Don Quijote förra delens förra hälft/17
| ← Sextonde Kapitlet |
|
Adertonde Kapitlet → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Hvari fortsättas de otaliga vedermödor, hvilka den tappre D. Quijote och hans gode vapendragare Sancho Panza utstodo i värdshuset, som han till sin olycka tog för en borg.
Vid detta laget hade D. Quijote redan hämtat sig från
sin bedöfning, och med samma tonfall i rösten, hvarmed han
dagen förut hade talat med sin vapendragare, när han låg
utsträckt i påkarnas dal, började han kalla på honom, sägande:
»Sancho, min vän, sofver du? sofver du, käre Sancho?»
— »Huru skulle jag kunna sofva, jag stackare! svarade Sancho, harmsen och arg; det är ju alldeles som om alla djäflar varit ihop med mig i natt.» — »Det kan du tro utan minsta tvifvel, återtog D. Quijote, ty antingen förstår jag mig ej därpå, eller är denna borg förtrollad, ty du skall veta … men det som jag nu vill säga dig, det måste du svärja mig att hålla hemligt till efter min död.» — »Ja det svär jag», svarade Sancho. — »Jag säger det därför, fortsatte D. Quijote, att jag tycker illa om, att någon beröfvas sin heder.>» — »Jag säger ju att jag svär, sade Sancho om igen, att jag skall förtiga det ända till efter Ers Nåds tid, och gifve Gud att jag kan få yppa det i morgon dag.» — »Gör jag dig då så mycket ondt, Sancho, svarade D. Quijote, att du skulle önska se mig död så snart?» — »Det är icke för det, svarade Sancho, utan därför att jag ej håller af att gömma länge på saker, och jag skulle inte vilja, att de skämdes för mig genom långvarigt gömmande.» — »Det må nu vara för hvad det vill, sade D. Quijote, så litar jag dock mera på din tillgifvenhet och vänlighet, och sålunda må du veta, att i natt har det händt mig ett af de besynnerligaste äfventyr, hvars värde jag nog skall förstå att uppskatta, och för att berätta dig det i korthet så skall du veta, att för en stund sedan kom här till mig borgherrns dotter, hvilken är den täckaste och dägeligaste mö, som står att finna i största delen af världen. Hvad skulle jag ej kunna förtälja dig om hennes prydliga person? om hennes utmärkta förstånd? om andra förborgade ting, dem jag, för att bevara den trohet jag är skyldig min härskarinna Dulcinea af Toboso, skall lämna oberörda och förbigå med tystnad? Endast det vill jag säga dig: emedan himlen var afundsam öfver en så stor lycka, som slumpen lämnat mig i händerna, eller kanske (och detta är nog det säkraste) emedan, som jag sagt, denna borg är förtrollad, — allt nog, medan jag var inbegripen i det ljufvaste och härligaste samspråk med henne, kom, utan att jag såg den eller visste hvarifrån den kom, en hand tillhörande armen på någon ofantlig jätte och gaf mig ett sådant knytnäfveslag på kindbenen, att de alldeles bada i blod, och sedan mörbultade han mig så pass, att jag i dag är sämre än i går, när formännen för Rocinantes ystra snedsprång tillfogade oss den skymf du vet; och häraf sluter jag, att denna frökens skönhetsskatt måtte vaktas af någon förtrollad mor och icke vara ämnad åt mig.»
— »Och inte åt mig heller, svarade Sancho, ty mig ha mer än fyra hundra morer genompryglat så grundligt, att påkbastonaden var som kalasmat i jämförelse därmed. Men säg mig, herre, hur kallar ni detta märkvärdiga äfventyr, i hvilket vi fått det så som vi nu ha det? och Ers Nåd ändå inte så illa, efter ni hade i famnen den där oförlikneliga skönheten, som ni talte om; men jag, hvad fick jag annat än så mycket stryk, att jag hoppas aldrig i mitt lif få maken? Olycklig jag och den moder, som födde mig! jag är ju icke någon vandrande riddare och tänker aldrig bli det, och ändå drabbar mig den största delen af allt hvad som går galet för oss!» — »Jaså, du har också fått stryk?» svarade D. Quijote. — »Ve öfver hela min släkt! har jag icke redan sagt er, att så är?» sade Sancho. — »Var icke ledsen för det, min vän, svarade D. Quijote, ty nu skall jag tillreda den kostliga balsamen, med hvilken vi skola blifva friska på ett ögonblick.»
