Don Quijote förra delens förra hälft/16
| ← Femtonde Kapitlet |
|
Sjuttonde Kapitlet → |
SEXTONDE KAPITLET.
Om det som hände den sinnrike junkern i värdshuset, som han tog för en borg.
Värdshusvärden, som såg D. Quijote ligga tvärs öfver åsnan, frågade Sancho, hvad som fattades mannen. Sancho svarade, att det var ingenttng, mer än att han hade gjort ett fall från en klippa och fått refbenen något klämda.
Värdshusvärden hade en hustru, hvilken ej var af samma sinnelag som kvinnor af hennes handtering pläga, ty hon var af naturen medlidsam och hyste deltagande för sina medmänniskors olyckor. Sålunda skyndade hon genast fram för att sköta om D. Quijote och sade till sin dotter, en ung flicka af mycket godt utseende, att vara henne behjälplig med att sköta deras gäst.
I värdshuset fanns jämväl en asturisk tjänstepiga, med bredt ansikte, platt bakhufvud[1] och trubbnos, skelande på ena ögat och icke riktigt felfri på det andra. Emellertid ersatte hennes ståtliga person de öfriga bristerna: hon höll icke sju kvarter från fotabjället upp till hufvudet, och skuldrorna, som voro henne en smula för tunga, tvungo henne att se i marken mer än som var henne kärt. Denna fagra tärna biträdde nu dottern i huset, och de två hjälptes åt att reda D. Quijote en mycket dålig bädd på en vind, som röjde tydliga tecken till att förr i världen hafva under många år tjänat som höskulle. Där var också inhyst en mulåsnedrifvare, hvilken hade sin säng litet längre bort än vår D. Quijote, och, ehuru den bestod blott af hans mulors klöfsadlar och täcken, var den likväl vida bättre än D. Quijotes, som endast utgjordes af fyra ohyflade bräder på två olika höga bockar och däröfver en madrass, så tunn att den såg ut som en filt, och full af knölar hvilka för känseln tycktes hårda som kiselstenar, ehuru några remnor visade, att de voro af ull; vidare två lakan, som kunnat vara gjorda af lädret på en morisk sköld, och ett hästtäcke, hvars trådar man kunde räkna utan att hoppa öfver en enda.
I denna eländiga säng lade sig D. Quijote, och genast plåstrade värdinnan och hennes dotter om honom uppifrån och ända ned, under det att Maritornes, ty så hette asturiskan, lyste dem; och när värdinnan vid anläggandet af plåstren såg D. Quijote här och där så full med blånader, sade hon, att det liknade mer märken efter stryk än efter ett fall. »Inte var det stryk, sade Sancho; utan klippan hade många spetsar och falska ställen, och enhvar af dem har gjort sitt märke.» Och han tillade: »Var snäll, kära fru, och laga så, att det blir några plåsterlappar kvar; det kan nog finnas den som behöfver dem, ty äfven på mig värker det något i länderna.» — »Är det på det viset, svarade värdinnan, så måste också ni hafva fallit.» — »Föll gjorde jag inte, sade Sancho, men af den skräck, som grep mig vid att se min herre falla, värker det så i kroppen på mig, att det kännes som om man gifvit mig tusen rapp.» — »Det kan nog så vara, sade dottern, ty mig har det ofta händt, att jag drömt, hur jag fallit från ett högt torn och aldrig hunnit ned till marken, och, när jag vaknat från drömmen, har jag känt mig så trött och sönderbråkad som om jag verkligen hade fallit.» — »Där ha vi det! svarade Sancho Panza; så har jag, utan att drömma det minsta, utan tvärtom vaknare än jag nu är, nästan lika många blånader på kroppen, som min herre D. Quijote.
