Don Quijote förra delens förra hälft/19

←  Adertonde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjugonde Kapitlet  →

NITTONDE KAPITLET.

Om det förståndiga samtal, som Sancho hade med sin herre, och om det äfventyr, som hände denne med ett lik, jämte andra märkvärdiga tilldragelser.

— »Det tyckes mig, nådige herre, att alla dessa missöden, som händt oss de sista dagarna, otvifvelaktigt varit ett straff för den synd, som Ers Nåd begått mot er riddarorden genom att icke hålla den ed ni svor på att ej äta vid dukadt bord eller förlusta er med drottningen, jämte allt hvad därmed sammanhänger och som Ers Nåd svor att hålla, tills ni tagit hjälmen af den där Mandarino^[1] eller hvad moren heter, ty jag kommer inte riktigt ihåg det.» — »Du har mycket rätt, Sancho, sade D. Quijote; men, sanningen att säga, hade det fallit mig ur minnet, och du kan äfven vara viss på att, för ditt förhållande däruti att du icke påminte mig därom i tid, vederfors dig det där med hissningen. Dock, jag skall godtgöra det, ty i riddareordnar finnes det medel till utjämnande för allt.» — »Jaså, har jag nu också svurit något?» svarade Sancho. — »Det kommer ej an därpå, att du icke har svurit, genmälde D. Quijote; nog af att jag inser, att du ej går säker för delaktighet, och för alla händelser kan det vara så godt att skaffa oss syndaförlåtelse.» — »Nå, är det på det viset, sade Sancho, så må Ers Nåd se till, att ni icke nu igen glömmer det här liksom det med eden; kanske kunna spökena få lust att än en gång drifva sitt nojs med mig, och äfven med Ers Nåd, om de se er framhärda i synden^[2].»

Under dessa och andra samtal kom natten öfver dem midt på vägen, utan att de hade eller kunde upptäcka något ställe att tillbringa natten på, och det värsta därvid var att de voro färdiga att dö af hunger, ty med förlusten af tvärpåsarna tröt dem äfven hela deras skafferi och munförråd. Och till råga på olyckan tillstötte dem ett äfventyr, som utan något inbillningens gyckelspel tycktes vara ett riktigt sådant.

Natten hade nämligen inbrutit med något mörker, men de redo ändock vidare, emedan Sancho trodde att, eftersom de voro på stora landsvägen, han rimligtvis skulle efter en eller ett par mil vid den påträffa något värdshus. Under det de sålunda färdades framåt i mörka natten, vapendragaren hungrig och hans herre med god matlust, märkte de att på samma väg kommo emot dem en mängd lysande föremål, hvilka sågo ut alldeles som vandrande stjärnor. Sancho förfärades vid denna anblick, och D. Quijote visste ej rätt hvad han skulle tro: den ene drog åt sig grimskaftet på sin åsna, den andre tyglarna på sin häst, och de höllo sig stilla, uppmärksamt betraktande hvad det månde vara. De sågo att de lysande föremålen allt mer närmade sig, och ju närmare de kommo, desto större syntes de. Vid åsynen häraf började Sancho att skälfva, som om han varit kvicksilfver-förgiftad^[3], och håren reste sig på D. Quijotes hufvud; men denne bemannade sig dock något och sade: »Detta, Sancho, måste utan tvifvel vara ett mycket stort och mycket farligt äfventyr, där det blir nödigt för mig att uppbjuda all min tapperhet och kraft.»

— »Ve mig olycklige! svarade Sancho; om detta kanske vore ett spök-äfventyr, såsom det ser mig ut att vara, hvar skall jag taga refben att uthärda det?» — »Må det vara huru många spöken som helst, skall jag icke tillåta, att de röra en tråd på dina kläder. Om de förra gången hade sin skämtan med dig, så var det därför, att jag ej kunde komma öfver gårdsmuren; men nu äro vi på fria fältet, där jag kan svänga mitt svärd som mig lyster.» — » Men om de förtrolla och förlama er liksom förra gången, sade Sancho, hvad hjälper det då om vi äro på fria fältet eller ej?» — »I alla fall, invände D. Quijote, beder jag dig, Sancho, att vara vid godt mod, ty erfarenheten skall göra dig underkunnig om, att jag är det.» — »Det skall jag visst, om Gud så vill», svarade Sancho.

