Don Quijote förra delens förra hälft/14
| ← Trettonde Kapitlet |
|
Femtonde Kapitlet → |
FJORTONDE KAPITLET.
Hvari innehålles den aflidne herdens förtviflade säng, jämte andra oväntade tilldragelser.
att ifrån mun till mun, från släkt till släkt,
sig all din hårdhet måtte uppenbara;
nå väl, må kvalets heta andedräkt
ur afgrundsdjupet åt mitt bröst sig låna:
jag med din grymhet världen skall förvåna.
att tolka mina plågor, ditt förakt;
fast hvarje ord mitt inre sönderrifver,
skall min förtviflan åter ge mig makt:
dess höga rop då hinna må ditt öra,
som mina suckar aldrig velat höra.
förräderska! att endast röra dig;
nej, ur mitt bröst det hemska kvalet tvingar
ett rop af ve, som aldrig slutar sig.
Mitt rasert skall skänka mig förmåga
att dig till barm föreviga min plåga.
Må lejonrytandet, som ångest väcker,
och vargens skrän och tigerns hungerröst
och ormens hväsning, där han halsen sträcker,
och tjurens bölande ur håligt bröst
och vindens tjut på hafvets rede yta,
som hörs sin väg mot hårda klippan bryta,
och turturdufvans suck ifrån sin gren,
fördömdas skri från afgrundsfurstens site
vid gisslars slag och svafvellågors sken:
allt må förena sig, som fasa sprider,
och skall ändock ej tolka hvad jag lider.
skall repa upp en klagan mera vild;
ej Betis[1], när sig bleka månen tänder,
i sin olivelund sett sorgens bild
så liflig smyga ur sin dunkla håla,
som nu min matta hand den ärnar måla.
I mörka hålor, där från skapelsen
ej någon like till den andre talar,
ej trösten föds i skötet af en vän;
där solens stråle aldrig slumrarn väcker,
men endast vilddjurs glupska hot förskräcker.
den köld, den hårdhet, som du visat mig;
din stränga blick förgäfves skall förbjuda
att detta kvalda bröst får öppna sig:
nej, ljude öfver jorden, öfver hafven,
hur du i förtid störtat mig i grafven!
med hoppets spindeltråd i hvarje barm;
men tusenfaldt en osäll lifvet mister,
som svartsjuk täres af en evig harm;
sann eller falsk, den gift i hjärtat tömmer;
ack! trolösheten den förskjutne glömmer!
men, hvilket underverk! än andas jag,
försmådd, föraktad, tryckt af hårda öden,
förtärd af svartsjukt kval hvarenda dag;
det mig som rof åt döden öfverlåter,
men fruktan att bli glömd ger lifvet åter.
Dock, midt ibland så oerhörda plågor
sig hoppet närmar, ack! dess skugga blott,
svagt tecknad utaf nattens himlalågor.
Fly spöke, ej din njutning blef min lott;
alt i mitt kval ej minsta lindring smaka,
jag svär att evigt äfven dig försaka.
i samma bröst? O nej; där fruktan bor,
dess grundval ännu aldrig plägat svika:
man är ju säker samma stund man tror;
nej, om en blick den fåfängt sig bemödar,
som redan i sin barm har tusen dödar.
emot den svartaste misstänksamhet,
som sett föraktet all sin ömhet gäcka,
och nu, tyvärr, sitt öde säkert vet?
Ja, hon är trolös, grymt det mig förtryter,
så visst sig sanning ej till lögn förbyter.
sätt svärdet i en svartsjuk älsklings hand;
kom, släck hos mig den förra afgrundslåga,
som satt mitt hjärta i förtviflans brand.
Föraktad, jag? o, hämnd, I Eumenider!
Dock, ve mig svage! jag mig själf bestrider.
ej minnets pomp er sger höja skall;
hvad båtar mig, om någon tår sig blandar
med mullen på min grift, då jag är kall?
Nej, att till döden oförändrad vara,
jag ärnar själf den trolösa försvara.
i själfva bojan drömmer han sig fri;
och ej en idel själ sig fängslad tycker,
fast kufvad under Amors tyranni:
Mig må den grymma lågan evigt bränna,
jag till min tröst min svaghet vill bekänna
till kropp och själ är lika älskansvärd;
att hos mig själf jag orsaken bör finna,
för det hon kall försmår mitt hjärtas gärd;
att kärleken sitt välde säkrast öfvar
utöfver den, han mest med motgäng pröfvar.
