Don Quijote förra delens förra hälft/18

←  Sjuttonde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Nittonde Kapitlet  →

ADERTONDE KAPITLET.

Hvari omtalas det samtal Sancho Panza hade med sin herre D. Quijote, jämte andra äfventyr som förtjäna att berättas.

Sancho kom fram till sin husbonde så matt och kraftlös, att han ej förmådde drifva på sin åsna. När D. Quijote fick se honom i sådant skick, sade han till honom: »Nu tror jag för visso, min gode Sancho, att det där slottet eller värdshuset tvifvelsutan är förtrolladt, ty de som så omänskligt hade sitt tidsfördrif med dig, hvad kunde de väl vara annat än spöken och gengångare? Och jag styrkes häri däraf att, när jag öfver gårdsmurens krön åskådade akterna i din pinohistoria, jag fann att det var mig omöjligt att komma upp därpå, och lika litet kunde jag stiga ned från Rocinante, ty man hade visst förgjort mig. Eljest svär jag dig, så sant jag är den jag är, att, hade jag kunnat komma upp eller stiga ned, skulle jag hafva hämnats dig, så att de där uslingarna och landstrykarna fått sig en minnesbeta till evig tid för sitt upptåg, fastän jag visste att jag därmed öfverträdde riddarskapslagarna, hvilka, såsom jag ofta sagt dig, icke tillåta att en riddare lyfter handen emot någon som ej är det, utom till försvar för sitt eget lif och sin person i fall af stor och tvingande nödvändighet.»

— »Afven jag skulle nog hafva hämnat mig, om jag kunnat, svarade Sancho, antingen jag varit eller icke varit slagen till riddare; men jag kunde inte. Dock har jag för mig att de där, som drefvo sin skämtan med mig, icke voro några spöken eller förtrollade människor, som Ers Nåd säger, utan människor med kött och blod liksom vi, och alla hade de sina namn, ty jag hörde dem nämnas, när de hissade mig: den ene hette Peter Martínez, den andre Tenorio Hernández^[1], och värdshusvärden, hörde jag, hette Johan Palomeque den vänsterhändte. Så att, herre, om ni ej kunde hoppa öfver gårdsmuren eller stiga af hästen, så berodde det nog på annat än förtrollningar, och hvad jag har fått klart för mig af allt detta, det är att dessa äfventyren, som vi äro på spaning efter, komma nog till sist att bringa oss i så många olyckor, att vi ej kunna skilja vår högra fot ifrån den vänstra, och det bästa och klokaste efter mitt ringa begrepp vore att nu, då tiden är inne att sörja för skörden och sköta om landtbruket, vända om hem och låta bli att flacka omkring och komma så att säga ur askan i elden^[2].»

— »Huru föga du begriper af riddarevärf, Sancho! genmälde D. Quijote. Tig och tåla dig, ty den dag varder kommande, då du ögonskenligen får se, huru hedrande det är att öfva detta kall. Hvarom icke, så säg mig: hvilken större tillfredsställelse kan finnas i världen eller hvilket nöje kan förliknas med det att vinna en strid och det att besegra sin fiende? Helt säkert intet.» — »Det måtte väl vara så, svarade Sancho, fastän jag ej känner det; jag vet bara att, allt sedan vi blifvit vandrande riddare eller Ers Nåd blifvit det, (ty det är inte värdt att jag räknar mig till ett så ärofullt sällskap,) hafva vi aldrig vunnit någon strid, om det icke skulle vara den mot biskayern, och äfven den kom Ers Nåd ifrån med mistning af halfva hjälmen och halfva örat. Sedan dess har det ej vankats annat än stryk och mer stryk och knytnäfslag på knytnäfslag, hvarvid jag ligger öfver på det viset att jag blifvit hissad och att det vederfarits mig af förtrollade personer, som jag ej kan taga någon hämnd på, så att jag åtminstone finge erfara, hur stort nöje det kan vara att besegra sin fiende, som Ers Nåd säger.» — Det är just hvad som grämer mig och som äfven bör gräma dig, Sancho, svarade D. Quijote; men hädanefter skall jag vara betänkt på att hafva mig till handa ett så mästerligt arbetadt svärd, att intet slags förtrollning biter på den som bär det, och det skulle till och med kunna hända, att lyckan skaffade mig det som tillhörde Amadis, när han kallade sig Riddaren af det Flammande Svärdet^[3]. Det var ett af de bästa svärd, som någonsin en riddare haft i världen, ty, utom det att det hade nämnda egenskap, var det hvasst som en rakknif, och det fanns ingen rustning, huru stark och förtrollad den än måtte vara, som kunde motstå det.» — »Jag har sådan tur, jag, sade Sancho, att, om än så skedde och Ers Nåd komme öfver ett slikt svärd, skulle det, liksom balsamen, bara båta och gagna dem, som blifvit slagna till riddare; men vapendrsgarna, dem kan det få gå rakt åt fanders för!» — »Det skall du ej vara rädd för, Sancho, sade D. Quijote; bättre skall Himlen behandla dig!»