Nu drogo sig båda två åt ena sidan af vägen och betraktade ånyo uppmärksamt, huru det kunde hänga ihop med de där vandrande ljusen, och strax därefter upptäckte de flera gestalter i hvita skjortor^[4], en förskräcklig syn som alldeles gjorde slut på Sanchos mod, hvilken började att hacka tänder liksom en som har fjärdedagsfrossa. Denna hackning och tandagnisslan tilltog ännu mera, när de tydligt urskilde hvad det var; de varsnade nämligen icke mindre än ett tjog hvitklädda skepnader, alla till häst och med brinnande facklor i händerna, efter hvilka kom en svartklädd bår och därpå åter sex gestalter höljda i svart ända ned till mulåsnornas fötter, ty på deras säfliga gång märktes det väl att det icke var hästar. De hvitklädda skepnaderna mumlade för sig själfva i en låg och klagande ton.

Denna sällsamma syn på sådan tid och i en så folktom nejd kunde väl vara nog att sätta skräck i Sanchos, ja till och med i hans herres hjärta, och så hade det kunnat gå med D. Quijote, ty hvad Sancho beträffar, hade han redan lidit skeppsbrott med hela sitt mannamod. Men med hans husbonde gick det tvärtom, enär just i samma ögonblick han fick den lifligaste föreställning om, att detta vore ett af äfventyren i hans böcker. Han inbillade sig nämligen att båren vore en likbår, där det måste ligga någon illa sårad eller ihjälslagen riddare, hvilken det vore honom ensam förbehållet att hämnas, och utan vidare öfverläggning lade han lansen till anfall, satte sig tillrätta i sadeln och fattade med idel dristighet och hållning posto midt på vägen, där de hvitklädda gestalterna nödvändigt måste förbi. Och, när han såg dem i sin närhet, höjde han rösten och sade: »Halt, riddare eller hvilka I mån vara, och gören mig reda för hvilka I ären, hvarifrån I kommen, hvart I ämnen eder och hvad I bären på den här båren; ty efter allt utseende hafven I mot andra eller andra mot eder begått någon oförrätt, och det är lämpligt, ja nödvändigt att jag får veta det, antingen för att straffa eder för det onda I hafven gjort eller för att hämnas den orätt man har tillfogat eder.» — »Vi hafva brådt, svarade en af de hvitklädde, och det är långt till värdshuset, och vi kunna ej stanna för att afgifva en så lång redogörelse som ni fordrar», och sporrande sin mula red han vidare.

D. Quijote vardt mäkta förgrymmad öfver detta svar, och gripande tag i mulåsnans tygel sade han: »Stannen och varen höfligare och gifven mig besked om det jag sport eder; hvarom icke är jag i fejd med eder alla.» Mulan var skygg och, när han fattade i tygeln, vardt hon så skrämd, att hon reste sig på bakbenen och kastade sin ryttare öfver sadeln i mark. En tjänare, som gick till fots, såg den hvitklädde mannen falla och började fara ut i otidigheter mot D. Quijote, hvilken, redan uppbragt, utan att töfva längre lade an med lansen, rände mot en af de sorgklädde och kastade honom illa sårad till marken. Han vände sig därpå mot de öfriga, och det var en lust att se med hvilken raskhet han angrep och dref dem på flykten, ty det såg alldeles ut som om i detta ögonblick Rocinante fått vingar, så lätt och stolt rörde han sig. Alla de hvitklädda voro rädda och obeväpnade människor och gjorde därför ingen svårighet att ögonblickligen draga sig ur striden, utan gåfvo sig till att med brinnande facklor löpa öfver fältet, så att de liknade deltagarna i ett maskerad-upptåg, som svärma omkring på en nattlig tillställning af lustbarhet och fröjd. De sorgklädda, likaledes förskräckta men insnärjda i sina långa sorgkappor och de öfver mulorna nedhängande täckena, kunde icke komma ur fläcken, så att D. Quijote utan ringaste fara för sig själf pryglade upp dem allesamman och tvang dem att rymma fåltet, ehuru de gjorde det ogärna, ty alla trodde, att han icke var någon människa, utan en djäfvul, som uppstigit ur helvetet för att fråntaga dem liket, som de förde med sig på på båren.

Sancho betraktade allt, beundrande sin herres oförskräckhet, och sade för sig själf: »Denne min husbonde är nog ändå så tapper och modig som han själf säger.»