Med denna tanke jag till målet ilar,
dit jagad af den hårdsintas förakt;
snart denna kropp i jordens sköte hvilar,
att multna utan någon grafvårds prakt,
och själen, flyktig, skall i vinden klaga,
att fridens palm, tyvärr, den ej får draga.
det glädjetomma lif mig himlen gaf,
blott som ditt eget verk du kan betrakta
det lidande, som öppnade min graf;
men villigt bjuds mitt sönderslitna hjärta
till rof åt döden, slutande dess smärta.
den himmel i ditt vackra öga ler
med sorgens moln sig hastigt öfverdrager,
och du en tår af saknad åt mig ger;
så vet, att detta offer ej behagar
den kvalda själ, du ur dess hydda jagar.
hur nöjd du skådat har min lefnads slut;
dock, hvilken enfald sådant att begära!
jag känner ju ditt tänkesätt förut:
da vill en oförgänglig ära skörda
af grymheten att mig så hastigt mörda.
du Tantalus, med evig törst och harm,
du Sisyphus, som häfver tunga hällen,
och Tityon med gamen i din barm,
Ixion, du, som på ditt hjul dig hvälfver,
där hvarje lem af evig smärta skälfver:
på en gång uti detta kvalda bröst;
då lifvets strid med döden hunnit slutas,
så unnen mig i grafvens famn den tröst
att till sin hvila kroppen beledsaga
och på min mull i ryslig korus klaga.
ur trenne gap vid denna sorgefärd,
och skynden fram, I afgrundsfoster alla,
att skänka åt mitt stoft den sista gärd!
Man någon annan likståt ej bör hafva
för att en osäll älskare begrafva.
Förtviflans Sång, du foster af min plåga!
hör upp att ljuda, då du saknar mig.
Du alstrades utaf den grymma låga,
som i min barm beständigt vidgat sig;
jag allt ditt kval till evig tystnad dömmer
ifrån det ögonblick mig grafven gömmer.
Krysostomus’ sång behagade alla åhärarne väl, ehuru
föreläsaren sade sin mening vara, att den icke öfverensstämde med
hvad han hört omtalas rörande Marcelas sedesamhet och dygd,
ty däri klagade Krysostomus öfver svartsjuka, misstankar och
frånvaro, allt till förfång för Marcelas anseende och goda
rykte.
Därtill svarade Ambrosius, såsom den där väl kände till sin väns hemligaste tankar: »På det ni, min herre, må få en tillfredsställande förklaring öfver dessa tvifvelsmål, bör ni veta, att, när den olycklige diktade detta kväde, var han skild från Marcela, från hvilken han frivilligt aflägsnat sig för att se, om ej frånvaron skulle på honom utöfva sin vanliga verkan. Och enär det ej finnes något, som icke plågar den frånvarande, ej heller någon farhåga, som ej ansätter honom, så anfäktades äfven Krysostomus af inbillad svartsjuka och af misstankar, hvilka hos honom väckte samma fruktan, som om de varit grundade; och sålunda blir hvad ryktet förkunnar om Marcelas dygd en orubbad sanning. Ty, frånsedt det att hon är hårdhjärtad och lägger i dagen någon stolthet och rätt mycken ringaktning, får och kan afunden själf icke lägga benne något till last.»