Härunder hade landridaren fått eld på lampan och kom in för att se efter den mannen, som han tog för att vara död, och, när Sancho såg honom inträda och märkte att han var i skjortan, med nattmössa på hufvudet och lampan i handen och mycket ond att påse, frågade han sin husbonde: »Käre herre, månne detta tilläfventyrs kan vara den förtrollade moren, som kommer igen för att ge oss ännu en afbasning, i fall han råkat glömma något förra gången?» — »Moren kan det icke vara, svarade D. Quijote, ty de förtrollade låta icke se sig af någon.» — »Låta de icke se sig, så låta de känna sig, sade Sancho; det kan min rygg intyga.» — »Det kunde äfven min rygg, svarade D. Quijote; men det är icke tillräcklig anledning för att tro, att den som här synes är den förtrollade moren.»
Landridaren kom närmare och, när han träffade dem i så lugnt sampråk, vardt han helt förbluffad. Visserligen är det sant, att D. Quijote ännu låg med näsan i vädret, utan att kunna röra sig, sönderslagen och full med plåsterlappar som han var. Landridaren gick fram till honom och sade: »Nå, hur står det till, min gode man?» — »Jag skulle hafva uttryckt mig mera belefvadt, om jag varit som ni, svarade D. Quijote; brukas det här på trakten att på sådant vis tilltala vandrande riddare, ni drummel?»
Landridaren, som såg sig bemötas så illa af en man med så jämmerligt utseende, kunde icke fördraga det, utan lyfte upp lampan med all dess olja och kastade den i hufvudet på D. Quijote, så att denne fick ett rätt svårt sår där. När nu det vardt alldeles mörkt, gick han strax ut igen, och Sancho Panza sade: »Utan tvifvel, herre, är detta den förtrollade moren, och det är nog åt andra han gömmer skatten, och för oss har han bara slag med knytnäfvar och lampor.» — »Så är det, svarade D. Quijote, och det är ej värdt att bry sig om de här trollerihistorierna eller harmas och förargas öfver dem, ty, eftersom de äro osynliga och blott spökgestalter, skola vi icke få fatt i någon att hämnas på, hur mycket vi än bjuda till. Stig upp, om du kan, Sancho, och kalla hit borgfogden och laga, att jag får något olja, vin, salt och rosmarin för att tillreda den hälsobringande balsamen[1]; jag tror mig sannerligen nu behöfva den rätt väl, ty det blöder starkt ur såret, som detta spöket gaf mig.»
Sancho steg upp med stor smärta i knotorna och trefvade sig i mörkret fram till värdens rum och, då han stötte på landridaren, som stod och lyddes huru det gick för hans fiende, sade han till honom: »Käre herre, hvem ni än må vara, visa oss den ynnesten och välgärningen att ge oss något rosmarin, olja, salt och vin, som behöfs för att kurera en af de bästa vandrandre riddare på jorden, hvilken ligger där i sängen illa sårad af den förtrollade moren, som håller till här i värdshuset.» När landridaren hörde sådant, höll han honom för en förryckt människa, och, som det redan började dagas, öppnade han värdshusporten och, ropande på värden, sade han honom den hedersmannens åstundan. Värdshusvärden lämnade honom allt hvad han begärde, och Sancho bar det till D. Quijote, som satt och höll sig med båda händerna för hufvudet, jämrande sig öfver smärtan af slaget med lampan, hvilket dock ej hade gjort honom något värre än att det drifvit upp ett par tämligen stora bulor, och hvad han tog för blod var endast svett, som ångesten öfver det utståndna missödet afpressade honom. Emellertid, han tog sina läkemedel, blandade dem tillsamman, rörde om dem och kokade dem en god stund, tills han tyckte, att de voro färdiga. Därpå bad han om en flaska att hälla drycken på, och, som det icke fanns någon sådan på värdshuset, beslöt han att slå den på ett oljekärl af järnbleck, som värden gaf honom till behaglig föräring; och sedan läste han öfver kruset mer än åttio Fader Vår och lika många Ave Maria och andra böner, och för hvarje ord slog han ett kors, liksom när man signar sig. Vid allt detta voro Sancho, värden och landridaren tillstädes, ty mulåsnedrifvaren höll i all tysthet på sköta om sina ök. När allt var färdigt, ville han själf genast göra försöket med den, som han inbillade sig, förträffliga balsamens kraft, och drack därför af hvad som icke rymdes i kruset, utan var kvar i grytan efter kokningen, ungefär ett halfstop, och knappt hade han sväljt ned det, när han började att kasta upp så våldsamt, att ingenting stannade kvar i magen, och af våndan och ansträngningen vid uppkastandet fick han en den ymnigaste svettning, hvarför han sade till om, att man skulle hölja på honom och lämna honom ensam. Så skedde, och han sof i dryga tre timmar, efter hvilkas förlopp han uppvaknade och kände sig lätt i hela kroppen och så pass mycket bättre från sina skador, att han ansåg sig alldeles frisk och på fullt allvar trodde sig hafva fått den rätta Fierabras-balsamen, och att med ett sådant läkemedel han hädanefter kunde inlåta sig 1 alla slags tvister, strider och slagsmål, hur farliga de än månde vara.
