Diana (1904)/Del 2/Kapitel 08
VIII.
KUNG HENRI NÄMNER DEN BLIFVANDE CHEFENS NAMN.
— Mina herrar! — sade kungen sedan den djupaste tystnad hade inträdt och han hade förvissat sig om, att d'Épernon, Schomberg, Maugiron och Quélus, som blifvit aflösta af andra vakthafvande, hade infunnit sig på mötet och höllo sig tätt bakom honom. — Mina herrar! En kung har så att säga sin plats mellan himmel och jord — han måste lyssna till rösterna både ofvanifrån och nedifrån, det vill säga till hvad Gud och folket fordrar af honom. Det är en garanti för mitt folks lycka, att det sluter sig tillsammans i en enda stor massa, för att försvara den katolska tron. Och därför gillar jag af allt hjärta det förslag, som min kusin af Guise har framlagt för oss. Jag förklarar härmed den heliga Ligan rättsligen instiftad och erkänd! Men en så stor institution behöfver ett lämpligt öfverhufvud. Den, som skall vara en stödjepelare för vår kyrka, måste vara en af kyrkans mest nitiska söner. Och därför ställer jag en kristen furste i spetsen för Ligan. Mitt val har fallit på den, som bäst af alla lämpar sig för denna post, och det är … —
Här gjorde kung Henri med afsikt en paus.
Den spända tystnaden var så intensiv, att man skulle ha kunnat höra en flugas flykt genom rummet.
Kungen fortsatte:
— Jag utnämner härmed till Ligans chef Henri af Valois, Frankrikes och Polens konung!
Han uttalade dessa ord med höjd och triumferande stämma, liksom för att elda sina anhängares entusiasm och på samma gång förkrossa Ligans medlemmar, hvilkas missnöje, förvåning och förskräckelse gaf sig luft i ett doft mummel.
Hertigen af Guise var som förlamad. Stora svettdroppar trängde fram på hans panna. Han utbytte en blick med sina bröder, hertigen af Mayenne och kardinalen, som stodo till höger och vänster om honom midt i hvar sin klunga af Ligans ledande män.
På Monsoreau hade kungens ord en lugnande verkan. Efter hvad han nu hade hört, kunde hertigen af Anjou mycket väl vara försvunnen utan att ha rest bort.
Kardinalen af Lothringen lämnade omärkligt sin plats och närmade sig sin bror af Mayenne.
— François, hviskade han, — jag skulle bedraga mig mycket, om vi vore säkra här. Låt oss skynda härifrån, ty folkgunsten är oberäknelig. I går förhånades kung Henris namn på gatorna i hans hufvudstad, men nu är det mycket möjligt, att han blir sitt folks afgud under några dagar.
— Bäst att vi aflägsna oss, medgaf hertigen af Mayenne. Om du väntar på vår bror här, så skall jag förbereda vår reträtt.
— Som du vill!
Under tiden hade kungen skrifvit sitt namn på det dokument, som gjorde Ligan till en erkänd institution och som var uppsatt af herr de Morvilliers, den ende utom änkedrottningen, som hade varit invigd i hemligheten. Därefter tillade han med gäckande ton, i det han räckte pennan till hertigen af Guise:
— Nu är det er tur, min käre kusin!
Han visade med pekfingret hvar namnet skulle stå.
— Skrif där, — sade han — under mitt namn. Och lämna sedan pennan till kardinalen och herr de Mayenne.
Men hertigen af Mayenne var redan nedanför trappan och kardinalen hade smugit sig in i ett sidorum.
Då kungen såg, att de voro försvunna, sade han:
— Så låt dokumentet gå vidare till öfverhofjägmästaren.
Hertigen skref under, räckte pennan till herr de Monsoreau och ville sedan aflägsna sig.
— Vänta! — sade Henri i befallande ton.
Quélus tog pennan efter öfverhofjägmästaren, och nu underskrefs dokumentet först af alla närvarande adelsmän och därefter af samtliga hufvudmän för de korporationer, som hade infunnit sig i Louvren. Medan detta försiggick, ägde följande samtal rum.
— Om jag förstår er rätt, min kusin — sade kungen till hertigen af Guise, — så var det er mening att af Ligans alla anhängare bilda en ordnad armé till vår hufvudstads försvar? Och nu är det gjordt och väl gjordt! Kungen är naturligtvis den lämpligaste chefen för hufvudstadens försvarare.
— Ja, naturligtvis, sire — svarade hertigen mekaniskt.