— »Det är sant», sade Vivaldo och ämnade läsa ett annat blad af dem som han räddat från elden, då han hindrades därifrån af en underbar företeelse, (så föreföll den alla,) som oförmodadt framställde sig för deras blickar. Uppe på spetsen af den klippa, nedanför hvilken grafven upptogs, visade sig nämligen herdinnan Marcela i sådan skönhet, att den vida öfvergick sitt rykte. De, som icke förut hade sett henne, betraktade henne med tyst beundran, och de, som redan voro vana vid hennes åsyn, stodo där icke mindre gripna än de, som aldrig sett henne. Men knappt hade Ambrosius varsnat henne, förrän han med åtbörder af liflig förtrytelse sade till henne: »Kommer du kanske, du grymma basilisk i dessa berg, för att se, om din närvaro bringar såren att blöda på denne olycklige, hvilken din grymhet beröfvat lifvet?[2] eller kommer du för att yfvas öfver din hårdhets omänskliga dåd, eller för att från denna höjd lik en ny obarmhärtig Nero skåda branden af det Rom han antändt[3], eller för att i ditt öfvermod trampa under fötterna detta olyckliga lik, såsom den otacksamma dottern gjorde med sin faders Servii Tullii[4]? Säg oss fort, hvarför du kommer eller hvad egentligen din åtrå är; ty, eftersom jag vet, att Krysostomus’ tankar aldrig, medan han lefde, upphörde att vara dig underdåniga, skall jag laga så, att, äfven fastän han är död, detsamma sker med alla dem, som kallade sig hans vänner.»
— » Nej, Ambrosius, svarade Marcela, ej kommer jag för något af de ändamål du nämnt, utan för att tala min egen sak och tydliggöra, huru oförnuftigt alla de bära sig åt, som skylla mig för sina kval och för Krysostomus’ död; och därför beder jag alla eder, som här ären närvarande, att ägna mig eder uppmärksamhet, ty det skall ej behöfvas lång tid eller att spilla många ord för att öfvertyga de förståndiga om ett verkligt faktum. Himlen har, som I sägen, skapat mig skön, och det till den grad att, utan att I förmån annat, min skönhet tvingar eder att älska mig; och för den kärleks skull, som I visen mig, påstån, ja fordren I, att jag skall vara förbunden att älska er igen. Väl inser jag, med det naturliga förstånd Gud gifvit mig, att allt skönt är värdt att älskas; men det kan jag ej begripa, att, blott därför att det är älskvärdt, det för sin skönhets skull älskade föremålet skall vara tvunget att gengälda den som älskar detsamma; isynnerhet som det skulle kunna inträffa, att älskaren af det sköna vore själf ful, och, enär det fula förtjänar att afskys, faller det sig bra galet att säga: jag älskar dig för det du är vacker, du skall älska mig fast jag är ful. Men, antaget också att skönheten å ömse sidor är lika stor, så måste väl icke därför böjelserna gå åt samma håll, ty alla skönheter väcka ej kärlek, utan somliga fägna ögat, men röra icke hjärtat. Om nu alla skönheter väckte kärlek och kufvade hjärtan, så skulle böjelserna komma i oreda och på villovägar, utan att veta vid hvilken skönhet de skulle fästa sig, ty, då de sköna föremålen vore otaliga, så måste också begären blifva otaliga, och dock kan, efter hvad jag hört sägas, sann kärlek icke delas, och den måste vara frivillig, ej framtvungen. Om nu så är — och jag tror, att så förhåller sig — huru kunnen I då vilja, att jag skall göra våld på min böjelse, endast därför att I försäkren eder älska mig? Hvarom icke, så sägen mig: om Himlen skapat mig ful, lika väl som han skapade mig skön, vore det då rätt, att jag beklagade mig öfver eder, för att I icke älskaden mig? Dessutom bören I besinna, alt jag icke af eget val fått min skönhet, utan, sådan den nu är, har Himlen skänkt mig den som en nådegåfva, utan att jag bedt därom eller haft frihet att välja; och, liksom huggormen icke förtjänar att beskyllas för sitt gift, ehuru han dödar därmed, emedan det är honom gifvet af naturen, så förtjänar icke heller jag någon förebråelse för det jag är vacker, ty skönheten hos en ärbar kvinna är som en aflägsen eld eller en skarp klinga, af hvilka den förre icke bränner, den senare icke sårar den, som ej