste urskulda mig hos er, tillade han med en bugning för Diana.

Far och dotter afvaktade fortsättningen med förundran.

— Jag vill be herr baron fråga madame de Monsoreau …

Han uttalade de sista orden med en betoning, som kom Diana att blekna. Då Bussy såg det, återtog han:

— Fråga er dotter, om hon känner sig lycklig genom det giftermål, som ni har befallt henne att ingå och hvartill hon har gifvit sitt samtycke.

Diana sammanknäppte sina händer och en kväfd snyftning arbetade sig fram ur hennes bröst. Det var hennes enda svar, men det behöfdes icke heller något annat.

Baron de Méridors ögon fylldes af tårar. Han började inse, att hans måhända förhastade vänskap för grefve de Monsoreau hade fört till hans dotters olycka!

— Och det förhåller sig verkligen så, att ni utan påtryckning af tvång eller intriger har gifvit er dotters hand åt herr de Monsoreau?

— Ja, om han kunde rädda henne från hertigen.

— Och det har han faktiskt gjort. Jag behöfver naturligtvis inte fråga, om ni har för afsikt att bryta ert gifna löfte?

— Ni vet bättre än någon annan, herr grefve, att det är en lag, som gäller för alla, och i synnerhet för en adelsman, att aldrig bryta sitt ord. Herr de Monsoreau har, enligt sin egen förklaring, räddat min dotters lif, och således tillhör hon herr de Monsoreau.

— Å, hvarför fick jag inte dö? suckade den unga kvinnan,

— Ni inser, madame, att jag hade rätt då jag sade, att jag inte har någonting vidare här att göra. Er far har gifvit er åt herr de Monsoreau, och ni har själf lofvat att tillhöra honom så snart ni hade återsett er far.

— Ni söndersliter mitt arma hjärta, herr de Bussy, utbrast Diana och sträckte förtviflad sina händer mot honom. Min far vet inte hvilken fruktan jag hyser för denne man, huru jag hatar honom! Min far ser i honom endast min räddare, och jag — jag anser honom för min bödel!

— Diana! Diana! utropade baronen. Betänk, att han har räddat dig!

— Ja! inföll häftigt Bussy, som nu för första gången öfverskred de gränser hans klokhet och grannlagenhet hade utstakat, men om nu faran var vida mindre än ni trodde, om den — hvad vet jag? — rent af var fingerad! Hör på, herr baron! Här finns ännu mysterier att klargöra, och jag skall bringa dem i dagen! Och det skall jag säga er, baron, att om jag hade haft den lyckan att vara i herr de Monsoreaus ställe, så skulle också jag ha räddat er vackra, oskyldiga dotter från vanära, men vid lefvande Gud — jag skulle aldrig ha tagit betaldt för det!

“Än jag då?” utbrast Bussy.

— Han älskade henne, sade herr de Méridor, som nu började inse, att herr de Monsoreau hade handlat mindre honnett, och man måste väl därför ha öfverseende med honom.

— Än jag då! utbrast Bussy, tror ni inte, att …

I samma ögonblick hejdade han sig, förskräckt öfver den bekännelse, som så obetänkt höll på att gå öfver hans läppar. Men den strålande glöden i hans ögon afslutade den påbörjade frasen. Och Diana förstod honom utan ord.

— Min vän, min bror — ty ni har förtjänt båda dessa benämningar — sade hon rodnande — ni har förstått mig, och nu — kan ni göra någonting för mig?

— Men hertigen! Hertigen! mumlade den gamle, som ständigt tyckte sig höra den kungliga onådens åskor mullra på afstånd.

— Jag hör inte till dem, som frukta för furstars vrede, förklarade grefve de Bussy, och jag tror, att vi i det fallet ej heller behöfva hysa någon oro. Om ni så vill, herr de Méridor, skall jag göra er så god vän med hertigen, att det blir han, som kommer att beskydda er mot grefve de Monsoreau. Tro mig, det är från honom faran hotar — en verklig, okänd fara, som smyger i det fördolda och kanske är omöjlig att undvika.

— Men om hertigen får veta, att Diana lefver, så är allt förloradt, suckade baronen.

— Nåväl! sade Bussy, jag ser, att ni, trots allt hvad jag har sagt, sätter mera tro till herr de Monsoreau än till mig. Vi skola således inte tala om saken vidare. Ni afslår mitt bistånd; ni afslår mitt erbjudande att skaffa er en mäktig hjälp; och ni kastar er i stället i armarna på den, som så illa har rättfärdigat ert förtroende till honom! Jag har således fyllt mitt värf och har ingenting vidare här att göra. Farväl, herr baron — farväl, madame! Vi se hvarandra aldrig mer.

— För Guds skull! utbrast Diana och grep häftigt den unge ädlingens hand. Har ni sett mig vackla i min tro på er ett enda ögonblick? Nej, nej! Och jag ber er på mina knän, att ni inte skall öfverge mig!

Bussy tryckte Dianas händer i sina. All hans vrede smälte bort så hastigt som snön smälter för vårsolens varma strålar.

— Jag åtar mig det heliga uppdrag, som ni nu har anförtrott åt mig, madame, sade han. Inom tre dagar skall jag åter låta höra af mig. Förr kan jag inte ha träffat hertigen, som för närvarande är på en pilgrimsfärd till Chartres med kungen.

Han tog ett steg närmare Diana och hviskade lidelsefullt:

— Vi äro nu bundsförvanter gent emot Monsoreau! Kom ihåg, att det inte är han, som har fört hit er far — och handla inte trolöst mot mig!

Han tryckte därefter baronens hand till afsked och skyndade bort.