Don Quijote förra delens förra hälft/15
| ← Fjortonde Kapitlet |
|
Sextonde Kapitlet → |
FEMTONDE KAPITLET.
Hvari omtalas det obehagliga äfventyr, som träffade D. Quijote, när han träffade några samvetslösa Yanguëser[1].
Den vise Sidi Hamét Benengelí förtäljer, att, när D. Quijote tagit farväl af sina värdar och af alla dem, som bevistat herden Krysostomus’ begrafning, begåfvo sig han och hans vapendragare in i samma skog, dit de sett herdinnan Marcela begifva sig, och, sedan de ströfvat omkring i den mer än två timmar och sökt henne öfverallt utan att kunna finna henne, kommo de slutligen till en äng med friskt gräs, intill hvilken flöt en bäck, så behaglig och sval att han inbjöd, ja nödgade dem att tillbringa middagshettans timmar, hvilken redan började att på ett tryckande vis inställa sig. D. Quijote och Sancho stego af, och, lämnande åsnan och Rocinante att fritt beta af det ymniga gräset, undersökte de tvärpåsen, och utan minsta krus åto herre och dräng som goda vänner och kamrater af dess innehåll.
Sancho hade icke brytt sig om att tjudra Rocinante, trygg som han var, emedan han kände honom som så spak och stadig, att alla ston på Córdobas betesmarker[2] icke skulle ha kunnat förleda honom till några snedsprång. Men slumpen eller hin onde, som sällan sofver, fogade det så, att där i dalen en flock galiciska ston gingo på bete, tillhöriga några yanguësiska formän, som hafva för vana att med sina ök hålla middagsrast på sådana ställen där det finnes tillgång på gräs och vatten, och den plats, där D. Quijote råkade befinna sig, var mycket lämplig för yanguëserna. Nu hände det sig, att Rocinante fick lust att roa sig med de fyrbenta damerna, och knappt hade han fått väder af dem, förr än han, afvikande från sin naturliga skridt och vana och utan att bedja sin herre om lof, helt käckt föll i ett kort traf och gaf sig åstad att meddela dem sitt trängande behof; men de, som, efter hvad det visade sig, måtte haft större lust till att beta än till annat, bemötte honom med hofvar och tänder på sådant sätt, att gjordarna snart gingo sönder och han vardt stående alldeles ledig utan sadel. Hvad som måtte förefallit honom ännu smärtsammare, var att, när formännen sågo det öfvervåld som föröfvades mot deras ston, skyndade de fram beväpnade med påkar och mörbultade honom så, att de sträckte honom illa åtgången till marken.
D. Quijote och Sancho, som varseblifvit Rocinantes afbasning, kommo nu flämtande dit, och D. Quijote sade till Sancho: »Så vidt jag kan se, käre Sancho, är detta inga riddare, utan sämre folk af låg börd; jag säger det därför, att du gärna kan hjälpa mig att taga tillbörlig hämnd för den skymf, som inför våra ögon tillfogats Rocinante.» — »Hvad fan skola vi taga för slags hämnd? svarade Sancho; de äro flera än tjugu, och vi icke mer än två, och kanske till och med blott halfannan.» — »Jag är så god som hundra», invände D. Quijote, och utan vidare tal grep han till svärdet och rusade på yanguëserna, och detsamma gjorde Sancho, eggad och lifvad af sin herres föredöme; och strax i början gaf D. Quijote den ene ett hugg, som klöf hans skinntröja och ett stort stycke af hans axel. Yanguëserna, som sägo sig misshandlas af blott två män, när de voro så många, grepo till sina påkar, och omringande de båda, började de att klappa på dem med stort eftertryck och häftighet. Sanningen är, att vid andra slaget fällde de Sancho till marken, och likadant gick det D. Quijote, utan att hans skicklighet och mod båtade honom, och hans öde ville, att han råkade falla just för fötterna på Rocinante, som ännu icke hade rest på sig; hvaraf man kan se, huru ursinnigt påkar fara fram i uppretade bönders händer.