kommer den för nära. Kyskhet och dygder äro själsprydnader, förutan hvilka kroppen ej bör anses vacker, äfven om han är det. Om nu ärbarheten är en af de dygder, som mest pryda och försköna både själ och kropp, hvarför skall den kvinna, som älskas för sin skönhet, spilla henne, för att motsvara dens afsikt, som blott för sitt nöjes skull med alla krafter och konstgrepp traktar efter att beröfva henne den? Fri är jag född, och för att kunna lefva fri har jag utvalt fältens enslighet: träden på dessa berg äro mitt sällskap; dessa bäckars klara vatten äro mina speglar; åt träden och vattnet anförtror jag mina tankar och min skönhet. Jag är som en aflägsen eld, som en undanlagd klinga. Dem, som jag med min anblick gjort förälskade, har jag med ord tagit ur deras villa; och om begären lefva af förhoppningar, så, då jag hvarken gifvit Krysostomus eller någon som hälst eljes någon dylik, kan det med fog sägas, att snarare hans halsstarrighet än min hårdhet dödat honom. Och, om det lägges mig till last, att hans afsikter voro ärliga och att jag därför skulle varit förbunden att gå in på dem, så kan jag säga, att, när på detta samma ställe, där nu hans graf redes, han för mig yppade sin önskans ärbara mål, sade jag honom, att min åstundan var att lefva i ständig enslighet och att endast låta jorden njuta frukten af min tillbakadragenhet och hvad som då vore öfrigt af min skönhet. Och om han, trots denna förklaring och mot allt hopp, ville envisas att segla mot vinden, var det då så underligt, att han förgicks midt på sin dårskaps haf? Om jag uppehållit honom med fagra ord, hade jag varit falsk; om jag gjort honom till viljes, skulle jag ha handlat mot min bättre öfvertygelse och afsikt. Han framhärdade, ehuru beröfvad hoppet; han förtviflade utan att vara hatad; betänken då, om det är rätt att gifva mig skulden för hans kval! Låt den bedragne beklaga sig; låt den förtvifla, som blifvit besviken på utlofvade förhoppningar; låt den hysa tillförsikt, hvilken jag kallar till mig; låt den yfvas, åt hvilken jag ger tillträde; men grym och vållande till andras död skall ej den kalla mig, hvilken jag ingenting lofvar, som jag ej bedrager, ej kallar, ej ger tillträde. Himlen har allt hittills icke velat, att jag älskar efter andras bestämmelser, och att tro, att jag kommer att älska af egen vilja, är förgäfves. Må denna allmänna frisägelse lända enhvar af dem, som äflas efter mig, till hans enskilda efterrättelse, och må det hädanefter vara klart, att, om någon dör för min skull, så dör han icke af svartsjuka eller förakt, ty den, som älskar ingen, bör hos ingen ingifva svartsjuka, och ett afvisande får ej tillskrifvas förakt. Den, som kallar mig odjur och basilisk, må låta mig vara såsom någonting skadligt och ondt; den, som kallar mig otacksam, må icke vidare ägna mig sin hyllning; den, som skyller mig för att icke kännas vid honom, kan låta bli att kännas vid mig; den som kallar mig grym, följe mig icke; ty detta odjur, denna basilisk, denna otacksamma, denna grymma och som icke vill kännas vid folk, skall på intet vis hvarken söka dem, ägna dem sin hyllning, stå efter deras bekantskap eller följa dem. Om otålighet och brinnande begär bragt Krysostomus om lifvet, hvarför skall man skjuta skulden på mig, som betett mig med all tukt och ära? Om jag bevarar min tukt och renhet i sällskap med skogens träd, hur kan den, som önskar att jag umgås med människor, vilja att jag skall mista henne? Som I veten, har jag egen förmögenhet och fikar icke efter andras; jag har min frihet och har ej lust att göra mig någon underdånig; jag älskar och jag hatar ingen; jag bedrager ej den ene, lockar ej den andre, gycklar ej med en tredje, drifver icke skämt med en fjärde. Anständigt umgänge med flickorna i dessa byar och vården om mina getter utgöra mitt tidsfördrif; mina önskningar hafva dessa berg till gränser, och, om de öfverskrida dessa, är det för att betrakta himlens skönhet, en sysselsättning, under hvilken själen höjer sig till sitt ursprungliga hemvist.»