Med sådana samtal voro D. Quijote och hans vapendragare upptagna, när D. Quijote märkte, att på den väg de färdades ett stort och tätt moln af damm kom emot dem, och, som han fick se det, vände han sig mot Sancho och sade: »Detta, o Sancho, är den dag, på hvilken det kommer att visa sig, hvad godt ödet har i behåll åt mig; detta är den dag, säger jag, på hvilken så kraftigt som någonsin min arms tapperhet skall visa sig och på hvilken jag ämnar utföra dåd, som komma att stå upptecknade i ryktets bok under alla kommande sekler. Ser du dammolnet, som uppstiger där borta, Sancho? Nå väl, det uppröres till sådan täthet af en ofantlig krigshär, som, bestående af skilda och otaliga folkslag, kommer tågande hitåt.» — »I sådant fall måste det vara två, sade Sancho, ty här åt motsatta hållet höjer sig på samma vis ett liknande dammoln.»

D. Quijote betraktade det ånyo och, när han såg, att så förhöll sig, vardt han öfvermåttan glad och trodde alldeles säkert, att det var två krigshärar, som kommo för att angripa hvarandra och drabba tillsamman midt på den vidsträckta slätten; ty hvar timme och stund var hans inbillning full af dessa strider, förtrollningar, händelser, ursinniga företag, kärleksäfventyr och utmaningar, som förekomma i riddareböckerna, och allt hvad han talade, tänkte eller gjorde, gick ut på liknande saker. Dammet, som han såg, upprördes af två stora hjordar af får och baggar, hvilka kommo på denna samma väg från två olika håll och som för dammets skull icke kunde urskiljas, tills de kommo helt nära; men D. Quijote påstod med sådan tvärsäkerhet att det var två krigshärar, att till sist Sancho verkligen trodde det och sade till honom: »Nå, hvad skola vi då göra, nådige herre?» — »Hvad vi skola göra? svarade D. Quijote; naturligtvis bistå och hjälpa de nödställda och i trångmål stadda. Och du skall veta, Sancho, att den hären, som kommer rakt emot oss, honom leder och anför den store kejsaren Alifanfaron, som råder öfver den stora ön Trapobana^[4]; den andra, som tågar bakom mig, tillhör hans fiende Garamanternas konung^[5], Pentapolin med den uppkaflade ärmen, emedan han alltid går i striden med blottad högerarm.»