När nu yanguëserna sågo den ofärd de tillställt, pålastade de sina ök det fortaste de kunde och forsatte sin resa, lämnande de båda äfventyrarne i dåligt skick och vid ännu dåligare lynne. Den som först kom till sans igen, var Sancho, som, då han fann sig liggande bredvid sin herre, med svag och jämmerlig stämma sade:» Herr D. Quijote! ack, herr D. Quijote!» — »Hvad vill du, käre Sancho? svarade D. Quijote i samma pipiga och ömkliga ton som Sancho. — »Om möjligt vore, svarade Sancho Panza, skulle jag vilja, att Ers Nåd gåfve mig ett par klunkar af den där Fula-Blas-drycken[3], i fall Ers Nåd har den till hands; törhända hjälper den lika bra emot kross-sår som emot öppna sår.» — »Hade jag den här, jag olycklige! hvad ginge det då för nöd på oss? svarade D. Quijote; men jag svär dig, Sancho Panza, vid en vandrande riddares ord, att, innan två dagar äro förlidna, skall jag ha den i mitt våld, om ödet ej förordnar annorlunda, eller ock skulle jag ej kunna röra en hand.» — »Nå, hur många dagar menar Ers Nåd det kommer att dröja, innan vi kunna röra en fot?» invände Sancho Panza. — »För egen del må jag säga, sade den kringklappade riddaren D. Quijote, att jag ej kan bestämma något om antalet af dessa dagar; men jag bär själf skulden för alltsamman, ty jag borde icke hafva gripit till svärdet emot män, hvilka ej voro slagna till riddare som jag; och därför tror jag, att, till straff för det jag öfverträdt ridderskapets lagar, drabbningarnas gud har tillåtit denna tuktan att öfvergå mig. Fördenskull, Sancho Panza, bör du noga gifva akt på hvad jag nu vill säga dig, ty det är af stor vikt för bådas vår välfärd: när du nämligen ser, att dylikt pack tillfogar oss någon oförrätt, så bida icke tills jag tar till svärdet emot dem, — ty det ämnar jag på inga villkor göra, — utan grip du till ditt svärd och tukta dem af hjärtans lust; men komma riddare dem till hjälp och försvar, så skall jag nog veta att värja dig och afvärja dem med all makt, ty du har nog sett tusen tecken och rön på, huru långt denna min tappra arms styrka räcker.» Så öfvermodig hade den stackars herren blifvit af sin seger öfver den manhaftige biskayern.
Men Sancho Panza behagade ingalunda hans herres anvisning så pass, att han ville underlåta att svara därpå, och så sade han: »Herre, jag är en fredlig, stilla och oförarglig man, och vet att sätta mig öfver hvarje oförrätt, ty jag har hustru och barn att föda och fostra: således vare det sagdt till Ers Nåds vetskap, — ty befalla kan jag ju ej, — att jag på inga villkor skall ta till svärdet hvarken mot bönder eller riddare, och att jag från detta ögonblick tills jag skall framträda inför Gud förlåter alla oförrätter, som man tillfogat eller kommer att tillfoga mig, lika godt om den, som tillfogat, tillfogar eller skall tillfoga mig dem, är förnäm eller ringa, rik eller fattig, frälse eller ofrälse, utan undantag för något stånd eller villkor.»
När hans herre hörde detta, svarade han: »Jag önskade bara, att jag hade andedräkt nog för att kunna tala någorlunda obesväradt, och att den smärta jag känner i refbenet lade sig något, så att jag kunde göra begripligt för dig, Panza, i hvilken villfarelse du sväfvar. Hör på, din syndare! om lyckans vind, som hittills varit så vidrig, vänder sig till vår fördel och fyller vår längtans segel, så att vi tryggt och utan någon kastby hamna vid någon af de öar, som jag lofvat dig; huru skulle det då gå för dig, om jag eröfrade henne och gjorde dig till herre däröfver? Du kommer ju att göra detta omöjligt för mig, emedan du hvarken är eller vill bli riddare och ej har mod eller vilja att försvara ditt herradöme! Ty du skall veta, att i nyligen eröfrade länder och landskap äro infödingarnas sinnen aldrig så lugna eller så på den unge herrens sida, att man ej behöfver befara, att de skola ställa till några nya påfund för att åter förändra ställningen och, som de säga, än en gång fresta lyckan; sålunda är det nödigt, att den nye härskaren har förstånd för att kunna sköta sig och ett tappert sinne för att vid hvarje förefallande händelse vara beredd till anfall och försvar.»
