Don Quijote förra delens förra hälft/10
| ← Nionde Kapitlet |
|
Elfte Kapitlet → |
TIONDE KAPITLET.
Om de behagliga samtal, som föreföllo mellan D. Quijote och hans vapendragare Sancho Panza.
Vid detta laget hade emellertid den af munkarnes tjänare illa tilltygade Sancho Panza kommit på benen igen och med uppmärksamhet följt sin herre D. Quijotes strid, och han bad till Gud i sitt hjärta, att han täcktes förläna honom seger och att riddaren därigenom måtte vinna någon ö, hvaröfver han kunde göra honom till ståthållare, såsom han lofvat honom. När han sedan såg striden afgjord och att hans herre ämnade åter sätta sig upp på Rocinante, gick han fram för att hålla stigbygeln åt honom, och, innan han kom upp, föll han på knä framför honom och, fattande hans hand, kysste han den och sade: »Må det täckas Ers Nåd, herr Don Quijote, att ge mig ståthållarskapet öfver den ön, som ni vunnit i denna skarpa strid; ty, hon må vara än så stor, känner jag mig ha förmåga att regera henne lika och så bra som någon annan, som har regerat öar i världen.» Därtill svarade D. Quijote, »Märk, min käre Sancho, att detta och dylika äfventyr icke äro några ö-äfventyr, utan korsvägs-äfventyr, vid hvilka intet annat vankas än att få sitt hufvud sönderslaget och ett öra mindre; haf tålamod, ty äfventyr töra erbjuda sig, där jag kan göra dig icke allenast till ståthållare, utan till något ännu bättre upp.» Sancho tackade honom mycket, kysste honom om igen på handen och på kanten af pansaret, hjälpte honom upp på Rocinante, satte sig själf upp på sin åsna och följde efter sin herre, som, utan att säga farväl eller tala något mer med damerna i vagnen, i sträckt traf red in i en skogsdunge där nära bredvid.
Sancho följde honom allt hvad hans åsna orkade, men Rocinante satte i väg så fort, att han såg sig blifva efter och måste ropa åt sin herre att vänta honom. D. Quijote gjorde så, och höll in sin Rocinante, tills hans trötte vapendragare upphunnit honom, hvilken, när han kom fram, sade till honom: »Mig tyckes, herre, att det vore lämpligt om vi sökte oss in i någon kyrka[1], ty, så illa åtgången som han blef med hvilken ni kämpade, är det inte underligt om man anmäler saken för det Heliga Brödraskapet[2] och häktar oss; och, om de det göra, kan ni lita på att vi få det hett, innan vi komma ut igen.» — »Tyst, sade D. Quijote; hvar har du någonsin sett eller läst, att en vandrande riddare blifvit ställd inför rätta, han må hafva varit än så många människors baneman?» — »Baneman vet jag inte hvad det är för slags man, svarade Sancho, och aldrig i mitt lif har jag sett någon; jag vet bara, att det Heliga Brödraskapet tar befattning med sådana, som slåss på fria fältet, och det där andra lägger jag mig inte i.» — »Nå, var du utan bekymmer, min vän, svarade D. Quijote, ty jag skall taga dig ut ur de Chaldeers händer[3], och än mer ur det Heliga Brödraskapets. Men säg mig nu vid ditt lif: har du sett en båldare riddare än jag i allt hvad hittills blifvit upptäckt af jorden? har du i historieböcker läst om någon annan, som har eller har haft större käckhet i anfall, större uthållighet i strid, större skicklighet i att hugga in på fienden eller färdighet i att kasta honom ur sadeln?» — »Sanningen är den, svarade Sancho, att jag aldrig har läst någon historia, ty jag kan hvarken läsa eller skrifva; men det tilltror jag mig att hålla vad om, att en oförvägnare husbonde än Ers Nåd har jag aldrig i mina lifsdagar tjänat, och gifve Gud, att dessa oförvägna dåd icke må umgällas där jag nyss sade. Hvad jag nu ber Ers Nåd om, det är att anlägga ett förband, ty örat blöder