— »Men hvarför äro dessa båda herrar så onda på hvarandra?» sporde Sancho. — »Det äro de, svarade D. Quijote, därför att denne Alifanfaron är en hårdnackad hedning och har förälskat sig i Pentapolins dotter, som är en mycket fager och därtill mycket älskvärd dam, och hon är kristen, och hennes fader vill icke gifva henne åt den hedniske konungen, om han icke först öfvergifver sin falske profet Muhammeds religion och omvänder sig till hennes.» — »Vid mitt skägg, utbrast Sancho, gör inte Pentapolin alldeles rätt, och jag vill hjälpa honom allt hvad jag förmår.» — »Däruti gör du hvad som är din plikt, Sancho, sade D. Quijote, ty för att inlåta sig i dylika strider fordras icke att vara slagen till riddare.» — »Det kan jag väl förstå, svarade Sancho; men hvar skola vi göra af åsnan, så att vi kunna vara säkra på att få reda på henne, när handgemänget är öfver? ty att dra i strid ridande på ett sådant djur har, som jag tror, allt hittills icke varit brukligt.» — »Hvad du kan göra, är att låta henne taga sig fram på egen hand, antingen hon nu kommer bort eller icke; ty vi komma att få så många hästar, sedan vi väl blifvit segrare, att till och med Rocinante löper fara, att jag byter bort honom mot en annan häst. Men var nu uppmärksam och se noga på, ty jag vill ge dig besked om de förnämsta riddare, som befinna sig i båda härarna; och, på det du bättre må kunna se och iakttaga dem, så låtom oss gå afsides upp på kullen här bredvid, hvarifrån de två härarna böra kunna tydligt urskiljas.»

De gjorde så och intogo plats på en liten höjd, hvarifrån man ganska väl skulle kunnat se de båda fårskockarna, som för D. Quijote blefvo till krigshärar, om icke de af dem upprörda dammhvirflarne hade ända till blindhet grumlat åskådarnes syn; men det oaktadt såg han i sin inbillning hvad som hvarken kunde ses eller ens fanns, och började med hög stämma orda som följer: »Den riddaren, som du ser där borta med den gula rustningen och som för i skölden ett krönt lejon liggande för en ungmös fötter, är den tappre Laurcalco, herre till Silfverbryggan. Den andre, han i rustningen med guldblommor och som för i skölden tre silfverkronor i blått fält, är den fruktade Micocolembo, storhertig af Quirocien. Den med de jättelika Jemmarna, som står till höger om honom, är den aldrig ängslige Brandabarbaran af Boliche, härskare öfver de tre Arabierna^[6], som till rustning har det bekanta ormskinnet, och till sköld en dörr, hvilken, efter hvad ryktet mäler, är en af dem, som tillhörde det tempel, som Simson kullkastade, när han genom sin död hämnades sina fiender^[7]. Men vänd nu dina ögon åt det här andra hållet, så skall du rakt fram och i spetsen för den andra krigshären få se den alltid segrande och oöfvervinnelige Timonel af Carcajona, furste till Nya Biscaya, hvars rustning är skiftad i blått, grönt, hvitt och gult och som för i skölden en förgylld katt i mörkrödt fält med en inskrift, som lyder Miau, hvilket är början af namnet på hans dame, som efter hvad det säges, är den oförlikneliga Miaulina, dotter till hertig Alfeñiquén af Algarve. Den andre, som belastar och nedtrycker ryggen på sin väldiga stridshäst och som bär en snöhvit rustning med omålad sköld utan något märke^[8], är en nyslagen riddare af fransk börd vid namn Peter Papie, herre till friherrskapen Utrique. Den här åter, som stöter sina järnbeslagna hälar i sidorna på den där brokiga och lätta zebran och som för blå stormhattar i vapnet, är den mäktige hertigen af Nerbia, Espartafilado till Lund, som till sköldemärke har ett sparrisstånd med ett valspråk på kastilianska, hvilket lyder: Rastrea mi suerte (efterforska mitt öde)».