— Men jag har inte glömt, att jag har ännu en här, och att den med rätta bör stå under kommando af rikets förnämsta fältherre. Jag ville själf kommendera Ligan, men befälet öfver armén anförtror jag åt er kusin.
— När befaller ers majestät, att jag skall bege mig till hären? frågade hertigen.
— Genast — blef kungens svar.
— Henri! Henri! — sade Chicot varnande med låg röst. Etiketten förbjöd honom att rusa fram och afbryta hans majestät under pågående samtal, ehuru han hade haft god lust därtill.
Men kungen hörde honom ej, eller också förstod han icke varningen. Då tillgrep narren den utvägen att gå fram till Henri med en ofantlig gåspenna, som han räckte honom med en vördnadsfull bugning i det han hviskade:
— Kan du inte tiga, din dumbom!
Men det var redan för sent.
Kungen hade gifvit befälet öfver armén åt hertigen af Guise och lämnat honom den på förhand undertecknade fullmakten oaktadt Chicots alla varnande gester och grimaser.
Hertigen tog sin fullmakt och gick.
Kardinalen väntade på honom vid salens dörr, och hertigen af Mayenne inväntade dem båda vid slottsporten.
De tre bröderna stego genast till häst och tio minuter därefter hade de Paris bakom sig.
Den öfriga församlingen skingrades så småningom. Somliga ropade: — Lefve kungen! — och andra — Lefve Ligan!
Där har jag nu löst ett svårt problem! -sade Henri skrattande.
Jo, du är allt en klyftig matematiker, du! mumlade Chicot. Jag har bringat dem till att ropa på rätta sättet! - fortsatte kungen.
— Sta bené! — sade änkedrottningen och tryckte Henris hand.
— Tro det den som vill — och drick mjölk på det! — mumlade narren. — Hon rasar inom sig — och hennes Guiser äro nästan tillplattade af det oväntade slaget.
— Det var en glänsande idé, sire! jublade gunstlingarna triumferande.
— De tro väl, att det skall regna pengar öfver dem, som det fordom regnade manna i öknen! hviskade Chicot på kungens andra sida.
Henri fördes i triumf tillbaka till sin enskilda våning. Midt i kortegen gick Chicot, fortfarande spelande smädarens roll.
Den envishet, hvarmed narren påminde dagens halfgud om, att han endast var en människa, gjorde ett så starkt intryck på Henri III, att han afskedade hela sin uppvaktning för att bli ensam med Chicot.
— Aldrig är ni nöjd, mäster Chicot, — sade kungen, då dörren stängts efter de öfriga, — och det börjar bli en smula tröttsamt. Jag begär visst inga artigheter af dig, bara litet sundt förnuft!
— Det gör du rätt i, Henri, — sade Chicot, för det är det, du mest behöfver!
— Du får väl åtminstone medge, att kuppen utfördes förträffligt?
— Det är just det jag inte vill medge.
— Du är afundsjuk, herr narrkung af Frankrike!
— Gud bevare mig! Jag skulle nog välja mina förtroendemän bättre än så!
— Du är odräglig med din egenkärlek! Svara mig nu: är jag härskare öfver Ligan eller ej?
— Det är du nog. Men men …
— Hvad för men?
— Du är inte längre härskare öfver Frankrike.
— Och hvem skulle då vara det? —
— Alla andra utom du, Henri! Först och främst din bror.
— Min bror! Hvem talar du om?
— För tusan! Om hertigen af Anjou, förstås!
— Som jag håller fången?
— Ja! Ty han må vara aldrig så mycket fången, så är han i alla fall smord till kung och det är inte du.
— Och hvem skulle ha smort honom?
— Kardinalen af Guise. Du kan verkligen skryta med din polis, Henri! Man smörjer en annan till kung inför trettiotre vittnen här i Paris i kyrkan Sainte-Geneviève, och du har ingen aning om det.
— Men hur kan du veta det?
— Jag vet det alldeles säkert.
— Och hur kan du veta, att jag inte vet det?
— Därför att din polis sorterar under herr de Morvilliers, och jag sköter våra polisärenden själf.
Kungen rynkade ögonbrynen.
— Om vi nu ska' räkna Frankrikes kungar och lämna Henri af Valois å sido, så ha vi således först François af Anjou. Vidare ha vi — Chicot låtsade söka i sitt minne ja, så ha vi hertigen af Guise.
— Hertigen af Guise?
— Jaha! Hertigen af Guise — Henri af Guise. Numro två är således hertigen af Guise.
— En skön kung, som jag nyss har skickat till armén!