Bredvid den förste, som kastades till marken med sin mulåsna låg en brinnande fackla; D. Quijote, som vid dess sken kunde se mannen, gick fram, satte lansspetsen för ansiktet på honom och befallde honom att gifva sig, annars skulle han döda honom. Därtill svarade den fallne: »Jag är minsann både gifven och uppgifven, efter som jag ej kan röra mig, emedan jag brutit ett ben; jag bönfaller hos Ers Nåd, om ni är en kristen riddare, att ej döda mig, ni skulle där- med begå en stor synd emot kyrkan, ty jag är licentiat och ämnar bli präst.» — »Nå, hvem knäfveln har då fört er hit, sade D. Quijote, efter ni är en kyrkans man?» — »Hvem? upprepade den fallne; min olycka.» — »>Nåväl, ni hotas af en ännu större, sade D. Quijote, om ni ej ger mig besked på allt hvad jag förut frågade er om.» — »Ers Nåd kan lätt få besked, svarade licentiaten, och sålunda skall Ers Nåd veta att, fastän jag nyss sade mig vara licentiat, är jag ej mer än kandidat, heter Alonso Lopez och är född i Alcobendas^[5]; jag kommer från staden Baéza med elfva andra prästmän, hvilka äro de som gåfvo sig på flykten med facklorna; vi äro på färd att till staden Segovia följa ett lik, som ligger där på båren och är efter en riddare, hvilken dog i Baéza, där han vardt bisatt. Nu, som sagdt, voro vi på väg med hans ben till hans familjegraf, som är i Segovia, där han var barnfödd^[6].» — »Och hvem var det som tog lifvet af honom?» sporde D. Quijote. — »Gud, genom en pestartad feber, som angrep honom,» svarade kandidaten. — »På det viset, sade D. Quijote, har vår Herre tagit från mig det besvär jag skulle haft att hämnas hans död, om någon hade dräpt honom; men, då nu den tagit lifvet af honom som gjorde det, är här ej annat att göra än tiga och låta sig nöjas, ty detsamma skulle jag göra, om han kallade mig själf hädan. Och jag vill låta Ers Vördighet veta, att jag är en riddare från La Mancha, vid namn D. Quijote, och min syssla och sed är att draga världen omkring och afhjälpa skador och göra det riktigt, som kommit på sned.» — »Jag vet ej huru det kan hänga ihop med det där att göra det riktigt som kommit på sned, sade kandidaten, ty jag var riktig, men ni har gjort att jag kommit på sned och fått ett ben brutet, som nog aldrig blir riktigt i hela mitt lif, och den skada ni afhulpit i min person, har varit att lämna mig så skadad, att jag kommer att ha skada däraf för alltid, och ett dåligt äfventyr var det för mig att råka ut för er, som söker äfventyr.» — »Allting, svarade D. Quijote, har ej samma förlopp: olyckan var, herr kandidat Alonso Lopez, att I kommen, som I gjorden, om natten, klädda i de där hvita öfverplaggen, med brinnande facklor, mumlande böner, höljda i sorgdräkt, så att I verkligen sågen ut som något styggt tyg från andra världen; och därför kunde jag ej underlåta att uppfylla min plikt och anfalla eder, och det skulle jag hafva gjort, äfven om jag säkert vetat att I voren själfva djäflarne ur afgrunden, såsom jag hela tiden ansåg och höll eder för att vara.»

— »Efter mitt öde så har velat, sade kandidaten, bönfaller jag hos er, herr farande riddare, som farit så illa med mig, att ni hjälper mig att komma fram undan den här mulåsnan, som håller mitt ena ben inklämdt mellan stigbygeln och sadeln.» — »Här kunde jag ha stått och talat tills i morgon, sade D. Quijote; huru länge tänkte ni dröja med att omtala för mig ert trångmål?» Han ropade genast åt Sancho att komma; men denne brydde sig ej därom, ty han var sysselsatt med att rannsaka en proviantåsna, som de goda herrarna medförde, rikligt försedd med matvaror. Sancho tog sin kapprock till matsäck och, hopsamlande så mycket han kunde och som rymdes i byltet, lade han det på sin åsna och först därefter lystrade han till sin herres rop och hjälpte till att få fram kandidaten ur den klämma, i hvilken mulåsnan höll denne. Han satte honom upp på henne och gaf honom facklan, och D. Quijote sade åt honom att taga samma kosa som hans kamrater, samt att å hans vägnar bedja dessa om ursäkt för öfvervåldet, ty det hade icke stått i hans makt att låta bli att göra det. Sancho sade också till honom: »Om de där herrarna tilläfventyrs önska veta, hvem denne tappre varit som så tilltygat dem, kan Ers Nåd säga dem att det är den berömde D. Quijote af La Mancha, som med ett annat namn heter Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»