På detta vis höll han i med att att uppnämna för honom många riddare^[9] af de båda härarna, som han skådade i sin inbillning, och åt alla gaf han på fri hand deras rustningar, färger, sköldemärken och valspråk, hänförd af sin oerhörda galenskaps uppfinningsrikhet, och utan att stanna fortsatte han: »Denna skaran midt framför oss utgöres och består af folk ur skilda nationer: här äro de som dricka den ryktbara Xanthusflodens milda vatten; bergsbor som trampa de massyliska fälten^[10]; de som i Lyckliga Arabien sikta finaste guld; de som fröjda sig åt den klara Thermodons^[11] härliga och friska strandmarker; de som på många olika sätt åderlåta den guldförande Paktolus^[12]; de i löften opålitliga Numiderna; Perserna med pil och båge och berömda därför; Parterna, Mederna, som strida flyende; Araberna med flyttbara tjäll; de lika grymma som ljusletta Skyterna; Etioperna med genomborrade läppar, och andra folkslag utan tal, hvilkas ansikten jag ser och känner, fastän jag ej kan påminna mig deras namn. I den här andra skaran komma de som dricka den olivrika Betis’^[13] kristallklara vågor; de som två sina anleten glatta i den alltid lika rika och guldskimrande Tajos böljor; de som njuta den gudasköna Genils^[14] fruktbringande vatten; de som trampa de tartessiska fälten^[15] med deras ymniga beten; de som förlusta sig på de elyseiska ängarna vid Jeréz; La-Mancha-borna, förmögna och bekransade med ljusa ax; de i järn klädda, urgamla kvarlefvor af gotiskt blod; de som bada sig i den för sitt lugna lopp bekanta Pisuerga^[16]; de som valla sin boskap på de vidsträckta betesmarkerna utefter den slingrande och för sitt dolda lopp berömda Guadiana^[17]; de som darra af köld på de skogbevuxna Pyrenéerna och de höga Apenninernas snötäckta toppar; kort sagdt, så många som hela Europa i sig rymmer och innesluter.»

Bevare mig väl! huru många länder han uppräknade, huru många folkslag han namngaf, hvarvid han med beundransvärd färdighet åt hvart och ett gaf dess egendomliga kännetecken, alldeles upptagen af och försjunken i det han läst i sina lögnaktiga böcker. Sancho Panza ägnade hela sin uppmärksamhet åt hans ord utan att själf säga ett enda, och emellanåt vände han på hufvudet för att se efter, om han kunde varsna de riddare och jättar som hans herre uppnämnde; men, när han icke upptäckte någon, sade han: »Nådige herre, hin anamme om här vidt och bredt synes någon enda af alla de män, jättar och riddare, som Ers Nåd uppräknar; åtminstone kan jag ej se dem. Kanhända är alltsammans trolleri, liksom spökena i natt.» — »Hur kan du säga det?» svarade D. Quijote; hör du icke hästarnes gnäggande, trumpeternas smattrande och trummornas dån?» — »Jag hör ingenting, mälde Sancho, utom mycket bräkande af får och gumsar»; och det var sant, ty nu kommo båda hjordarna närmare. — »Du är rädd, Sancho, sade D. Quijote, och det gör att du hvarken ser eller hör riktigt, ty en af rädslans verkningar är att förvirra sinnena, så att tingen icke te sig sådana de äro; om du nu är så rädd, så drag dig undan och lämna mig ensam, ty ensam är jag man att gifva seger åt den sidan, hvilken jag skänker mitt bistånd.»

Sägande detta gaf han Rocinante sporrarna, och med lansen lagd till anfall stormade han som en blixt utför höjden. Sancho skrek till honom: »Vänd om, Ers Nåd, herr D. Quijote, ty vid Gud är det icke baggar och får ni ämnar angripa; vänd om! Ve den fader, som aflat mig! Hvad är detta för dårskap! Se, här finnes ju hvarken någon jätte eller riddare, ej heller några kattor eller rustningar eller sköldar, vare sig skiftade eller hela, och inga stormhattar, hvarken blåa eller af någon annan satans färg. Hvad tar ni er till? Ack, jag arme syndare!»