— Bah! som om du inte själf hade blifvit jagad i landsflykt från Polen! Och ser du, det var just det dumma i saken. att du var fånig nog att skicka honom till armén, eller med andra ord satte honom i spetsen för trettiotusen man. Och för böfveln, en sådan armé! Öfvade soldater det är någonting helt annat det än din Liga! En borgarebeväpning! Den kan vara god nog åt Henri af Valois, smekungarnas kung — men Henri af Guise, han skall ha ordentliga soldater! Och sådana soldater sedan! Härdade och vana vid krigföring, svärtade af krutrök, i stånd att nedgöra tjugu Ligahärar. Om det en vacker dag skulle falla Henri af Guise in att vilja bli kung till namnet såväl som till gagnet, behöfver han endast placera sina trumpetare med näsorna vända mot Paris och säga: Så, nu gå vi och ta Paris i en enda munsbit och Henri af Valois och Louvren på köpet! De skulle göra det, de lymlarna, det är jag säker på för jag känner dem.
— Men ni glömmer en sak ändå, ni vise politiker! sade Henri.
— Du menar kungen numro fyra, Henri?
— Nej! sade Henri med en min af ytterligt förakt. — Du glömmer, att om man vill regera öfver Frankrike, där en Valois bär kronan, så måste man se tillbaka på sina förfäder. Att hertigen af Anjou kan ha en tanke på kronan är ju icke förmätet, han har samma ursprung som jag, den enda skillnaden mellan oss är min förstfödslorätt. Men hertigen af Guise! Gå du och studera våra ättartaflor, så får du väl se, om icke de franska liljorna äro af förnämligare ursprung än de lothringska trastarna!
— Det är just det som är ett misstag, Henri!
— Hvad säger du!
— Så är det. Hertigen af Guise har mycket förnämligare blod i sina ådror än du, skall jag säga dig.
— Du är en narr, Chicot!
— Ja så titulerar man mig.
—Men jag påstår, att du måste vara spritt galen! Lär dig läsa innantill, min vän!
Nå, men du, som kan läsa innantill och inte behöfver gå i skola mera — läs nu hvad som står här!
— Chicot drog ur sin jacka pergamentsrullen med stamtaflan, som Nicolas David hade utarbetat och som hade återkommit från Avignon. stadfäst af påfven, hvarigenom det sanktionerades, att Henri af Guise härstammade från Karl den store.
Då Henri fick se det påfliga sigillet under legatens påskrift och tog del af dokumentets innehåll, bleknade han.
— Nå, hvad säger du om det där egentligen, Henri? frågade Chicot. — De franska liljorna ställas allt i skuggan, eller hur? Och de lothringska trastarna tyckas vilja flyga lika högt som Cesars örnar! Du måste akta dig för dem, min son!
— Hvar har du kommit öfver den här stamtaflan?
— Med sådana småsaker bryr jag inte min hjärna! Den kom till mig af sig själf.
— Men hvar var den förut?
— Under en advokats hufvudkudde.
— Hvad hette advokaten?
— Mäster Nicolas David.
— Och hvar var han?
— I Lyon.
— Nå, hvem tog dokumentet under den där advokatens hufvudkudde i Lyon?
— En af mina goda vänner.
— Hvad har den vännen för befattning?
— Han predikar.
— Det är således en munk?
— Just så.
— Och hvad heter han?
— Gorenflot.
— Hvad säger du? — utbrast Henri. Den uslingen, som höll det upproriska talet i Sainte-Geneviève och skymfade mitt namn i går på stadens gator?
— Kommer du ihåg historien om Brutus? Han ställde sig galen och …
— Din munk skulle således vara en slug politiker?
— Ni har väl också hört talas om Macchiavellia?
— Och han tog således pergamentet?
— Ja, han tog det med våld.
— Han är således en tapper man?
— Tapper som själfva Bayard!
— Och efter en så vacker kupp har han ändå inte kommit hit för att begära belöning?
— Han återvände helt anspråkslöst till sitt kloster, och han önskar endast, att ingen skall komma ihåg, att han någonsin har lämnat det.
— Anspråkslöst i sanning! Men han skall på min ära få det första abbotstift som blir ledigt!
— Jag tackar dig på hans vägnar, Henri!
Och i sina tankar tillade han:
— Den käre broder Gorenflot står nu midt emellan galgen och ett prebende! Antingen blir han hängd om herr de Mayenne får fatt i eller också blir han abbot. Omöjligt att förutsäga hvilketdera!
Och om Gorenflot ännu låg och sof, borde han i denna stund ha haft märkliga drömmar.