— »Vid dagens händelse, svarade Sancho, skulle jag velat hafva det förstånd och tappra sinne, som Ers Nåd säger; men jag svär eder, vid fattig mans ord, att min håg står mera till plåster än till samtal. Se nu till, om Ers Nåd kan resa på sig, så skola vi hjälpa Rocinante på benen, ehuru han icke förtjänar det, efter han var den förnämsta orsaken till detta påk-traktamente. Aldrig kunde jag tro något sådant om Ro- cinante, som jag höll för en lika kysk och fredlig karl som jag själf; men det är nog ett sant ord, att det fordras lång tid för att lära känna folk, och att ingenting är säkert här i världen. Hvem kunde vil ha sagt, att efter de dråpliga hugg Ers Nåd gaf den där olycklige vandrande riddaren, skulle som en fortsättning diäraf och med omgående post komma detta förfärliga prygeloväder, som urladdat sig öfver våra axlar?» — »Dina, Sancho, måste i alla fall vara vana vid dylika ovä- der, svarade D. Quijote; men det är klart, att mina, som fostrats bland batist och finaste linne, lifligare skola känna smärtan af detta missöde, och vore det ej för att jag tror — dock, hvad säger jag tror? — för att jag säkert vet, att alla dessa olägenheter vidlåda utöfningen af vapenyrket, kunde jag vilja dö på stället af ren förargelse.»
Härtill genmälde vapendragaren: »Nådig’ herre, eftersom dessa missöden ingå i den skörd, som höstas af riddarväsendet, så säg mig, om de förekomma mycket ofta eller om de ha sina bestämda tider, på hvilka de inträffa, ty jag för min del tycker, att med två sådana skördar skola vi vara odugliga för den tredje, om icke Gud i sin oändliga barmhärtighet hjälper oss.» — Du skall veta, käre Sancho, svarade D. Quijote, att de vandrande riddarnas lif är underkastadt tusen faror och vedervärdigheter, och att det icke desto mindre ligger inom en nära möjlighet för dem att varda konungar och kejsare, såsom erfarenheten har visat med många olika riddare, om hvilkas historier jag äger fullständig kännedom. Och, om smärtan tilläte mig det, kunde jag genast berätta för dig om några, som endast genom sin arms väldighet svingat sig upp till de höga värdigheter jag omnämnt, och dessa personer hafva både förut och efteråt befunnit sig i hvarjehanda olyckor och elände. Ty den tappre Amadis af Gallien såg sig i sin dödsfiendes, trollkarlen Arkalaus’ våld, om hvilken det anses som bevisadt, att, när han höll honom fången, han lät binda honom vid en pelare på sin gård och gaf honom mer än två hundra rapp af sin hästs betselrem. Ja, det finnes en författare, som har godt anseende för att vara väl hemmastadd i hemliga historier, hvilken påstår, att Solriddaren, efter att uti en viss borg hafva blifvit fångad medels en fallucka, som sjönk ned under honom, befann sig bunden till händer och fötter i en djup klyfta under jorden och att man där gaf honom ett så kalladt klistir af snövatten och sand, hvaraf han kom mycket nära sitt yttersta, och, hade han icke i detta stora trångmål blifvit hulpen af en trollkarl, som var hans gode vän, hade det gått den stackars riddaren ganska illa[4]. Så att nog kan jag komma med bland så förträffliga män, ty större äro de skymfligheter, som de genomgått, än de som vi nu utstå; och jag vill göra veterligt för dig, Sancho, att sår, hvilka tillfogas med verktyg, som tillfälligtvis äro till hands, icke äro skymfliga, och detta säges med uttryckliga ord i lagen om envig: om en skomakare slår någon med lästen, som han håller i handen, så, om än lästen verkligen är af hassel, får man icke därför säga, att den slagne fått prygel. Jag säger detta, på det att du ej må tro att vi ha blifvit skymfade, för det vi fått stryk i det här slagsmålet; ty de vapen, som de där karlarna buro och med hvilka de gingo löst på oss, voro ej annat än de påkar, som de höllo i handen, och, så vidt jag nu påminner mig, hade ingen af dem stickvapen, svärd eller dolk.» — »Mig lämnade de ej rådrum att se efter sådant, svarade Sancho, ty knappt hade jag lagt hand vid min pamp[5], förr än de signade mina axlar med sina furustakar så, att de betogo mig förmågan att se med mina ögon och stå på mina ben och vräkte mig dit, där jag nu ligger och där tanken på, om det låg någon skymf eller icke i den där historien med påkslagen, ej vållar mig något som helst bekymmer, men väl smärtan af slagen, hvilka komma att bli lika starkt inpräglade i mitt minne som på mina skuldror.»
