Diana (1904)/Del 2/Kapitel 55
| ← Duellen |
|
LV.
SLUTET.
Likblek af oro och skälfvande vid minsta ljud gick kung Henri af och an i sin vapensal. Hans erfarenhet i allt, som rörde fäktning och annan vapenföring, satte honom i stånd att kunna noga beräkna allt hvad hans vänner togo sig för — den tid de behöfde för att komma till stridsplatsen och för att utkämpa striden, såväl som alla de goda eller dåliga chancer de kunde påräkna på grund af olika karakter, kraft och skicklighet.
— Nu gå de öfver rue Saint-Antoine, sade han för sig själf.
— Och nu äro de på stridsplatsen.
— Nu är striden börjad.
Kungen skälfde i alla leder och försjönk i bön.
Men i djupet af hans själ arbetade andra tankar sig fram, och hans andaktsöfning blef endast ord utan mening.
Efter några sekunder steg han upp.
— Bara Quélus kommer ihåg stöten, som jag har lärt honom, sade han, att parera med värjan och hugga med dolken. Schomberg är lugn och kallblodig, han dödar naturligtvis Ribeirac. Och om Maugiron inte har alltför stor otur, skall han med lätthet reda sig med Livarot. Men d'Épernon är naturligtvis dödens. Lyckligtvis tycker jag minst om honom af de fyra. Men det är säkert inte nog med att den förskräcklige Bussy dödar honom — han kastar sig naturligtvis också öfver de andra. Å, min stackars Quélus! Min stackars Schomberg! Min stackars Maugiron!
— Sire! sade Crillons röst utanför dörren.
— Hvad? Redan? utbrast kungen.
— Nej, sire, jag medför inga underrättelser om striden. Men hertigen af Anjou ber att få tala med ers majestät.
— Af hvilken anledning?
Samtalet fördes fortfarande med stängd dörr.
— Han säger, att ögonblicket nu är kommet för honom att upplysa ers majestät om hvilken tjänst han har gjort ers majestät. Och han säger också, att det han har att säga skall till stor del lugna ers majestäts oro i denna stund,
— Låt honom komma, sade kungen.
Just då Crillon vände sig om för att efterkomma kungens befallning och hämta hertigen, hördes snabba steg i trappan och strax därefter sade någon till Crillon:
— Jag måste genast tala med kungen!
Kung Henri kände igen rösten och öppnade själf dörren.
— Kom in, Saint-Luc! sade han. Hur är det? Ack, min Gud, hur ser du ut? Hvad har händt? Ä' de döda?
Blek och fläckad af blod, utan hatt och utan värja, störtade Saint-Luc in i kungens rum.
— Ers majestät! utropade Saint-Luc och kastade sig på knä inför kungen. Hämnd! Jag kommer för att bönfalla om hämnd!
— Hvad är det, som har gjort dig så förtviflad, min stackars Saint-Luc? frågade kungen.
— Sire! En af edra undersåtar — den ädlaste af alla — en af edra tappraste krigare … Orden kväfdes i den unge adelsmannens strupe.
— Hm! utbrast Crillon, som ansåg sig själf berättigad till denna benämning.
— Han har blifvit lönmördad i natt, dräpt af usla förrädare, fortfor Saint-Luc.
Kungen hade ej tanke för mer än ett — och Saint-Lucs förtviflan upprörde honom icke. Det kunde icke vara fråga om någon af hans fyra vänner, ty från dem hade han skilts nu på morgonen.
— Mördad i natt? upprepade kung Henri. Men hvem talar du om, Saint-Luc?
— Ni hyste ingen vänskap för honom, sire, det vet jag nog, sade Saint-Luc. Men han var ädel och trofast, och jag svär, att han, om det hade behöfts, skulle ha offrat sitt lif för er. I annat fall hade han aldrig kunnat vara min vän.
— Aha! sade kung Henri. Han började förstå …
En blixt af — om icke glädje, så åtminstone af hopp, flög öfver hans ansikte.