— »Hur var det er herre heter?» frågade asturiskan Maritornes. — »Don Quijote af La Mancha, svarade Sancho Panza; och han är en af de bästa och tappraste äfventyrs-riddare, som på långliga tider varit sedda i världen.» — »Hvad är en äfventyrs-riddare?» sporde pigan vidare. — »Är ni så nykommen i världen, att ni inte känner det? svarade Sancho Panza; så vet då, mitt barn, att en äfventyrs-riddare är ett ting, som i samma handvändning får stryk och ser sig upphöjd till kejsare; ena dagen är han den olyckligaste och mest nödställda varelse på jorden, och den andra kan han ha två, tre konungakronor att ge bort åt sin vapendragare.» — »Nå, men, sade värdinnan, ni är ju vapendragare åt denne förträfflige herre; hur kommer det då till, att, som det tyckes, ni icke ens har ett grefskap?» — »Ännu är det för tidigt, svarade Sancho, ty vi hafva icke mera än en månad varit ute på spaning efter äfventyr, och hittills hafva vi icke träffat på något af rätta slaget, och ibland händer det, att man söker en sak och finner annan. Men sant är det, att, om herr D. Quijote blir frisk från detta sår eller fall, och jag icke blir lemlästad däraf, skulle jag ej vilja utbyta mina förhoppningar mot det förnämsta adelsgods i Spanien.[2]»
Hela detta samtal hade D. Quijote åhört med stor uppmärksamhet, och, sättande sig upp i sängen så godt han kunde, fattade han värdinnans hand och sade till henne: »Tro mig, sköna dam, att ni kan kalla er lycklig, att i denna eder borg hafva härbärgerat min person, som är så beskaffad, att, om jag icke själf prisar den, är det därför att, som man plägar säga, eget beröm luktar illa; men min vapendragare skall säga er, hvem jag är. Endast det vill jag säga er, att jag skall hafva den tjänst ni gjort mig evigt inskrifven i mitt minne, för att visa eder min tack därför så länge mitt lif räcker. Och måtte det hafva behagat de höga himlamakter, att kärleken icke hållit mig så kufvad och så underdånig sina lagar och den sköna otacksammas ögon, hvilkens namn jag sakta nämner mellan mina läppar, så skulle denna sköna ungmös ögon hafva varit herrar öfver min frihet.»
Värdinnan och hennes dotter och den beskedliga Maritornes stodo alldeles förbluffade och hörde på den vandrande riddarens tal, hvilket de begrepo ungefär lika bra som om han talat grekiska, ehuru de dock kunde förstå så mycket, att det gick ut på artighet och vänliga ord; och, såsom ovana vid slikt språk, betraktade de honom och förundrade sig, ty han tycktes dem vara en helt annan man än de med hvilka de umgingos, och, tackande honom på sitt värdshusspråk för hans höfligheter, lämnade de honom, och asturiskan Maritornes skötte om Sancho, hvilken behöfde det lika väl som sin herre.
Mulåsnedrifvaren hade aftalat med henne, att de skulle göra sig en rolig natt tillsammans, och hon hade gifvit honom sitt ord på, att, när de främmande kommit till ro och hennes husbondfolk insomnat, hon skulle söka upp honom och vara honom till viljes i allt hvad han begärde. Och det berättas om denna hedersflicka, att hon aldrig gaf sådana löften utan att hålla dem, äfven om hon gifvit dem i en skog och utan något som helst vittne, ty hon var mycket stolt öfver att vara adlig[3] och ansåg det icke som någon skam att ha pigtjänst på värdshuset, emedan, som hon påstod, olyckor och ledsamma händelser hade bragt henne i denna belägenhet.
Midt i detta höloft, genom hvars tak stjärnorna lyste in, stod först D. Quijotes hårda, trånga och förrädiska säng, och strax därintill bäddade Sancho sin, som endast innehöll en vassmatta och ett täcke, som snarare tycktes vara af illa medfaren säckväf än af ylletyg. Efter dessa båda bäddar kom mulåsnedrifvarens, tillagad, som ofvan blifvit nämndt, utaf sadlarna och den öfriga utrustningen för hans bägge bästa mulåsnor; han hade nämligen ett helt dussin glänsande, hulliga och förträffliga sådana, ty han var en af de förmögnare mulåsnedrifvarne i Arévalo, enligt hvad denna historias författare berättar, hvilken särskildt omnämner just denne, emedan han kände honom mycket väl och, som det påstås, till och med var något besläktad med honom.[4] Dessutom var Sidi Hamét Benengeli en mycket omsorgsfull och i allting mycket noggrann häfdatecknare, hvilket man tydligt kan se däraf, att han icke ville med tystnad förbigå de hittills anförda omständigheterna, fastän de voro så simpla och obetydliga. Däraf kan han tjäna som föredöme för allvarsamma historieskrifvare, de där berätta oss händelserna så kort och knapphändigt, att vi knappt komma åt att läppja på dem, medan de, vare sig af slarf, illfundighet eller okunnighet, lämna det väsentligaste af arbetet kvar i bläckhornet. Tacka vill jag då författaren till Tablante af Ricamonte och till den andra boken, hvari Grefve Tomillas’ bragder förtäljas: med hvilken noggrannhet beskrifva de icke allting!