— »I alla fall vill jag låta dig veta, käre Panza, svarade D. Quijote, att det ej finnes något minne, som icke tiden utplånar, ej heller någon smärta, som icke döden gör ände på» — »Så? Hvilken större olycka kan det väl gifvas, invände Panza, än en sådan, som måste bida tills tiden gör ände på henne, och tills döden utplånar henne? Om detta vårt missöde hade varit af dem, som botas med ett par plåster, vore det ändå ej så illa; men jag inser allt mer, att alla plåster i ett lasarett ej skola förslå att ens bringa det på bältringsvägen.» — »Slå ifrån dig det där, Sancho, svarade D. Quijote, och hämta styrka i din svaghet, ty så ämnar jag göra; och låtom oss nu se, huru det står till med Rocinante, ty jag tror, att den stackarn icke drabbats af den minsta andelen i denna olycka.» — »Det är ingenting att undra på, svarade Sancho, eftersom han också är en vandrande riddare; hvad som förundrar mig, är att min åsna kommit fri och helskinnad ur leken, medan vi fått så ordentligt på huden.»
— »Alltid lämnar vid inträffande olyckor ödet någon dörr öppen för att afhjälpa dem, sade D. Quijote; jag menar nämligen, att din lilla åsna nu kan ersätta Rocinante och bära mig härifrån till någon borg, där jag kan bli skött för mina sår. Så mycket hellre som jag ej anser det för vanhederligt att rida på sådant vis, emedan jag påminner mig hafva läst att, när den hederlige gubben Silenus, ledare och fosterfader åt löjets glada gud, höll sitt intåg i den hundraportade staden[6], red han till sin stora förnöjelse på en vacker åsna.» — »Det kan nog vara sant, och han måste väl hafva ridit så, som Ers Nåd säger, svarade Sancho; men det är stor skillnad på att rida och komma hängande tvärs öfver som en säck med sopor.» Härtill svarade D. Quijote: »Sår, som fås i strid, snarare gifva än borttaga heder. Därför, käre Panza, vill jag ej veta af något gensvar, utan, som jag sagt dig, res du dig upp så godt du kan, och sätt mig upp på din åsna på hvad vis du helst behagar, och låtom oss bryta upp härifrån, innan natten kommer och öfverfaller oss på detta obebodda ställe.» — »Ja, men jag har hört Ers Nåd säga, menade Sancho, att det just är vandrande riddares sätt att större delen af året sofva i ödemarker och obygder, och att de räkna det för en stor lycka.» — »Det är, när de ej förmå mera, sade D. Quijote, eller när de äro förälskade; och så sant är detta, att det funnits den riddare, som tillbragt två år på en klippa, i solsken och mörker och luftens oblidhet, utan att hans härskarinna visste af det. En sådan var Amadis, när han under namn af Beltenebrós[7] slog sig ned på Armodsklippan, jag vet ej om för åtta år eller åtta månader, ty jag har icke riktigt reda på räkningen; nog af, han vistades där och gjorde bot för jag vet ej hvilket missnöje, som fröken Oriana visat honom. Men låtom oss nu lämna detta, Sancho, och gör dig färdig, innan någon ofärd händer åsnan, liksom Rocinante.»