Men det oaktadt vände D. Quijote icke om, utan han gick på och ropade med hög röst: »Hej, I riddare, som tjänen och kämpen under den manhaftige kejsar Pentopolins med den uppkaflade armen fanor, följen mig alla, så skolen I få se, buru lätt jag skaffar honom bämnd öfver hans fiende Alifanfarón af Trapobana.» Med dessa ord trängde han fram midt i fårskocken och började att anfäkta dem med lansen så modigt och oförskräckt, som om han verkligen anfallit sina dödsfiender. Herdarna och vallhjonen, som kommo med hjordarna, skreko till honom att icke göra så; men, när de sågo att det icke hjälpte, spände de loss sina slungor och började låta knytnäfstora stenar hvina om öronen på honom. D. Quijote brydde sig ej om stenarna, utan sprängde omkring åt alla håll och ropade: »Hvar är du, öfvermodige Alifanfarón? Kom hit till mig, som är en ensam riddare, den där önskar att man mot man pröfva dina krafter och taga ditt lif till straff för det onda du tillfogar den tappre Pentapolín Garamanten.»

I detsamma kom en kiselsten, som träffade honom i ena sidan och begrof två refben i kroppen på honom. När han märkte sig så illa åtgången, tviflade han icke, att han var träffad till döds eller illa sårad, och, påminnande sig sin hälsodryck, framtog han kruset, satte det för munnen och begynte att tappa innehållet i magen; men, innan han hunnit hälla i sig så mycket som enligt hans tanke var nog, kom ännu en krakmandel och träffade honom så ordentligt på handen och kruset, att den slog detta i kras, i förbifarten tog tre, fyra framtänder och oxeltänder ur hans mun och illa krossade två fingrar på handen. Så pass tog det första kastet och så pass det andra, att den stackars riddaren ej kunde annat än ramla ned af hästen. Herdarne gingo fram till honom, och, i den tron att de hade slagit ihjäl honom, samlade de i största hast tillhopa sin hjord, medtogo de döda kräken, som väl hunno till sju, och gåfvo sig i väg utan vidare undersökning.

Hela denna tid stod Sancho uppe på backen och åskådade sin herres dårskaper, slet sig i skägget och förbannade den tid och den stund, då ödet låtit honom göra hans bekantskap. När han sedan såg honom ligga fallen till marken och märkte, att herdarna hade dragit sina färde, gick han ned från backen och fram till honom, fann honom i mycket bedröfligt tillstånd, ehuru han icke mistat sansen, och sade till honom: »Var det icke det jag sade, herr D. Quijote, att ni skulle vända om, ty de, som ni ämnade anfalla, voro inga krigshärar, utan fårhjordar!» — »Hvad nu då! det kan den där bofven till trollkarl, min fiende, ställa till genom att borttaga och förvända synen! Vet, Sancho, att för sådana som han är det en mycket lätt sak att låta oss skåda hvad de vilja, och denne min ondskefulle förföljare, afundsam öfver den ära han såg att jag skulle komma att vinna i denna strid, har förbytt fiendeskarorna till fårhjordar. Och därest du ej tror det, Sancho, så, vid mitt lif! gör åtminstone en sak, på det du må komma ur din villfarelse och inse att jag talar sanning: sitt upp på din åsna och följ sakta efter dem, så skall få du se, att, när de kommit ett stycke härifrån, återvända de till hvad de förut voro, upphöra att vara baggar och blifva riktiga människor, sådana jag först beskref dem för dig. Men aflägsna dig icke just nu, ty jag behöfver din hjälp och vård; kom hit och se efter, huru många oxel- och framtänder som fattas mig, ty det kännes som om jag ej hade en enda kvar i munnen.»