Härmed drog kandidaten sina färde, men först sade han till D. Quijote: »Jag hade så nära glömt säga, att Ers Nåd skall besinna, att ni är i kyrkans bann, emedan ni burit våldsam hand på heliga ting, juxta illud: si quis, suadente diabolo^[7] o. s. v.» — »Ert latin förstår jag ej svarade D. Quijote; men jag vet nog att jag icke bar hand, utan stötte med denna lans. Jag trodde mig ju ej heller gå löst på prästmän eller kyrkliga ting, dem jag vördar och hyllar såsom katolik och rättrogen kristen som jag är, utan mot spöken och gastar från andra världen; men, äfven om så vore, har jag i minnet hvad som hände Ciden Ruy Diaz, när han slog sönder det kungliga sändebudets stol i Hans Helighet påfvens närvaro, hvarför denne lyste honom i bann, och den dagen tyckte ändå alla att den gode Rodrigo af Vivár var en mycket hedervärd och tapper riddare^[8].»

När kandidaten hörde detta, aflägsnade han sig, som sagdt är^[9], utan att svara honom ett ord, och D. Quijote frågade Sancho, hvad som hade drifvit honom att då mera än eljest kalla honom Riddaren uf den Sorgliga Skepnaden^[10].» »Det skall jag säga, svarade Sancho; det gjorde jag därför, att jag en stund stått och betraktat er från skenet vid facklan, som den där olycksmänniskan hade, och det är sanning att Ers Nåd sedan kort tid har det jämmerligaste utseende jag någonsin skådat, antingen det nu är mattigheten efter denna striden eller förlusten af oxel- och framtänder som vållar det.»

— Nej, så är det icke, svarade D. Quijote; utan den vise trollkarl, som måste hafva fått åt sig uppdraget att författa historien om mina bedrifter, har väl tyckt att det är rätt att jag antager ett tillnamn, liksom alla forna riddare antogo ett dylikt: en kallade sig Riddaren af det Flammande Svärdet, en annan Den af Enhörningen, en tredje Den af Jungfrurna, en fjärde Den af Fågeln Fenix, en femte Den af Gripen, en sjätte Riddaren af Döden, och med dessa namn och sköldemärken voro de bekanta öfver hela jordens rund. Därför menar jag, att den ofvan nämnde trollkarlen just nu lagt dig på tungan och i tanken att kalla mig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden, såsom jag ock hädanefter ämnar kalla mig; och för att detta namn så mycket bättre må passa in på mig, vill jag, så fort tillfälle gifves, låta måla på min sköld en mycket sorglig skepnad.»

— »Det är icke värdt att spilla tid och pengar på att låta göra en sådan skepnad, sade Sancho, utan det enda som behöfver göras, det är att Ers Nåd visar sig själf och vänder ansiktet åt åskådarna, ty utan vidare och utan hvarken sköld eller bild skola de kalla er Den af den Sorgliga Skepnaden, och ni kan lita på att jag talar sanning, ty jag försäkrar Ers Nåd, (men det må nu vara sagdt på skämt,) att hungern och förlusten af tänderna ger er ett så jämmerligt utseende, att den sorgliga målningen allt för väl kan undvaras.»

D. Quijote skrattade åt Sanchos infall, men beslöt ändock att kalla sig med detta tillnamn, så snart han kunde få sin sköld målad så som han hade tänkt ut det. Han hade gärna velat se efter, om liket på båren var ett benrangel eller ej; men Sancho samtyckte ej därtill, utan sade: »Käre herre, af alla de äfventyr, som jag varit med om, har Ers Nåd kommit mest oskadd ifrån detta; men det där sällskapet, fastän besegradt och skingradt, skulle kunna komma att tänka på att de öfvervunnits af en enda man, och i förargelsen och skammen däröfver åter hämta mod och söka upp oss och gifva oss fullt upp att sköta. Åsnan är i godt skick, bergsbygden nära, hungern besvärlig; här är intet annat att göra än att i rask takt laga oss undan, och, som folk säger;

Till grafven den som är död,
den som lefver till sitt bröd.»