Med dessa ord och utan att vilja höra något svar, vände hon dem ryggen och begaf sig in i det tätaste af en skog där i närheten, lämnande alla närvarande lika förvånade öfver hennes förstånd som öfver hennes skönhet. Och några (af dem, som voro sårade af hennes vackra ögons strålande pilar,) gjorde min af att vilja följa henne, utan att ställa sig till efterrättelse den öppna förklaring de nyss hört. När D. Quijote märkte detta, tycktes det honom vara ett passande tillfälle att utöfva sin riddareplikt att bistå hjälpbehöfvande jungfrur, och med handen på svärdfästet sade han högt och tydligt: »Ingen, af hvad stånd och villkor han än må vara, må understå sig att följa den sköna Marcela, vid äfventyr att utsätta sig för min förfärliga vrede. Hon har med klara och tillfyllestgörande skäl visat, huru ringa eller ingen skuld hon haft i Krysostomus’ död, och huru fjärran hon är från att vilja foga sig efter någon af sina älskares önskningar; förty är det rätt, att hon, i stället att följas och förföljas, varder aktad och ärad af alla rättskaffens människor i världen, sedan hon visar, att hon där är den enda som lefver med ett så dygdigt sinnelag.»
Antingen det nu var för D. Quijotes hotelser eller därför att Ambrosius sade åt dem att fullborda hvad de voro sin gode vän skyldiga, så var det ingen af herdarna som bröt upp eller aflägsnade sig därifrån, tills grafven blifvit färdig, Kry- sostomus’ papper uppbrända och hans lik, icke utan många tårar af de omkringstående, jordadt. Grafven tilltäcktes med ett klippblock, tills en grafsten hunne blifva färdig, hvilken Ambrosius sade sig ämna låta göra med en inskrift, som skulle lyda sålunda:
ett älskogssåradt hjärta,
och döden ändtligt gjort ett slut
på herdens grymma smärta.
i grafven honom neder.
Så visar sig Gud Amors makt,
den till förtviflan leder.
Sedan strödde de öfver grafven en myckenhet blomster
och gröna kvistar, och, efter det de alla betygat sin vän
Ambrosius deltagande i hans sorg, togo de afsked af honom.
Detsamma gjorde Vivaldo och hans följeslagare, och D. Quijote
sade farväl både åt sina värdar och de resande, hvilka
bådo honom att följa med dem till Sevilla, emedan detta ställe
vore så ägnadt för att vinna äfventyr, att de där förekomma
på hvarje gata och bakom hvart hörn mera än någanstädes
eljest. D. Quijote tackade dem för rådet och för deras goda
vilja att vara honom till tjänst, men sade, att han just då icke
ville eller finge begifva sig till Sevilla, förr än han ränsat
hela denna bergsbygd[5] från stråtröfvare och löst folk, af
hvilka den var uppfylld, efter hvad ryktet påstod. När de
resande erforo hans ädla förehafvande, ville de icke enträgnas
med honom, utan togo ånyo afsked, lämnade honom och fortsatte sin resa, hvarunder det icke fattades dem samtalsämnen,
så väl om Marcela och Krysostomus som om D. Quijotes tokerier.
Denne beslöt att uppsöka herdinnan Marcela och erbjuda
henne sin tjänst i allt hvad han förmådde. Men det
slog ut för honom annorlunda än han tänkte, såsom det skall
förtäljas under utvecklingen af denna sannfärdiga historia; och
härmed slutar andra boken.
- ↑ Bætis är det gamla latinska namnet för floden Guadalquivir.
- ↑ Det var en under hela medeltiden vidt utbredd och kanske ännu på ett eller annat ställe fortlefvande tro, att, när en mördare nalkades sitt offers lik, bröto dess sår upp igen och började blöda på nytt.
- ↑ Efter Suetonius och andra författare skall Nero själf hafva anstiftat Roms brand år 64 och från Mecenas’ torn hafva åskådat densamma, hvarjämte han vid samma tillfälle i dramatisk kostym föredragit sången om Trojas intagande.
- ↑ Livius berättar, huru Servii Tullii dotter Tullia kört öfver sin faders lik, sedan denne på hennes anstiftan blifvit mördad af hennes man. I spanska originalet förekommer ett misstag på faderus namn, som där uppgifves vara Tarqvinius; men detta beror förmodligen därpå, att författaren har lätit studenten följa folkvisan, som har det så. Samma namnförväxling återfinnes för öfrigt hos åtminstone två andra författare, äldre än Cervantes.
- ↑ Härmed menas Sierra Morena (Svarta berget, således ungefär likbetydande med det tyska Schwarzwald), en trakt som af gammalt varit illa beryktad för sina röfvare och banditer.
| ← Trettonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femtonde Kapitlet → |