Jag säger således, att, så snart mulåsnedrifvaren sett om sina djur och gifvit dem nattfoder, sträckte han ut sig på sin sadelbädd i förväntan på den städse ordhålliga Maritornes. Sancho, väl omplåstrad, hade gått till sängs, men, ehuru han bjöd till att sofva, kunde han det icke för smärtan i sin rygg, och D. Quijote låg af samma orsak med öppna ögon som en hare. Hela värdshuset var försänkt i tystnad, och ingenstädes fanns där annat ljus än det, som spreds från en lykta, hvilken hängde midt i portgången. Denna märkvärdiga stillhet och vår riddares vana att ständigt tänka på de händelser, som jämt och samt berättas i de böcker, som voro upphofvet till hans olycka, alstrade nu i hans fantasi en af de besynnerligaste dårskaper, som gärna kunna falla någon in: han inbillade sig nämligen att hafva kommit till en berömd borg, (ty, som sagdt, borgar voro i hans tanke alla värdshus, där han tog in,) och att värdens flicka vore slottsherrns dotter, som, intagen af hans fina väsende, förälskat sig i honom och lofvat, att hon den natten sina föräldrar ovetande skulle komma och vara hos honom en god stund.[5] Och hållande hela detta inbillningsfoster, som han själf gjort upp åt sig, för sant och verkligt, började han att bekymras vid tanken på den farliga belägenhet, hvari hans kyskhet skulle råka, och han föresatte sig i sitt hjärta att icke begå någon trolöshet mot sin härskarinna Dulcinea af Toboso, om så själfva drottning Ginevra med sin kammarfru Quintañona skulle framträda inför honom.
Vid det han så funderade på dessa tokerier, närmade sig stunden och timmen, — för honom en verklig olyckstimme![6] — då asturiskan skulle komma. I blotta särken och barfotad, med håret hoptaget i en nattmössa af groft bomullstyg, kom hon tyst och försiktigt tassande in i rummet, där de tre lågo, för att uppsöka sin mulåsnedrifvare; men knappt var hon vid dörren, förr än D. Quijote märkte henne och, sättande sig upprätt i sängen trots sina plåster och sin onda rygg, sträckte han ut armarna för att emottaga sin fagra mö. Asturiskan, som smygande och med återhållen andedräkt trefvade sig fram för att träffa sin käresta, råkade på D. Quijotes armar; han grep henne med all makt vid handlofven och, dragande henne till sig, utan att hon vågade säga ett ord, tvang han henne att sätta sig på sängen. Därpå kände han på hennes särk, och, fastän den var af blaggarn, tycktes den honom vara af finaste och tunnaste batist; kring handlederna bar hon några glaskulor, men för honom skimrade de som äkta orientaliska pärlor; hennes hår, hvilket till en viss grad stötte på tagel, föreställde han sig som trådar af arabiskt guld, hvars glans fördunklade själfva solens, och hennes andedräkt, som alldeles otvifvelaktigt luktade af gammal nattstånden sallat, tycktes honom sprida från hennes mun en ljuf och doftande vällukt. Kort sagdt, han utmålade henne i sin inbillning efter samma mönster och på samma vis, som han läst i sina böcker om en annan prinsessa, hvilken, besegrad af sin kärlek och utstyrd med all den grannlåt, som här blifvit anförd, kom och besökte den svårt sårade riddaren; och så stor var den arme junkerns förblindelse, att hvarken vidrörandet, lukten af hennes andedräkt, eller andra ting, som den goda jungfrun hade med sig, förmådde taga honom ur hans villfarelse, ehuru de kunnat bringa enhvar annan än en mulåsnedrifvare att kräkas. Fastmer tyckte han sig hålla Skönhetsgudinnan själf i sin famn och, tryckande henne tätt intill sig, begynte han med låg och af kärlek upprörd stämma att tilltala henne: »Gärna, o sköna och högborna härskarinna, skulle jag vilja befinna mig i det läge, att jag kunde återgälda den stora ynnest, som ni har visat mig genom anblicken af eder stora dägelighet; men ödet, som icke förtröttas att förfölja de ädla, har det behagat att nedlägga mig på denna säng, där jag ligger så fördärfvad och sönderbråkad, att, äfven om jag skulle vilja, det dock vore mig omöjligt att tillfredsställa eder önskan; så mycket mer som till denna omöjlighet kommer en annan ännu större, nämligen det trohetslöfte jag gifvit mina hemligaste tankars enda härskarinna, den oförlikneliga Dulcinea af Toboso. Funnes icke detta hinder, så vore jag ingalunda en så enfaldig riddare, att jag lämnade obegagnadt det lyckliga tillfälle, som eder stora godhet beredt mig.»