Sancho Panza, som äfven räknade sin herres bättring för ett underverk, bad honom att få hvad som återstod i grytan, hvilket ej var så litet. D. Quijote beviljade honom det, och Sancho fattade grytan med båda händerna, och med stark tro och ännu starkare lystnad förde han den till munnen och kolkade i sig föga mindre än sin herre. Men nu var det så, att den stackars Sanchos mage icke måtte hafva varit lika finkänslig som hans herres, och, innan det för honom kom till uppkastning, ansattes han därför af sådana plågor och kväljningar med så mycken kallsvett och mattighet, att han fullt och fast trodde, att hans sista stund var kommen, och i sin jämmer och uselhet förbannade både balsamen och den bof, som gifvit honom den.
När D. Quijote såg honom så illa däran, sade han till honom; »Jag tror, Sancho, att allt detta elände har du fått därför, att du ej är slagen till riddare, ty jag är af den mening, att denna dryck måtte icke gagna dem, som ej äro det.» — »Om Ers Nåd visste det, genmälde Sancho, så, Gud hjälpe mig och hela min släkt! hvarför tillät ni mig då att smaka den?»
I samma ögonblick gjorde drycken sin verkan, och den arme vapendragaren började att få aflopp genom båda öppningarna med sådan fart, att hvarken vassmattan, på hvilken han åter kastat sig ned, eller blångarnstäcket, som han dragit öfver sig, någonsin mera kunde begagnas. Han svettades både varmt och kallt med sådana frossbrytningar och krampanfall, att icke blott han själf, utan alla de undra trodde, att det skulle bli alldeles slut med honom. Detta magoväder och illamående räckte nära på i två timmar, efter hvilkas förlopp han ingalunda vardt bra som sin herre, utan så usel och eländig, att han icke kunde stå på sina ben.
Don Quijote däremot, hvilken, som sagdt, kände sig lätttad och frisk, ville genast begifva sig af för att söka äfventyr, emedan han tyckte, att all den tid han där kvarstannade vore förlorad för världen och alla dem i världen, som behöfde hans hjälp och skydd, isynnerhet som han hyste en sådan tillförsikt och förtroende till sin balsam. Drifven af detta sitt begär, sadlade han alltså själf Rocinante och åsnan och hjälpte äfven vagendragaren att kläda sig och sätta sig upp på sitt ök. Därpå steg han till häst och tog i förbifarten en stång, som stod i en vrå på gården, för att begagna den som lans. Alla, som funnos i värdshuset, — och det var mer än tjugu personer — stodo och betraktade honom; så stod äfven värdshusvärdens dotter och såg på, och han likaledes tog icke ögonen från henne och utstötte gång på gång en suck, som han tycktes hämta upp ur djupet af sitt hjärta, och alla trodde, att det måste vara af den smärta han kände i ryggen; åtminstone trodde så de, som kvällen förut hade sett, hur han vardt omplåstrad.
När nu båda hade satt sig upp, höll D. Quijote stilla vid värdshusporten, ropade på värden och sade i lugn och allvarsam ton till honom: »Många och mycket stora äro, herr borgfogde, de ynnestbevisningar, som jag i denna eder borg emottagit, och jag känner mig högeligen förpliktad att i alla mina lifsdagar vara eder erkännsam därför. Om jag kan vedergälla eder det genom att skaffa eder hämnd på öfversittare, som tillfogat eder någon oförrätt, så vet, att mitt kall ej är annat än att bistå dem, som själfva föga förmå, hämnas dem som lida förolämpningar, och straffa trolöshet. Forska i edert minne, och, om ni hittar på något dylikt att anförtro mig, behöfver ni blott säga det, så lofvar jag eder, vid den riddarorden jag emottagit, att skaffa eder all den upprättelse och ersättning ni kan önska.»