— Hämnd, sire! bönföll Saint-Luc. Hämnd för grefve Bussy!
— För grefve Bussy? upprepade kungen långsamt.
— Ja, för grefve Bussy, som i natt har blifvit ihjälstucken af tjugu lönmördare. Och de behöfde sannerligen vara tjugu, ty han har dödat fjorton af dem!
— Herr de Bussy död?
— Ja, sire.
— Då slåss han inte heller i dag! utbrast kungen plötsligt, ur stånd att längre behärska sin sinnesrörelse.
Saint-Luc gaf kungen en blick, som Henri III ej kunde uthärda. Han vände sig om och fick sikte på Crillon, som fortfarande stod kvar vid dörren och afvaktade hans befallningar.
Han gaf honom ett tecken att hämta hertigen af Anjou.
— Nej, sire, sade Saint-Luc med skärpa, herr de Bussy slåss inte i dag. Och just därför kommer jag för att begära — icke egentligen hämnd, utan rättvisa af ers majestät. Ty jag aktar min kung och hans ära öfver allt annat, och jag anser, att de, som ha mördat grefve Bussy, ha gjort ers majestät en dålig tjänst.
Hertigen af Anjou steg öfver tröskeln. Han stod stel och orörlig som en staty.
Saint-Lucs ord hade påmint kung Henri om den tjänst, hertigen påstod sig ha gjort honom.
Kungens blick mötte hertigens. Nu fanns det ej längre något tvifvel — hertigen böjde till och med medgifvande på hufvudet.
— Vet ni, hvad man skall säga, sire? utropade Saint-Luc. Om edra vänner segra, så skall man påstå, att de ha gjort det, emedan ni har låtit mörda grefve Bussy.
— Och hvem skall säga det, herr de Saint-Luc? frågade kungen.
— Alla människor, sire, inföll Crillon, som enligt sin vana oombedd blandade sig i samtalet.
— Nej, sade kungen, oroad af denna opinionsyttring från den tappraste af sina män, det skall man inte säga — därför att ni skall namnge mördaren för mig.
Saint-Luc såg en skugga närma sig.
Det var hertigen af Anjou, som tog ett par steg inåt rummet. Saint-Luc vände sig om och såg hvem det var.
— Ja, jag skall namnge honom! utbrast Saint-Luc, ty jag vill till hvarje pris rentvå ers majestät från en så usel och afskyvärd handling.
— Säg ut!
Hertigen stannade och lyssnade helt lugnt.
Crillon stod bakom och betraktade honom skakande på hufvudet.
— Sire, sade Saint-Luc, man har i natt lockat grefve Bussy i en snara. Han var på besök hos en dam, för hvilken han hyste den högsta och renaste kärlek, och därunder öfverraskades han af hennes man, som på grund af en förrädares angifvelse kom hem åtföljd af ett helt mördareband. Det vimlade af mördare öfverallt på gatan, på gården och till och med i trädgården.
Om icke alla fönsterluckor hade varit tillslutna i kungens rum skulle man ha kunnat se hertigen blekna vid Saint-Lucs sista ord.
— Bussy försvarade sig som ett lejon, sire, men slutligen dukade han under för öfvermakten och …
— Och nu är han död, afbröt kungen. Men det var ju endast ett rättvist straff — jag kommer visst inte att hämnas en förförares ändalykt.