— »Det voro väl också fan! sade Sancho och, frampustande trettio ack och ve och sextio suckar och hundratjugu eder och förbannelser öfver den, som bragt honom dit, reste han på sig, men blef stående på halfva vägen så krokig som en sprättbåge, utan att kunna räta ut sig riktigt. Trots all denna vedermöda betslade han dock upp sin åsna, som också hade kommit något ur de vanliga tagen genom dagens stora frihet, och hjälpte sedan upp Rocinante, som, om han haft tunga att beklaga sig, säkerligen icke skulle däruti ha stått efter Sancho eller sin herre. Ändtligen fick Sancho D. Quijote upp på åsnan, kopplade fast Rocinante bakom denna, och ledande åsnan vid grimman, tog han vägen ungefär åt det håll han trodde stora landsvägen ligga; och han hade ännu icke gått en knapp halfmil, då ödet, som länkade sakerna allt bittre och bättre, lät honom träffa på vägen, vid hvilken han upptäckte ett värdshus, som trots honom måste enligt D. Quijotes tycke vara en borg. Sancho höll i sig med, att det var ett värds- hus, och D. Quijote med, att det icke var så, utan en borg, och så länge varade tvisten, att de hunno fram utan att sluta den, hvarpå Sancho utan vidare pröfning af saken intågade dit med hela sin tross.
- ↑ Yanguëser, d. ä. invånare i Yanguas i Kastilien, hvilka sedan gammalt hade till yrke att på sina klöfjehästar befordra varor öfver hela landet. — Härvid är att märka, att i originalets första upplaga står i kapitel-öfverskriften Yanquëses, men på alla fem ställena i texten gallegos; i andra och tredje upplagan däremot har detta senare ord öfverallt blifvit utbytt mot det förra. Författarens mening tyckes således hafva varit att vidtaga en förändring, som dock icke blifvit fullständigt genomförd, ty äfven i de senare upplagorna kvarstår gallegos på ett ställe i 17:e kapitlet.
- ↑ I Córdoba fanns sedan äldre tider ett berömdt stuteri, La Regalada, som dock efter den stora franska invasionen i början af 1820-talet aldrig återvann sin forna betydelse, emedan inkräktarne bortförde de bästa hingstarna.
- ↑ Fule Blas-drycken. Sancho menar den af D. Quijote förut (sid. 65) omtalade balsamen, hvars föregifne upphofsmans namn Fierabras han förvränger; i originalet står Feo Blas, och betydelsen kan således återgifvas med det i öfversättningen använda uttrycket.
- ↑ Amadís af Gallien föll två gånger i trollkarlen Arkalans’ våld, men ingendera gången hände honom det, hvarom D. Quijote säger, att »det anses som bevisadt»; dock omtalas i samma bok, att ett par andra riddare dagligen gisslades till blods af en jättinna, till hämnd för hennes makes död. Hvad D. Quijote vidare berättar om Solriddaren, förekommer alldeles icke i dennes historia, utan det var Amadís själf, och sedan Lisuarte af Grekland, som fångades medelst en fallucka; men äfven dem vederfors intet af de snöda ting, som vår riddare berättar. Häraf tyckes framgå, att D. Quijote, i det upprörda tillstånd hvari det myckna stryket försatt honom, förväxlar eller rent af uppfinner personer och saker. Det är väl knappt tvifvelaktigt, att Cervantes härvid handlade med full afsikt; ty, så förtrogna som på hans tid läsarna voro med riddareböckerna, kunde de troligtvis rätt väl kontrollera hans uppgifter, och t. ex. historien om Solriddarens klistir måste då på dem göra ett oändligt komiskt intryck.
- ↑ I originalet står tizona, hvilket ursprungligen var namnet på det ena af Cidens båda svärd; numera begagnas ordet någon gung, företrädesvis i skämtsam stil, med betydelsen stort slagsvärd. Enär det icke kan antagas, att den fridsamme Sancho någonsin ägt ett svärd, och det af senare ställen framgår, att han icke var rustad med något dylikt, ser det ut, som om D. Quijote här ofvan i sin ifver glömt denna omständighet, och antagligen är det därför också endast på skämt, som Sancho talar om sin pamp, då han väl knappt haft med sig annat än en vanlig arbetsknif.
- ↑ Den hundraportade staden är Thebe i Egypten, och Cervantes begår således det misstaget att förblanda detta Thebe med det, som låg i Beotien i Grekland; ty det är denna senare stad, i hvilken sagan låter Backi fosterfader Silenus hålla sitt intåg.
- ↑ Beltenebrós = den sköne mörklagde.
| ← Fjortonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Sextonde Kapitlet → |