Värden svarade honom med samma lugn: »Herr riddare, jag behöfver icke, att Ers Nåd hämnar mig för någon oförrätt, ty, om någon sådan tillfogas mig, kan jag själf utkräfva hämnd, som synes mig lämplig; det enda jag önskar, är att Ers Nåd betalar mig för hvad ni i natt fått här i värdshuset, så väl af halm och hafve för edra båda djur som för kvällsvard och sängrum.» — »Alltså är detta ett värdshus?» sporde D. Quijote. — »Ja, och ett mycket ansedt», svarade värden. — »Då har jag lefvat i villfarelse, svarade D. Quijote, ty Jag rodde verkligen, att det var en borg, och det ingen ringa ändå. Men, efter det är så att det icke är någon borg, utan ett värdshus, så är allt hvad som nu kan göras, att ni skänker efter betalningen, ty jag kan icke öfverträda de vandrande riddarnas ordensregel, om hvilka jag vet förvisso, (utan att jag hittills har läst något däremot stridande,) att de aldrig betalade för rum eller något annat i de värdshus, där de vistades; ty enligt lag och rätt tillkommer dem allt godt bemötande, som visas dem, till gengäld för den odrägliga vedermöda de utstå, under det de söka äfventyr natt och dag, vinter och sommar, till fots och till häst, under hunger och törst, i köld och värme, utsatta för all himlens oblidhet och jordens alla olägenheter.» — »Det där har jag ingenting att skaffa med, svarade värden; låt mig få betaldt för hvad jag har att fordra, och kom här icke med några historier om riddare, ty jag sköter ej om annat än att få mina pengar.» — »Ni är en dum och dålig värdshusvärd», svarade D. Quijote, som, sporrande Rocinante och svängande sin lansstång, red ut från värdshuset, utan att någon hindrade honom, och aflägsnade sig ett godt stycke, utan att se efter om hans vapendragare följde honom.
Värdshusvärden, som såg honom resa utan att betala, skyndade fram för att få sina pengar af Sancho Panza. Men denne sade att, eftersom hans husbonde icke hade velat betala, skulle icke heller han göra det, ty, enär han vore vapendragare åt en vandrande riddare, som han ju var, så gällde samma regel och skäl för honom som för hans herre att ingenting betala på värdshus och härbärgen. Häröfver vardt värden mycket uppbragt och hotade honom att, om han icke betalade, skulle han skaffa sig sina penningar på ett sådant sätt, att det skulle bekomma Sancho illa. Denne svarade, att enligt den riddarlag hans herre undfått ämnade han icke betala en vitten, om det så skulle kosta hans lif, ty genom honom skulle då ej de vandrande riddarnes gamla goda plägsed komma ur bruk, ej heller skulle vapendragare åt framtida sådana riddare få anledning att beklaga sig öfver honom och förekasta honom kränkningen af en så rättvis lag.
Den olycklige Sanchos oblida öde ville att bland gästerna i värdshuset befunno sig fyra klädesväfvare från Segovia[2], tre nålmakare från hästbrunnsplatsen i Córdoba[3] och två småkrämare från Sevilla[4], alla muntra, klipska karlar och lifvade för gyckel och skämt, hvilka, liksom eggade och drifna af samma sinnelag, samlade sig kring Sancho och drogo ned honom från åsnan, hvarpå en af dem gick in efter värdens sängtäcke, och de kastade Sancho därpå. Men, vid det de upplyfte ögonen, märkte de, att taket var något lägre än som behöfdes för deras förehafvande, hvarför de beslöto att gå ut på gården, som blott hade himlen öfver sig, och här lade de Sancho midt på täcket och började att kasta honom upp i höjden och roa sig med honom som med en hund i fastlagen[5].