Sancho gick fram så nära, att han nästan kom med ögonen in i hans mun. Detta skedde, när balsamen redan hade gjort sin verkan i D. Quijotes mage, och, just som Sancho närmade sig för att titta honom i munnen, uppkastade riddaren våldsammare, än om det aflossats ur ett gevär, allt hvad han hade inombords och gaf det rakt i ansiktet på den medlidsamme vapendragaren. »Heliga Jungfru! sade Sancho, hvad var det som nu hände mig? Utan tvifvel är den syndaren sårad till döds, efter det forsar blod ur munnen på honom.» Men vid det han såg nogare på saken, märkte han af färg, smak och lukt, att det icke var blod, utan balsamen ur kruset som han sett honom dricka; och det påkom honom ett sådant äckel, att hans mage vände sig ut och in, och han gaf ifrån sig allt sitt innanmäte på sin egen herre, så att båda blefvo riktigt utmärkt prydliga. Sancho sprang till sin åsna för att ur tvärpåsen hämta något att torka sig med samt hjälpmedel åt sin husbonde, men, när han icke fann den, var han nära att mista förståndet: han förbannade sig ånyo och föresatte sig i sitt hjärta att öfvergifva sin herre och återvända hem, äfven om han skulle förlora lönen för den tid han tjänat och hoppet om ståthållarskapet öfver den utlofvade ön.

Under tiden reste sig D. Quijote, och, med vänstra handen för munnen, på det icke tänderna alldeles skulle falla ut, fattade han med den andra Rocinantes tyglar, hvilken på hela tiden icke hade rört sig från sin herres sida, (så trogen och sedig var han,) och gick till sin vapendragare, som stod lutad öfver åsnan med handen öfver kinden, lik en i sina tankar alldeles fördjupad människa. När D. Quijote såg honom på detta vis med tecken till så stor dysterhet, sade han till honom: »Vet, Sancho, att ingen människa är för mer än en annan, om hon icke uträttar mer än en annan. Alla dessa stormbyar, som träffa oss, äro tecken till att vi snart få vackert väder och att det kommer att gå oss väl, ty det är icke möjligt att vare sig lycka eller olycka blir långvarig, och däraf följer att, då olyckan räckt så länge, är lyckan nu i antågande, så att du bör icke ängslas för de missöden, som vederfaras mig, efter du ändå ej drabbas däraf.»

— »Hvad för slag? svarade Sancho! den som de hissade i går, var det kanske någon annan än min faders son? och tvärpåsen, som i dag är borta för mig med alla mina till tillhörigheter, hvems var den om icke densammes?» — »Är tvärpåsen borta för dig?» sade D. Quijote. — »Ja, är den så», svarade Sancho. — »På det viset hafva vi ingenting att äta i dag», genmälde D. Quijote. — »Nej, svarade Sancho, i fall här på ängarna icke finnas de örter, som Ers Nåd säger sig känna och med hvilka så illa lottade vandrande riddare som Ers Nåd pläga afhjälpa dylika brister.» — »Det oaktadt, menade D. Quijote, skulle jag nu hellre taga en bit bröd eller ett par sillar än alla örter, som beskrifvas i Dioscorides, om det så vore i den af doktor Laguna utgifna upplagan^[18]; men sätt dig i alla fall upp på ditt ök, min gode Sancho! och följ med mig: Gud, som drager försorg om allting, skall icke lämna oss i sticket, isynnerhet då vi vandra så mycket i hans tjänst som vi göra, ty han vårdar sig om insekterna i luften, kräldjuren på marken och grodynglet i vattnet och är så barmhärtig, att han låter sin sol lysa öfver goda och onda och låter regna öfver rättfärdiga och orättfärdiga.» — »Bättre skulle Ers Nåd passa till predikant än till vandrande riddare», sade Sancho. — »De vandrande riddarna, svarade D. Quijote, kände och måste känna till något af hvarje, och i framfarna tider fanns det mången sådan, som var lika beredd att hålla en predikan eller ett föredrag midt i ett fältläger, som om han fått sin akademiska grad af Pariser-universitetet^[19]; hvaraf man kan sluta, att lansen aldrig gjort pennan slö, icke heller pennan lansen.» — »Välan då, svarade Sancho, må det vara med den saken som Ers Nad säger. Låtom oss nu bryta upp härifrån för att skaffa oss ett härbärge till natten, och gifve Gud att det må bli någonstädes, där det hvarken finnes sängtäcken eller människor, som begagna dem att hissa folk i, eller spöken eller förtrollade morer, ty, finns det sådana, så ger jag alltsammans hin i våld.» — »Bed du Gud i den saken, min son, sade D. Quijote, och rid före hvartåt du vill, ty den här gången öfverlåter jag valet af nattkvarter åt dig. Men räck hit din hand och känn efter med fingret och se noga efter, huru många fram- och oxeltänder fattas mig på den här högra sidan af öfverkäken, ty där känner jag smärtan.»