— Jag har ännu inte slutat min berättelse, sire, sade Saint-Luc. Sedan den olycklige Bussy hade försvarat sig mer än halftimme och öfvermannat de flesta af sina angripare, försökte han, sårad och blödande som han var, att rädda lifvet genom att bringa sig i säkerhet. Jag skulle ju därvid ha räckt honom en hjälpsam hand, om inte hans fördömda mördare förut hade tagit mig fången tillsammans med den kvinna, som Bussy hade anförtrott i min vård, Man hade bundit mig till hand och fot och försett mig med munkafle. Men man glömde olyckligtvis att binda för mina ögon, sire, och därför såg jag hvad som tilldrog sig. Jag såg två maskerade män närma sig den olycklige Bussy, som hängde spetsad på järnstaketet, och jag hörde honom bedja dem om hjälp, ty han hade rättighet att anse dem för sina vänner. Men, sire — det är gräsligt att berätta hvad som skedde, men det var ännu ohyggligare att bevittna det — den ene af de båda männen befallde den andre att skjuta den olycklige, och denne lydde befallningen.
Crillon knöt sina händer och rynkade ögonbrynen.
— Och du vet, hvem mördaren är? frågade kungen, mot sin vilja upprörd af Saint-Lucs hemska berättelse.
— Ja! svarade Saint-Luc.
Och han vände sig mot hertigen af Anjou med flammande ögon och sade med rösten skälfvande af hat:
— Det är hans höghet hertigen! Han är mördaren! Han är den falske vännen!
Kung Henri var beredd på denna förklaring, och hertigen afhörde beskyllningen utan att förändra en min.
— Ja, sade hertig François helt lugnt, herr de Saint-Luc har både sett och hört rätt. Det är jag, som har låtit döda herr de Bussy, och ers majestät måste lära att rätt uppskatta min handling. Grefve Bussy stod i min tjänst, det är sant, men oaktadt alla mina föreställningar, ämnade han denna morgon dra vapen mot ers majestät.
— Du ljuger, mördare! Du vet, att du ljuger! skrek Saint-Luc. Den olycklige hjälten, som med sår öfver hela sin kropp, med sönderskuren hand och ena axeln genomborrtad af en kula hängde spetsad på järnstaketet, skulle ha väckt medlidande hos sina grymmaste fiender — till och med hans argaste ovän skulle ha kommit honom till hjälp. Men du, du mördade honom, så som du har mördat alla dina vänner, den ene efter den andre. Och du dräpte honom inte därför att han var medveten om alla dina farliga hemligheter. Grefve de Monsoreau skulle nog ha kunnat omtala, hvarför brottet begicks.
— Den som ändå vore kung! mumlade Crillon.
— Man förolämpar mig i ers majestäts närvaro, stammade hertigen, likblek af förskräckelse. Han kände sig icke fullt säker i närheten af Crillons knutna näfve och Saint-Lucs hatfulla blick.
— Gå, Crillon! sade kungen.
Crillon lydde.
— Rättvisa, sire! Rättvisa! upprepade Saint-Luc.
— Nåväl, sire — straffa mig, om ni vill, sedan jag nu har räddat edra vänner och skaffat en lysande upprättelse års er sak, som ju äfven är min.
— Och jag, skrek Saint-Luc, alldeles utom sig, jag säger dig, att hvarje sak, hvari du tar någon andel, är förbannad! Hvar helst du går fram, följer Guds vrede i dina spår! Å, sire — om er bror har tagit våra vänner under sitt beskydd, då vare Gud dem nådig.
Kungen genomilades af en rysning.
I detsamma hördes ett oredigt sorl utanför det kungliga gemaket, hastiga steg skyndade af och an och ifriga frågor gjordes med låg röst.
Strax efteråt inträdde en djup tystnad.
Och så — alldeles som om en röst från höjden ville bekräfta Saint-Lucs ord — föllo tre tunga, långsamt upprepade slag mot dörren till kung Henris rum.
Kungens panna fuktades af kallsvett, och hans ansikte förvreds af smärta.
— Besegrade! utbrast han. Mina stackars vänner besegrade!
— Hvad var det jag sade er, sire? utropade Saint-Luc.
Hertigen sammanknäppte förskräckt sina händer.
— Ser du nu, usling, utropade Saint-Luc i nästan vanvettig vrede, huru det lönar sig för furstar att vara lönmördare! Dräp nu också mig! Jag har ju ingen värja.