De rop, som den stackars hissade Sancho utstötte, voro så högljudda, att de nådde hans herres öron; denne höll stilla för att lyssna nogare och trodde, att något nytt äfventyr vore för handen, tills han tydligt insåg att det var hans vapendragare som skrek. Genast vände han om och kom i skumpande galopp tillbaka till värdshuset, och, då han fann det stängdt, red han rundt omkring det för att hitta på något ställe, där han kunde komma in. Men han hade icke ännu hunnit fram till gårdsmuren, som ej var synnerligt hög, då han fick se den leda lek, som förehades med hans vapendragare. Han såg honom flyga upp och ned i luften så lustigt och flinkt, att jag är öfvertygad att, om hans vrede tillåtit det, hade han måst brista i skratt. Han försökte att från hästen komma upp på murens krön, men han var så mörbultad och sönderbråkad, att han icke ens kunde stiga af hästen, och så begynte han att från hästryggen tillropa dem, som hissade Sancho, en sådan mängd smädelser och okvädinsord, att det är omöjligt att återge dem i skrift. Men de upphörde ej därför med sitt skratt och sin sysselsättning, icke heller den flygande Sancho med sina jämmerrop, som blandades än med hotelser, än med böner; allt detta båtade honom dock föga, båtade honom icke alls, tills de för idel trötthet slutade med honom. De skaffade fram åsnan åt honom, satte honom upp på den och svepte hans kapprock omkring honom.
När den medlidsamma Maritornes såg honom så uttröttad, tyckte hon det skulle vara bra att komma honom till hjälp med en kruka vatten, och hon hämtade det ur brunnen, emedan det var friskare. Sancho tog krukan och förde den till munnen, men hejdade sig vid sin herres tillrop, som skrek till honom: »Sancho min son, drick icke vatten; min son, drick det inte, ty det blir din död. Ser du, här har jag den välsignade balsamen! — och han visade honom bleckflaskan med drycken — och med två droppar, som du dricker af den, blir du säkert bra.» Vid dessa ord blängde Sancho på honom och skrek ännu högre: »Har Ers Nåd händelsevis glömt, att jag icke är riddare? eller vill ni, att jag alldeles skall ge ifrån mig den smula inälfvor jag ännu har kvar sedan i natt? Behåll er dryck för tusan djäflar, och låt mig vara i fred.» Att sluta dessa ord och börja att dricka skedde på en gång; men, när han vid första klunken märkte, att det var vatten, hade han ej lust att fortsätta, utan bad Maritornes, att hon skulle hämta honom vin, och detta gjorde hon hjärtans gärna och betalade vinet med sina egna penningar, ty det säges verkligen om henne, att, ehuru hon förde ett sådant där lefverne, hon ändock hade någon kristendom i sig.
Då Sancho druckit, satte han hälarna i sin åsna, öppnade värdshusporten åt henne på vid gafvel och trafvade därifrån, särdeles belåten att icke hafva betalat något och att hafva fått sin vilja fram, ehuru det skett på bekostnad af hans vanliga borgesman, nämligen hans rygg. Visserligen behöll värden hans tvärpåsar till betalning för hans gäld, men Sancho saknade dem icke, så uppskakad som han var, när han gaf sig af. Värden ville bomma för porten, när han väl såg honom där utanför; men de, som hade hissat Sancho, tilläto det icke, ty de voro folk, som, äfven om D. Quijote verkligen hade varit en vandrande riddare af Runda Bordet, icke skulle hafva frågat efter honom för två styfver.
- ↑ I ingen af de gamla riddareböckerna och romanerna finnes nägon beskrifning på, huru denna balsam var sammansatt, och lika litet känner man, att några särskilda källor i sådant hänseende stått författaren till buds. Det är alltså troligt, att Cervantes själf uppfunnit receptet till den märkvärdiga brygden.
- ↑ Segovia var då för tiden bekant för sina klädesfabriker, som nu äro försvunna.
- ↑ På denna plats stod utom hästen, som utkastade vatten, äfven skampålen, där tjufvar brinnmärktes eller fingo öronen afskurna, och det var sålunda icke precis så hedrande, när en person hade nägot med hästbrunnsplatsen i Córdoba att skaffa. Jämf. dessutom kap. 3 not. 1.
- ↑ I spanskan står: vecinos de la heria de Sevilla, invånare på marknadsplatsen. Sevillas heria eller feria är det ställe, där en gång i veckan allt slags gammalt skräp försäljes (liksom på el rastro i Madrid). Men dessutom förekommer på bestämda tider en stor feria de Sevilla.
- ↑ Hissning, som omtalas redan af de latinska författarna Suetonius och Martialis, skall hos de gamle romarne hafva varit ett omtyckt nöje för unga öfversittare bland senatorssönerna. I Spanien var detta skämt brukligt vid fastlagstiden, men drefs med hundar, såsom det flera gånger omtalas hos äldre kastilianska författare, t. ex. Aleman och Espinel.
| ← Sextonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Adertonde Kapitlet → |