Maritornes var helt bekymrad och svettades af ångest att se sig så fasthållen af D. Quijote och, utan att begripa eller ens gifva akt på hvad han sade henne, sträfvade hon tyst och stilla att göra sig lös. Den beskedlige mulåsnedrifvaren, som hölls vaken af sina onda lustar, hade märkt sin juvel ända ifrån det ögonblick hon satte foten inom dörren, lyddes sedan till allt hvad D. Quijote sade, och, svartsjuk öfver att asturiskan hade svikit sitt löfte till honom för en annan, närmade han sig till D. Quijotes säng och höll sig stilla för att erfara, hvad detta tal gick ut på, som han icke kunde förstå. Men, när han såg, att flickan stretade för att komma lös och att D. Quijote arbetade för att hålla henne kvar, ville han icke tåla detta skämt, utan höjde armen och lät ett så förfärligt knytnäfslag nedfalla öfver den förälskade riddarens magra kindknotor, att hela hans mun sprang i blod, och, icke nöjd härmed, hoppade han upp på honom och trampade i starkt traf på alla hans refben från det första till det sista. Sängen, som var något skral och ej stod på säkra ben, förmådde icke bära tillökningen af mulåsnedrifvarens person, utan ramlade ned med ett sådant brak, att värden vaknade. Denne trodde genast, att det måtte vara någon af Maritornes’ tillställningar, ty, då han med hög röst ropade på henne, svarade hon icke, och till följd af denna misstanke steg han upp, tände ljus och gick åt det håll, hvarifrån han hade hört oväsendet.
När flickan såg sin husbonde komma och att han var vid ett förfärligt lynne, flyktade hon rädd och uppskrämd till Sanchos bädd, hvilken under tiden hade insomnat, och kröp där ihop och hukade ned sig. Värden steg in och sade: »Hvar håller du till, din slyna? Det här är nog åter något af dina upptåg!» Härunder vaknade Sancho, och, när han kände en sådan klump nästan öfver sig, trodde han, att maran red honom, och började att slå ifrån sig åt alla håll, hvarvid han tidt och ofta träffade Maritornes, som, retad af smärtan, gaf ärbarheten på båten och lika godt igen åt Sancho, så att hon till hans förtrytelse alldeles beröfvade honom sömnen. När denne såg sig behandlas på sådant vis och icke en gång visste af hvem, rätade han upp sig så godt som han kunde och fattade tag i Maritornes, och så började de sins emellan en den allra argaste och löjligaste tvekamp. När då mulåsnedrifvaren vid skenet från värdens lampa såg, hur det gick hans dam, släppte han D. Quijote och skyndade att lämna henne nödig hjälp; värden kom likaså, men med annan afsikt, ty han ville straffa pigan, emedan han utan tvifvel trodde, att hon ensam var anledningen till denna musik. Och, som man plägar säga: katten på råttan, råttan på repet, repet på käppen[7], så gaf mulåsnedrifvaren på Sancho, Sancho på pigan, pigan på honom, värden på pigan, och alla gingo på med sådan fart, att de icke unnade sig ett ögonblicks uppehåll. Det bästa var, att värdens lilla lampa slocknade, och, när de så voro i mörkret, pryglade alla så obarmhärtigt på hvarandra utan åtskillnad, att, hvart helst näfven träffade, lämnade den icke en hel fläck.
Händelsevis uppehöll sig den natten på värdshuset en landridare, en af dem som tillhöra det s. k. gamla Heliga Brödraskapet i Toledo. När denne likaledes hörde det besynnerliga oväsendet af slagsmålet, fattade han sin ämbetsstaf jämte bleckdosan med hans förordnande och klef blindvis in i rummet, sägande: »Håll i rättvisans namn, håll i det Heliga Brödraskapets namn!» Den förste han påträffade var den genombultade D. Quijote, som låg utsträckt på sin nedfallna säng med näsan i vädret och utan sans, och trefvande för sig fick han tag i hans skägg, allt under det han hela tiden ropade: »Aktning för rättvisan!» Men när han märkte, att den, som han höll fast i, hvarken rörde hand eller fot, menade han, att han vore död, och att de i rummet varande vore hans mördare, och till följd af denna misstanke höjde han rösten ännu mera och ropade: »Stäng värdshusporten och se till, att ingen undkommer, ty här har en karl blifvit ihjälslagen!» Detta rop satte skräck i dem alla, och en hvar lämnade leken sådan den var i det ögonblick han förnam rösten. Värden gick bort till sin kammare, mulåsnedrifvaren till sin sadelbädd och pigan till sin kabysa; endast D. Quijote och Sancho, de olyckliga, förmådde icke röra sig ur stället.