Han kastade sin handske midt i hertigens ansikte.
Hertig François blef likblek och uppgaf ett skri af raseri.
Men kung Henri såg ingenting och hörde ingenting. Han satt med ansiktet gömdt i sina händer.
— Mina stackars, stackars vänner! mumlade han. De äro besegrade, sårade — hvem kan skaffa mig pålitliga underrättelser från dem?
— Jag, sire, sade Chicot.
Kungen kände igen sin väns röst och sträckte armarna mot Chicot.
— Hur är det? frågade han.
— Två af dem äro redan döda och den tredje dör inom kort.
— Hvem är den tredje?
— Det är Quélus, sire.
— Hvar är han?
— I Hôtel Boissy. Jag har låtit föra honom dit.
Kungen frågade ingenting mer. Han rusade jämrande ut ur rummet …
Saint-Luc hade först fört Diana till Jeanne, innan han begaf sig till Louvren.
Tre dagar och tre nätter satt Jeanne utan afbrott vid sin olyckliga väninnas säng. Diana låg i rasande feberyrsel.
Den fjärde dagen var Jeanne alldeles förbi af trötthet och gick att hvila en stund. Men då hon efter ett par timmars sömn återvände till sjukrummet, var Diana borta.
Historien upplyser oss om att Quélus, den ende af kungens stridsmän, som öfverlefde duellen, ehuru han hade fått nitton sår, dog i kung Henris armar efter trettio dagars dödskamp i Hôtel Boissy, dit Chicot hade låtit föra honom,
Henri III var otröstlig.
Han lät resa praktfulla grafmonument öfver sina tre vänner med deras bilder uthuggna i marmor i naturlig storlek.
Han instiftade mässor för deras själaro, han anbefallde dem åt prästernas förböner, och han upprepade under hela sitt återstående lif morgon och afton efter föregående bön:
“Gud glädje i sin helgedom
Quélus, Schomberg och Maugiron!”
Under nära tre månader hade Crillon hertigen af Anjou under sin bevakning. Kung Henri hade fattat ett för djupt hat till sin bror, för att någonsin kunna förlåta honom.
Tiden gick emellertid sin gilla gång och man hade hunnit in i september. Chicot vek icke från sin kunglige herres sida, och om Henri III hade kunnat finna tröst hos någon, hade han säkerligen funnit den hos den tillgifne narren. En dag fick Chicot mottaga följande skrifvelse, daterad från klostret i Beaume:
“Käre herr Chicot!
Luften här är mycket mild och vinskörden lofvar att i år bli särdeles vacker i Bourgogne. Det påstås, att vår nådiga herre och kung, hvars lif jag har räddat, fortfarande skall vara mycket sorgsen. Tag honom med er hit, min käre herr Chicot, så skola vi bjuda honom på ett vin från 1550, som jag har upptäckt i min källare och som har förmåga att skänka glömska af alla sorger. Jag hyser intet tvifvel om att detta skall göra honom glädje, ty jag har i Skriften funnit dessa härliga ord: “Godt vin fröjdar människans hjärta!” Denna fras tar sig mycket vackert ut på latin, och jag skall visa den för er, när ni kommer. Men kom nu också, käre herr Chicot — kom med hans majestät vår nådige kung, kom med herr d'Épernon och herr de Saint-Luc! Ni skall få se, att ni allesammans skola finna er väl däraf!
| Er ödmjuke tjänare och vän DOM GORENFLOT. Prior i klostret i Beaume. |
P. S. Ni kan vara så god och säga hans majestät, att jag ännu icke har haft tid att bedja för hans vänners själaro, hvilket han har anbefallt mig att göra — därför att jag har haft så mycket att bestyra i anledning af min installation. Men så snart vinskörden är öfver, skall jag med all säkerhet tänka på dem.”
— Amen! sade Chicot. Med de förbönerna bli de stackrarna
säkerligen väl hjälpta hos vår Herre!