Drifvande åsnan framför sig, bad han sin herre följa med, och, då denne tyckte att Sancho hade rätt, gjorde han det utan motsägelse. Sedan de färdats ett godt stycke väg mellan två bergshöjder, befunno de sig i en rymlig och undangömd dal, där de gjorde halt, och Sancho aflastade åsnan, och ut- sträckta på det gröna gräset åto de på en gång frukost, middag, aftonvard och kvällsvard med hungern som krydda till maten, och vederkvickte sina magar med mången kallrätt, som de andliga herrarna, hvilka åtföljde den döde (och som sällan fara illa med sig), hade medfört på sin proviantåsna. Men nu tillstötte dem ett annat missöde, som Sancho ansåg för det allra värsta, nämligen att de hvarken hade vin att dricka eller ens vatten att fukta munnen med. Vid det de så plågades af törst, märkte Sancho, att ängen, där de lägrat sig var ymnigt bevuxen med spädt och friskt gräs, och talade hvad som skall berättas i nästa kapitel.

---

1. Mandarino. Sancho menar Mambrino, om hvilken är taladt sid. 73 här ofvan.
2. I detta stycke förekomma några uttryck ur kyrkorätten eller med syftning därpå. Så anspelas med orden »medel till utjämnande», sp. modos de composición, på de påfliga bullæ compositionis, som man erhöll till aflat för åtskilliga synder. Likaså har uttrycket »delaktighet», sp. participantes, afseende på sådana, som umgås med personer, hvilka äro i kyrkans bann. Och slutligen är äfven ordet pertinaz brukligt i kyrkorätten om dem, som icke låta sig rättas, utan framhärda i synd.
3. Kvicksilfver-förgiftad. I Spanien finnas de berömda kvicksilfvergrufvorna vid Almadén, de rikaste i Europa och kanske i hela världen, som bearbetades redan på romarnes tid och i kritiska lägen ofta varit de spanska finansministrarnas sista resurs. Arbetet med och handterandet af kvicksilfver verkar emellertid i längden skadligt på dem, som äro sysselsatta därmed, i det de blifva darrhändta eller till och med få skälfva i hela kroppen. Då erfarenheten häraf är gammal i Spanien, har det äfven blifvit ett allmänt talesätt »att darra som en kvicksilfver-förgiftad», sp. azogado.
4. Flera gestalter i hvita skjortor. I sp. står encamisados = beklädda med skjortor, men de plagg, hvarom här är fråga, voro närmast jämförliga med de s. k. mäss-skjortor, som af våra präster begagnas under mässhaken.
5. Kandidaten visar sig lika lögnaktig som obetänksam, i det han först uppgifver sig vara licentiat, men strax efter tager tillbaka detta och erkänner vara mera än kandidat, och likaså i början säger sig hafva brutit sitt ben, medan det dock snart visar sig, att han endast haft det inklämdt under mulåsnan, så att han ej kunde få fram det. Det är nästan alldeles säkert, att Cervantes roat sig med att i denna person taga en lindrig, man kunde nästan säga humoristisk hämnd på en man, som en gång gjort honom mycket ondt. En nitisk cervantist, herr Nicolas Diaz Benjuméa har nämligen uppvisat, att man af namnet Lopez de Alcobendas genom omställning af bokstäfverna får Es lo de Blanco de Paz = »detta är historien med Blanco de Paz», och denne Juan de Blanco de Paz var en dominikanermunk, som samtidigt med Cervantes fanns i Algier under flera år, som denne var fånge därstädes. I hög grad fåfäng och afundsjuk öfver det stora anseende, som Cervantes, ehuru yngre, åtnjöt i hela Algier hos både kristna och muselmän, dref han sin fiendskap ända därhän att för dejen Hassan af Algier förråda en rymningsplan, som Cervantes uppgjort och med ett antal deltagare fått nästan alldeles färdig till verkställighet. Sedan försökte han att välta skulden för sin ogärning på en annan, prästen doktor Domingo Becerra, och för att göra det omöjligt för Cervantes att hämnas, ifall han någonsin komme tillbaka till fäderneslandet, skref han dit bref fulla af förtal mot denne och mutade falska vittnen. Öfver alla dessa förhållanden finnes ännu kvar en viktig och bevisande urkund, af den 19 oktober 1580. I Algier utgaf Blanco de Paz sig för teologie doktor (liksom Alonso Lopez för licentiat), utan att vara det; ja, han ljög sig där till att vara kommissarie åt inkvisitionen, för att kunna spela en roll och få vittnen emot Cervantes’ religiositet.