ganska starkt, och här har jag linneskaf och litet hvit salfva i kappsäcken.» — »Allt det där vore alldeles öfverflödigt, svarade D. Quijote, om jag hade kommit ihåg att bereda en flaska af Fierabras’ balsam[4], ty med en enda droppe däraf skulle både tid och läkemedel ha sparats.» — »Hvad är det för en flaska och för balsam?» frågade Sancho Panza. — »Det är, svarade D. Quijote, en balsam, till hvilken jag har receptet i minnet och med hvilken man ej behöfver frukta döden eller ens tänka på att dö af något sår; så att, när jag väl får den tillredd och ger dig den i förvar, har du icke annat att göra, när du ser att man i en strid huggit mig midt itu, såsom ofta plägar hända, än att så nätt taga den kroppshalfvan, som fallit till marken, och med stor försiktighet, innan blodet stelnar, sätta henne på den andra halfvan, som är kvar i sadeln, och se noga till, att du passar in henne jämnt och riktigt; sedan ger du mig blott två klunkar af den omtalade balsamen att dricka, och du skall få se, att jag blir så frisk som en nötkärna.» — »Är det på det viset, sade Panza, så afsäger jag mig från denna stund ståthållarskapet öfver den utlofvade ön, och begär ingenting annat till lön för mina många trogna tjänster, än att Ers Nåd skänker mig receptet till den där utomordentliga balsamen, ty jag är viss på, att ett uns däraf hvar som helst skall gälla mer än två realer, och mera behöfver jag inte för att tillbringa mitt lif hedersamt och makligt. Men nu är frågan, om det kostar mycket att tillverka den.» — »För mindre än tre realer kan man göra tre stop», svarade D. Quijote. — »Gud förlåte mig mina synder! inföll Sancho; hvad väntar då Ers Nåd på för att tillreda den och äfven lära mig konsten?» — »Tyst, min vän, svarade D. Quijote; större hemligheter än så tänker jag lära dig, och större ynnestbevis bete dig; men nu måste vi ansa om mitt öra, ty det värker mer än som är mig kärt.»
Sancho framtog ur tvärpåsen linneskaf och salfva; men, när D. Quijote fick se sin hjälm fördärfvad, var han nära att mista förståndet och, med handen på svärdet[5] och ögonen höjda mot himlen, sade han: »Jag svär vid alla tings Skapare, och vid de fyra heliga evangelierna i deras fullständigaste lydelse[6] att föra samma lefnadssätt som den store Markisen af Mantua gjorde, när han svor att hämnas sin systerson Balduins död, nämligen att ej äta vid dukadt bord eller att förlusta sig med sin hustru och andra saker, som jag nu icke kommer ihåg, men likväl antager, såsom här uttryckligen uttalade[7], tills jag har tagit full hämnd på den, som tillfogat mig sådan skymf.» När Sancho hörde detta, sade han till honom: »Men må Ers Nåd, herr D. Quijote besinna, att om riddaren uppfyllde hvad som var honom ålagdt, nämligen att inställa sig för den nådiga fröken Dulcinea af Toboso, så har han ju redan fullgjort hvad han borde, och förtjänar icke ytterligare straff, om han ej försyndar sig på nytt.» — »Väl taladt och mycket riktigt anmärkt, svarade D. Quijote, och därför upphäfver jag eden i hvad det angår att utkräfva ny hämnd af honom; men jag förnyar och bekräftar den i fråga om att föra ett sådant lefnadssätt som jag sagt, tills jag med våld fråntagit någon riddare en annan likadan och lika god hjälm som denna; och du skall ej tro, Sancho, att jag gör detta obetänkt, ty jag vet nog hvem jag härutinnan har att efterlikna: just detta samma timade bokstafligen med Mambrinos hjälm, som stod Sacripanto så dyrt[8].» — »Sådana eder skulle Ers Nåd ge knäfveln, invände Sancho, ty de lända hälsan till stor skada och samvetet till mycket besvär. Eller säg mig: om vi händelsevis