Under tiden släppte landridaren D. Quijotes skägg och gick ut efter ljus för att uppsöka och gripa brottslingarna; men han fann icke något, ty värden hade med flit släckt lampan, när han gick till sitt rum, och landridaren vardt tvungen att söka ljus i spiseln, där han med mycket besvär och stor tidspillan lyckades tända en annan lampa.
- ↑ Enligt en författare från 1600-talet (S. Covarruvias, Tesoro de la Lenqua Castellana, Madrid 1674) skola invånarna i Asturien nästan alldeles sakna bakhufvud. Kanske är denna egendomlighet nu utplånad, ty andra hafva under gin vistelse i nämnda landskap icke märkt den.
- ↑ El mejor título de Castilla heter det i originalet. Det världsliga frälset har (eller hade) i Spanien en mångfald af grader och underafdelningar. Man kan säga, att det för dem alla gemensamma var en större eller mindre frihet från skatter, pechos, men efter olikheten i andra villkor och förmåner funnos tre klasser: nobles högadel, caballeros riddare, och hidalgos lågadeln. Högadeln var nobleza titulada och omfattade de s. k. titulos de Castilla, nämligen duque hertig, marqués markis, markgrefve, conde grefve, och vizconde = fr. vicomte, egentl. vice-grefve; men den betitlade adeln var därjämte af gammalt nobleza de solar (conocido) besuten eller säteri-adel, så att till hvarje título de Castilla hörde ett stamgods, solar, med motsvarande titel af hertigdöme, grefskap o. s. v. Ordet título betyder för öfrigt så väl titeln som dess innehafvare och kan någon gång, såsom här, företrädesvis afse själfva stamgodset såsom ovillkorligen åtföljande värdigheten, — Riddarna, los caballeros, hade endast personligt adelskap, som dock var förenadt med hvarken få eller små företrädesrättigheter. — Lågadeln, los hidalgos, var ett slags halfadel, som utgick från ättens grundläggare och sedan bibehölls, äfven om en hidalgos moder var af ofrälse börd eller om han själf icke längre ägde fastighet eller till och med ägnade sig åt vissa borgerliga yrken, t. ex. klädesväfnad; det var således ren bördsadel. Besutna hidalgos kallades i denna egenskap äfven ricos-omes och (mera sällan) barones. — I konungariket Aragonien voro förhållandena ända in på senare tider i åtskilliga stycken något olika.
- ↑ Hon var mycket stolt öfver att vara adlig. Frälset var stundom lokalt, så att en hel ort var skattfri, och dess invånare betraktade sig följaktligen som adliga; så var t. ex. fallet med Luna, Erla och åtskilliga andra städer i Aragonien, hvarjämte allt hvad Asturier och Galizier hette ansågo (och kanske ännu anse) sig vara af gammal adel, ehuru de förnämas tjänare till stor del kommo från Asturien, och vattenbärarna från Galizien. Det är detta knapadelskap, representeradt af Maritornes, som Cervantes här förlöjligar.
- ↑ Till och med var något besläktad med honom. Författaren anspelar därpå, att mulåsnedrifvarna, som då för tiden fraktade varor öfver hela Spanien, till största delen voro morisker, d. ä. afkomlingar af landets muhammedanska eröfrare; sålunda kunde Cervantes visserligen tala om ett slags släktskap mellan Sidi Hamét och den i vår text förekommande formannen.
- ↑ I riddareromanerna finnas förnäma damer nog, som bevilja hurtiga riddare dylika sammankomster, och utan tvifvel ville Cervantes här ironisera dessa böcker och de sedvänjor, som där framställas.
- ↑ En verklig olyckstimme! I originalet står hora menguada. För att rätt förstå detta senare ord, som egentligen betyder aftagande (om månen, dagarnas längd, o. d.), måste man erinra sig, att i äldre tider (och än i dag på många ställen i Italien) dagen liksom natten indelades i tolf lika långa timmar; om vintern vardt alltså hvarje timme på dagen kortare, menguada, än om sommaren, och likaså hvarje timme af natten om sommaren kortare än om vintern. Men de kortare timmarne gällde hos de gamle som olycksbringande, och därför tages ännu i spanskan hora menguada för olycksstund.
- ↑ Jämf. härmed den historia, hvilken man hos oss låter små barn för öfnings skull berätta om gossen, som icke ville gå i skolan, och där slutet brukar vara: »och repet på slaktaren, slaktaren på oxen, oxen på vattnet, vattnet på elden, elden på käppen, käppen på gossen och gossen till skolan det fortaste han kunde». Något liknande har förmodligen funnits äfven i Spanien och vid detta tillfälle runnit författaren i hågen.
| ← Femtonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Sjuttonde Kapitlet → |