6. Hvad som här förtäljes lär icke vara dikt, utan åtminstone i allt väsentligt hafva till underlag en verklig händelse. Den af Cervantes’ biografer, som först och mest bragte reda i hans historia, D. Martin Fernandez de Navarrete, behandlar saken i styckena 79—82 af sitt arbete öfver Cervantes (Madrid 1819), och enligt honom hängde därmed tillhopa på följande vis. I slutet af 1591 hade den sedermera helig förklarade munken Juan de la Cruz dött i sitt kloster i Ubeda (i Andalusíen), och ett par syskon, D. Luis och D:a Anna de Mercado, som med hans goda rad grundat ett kloster i Segovia, voro mycket ifriga att åt detta förvärfva hans döda kropp som en relik. För detta ändamål skaffade de sig af karmelitermunkarnas generalvikarie tillstånd att bortföra densamma, och vid midten af år 1593 ankom ett deras ombud, som, för att icke väcka uppseende, under nattens tystnad och mörker bortförde liket och med sina följeslagar tågade därmed till Segovia, omsorgsfullt undvikande dagsljuset och de stora stråkvägarna. Saken vardt emellertid bekant och väckte oerhördt uppseende, isynnerhet hos Andalusiens lifliga och lättrörda befolkning; stadsmyndigheterna i Ubeda vände sig till påfven, som ganska riktigt ålade staden Segovia och syskonen Mercado att utlämna liket, men, för att undvika framtida tvister och groll, uppgjordes saken slutligen i godo så, att hvardera staden fick sin del af den dödes kvarlefvor. Likheten mellan denna tilldragelses detaljer och hvad som berättas i texten är slående. Munken hade dött i en pestartad feber, liksom äfven den på båren liggande riddaren, och Batéza, där den senare uppgifves hafva aflidit, ligger nära till Ubeda. Båda föras nattetid till Segovia, och under fraktandet af munkens lik kommer en okänd fram till de detsamma åtföljande männen, säger till dem: »hvart fören I den helige mannens kropp? låten den vara där den var», och försätter dem därigenom i lika stor förskräckelse som D. Quijote gjorde med den döde riddarens ledsagare. — Navarrete har således giltig grund för sitt antagande, att det varit nu berörda tilldragelse Cervantes äsyftar, och denne kunde ha så mycket bättre reda därpå, som han just vid den tiden hade sin stadiga vistelseort i Andalusíen.
7. D. v. s. »om någon på djäfvulens inrådan» förgriper sig på prästvigda män, skall han beläggas med kyrkobann. Ur tridentinska mötets beslut och den katolska kyrkorätten, Corpus juris canonici.
8. Den visserligen icke historiskt bestyrkta tilldragelsen, som D. Quijote här omnämner, skildras förträffligt i en gammal folkvisa.
9. Det stycke af detta kapitel, som ligger mellan de båda ställen, där kandidatens affärd nämnes första och andra gången, har vållat mycket hufvudbry, emedan det sannolikt på grund af något censurens ingripande blifvit ändradt från sin ursprungliga lydelse och författaren därvid icke så noga tillsett, att efter ändringen sammanhanget var orubbadt. Kandidatens afresa omtalas nämligen två särskilda gånger, och i den vanligen antagna texten har han under mellantiden ej ett ord att säga och det är D. Quijote själf som kommer på den tanken, att han är i kyrkans bann. Detta är tydligen orimligt, ehuru det har stöd af 2:a och 3:e Madridupplagorna, och vi hafva därför här följt den redaktion af texten, som den utmärkte cervantisten Hartzenbusch i lifstiden föreslog, blott med den lilla skillnaden, att vi lagt de orden: »jag hade så när glömt säga» ej i författarens mun, såsom Hartzenbusch gör, utan i kandidatens: läsaren må själf afgöra, om ej meningen på detta sätt blir tillfredsställande. — Den senaste kritiske utgifvaren af D. Quijote, D. Ramón León Máinez, som är ytterst konservativ i sin textbehandling, behåller första upplagans text alldeles oförändrad och låter Sancho göra anmärkningen om kyrkobannet, hvarvid det dock ej kan undgå att väcka förvåning, att just Sancho, som ju vid ett föregående tillfälle förklarat sig okunnig i konsten att läsa, skulle kunna komma fram därmed och med det latinska citatet, som hans herre säger sig ej förstå, trots det att denne tidt och ofta visar sig hafva haft en ganska stor beläsenhet.
10. Sp. el caballero de la triste figura. Nu är det sant, att figura kan betyda äfven blotta ansiktet och Sanchos svar visar, att det just är D. Quijotes ansikte han fäst sig vid; men det torde ändock ej vara skäl att ändra den gängse öfversättningen, som ju både hos tyskarna och hos oss har gammal häfd för sig.

←   Adertonde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjugonde Kapitlet   →