icke på många dagar träffa på någon med hjälm rustad man, hvad skola vi då göra? skall eden hållas trots så många olägenheter och obehag, som t. ex. att sofva i kläderna och att icke sofva på något bebodt ställe och tusen andra späkningar, som den där gamle tokige markisen af Mantua tog in i sin ed, hvilken Ers Nåd nu vill återupplifva? Må Ers Nåd väl betänka, att på alla dessa vägar färdas inga i rustning klädda män, utan mulåsnedrifvare och formän, de där icke blott inte bära några hjälmar, utan kanske inte ens hafva hört dem nämnas i alla sina lifsdagar.» — »Däri bedrager du dig, sade D. Quijote, ty, innan vi ha varit två timmar på dessa korsvägar, skola vi få se flera i rustning klädda män än som drogo mot Albraca[9] för att tillkämpa sig Angelica den Sköna.» — »Välan då, må så vara, sade Sancho, och gifve Gud att det gånge oss väl och att tiden snart må vara när att vinna den där ön, som står mig så dyrt; och se’n kan jag gärna dö.» — »Jag har redan sagt dig, Sancho, att du ej skall vara bekymrad för den saken; ty, om det ej skulle finnas någon ö, så är här konungariket Danmark eller konungariket Sobradisa[10], hvilka skola passa dig som en ring på fingret; och helst de ligga på fasta landet, bör du så mycket mera fägna dig däråt. Men lämnom nu detta till sin tid och se efter, om du i din påse har något som vi kunna äta; sedan skola vi strax gå att uppsöka någon borg, där vi få ligga i natt och tillreda den nämnda balsamen, ty jag svär dig vid Gud, att mitt öra värker mycket.»
»Här har jag en lök och litet ost och några brödbitar, sade Sancho; men inte är det mat, som anstår en så båld riddare som ers nåd.» — »Hur klent begrepp du har om den saken! svarade D. Quijote. Jag gör dig veterligt, Sancho, att det är en heder för vandrande riddare att ingenting äta på en hel månad, och, när de äta, att taga sådant som finnes närmast till hands; och detta skulle du hafva vetat, om du hade läst så många historier som jag. Ty, fastän det varit en hel mängd, har jag dock icke i någon enda af dem funnit omnämndt, att vandrande riddare åto annat än tillfälligtvis och vid kostliga gästabud, som anställdes för dem; de öfriga dagarna tillbragte de så till vida sysslolöst. Och ehuru det begripes, att de icke kunde lefva utan att äta och förrätta alla andra naturliga nödtorfter, eftersom de i sjelfva verket voro människor som vi, så är det också till förståendes, att, då de under större delen af sitt lif färdades i skog och mark utan att hafva någon kock med sig, deras vanligaste föda bestod i sådan landtlig kost, som den du nu bjuder mig. Alltså, käre Sancho, bekymra dig ej om hvad som smakar mig, och sök icke du att omskapa världen eller bringa det vandrande ridderskapet ur dess gamla vanliga skick.» — »Om förlåtelse, nådige herre, sade Sancho; men, enär, såsom jag förr sagt, jag hvarken kan läsa eller skrifva, så känner jag inte till och har ej kommit under fund med reglerna för riddarhandtverket, och därför vill jag hädanefter förse tvärpåsen med allt slags torkad frukt för Ers Nåd, som är riddare, men för mig, som icke är det, vill jag förse den med annat, såsom fågel och mera närande saker[11].» — »Icke påstår jag, Sancho, genmälde D. Quijote, att det skall vara tvång för vandrande riddare att ej äta annat än sådan där frukt, som du säger; utan blott att den måtte hafva varit deras vanliga föda, jämte vissa örter, som de funno ute på marken, hvilka de kände och äfven jag känner.» — »Det är en god gåfva, svarade Sancho, att känna sådana örter, ty jag inbillar mig, att en vacker dag tör det behöfvas att göra bruk af den kunskapen.»