Sancho stack in fingrarna, kände efter och sade: »Huru många oxeltänder hade Ers Nåd på denna sidan?» — »Fyra utom vishetstanden, svarade D. Quijote, alla hela och alldeles friska.» — Betänk noga hvad Ers Nåd säger», genmälde Sancho. — »Fyra säger jag, om det icke var fem, svarade D. Quijote, ty i hela mitt lif har jag aldrig låtit taga ut någon tand, icke heller har jag haft någon, som fallit ut eller varit maskäten eller skadad af fluss.» — »Nåväl, i den här undre käken, sade Sancho, har Ers Nåd icke mer än två och en half oxeltand, och i den öfre hvarken en half eller någon alls, ty den är så slät som min glatta hand.» — »Olycklig jag! sade D. Quijote, när han hörde de bedröfliga nyheter hans vapendragare hade att meddela honom; hellre hade jag velat, att man fördärfvat en arm för mig, blott det icke varit den som för svärdet! förty jag gör dig veterligt, Sancho, att en mun utan oxeltänder är som en kvarn utan stenar, och mycket högre bör en tand skattas än en diamant. Men allt detta äro vi utsatta för, som bekänna oss till riddareordnens stränga regel. Sitt upp, min vän, och rid förut, ty jag skall följa dig i hvad skridt du vill.»

Sancho gjorde så och styrde kosan åt det håll, där han tyckte sig kunna finna härbärge, utan att aflägsna sig från stora landsvägen, som där var mycket befaren. När de nu färdades smått om smått, — ty smärtan i D. Quijotes käkar gaf honom ingen ro och tillät honom ej heller att tänka på att göra sig brådt, — ville Sancho förströ och roa honom med att berätta något, och bland annat, som han omtalade för honom, var det som skall förtäljas i nästa kapitel.

---

1. Tenorio Hernandez. Ändelsen -ez har i spanska namn samma betydelse som -son i svenskan; således är Martinez bokstafligen detsamma som vårt Mårtensson, Perez = Persson, o. s. v. Tonen ligger på föregående stafvelsen, alltså Martínez, Hernández, o. s. v.
2. Ur oskan i elden. Det spanska ordstäfvet lyder: de Ceca en Meca y de zoca en colodra. Ceca kallades af muselmännen den ryktbara moskéen, numera domkyrkan i Córdoba; den var en mycket besökt vallfartsort, liksom äfven den heliga staden Mekka i Arabien, och däraf förklaras talesättet, som betyder ett oupphörligt kringflackande från det ena stället till det andra. Den senare delen af ordstäfvet är till sitt ursprung dunklare, men betydelsen är den, som angifvits i öfversättningen.
3. Riddare af det Flammande Svärdet. Denne var icke Amadís af Gallien, utan hans sonson Amadís af Grekland.
4. Den stora ön Trapobana är väl detsamma som Taprobana, hvilket i medeltiden var namnet på ön Ceylon.
5. Garamanternas konung. Garamanterna voro ett folkslag i Afrika, söder om Atlasbergen.
6. Härskare öfver de tre Arabierna. Man indelade nämligen fordom Arabien i tre delar: det öde, det steniga och det lyckliga Arabien.
7. Det har anmärkts, att Cervantes — eller väl snarare D. Quijote — här förblandar ett och annat. Den byggnad Simson kullkastade betecknas icke som något tempel, utan som ett hus, och om dörrarna till detta tempel eller hus talas ingenstädes i Simsons historia, utan om stadsporten i Gasa, som den judiske Herkules lyfte af och bar upp på berget Hebron.
8. Omålad sköld utan något märke brukades någon tid af »de unga», d. v. s. sådana som nyss blifvit riddare, nybegynnarna i riddarevärf. På spanska användes här uttrycket escudo blanco, hvilket icke betyder att skölden var hvit, utan blott att den icke var målad med sköldemärke, såsom äfven Littré förklarar det motsvarande franska uttrycket armes blanches = »les armes d’un jeune chevalier dont l’écu n’était chargé d’aucune armoirie».
9. De namn, som de af D. Quijote uppräknade riddarne föra, äro, efter hvad man tror sig veta, icke tagna alldeles på måfå. Bland dem finnes t. ex. bokstafligen namnet på en man, som var samtidig med Cervantes; detta var en puckelryggig fransman Peter Papin, hvilken hade en bod i Calle de la sierpe, (ormgatan), en gata som af ålder varit ett tillhåll för köpmän och Evas döttrar och som än i dag är stadens viktigaste affärsgata. Denne Peter Papin omtalas äfven i ett lustspel af Cervantes för sin handel med spelkort och sitt umgänge med tvetydiga fruntimmer. Om nu bland så många diktade namn författaren upptagit det oförändrade namnet på en illa beryktad fransk puttelkrämare, så ligger den förmodan nära till hands, att äfven de andra hafva sin personliga betydelse, och en lärd spanjor, D. Aureliano Fernandez Guerra y Orbes har häröfver anställt vidlyftiga undersökningar, som ledt till åtskilliga ganska intressanta resultat. Då emellertid dessa icke kunna hafva synnerligt intresse för läsare, som både i rum och tid äro så långt skilda från Cervantes, må det vara nog alt hänvisa dem, som önska närmare upplysningar härom, till Ensayo de una biblioteca española (som finnes på K. Biblioteket i Stockholm) I, 1305, där herr Guerras undersökningar finnas intagna, eller till Braunfels’ tyska öfversättning af D. Quijote, i hvilken förekommer en redogörelse för det hufvudsakliga innehållet däraf.
10. De massyliska fälten i norra Afrika, ej att förblandas med fälten kring Marseille (Massilia).
11. Thérmodon, en flod i Kappadocien, som utfaller i Svarta hafvet. Vid dess stränder lära amazonerna hafva hållit till (Vergils Eneid X, 141), och i riddarböckerna omtalades ofta så väl krigen mot dem som floden Thermodon.
12. Paktólus, en bekant flod i Lydien, ur hvilken vaskades guld.
13. Betis, nu Gualdalquivir, med stora olivskogar längs stränderna.
14. Genil, en flod i Andalusien, som vid Granada upptager Darro och sedan utfaller i Guadalquivir. Cervantes kallar honom med rätta gudaskön för det härliga landskap, som han genomflyter.
15. De tarlessiska fälten = nejden omkring Tartessus, en gammal fenicisk stad i södra Spanien (i trakten af Cádiz), men som redan på Romarnes tid var försvunnen.
16. Pisuerga, biflod till Duero.
17. Guadiana försvinner under en sträcka af sitt lopp och framträder sedan åter i dagen vid ett ställe, som kallas los Ojos de Guadiana = Guadianas ögon.
18. Dioskórides var en grekisk naturforskare och läkare, som lefde i första århundradet e. K. och af hvars arbeten den i texten nänmde A. Laguna, hofläkare hos kejsar Karl V, utgaf en spansk öfversättning med upplysande teckningar och kommentar.
19. Pariser-universitetet var under större delen af medeltiden den berömdaste och mest besökta af alla Europas högskolor. Där studerade äfven många svenskar, och en tid hade Uppsala, Linköpings och Skara stift till och med egna hus där, ungefär som de engelska »colleges», till bostäder åt sina resp. studerande.

←  Sjuttonde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Nittonde Kapitlet  →