Han framtog nu hvad han sagt sig medhafva, och båda spisade tillhopa i allsköns vänskap och kamratskap. Men, angelägna att uppsöka ett härbärge för natten, afslutade de i stor korthet sin tarfliga och torra måltid, satte sig strax upp i sadeln och skyndade sig för att uppsöka något bebodt ställe före nattens inbrott. Men solen försvann, och med den äfven hoppet att uppnå det efterlängtade, just när de kommit till några getherdars hyddor, och så beslöto de att tillbringa natten där. Lika förtretligt det var för Sancho att icke komma till ett bebodt ställe, lika kärt var det för hans herre att få sofva under bar himmel, emedan han tyckte, att, så ofta detta hände honom, var det att utöfva en handling af besittningstagande[12], som lättade beviset för hans riddarskap.
- ↑ Att vi sökte oss in i någon kyrka, emedan nämligen kyrkorna af gammalt hade asylrätt, så att missdådare där icke kunde häktas.
- ↑ Det Heliga Brödraskapet. Under större delen af medeltiden, när landet var splittradt i många små stater och dessutom oroades af de ständiga striderna med morerna, saknade konungarne tillräcklig makt att kunna skydda den allmänna säkerheten, och därför bildades här och där frivilliga föreningar för att upprätthålla ordningen. Dessa föreningar, af hvilka den äldsta bekanta är den i Toledo (redan i 13:e seklet), erhöllo kunglig stadfästelse och utöfvade under benämningen Santa Hermandad ett slags landtpolis med ganska vidsträckt befogenhet.
- ↑ Jag skall taga dig ut ur de Chaldeers händer. Anspelning på flera ställen hos profeten Jeremias, där denne hotar, att Gud skall lämna judarna i Chaldeernas våld, om de icke bättra sig. Uttrycket hade på Cervantes’ tid nästan blifvit till ordspråk.
- ↑ Fierabras’ balsam. Den hedniske, sedermera till kristendomen omvände hjälten Fierabras, konung af Alexandria, hade i Jerusalem tagit som byte den balsam, hvarmed Josef af Arimathia balsamerade Christi kropp, när man lade honom i grafven, och förde den i två små flaskor med sig vid sadelbommen. Äfven den af D. Quijote ofta nämnde riddaren Belianis ägde något af denna balsam.
- ↑ Med handen på svärdet. Svärdfästet hade nämligen oftast form af ett kors, och vid edgång lade man därför handen därpå.
- ↑ I deras fullständigaste lydelse. Egentligen en formel från rättegångsväsendet, genom hvilken en utsaga, t. ex. ett vittnesmål, godkännes utan afseende på, om den är uttryckt kortare eller omständligare, endast hufvudinnehållet är detsamma. Här är användningen, liksom på andra ställen i D. Quijote, icke rätt passande, men detta är naturligtvis med flit gjordt af författaren, som låter hjälten på detta sätta uttrycka sin djupa känsla af edens vikt och värde.
- ↑ Äfven detta är en juridisk formel, om hvilken gäller det samma som om den förra.
- ↑ Se Ariostos Rasande Roland XXXI, 151, 152. Här har dock Cervantes misstagit sig på namn, ty det var icke Sacripante, utan Dardinell som fick sätta lifvet till för Mambrinos hjälm.
- ↑ Se Bojardos Förälskade Roland, första boken, tionde sången, stanserna 26 och 38—40.
- ↑ Konungariket Sobradisa förekommer i riddarromanerna, men också endast där. Sammanställningen af ett verkligt med ett blott diktadt konungarike är äkta cervantisk.
- ↑ Flyktiga och mera närande saker. Hvad den gode Sancho menar härmed, är ej så lätt att förstå. I originalet står cosas volátiles y de mas sustancia, och troligt är, att Sancho icke rätt förstått betydelsen af volátiles eller att han användt detta ord i st. f. något annat. Huru som helst synes den vanliga öfversättningen fjäderfä här knappt vara på sin plats.
- ↑ En handling af besittningstagande kallas i rättsspråket hvarje handling, genom hvilken man visar sig som ägare af en sak, innehafvare af en ställning, o. s. v. Här menar nu D. Quijote, att, om honom vederfares sådant, som eljest endast händer hans romanriddare, så är det ett kraftigt bevis för, all han är en riktig vandrande riddare.
| ← Nionde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Elfte Kapitlet → |